Hymn till Durga (Mahishasura Mardini)

Med engelsk översättning. Mer aktuell än någonsin...  

Här.

Vem är Mahishasura Mardini?

Det är ett namn som används för att beskriva gudinnan Durga, i sin egenskap av demondödare. I eposet Devi -Mahatmyam får Durga rycka in för att rädda världen från demoner, varav alla beskrivs som manliga. Demoner brukar i den indiska religionen benämnas "asuror". 

En av de främsta av dessa demoner kallas just för Mahishasura. "Mahishasura Mardini" betyder alltså den som dödar Mahishasura... 

I "Devi-Mahatmyam" beskrivs Durgas kamp mot flera demoner - eexmpelvis Sumbha och Nisumbha. Kampen mot Mahishasura  finns ungefär i mitten av den långa texten. 

"Mahishasura" betyder "buffel-demonen",  och han kan skifta form, och bland annat framträda som människa och buffel. 

Jag la här för några dagar sedan ut en illustrerad hymn till "Mahishasura Mardini" från YouTube; här kan höras en längre version av samma sång. 

Av alla religiösa myter jag känner till är nog den om Durga och asurorna den som berör mig mest. I "Devi-Mahatmyam" står de manliga gudarna hjälplösa inför demonerna. De vädjar till gudinnan Durga, som visar sig vara den enda som kan rädda dem - och världen. Mot slutet av berättelsen dyker även Kali upp, som beskrivs som såväl härstammande från, som medhjälpare till,  Durga. 

Och som dennes "aggressiva" sida.

Jag tolkar inte myten bokstavligt - men ser den som en avspegling av en djupare verklighet.

I inledningen till boken "Kali - the feminine force" av Ajit Mookerjee kan vi på de allra sista raderna läsa detta: "We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age*, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in ordet to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality we have lost."

Mookerjees bok handlar alltså om Kali, och därför betonas Kali i dessa formuleringar. Men Kali är ju  i grunden en aspekt av Durga,  i texterna om kampen mot asurorna.  

Om det finns en djupare sanning i berättelsen kan man ju hoppas att Mookerjees vädjan till Durga/Kali att upprepa sin strid med demonerna än en gång kommer att bönhöras...

-----------

*"Kali Age"  står här för Kaliyuga, en kosmisk eon i den hinduiska kosmologin. Ordet "Kali" i denna term har faktiskt ingenting med gudinnan Kali att göra, och de båda "Kali" transkriberas också olika  i sankrit, även om de stavas på samma sätt på svenska. Därför måste Mookerjees skrivning delvis ses som en ordlek. Att Kali är svaret under Kalyuga har alltså ingenting med de gemensamma benämningarna att göra.

.Målning från 1910 - Durga strider mot demoner.

Hallucination - eller vision av Kali?

Igår hade jag just fått reda på att en bok jag hade skickat till en kompis just hade kommit fram. Det var Ajit Mokerjees "Kali - the feminine force", en bok om gudinnan Kali. Den rekommenderas förresten varmt.

Jag kom hem på kvällen och kände mig plötsligt trött. Jag lade mig ner på sängen och i ett tillstånd av halvdvala fick jag plötsligt en mycket stark upplevelse av att en tunga var tryckt mot mitt ansikte.

Jag blev klarvaken och undra vad det i allsin dar var. 

Då kom jag snabbt på att den vanligaste ikonografiska avbildningen av Kali är en där hon har en uträckt tunga.

Jag kände mig ganska överväldigad. 

Den tråkiga förklaringen till detta fenomen är förstås att jag omedvetet tänkte på Kali och att detta skapade en hallucination.

Den mycket mindre tråkiga förklaringen är ju att jag just hade fått en vision av Kali.

Det är förstås bara att välja hur jag ska tolka denna fantastiska upplevelse.

Mahishasura Mardini - om hur Durga besegrar ondskan i suggestiv version

Efter att nyss ha plågat mig igenom diverse mörka texter med patriarkala US-fundamentalistiska intriger längtar jag efter frisk luft. Och finner den i sången om Mahisasura Mardini - det eviga eposet om hur gudinnan Durga (och Kali) besegrar manliga demoner. Som kan höras och ses i en ovanligt suggestiv version här.

