Suppressed Histories Archives

Det är namnet på en intressant webbsida om hur kvinnors makt i förhistorien förnekas.

Läs speciellt denna artikel (i sex delar) som är en mycket bra vederläggning av Cynthia Ellers närmast pinsamma bok "The Myth of Matriarchal Prehistory".... som jag har haft det tvivelaktiga nöjet att läsa själv!

"Fellowship of Isis" om det tidigare namnet för IS

Jag skrev för något år sedan om det märkliga att den "Islamiska Staten" under en period allmänt kallades ISIS, dvs hade samma namn som den egyptiska gudinna som terrornätverket knappast uppskattade, och som - givet att hon existerar! - knappast skulle uppskatta terrornätverket... Nu ser jag att organisationen "Fellowship of Isis" faktiskt gjorde ett uttalande om frågan.

Där kan man läsa följande.

"The Fellowship of Isis is a network of some 26,000 members worldwide. We are a multi-faith organisation dedicated to the feminine aspect in all religions, and have a priesthood whose manifesto is one of peace, tolerance and respect for all spiritual expression. 

It is disturbing and confusing to our members and the general public who know of our organization when media use the acronym ISIS for the Islamic State of Iraq and the Levant militia. The alternative rendering of ISIL, ‘Iraq and the Levant’ would avoid any misunderstanding on this matter. 

‘Isis’ is also misleading and potentially defamatory. 

We respectfully request that your organization from this point forward refer to this group by its other accepted name, I.S.I.L., Islamic State of Iraq and the Levant, and require that your correspondents and guests do the same. 

(This press release statement was released on June 19, 2014.) ".

Nu har väl problemet försvunnit, då nätverket numera oftast kallas IS. Och det är väl skönt, för alla inblandade parter....

Kali - destroyer of evil

På You Tube kan man lyssna på ännu en vacker hymn/sång till Kali. Där kallas den "Kali - destroyer of evil and negativity". Och det är sant - Kali är tillsammans med Durga, som hon emanerar från, den kanske främsta bekämparen av ondska i indisk mytologi.

Med rötter i den jämlika, för-ariska kulturen i Indien, bekämpar hon enligt eposet Devi-Mahatmyam ned maktfullkomliga demoner som Sumbha och Nisumbha, som hotar och terroriserar hela världen.

Tillsammans med Durga räddar hon i denna berättelse världen från det demoniska tyranniet och har sedan dess haft en central ställning i hinduismen.

I sin bok "Kali - the feminine force" hoppas Ajit Mookerjee på en repetition av Kalis seger i myten:
"We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost"

Det låter ju tilltalande.

Lyssna gärna på sången, åtminstone jag finner den rofylld. Och budskapet om att ondskan kan besegras är hoppfullt. Och det kan ju behövas i dessa dagar.

I hela världen och, förstås, också i Sverige.

Kali Tandav Stuti

Jag fullkomligen älskar detta dansmummer om hur Kali besegrar en manlig demonarmé för att rädda världen. Den sägs beskrivna ett uråldrigt drama - men en hastig titt på världsläget gör att man nog önskar att detta drama ska återupprepas en gång till, innan det är för sent...

Durga Chalisa

Vill gärna länka till denna vackra sång om Durga. Jag förstår nästan inte ett ord av texten, men musiken är vacker och man får se många vackra bilder av gudinnan.

Durga - en indisk gudinna som med säkerhet har sina rötter tillbaka till den för-indoeupeiska icke-patriarkala kulturen i Indien- är mest känd för berättelsen om hur hon besegrade hela arméer av manliga demoner.

Det låter ju hoppfullt, och denna sång är både vacker och rogivande.

Freya, Shakti

Den nyhedniska manliga sånggruppen Emerald Rose besjunger gudinnan i hennes olika former över världen i sin sång Freya, Shakti.

Det är en riktigt trevlig och sympatisk sång.

Diana - en gudinna som vägrade att dö

Om jag vore en paranoid kristen fundamentalist skulle jag nog bli lite misstänksam mot Paul Ankas kända hitlåt Diana. Handlar det endast om en kvinna eller kanske finns det andra undermeningar? Anka sjunger ju " I'm so young and you're so old" och i sången finns också orden "I will pray"...

När jag våren 1986, i jakt efter information om häxprocesserna, kunde läsa om hur den uråldriga kulten av Diana levde kvar i medeltiden och renässansen, hos bondkvinnor som trodde att de på natten kunde flyga med Diana, fick jag faktiskt spontant upp en märklig association till Ankas kända sång...

Lite udda kanske, och ett tecken på att om man är helt inne i ett ämne kan man få de mest udda associationer till saker som för de flesta ter sig oerhört långsökta. Våren 1986 sändes ju också TV-serien V och där förekom ju en annan, otäckare Diana, som beskrevs som det främsta hotet mot mänskligheten. Det var lite som om inkvisitionens syn på vad dessa kvinnor trodde hade bevarats, den också.

Diana är den romerska motsvarigheten till grekernas Artemis. Hon var en jaktens gudinna, och också "jungfru" i den gamla betydelsen av ordet. Dvs hon var inte gift, och var oberoende av män. Att hon skulle leva i celibat ingick inte alls nödvändigtvis i konceptet.

Diana/Artemis har förmodligen äldre rötter än det antika Grekland. Marija Gimbutas anser att det är en gudinna med förindoeuropeiska rötter. Det finns mycket som talar för det. De äldsta entydiga bevisen för att hon dyrkades finns i den tidiga grekiska antiken, och det gör att man närmast med säkerhet kan anta att denna kult hade sina rötter i det mykenska Grekland. Eftersom Artemis inte alls passar in i indoeuropeiska religiösa mönster, kan man nog utgå från att hon är ännu äldre.

Och sedan spreds kulten av henne till romarriket där namnet alltså ändrades till  Diana, och hon blev där, efter en ganska blygsam start, efter ett tag en av de mest dyrkade gudinnorna.

I Golden Bough berättar James Frazer en udda historia om en lund vid sjön Nemi, där Diana dyrkades lokalt . Dyrkan sades ha letts av en präst som måste vara en förrymd slav. Han fick prästämbetet på det mest brutala sätt, nämligen genom att döda den gamla prästen. När han själv blev gammal och inte kunde försvara sig blev hans öde att gå samma öde till mötes, och på så sätt ersättas med en ny präst.

Hela denna historia är invävd i myter, men kulten och helgedomen vid Nemi fanns förvisso, och har även grävts ut.

Och Diana överlevde alltså kristnandet, jag höll på att säga mirakulöst. På ett sätt som oroade kyrkan.

Ungefär omkring år 1000 kan man hitta många uttalanden från kyrkans män om att vissa dåraktiga kvinnor trodde att de kunde flyga i luften på natten med hjälp av Diana. Kyrkan såg detta som att kvinnorna blivit lurade av Satan. Kyrkan var vid den tiden mer "rationell" än den blev under häxprocesserna och straffet för denna föreställning var milt. Det handlade om att göra bot, att läsa ett visst antal Pater Noster och Ave Maria.

Även de som anklagade någon annan för att ha flugit med Diana måste göra bot. Även där en skillnad mot häxprocesserna.

I norra Europa ersattes Diana som den som ledde flygningarna ibland av andra entiteter, som Holda och Perchta.

Forskaren Carlo Ginzburg har skrivit en del om detta, bland annat i boken "The Night Battles".

Under häxprocesserna förändrades kyrkans syn, Den menade nu att kvinnorna verkligen flög, men att de inte var med Diana, utan med Satan. Straffet blev nu inte botgöring, utan avrättning.

Trots de medeltida berättelserna om flygturer ansågs Diana framförallt vistas i skogen. På så sätt har hon också klara likheter med vårt eget skogsrå....

Slutligen bör ju nämnas att Diana ju dyrkas än idag. Hon fick en renässans på 1900-talet, då hon blev en central gudomlighet i Wicca-rörelsen. På något sätt har hon lyckats hålla sig kvar.

  

Artemis/Diana, romersk kopia av grekisk staty.

Hemsida för Nämforsens Kvinnominne

Nämforsens Kvinnominne har ju redan en facebooksida, som jag tidigare länkat till. Nu har de också fått en "riktig" hemsida.

Och när jag tittar lite upptäcker jag en bildbilaga, där jag finns med på en av bilderna.

Jag har aldrig sett bilden förr, så det är lite roligt att upptackla att jag får vara med på ett hörn. :-) Den kan ses nedan.

Det ser ut som om jag pekar ut något på utställningen på Urhuset. Det måste väl varit från midsommar 2013, antar jag, men jag år inte helt säker.

TILLÄGG
---------------------------
Nej, jag hade fel om årtalet. Fick ett meddelande på Facebook från Mary Sjödin från Nämforsens Kvinnominne som hade tagit reda på när det var taget. Det var midsommar 2010. Jag hade trott att det var 2013 eftersom jag då under kanske en timme fick ta över visningen av utställningen från Lo Högberg , men den här bilden är alltså inte från det tillfället.

Den patriarkala antiken - och den humanitära stenåldern

Det har kommit ut en bok av Adele Änggård som heter "A Humanitarian Past: Antiquity's Impact on Present Social Conditions". (Authorhouse UK 2014). Den har ett förord av ingen mindre än Riane Eisler - och den är förvisso värd många läsare!

Den har i stort sett fyra teman. Dels kulturerna under stenåldern. Dessa analyseras som humanitära, jämlika, kollektiva, icke-auktoritära och - lekfulla. Kulturen beskrivs som kreativ, harmonisk - och, återigen, lekfull.

Dels den antika kulturen. Den analyseras utifrån att det handlar om icke-humana, patriarkala, krigiska, oempatiska, och auktoritära kulturer.

Dels hur dessa kulturer påverkade det mänskliga väsendet, som beskrivs utifrån både feministisk och psykodynamisk teoribildning.

Dessutom finns det ett fjärde underliggande tema, nämligen hur vi idag påverkas av denna vår motsägelsefulla förhistoria.

Mycket talar för att boken fångat något väsentligt i sin analys.