Patriarkal fanatism är rent definitionsmässigt ondskefull...

Min text om Gimbutas ska bli bok - på franska

Denna text av mig kommer att bli utgiven som bok - i Frankrike och på franska. Den handlar om Marija Gimbutas teori om den matrifokala kulturen i Europa före indoeuropéernas ankomst och blev färdigskriven 2002. 

Men stora delar av den skrevs redan 1990, 1991, och 1994.

Kontraktet har just skrivits och så vitt jag fattar kommer den ut redan i slutet av januari.

På min egen begäran kommer jag inte att få några pengar av försäljningen. Alla de pengar jag skulle få på försäljningen ska istället enligt kontraktet gå till BRIS (Barnens rätt i samhället).

Mahishasura Mardini besjungs på en gräsmatta USA

Det här är i motsats till förra posten inget bildspel.  Det är en idyllisk video där man får se och höra gudinnan Durga//Mahishasura Mardinis seger över de demoniska manliga asurorna besjungas av en stor grupp av människor i USA. På en gräsmatta i vad som nog är sommar. Det är dock inga US-amerikaner som gör det, utan det avspeglar nog  kulturen i en  hinduisk diaspora. 

Ett mycket sympatiskt inslag i denna kultur,  Så upplever i alla fall jag det. Det hela är fyllt av en innerlig  glädje.  Jag skulle gärna ha växt upp i en kultur som genomsyrats av en sådan religiös föreställningsvärld...

Striden mellan Durga och asurorna avspeglar nog en form av andlig verklighet - i alla fall på ett symboliskt plan. 

Se och lyssna gärna - här.

Bildspel och musik om Mahishasura Mardini

Mahishasura Mardini är ett namn för gudinnan Durga. Som tillsammans med Kali (som ytterst emanerar från Durga) besegrar de arméer av manliga demoner som hotar världen.  Den mäktigaste av dessa är Mahishasura. Han var oförsiktig nog att utmana Durga i en strid - som hon vann.

Därför fick Durga just namnet Mahishasura Mardini - som betyder  Mahishasura-dödare

Här kan vi ta del av en mycket suggestiv video om Durga/Mahishasura Mardini.

"Fornborgar" i yngre bronsåldern

Här kan man lyssna på ett föredrag, med bilder, av Kirsten Brunsgaard Clausen om (bland  annat) vad som brukar kallas fornborgar från yngre bronsåldern. Det är nu inga militära installationer som man trodde på 1800-talet utan snarare festplatser  

De fanns inom ett fredligt samhälle som inte verkar vara patriarkalt och där kvinnor verkar haft en stark ställning. Ett samhälle som Kirsten också försöker ge en mer allmän bild av.

Föredraget ställer väsentliga frågor. Jag rekommenderar det gärna.

En del inslag är lite spekulativa, men Kirsten argumenterar även här ofta mycket övertygande.  

Som jag ser det är hennes totalbild av  kulturen i yngre bronsåldern också övertygande.

Men innan jag går vidare vill jag först komma med en anmärkning. Kirsten berör att indoeuropeiska patriarkala nomader från Centralasien invaderar Europa redan före 3000 f.kr, men menar att den tidigare av allt att döma kvinnodominerade kulturen  (som det verkar av hennes beskrivning) oavbrutet levde kvar i Norden ända till ca 500 e.kr.

Jag ser detta som en förenklad bild av vad som hände. Från arkeologin vet vi att stridsyxekulturen, som var en avläggare till den indoeuropeiska patriarkala snörkeramiska kulturen, kom till Sverige redan 2900-2800 f.Kr. ¨

Den efterföljdes av den äldre bronsåldern,  med  jättelika gravhögar där endast en person (troligen  härskare) var begravda,  och en kultur där krigiska element spelade en uppenbar roll, vilket avspeglas i konsten

Men de krigiska och patriarkala dragen verkar sedan nästan totalt försvunnit i yngre bronsåldern, så Kirstens analys av den perioden är sannolik, i alla fall i en mycket hög grad.

Kirsten argumenterar för att ett militariserat patriarkat kom till Sverige via Attilas hunner och det har jag inga vägande invändningar emot. Men allt talar alltså  för att kulturen i Norden  redan tidigare patriarkaliserades under slutet av neolitikum (då stridsyxekulturen kom) och till stor del förblev patriarkal under äldre bronsåldern.

Men sedan hände alltså något. Den yngre bronsåldern verkar blivit mycket mer jämlik, och de krigiska dragen i konsten  försvinner som sagt.  Då dyker också upp kvinnofiguriner som liknar de som fanns i det förpatriarkala Europa.

Så, återigen, Kirstens beskrivning av kulturen under yngre bronsåldern kan mycket väl vara helt adekvat.

Föredraget är intressant, och presenteras dessutom  på ett mycket sympatiskt sätt. Se det gärna.

"Signs out of time"

Marija Gimbutas är ju mer aktuell än någonsin. Hennes kurganteori är numera bevisad, och hennes idéer om ett förhistoriskt matrifokalt Europa är ju idag mer accepterade än tidigare.

Denna dokumentär om henne är positivt hållen, och gjordes 2003.

Den är intressant och informativ. Den behandlar hennes liv, hennes teorier  och de diskussioner dessa teorier skapade, Dess fokus är framförallt på hennes teorier om gudinnor och matrifokala samhällen, och inte så mycket på Kutganteorin. 

Dokumentären har ju en klar bias, (vilka dokumentärer har inte det?) men man behöver inte på något entydigt sätt anamma denna  i sin helhet för att uppskatta den. Det räcker med att vara öppen för att Gimbutas i många avseenden visat sig ha rätt. Därför är även de teorier som inte kan ses som bevisade absolut värda att ta på allvar.

Se den gärna.

Karin Bojs, DNA, Marija Gimbutas - och megalitgravar

För ett tag kom en bok med titeln "Europas mödrar de senaste 43000 åren" ut på Bonniers förlag. Den är skriven av DN-journalisten Karin Bojs och är ett försök att reda ut frågetecknen i Europas förhistoria genom att använda DNA-analyser.

Arkeologin har fått en stor hjälp av möjligheten att kartlägga DNA, såväl från bevarade delar av kroppar, som från fragment från artefakter. DNA har möjliggjort ett lika stort språng framåt för forskningen om förhistorien som tidigare  c14-metoden gjorde. 

c14-metoden möjliggjorde exakta dateringar; DNA-analyser möjliggör exakta kunskaper om hur människor har förflyttat sig i förhistorisk tid.

Det är denna nya forskning som Bojs presenterar. Inte nog med det - hon försöker också dra slutsatser om hur samhällena utvecklats, utifrån detta material.

Hon börjar så tidigt som övergången när Homo Sapiens tog över från Homo Neanderthalensis, och hon fortsätter ända in i järnåldern. 

Hon konstaterar att Europa genomgått tre gigantiska folkvandringar - den första när de första jägar- och samlarna kom hit efter istiden; den andra när de första jordbrukarna kom hit  - och den tredje när de boskapsskötande nomadfolk som talade indoeuropeiska språk kom hit.

Det sista innebär att DNA-forskningen slutgiltigt och entydigt nu har bevisat Marija Gimbutas tidigare omstridda teori om de indoeuropeiska folkgruppernas spridning. Dessa började spridas redan före år 3000 f.kr.  (Fast Bojs använder konsekvent antalet år före nutiden, istället för  att ha f.kr. som utgångspunkt).  

Gimbutas indoeuropeiska teori är nu alltså bevisad. Och det tillhör bokens förtjänster att den klart visar hur bevisningen ser ut.  

Utifrån det arkeologiska materialet visade Gimbutas också att den urindoeuropeiska kultur som spreds också var extremt patriarkal och militariserad. Även där håller Bojs med. Hon visar hur även detta får ett mycket starkt stöd i det arkeologiska materialet.

Men Gimbutas sade ju mer än så. Hon försökte också visa hur de samhällen som fanns i Europa före den indoeuropeiska expansionen var kvinnodominerade - och socialt jämlika. Den materiella kulturen som fanns före indoeuropéerna beskrev hon som matrifokal, matrilokal och matrilinjär.

Här blir Bojs mer vag, även om hon helt accepterara att de förindoeuropeiska samhällena var socialt jämlika (med några undantag, se nedan). Hon noterar också Gimbutas  åsikt att de var matrifokala och hon säger att det kan vara möjligt att i alla fall kulturerna i Sydösteuropa (och om man går utanför Europa även de i Mellanöstern) verkligen var detta. Men hon nöjer sig att säga att det kanske är möjligt - hon anser att det inte kan ses som bevisat.

Det är en rimlig ståndpunkt.  Men det beror förstås också på vad man menar med bevisat. Och här tycker jag det är en svaghet hos Bojs att hon inte noggrannare går igenom Gimbutas argumentering och de materiella belägg som denne mycket noggrant lagt fram (framförallt i det monumentala arbetet "The Civilization of the Goddess" från 1991, som numera tyvärr är svår att få tag på).

Som jag ser det är de belägg Gimbutas lägger fram för detta oerhört övertygande - vad gäller Sydösteuropa (och förstås Mellanöstern). 

Jag retar mig alltså lite på Bojs vaghet i detta.

Men Europa består ju inte endast av Sydösteuropa. Gimbutas anser att hennes matrifokala teori stämmer för hela Europa. Men det går faktiskt lätt att tänka sig att Gimbutas extrapolerar beläggen från  Sydösteuropa och okritiskt överför modellen till exempelvis megalitkulturen i Västeuropa (och stora dekar av Norden)  och den bandkeramiska kulturen i Centraleuropa. 

I dessa områden hittar man nästan inga kvinnofiguriner eller andra kvinnliga artefakter -  som det alltså  vimlar av i Mellanöstern och Sydösteuropa.

Gimbutas argumentering i dessa områden blir mer indirekt. När det gäller megalitgravarna hävdar hon att dessa var ikonografiska symboler för jordgudinnans livmoder. Hennes argument är faktiskt ganska bestickande.

Men den som i likhet med mig har anammat denna syn på megalitgravarna  - kan bereda sig på en chock när hen kommer till avsnittet om denna,  i Bojs bok.

Bojs lägger fram material som klart verkar visa att endast en liten elit fick begravas i megalitgravarna -  men det blir värre än så. Enligt Bojs visar DNA-analyser att de som begravs i dessa elitgravar är patrilinjärt relaterade fäder och söner i nedstigande led. Och deras kvinnor, som dock inte bildar något släktskapsträd, utan verkar vara ingifta i en patrilinjär ätt. .

Bojs hävdar alltså - på vad som verkar vara goda grunder - att patriarkatet utvecklades i Västeuropa (med början i nuvarande Frankrike) innan några indo-européer ens hade kommit i närheten. Och att detta samhälle var socialt skiktat och elitstyrt. Hennes syn på megalitkulturen ligger faktiskt nära den som Göran Burenhult lade fram i sin bok "Stenmännen" (en bok som jag faktiskt ganska hårt kritiserat på andra ställen i denna blogg).

Men - vid närmare eftertanke står förstås detta inte i motsats till teorin om i alla fall gånggrifterna som avbildningar av jordgudinnans livmoder. Trots allt kan ju även män i patrilinjära eliter dyrka jordgudinnor... även om samhället är ojämlikt och mansdominerat.

Jag bör tillägga att jag själv fick en av de mest starka känslomässigt-religiösa upplevelserna i mitt liv när jag 1991 kröp in i en megalitgrav.

Frågan är om denna upplevelse retroaktivt kommer att påverkas av min läsning av  Karin Bojs...

 

Marija Gimbutas