Änggård ansluter sig till Marija Gimbutas syn på hur den neolitiska kulturen i Europa slogs sönder av patriarkala boskapsskötande indoeuropeiska nomadstammar från de sydryska stäpperna. Denna syn har på senaste tid fått ett mycket starkt vetenskapligt stöd från studier av paleo-DNA. ett stöd som inte direkt framgår i massmedias behandling av ämnet.

Änggård visar, genom en rad exempel, på kontrasterna mellan "Gamla Europas" harmoniska kultur och det senare barbariet. Den paleolitiska och neolitiska konsten utgör den ena ändan i en historisk linje - de grekiska patriarkala myterna den andra.

Det är sant - ända fram till slutet av stenåldern ger samhället intryck av att ha varit jämlikt, och fredligt. Konsten är just lekfull, icke-våldsam, och, ja, ger ett harmoniskt intryck. Samtidigt sker en gradvis teknisk utveckling, som får en att undra hur det skulle ha sett ut idag om denna process hade fått fortsätta.

Men istället får vi ett brott i kulturen, med Kurganinvasioner och patriarkat. Var detta nödvändigt eller skulle vi ha kunnat fått en annan utveckling?

Änggård visar hur antika berättelser som Iliaden, Odyséen och Orestien avspeglar ett nytt, rått, oempatiskt och grymt samhälle. Samtidigt som det just i dessa också på olika ställen skymtar fram resten av något gammalt - en folklig egalitär moral som byggde på humanitet. Konflikten blir extra uppenbar i Orestien där den nya råa patriarkala logiken ställs mot den gamla moralen - företrädd av de andeväsen som sågs som kopplade till moderrätt och jämlikhet.

Den folkligt egalitära moral som på många ställen överlevde kurganinvasioner och patriarkalisering återkommer hon till senare i boken, bland annat i kapitel 16.

På en punkt skiljer sig Änggård klart från Gimbutas och hennes skola. Änggård accepterar inte att de kvinnofiguriner som tillverkades under paleolitkum och neolotikum representerade gudinnor. Hon ser dem snarare som avbildningar av människor, låt vara fantasifulla, låt vara icke-realistiska, men ändå mänskliga snarare än gudomliga. .

För Adele Änggård är tron på antropomorfa gudar något som kommer sent - under patriarkatet. Där skiljer hon sig från delar av den gudinnerörelse som bygger på Gimbutas.

Och det är klart, Gimbutas tar ofta begrepp från den tidiga antiken och applicerar dem, med vederbörliga förändringar, på stenåldern. Det har ju alltid tett sig lite vanskligt.

Läs gärna Adele Änggårds bok. Den ställer förvisso många intressanta och väsentliga frågor. Själv är jag nog lite benägen att tro att hon aningen överbetonar den humanitära karaktären av den förpatriarkala  kulturen -  det finns tyvärr en del som tyder på att det inte alltid var riktigt så humanitärt som det kan verka. Men klart är ändå att patriarkatets seger innebar en oerhörd brutalisering av samhället - och av människorna.

Boken kan beställas på olika sätt, exempelvis här.

Gud är kvinnlig - enligt ett katolskt ögonvittne

Har kanske sanningen om Gud avslöjats? En katolsk präst var dödförklarad i 48 minuter. När han mirakulöst räddades förklarade han att Gud är kvinnlig.

I artikeln jag länkar till ovan kan man bland annat läsa: "He claims that at that point in his experience, he went to heaven and encountered God, which he describes as a feminine, mother-like 'Being of Light'".

Hans överordnade verkar lite störda, men prästen står fast vid sin berättelse.

Som ju faktiskt är riktigt tankeväckande
------------------------------------------------
TILLÄGG
Detta är en mycket vacker historia... Men tyvärr finns det en hel del som tyder på att det troligen är en bluff. Det är i så fall tråkigt, för de av oss som tilltalas av en sådan gudsbild.

Hatshepsut

Se gärna det fascinerande Discovery-programmet om den kvinnliga farao som ovanligt framgångsrikt styrde Egypten i 22 år.

Men Gimbutas hade rätt

DN:s vetenskapsjournalist Karin Bojs har nu i en artikel tagit upp nya undersökningar om den indoeuropeiska språkgruppens ursprung. De bygger bland annat på DNA-tester och skelettanalyser och är ett starkt stöd för en teori som i slutet av 1980-talet ofta sågs som förlegad inom den akademiska arkeologin.

Det var Marija Gimbutas teori om att proto-indoeuropérna hade sitt urhem på de sydryska stäpperna. Efterssom det för henne var en del av en teori om patriarkatets våldsamma seger över en tidigare fredlig, matrifokal ;och egalitär kultur var motståndet mot teorin stort. När jag läste arkeologi 1988-91 ansågs det allmänt att Colin Renfrews bok Archaelogy and Language från 1987 hade vederlagt denna Gimbutas teori och ersatt det med en alternativ teori om att det indoeuropeiska urspråket kom från Anatolien och spreds med det första jordbruket.

Men nu skriver Karin Bojs: "Slutsatsen i studien är att människor som talade ett tidigt indoeuropeiskt språk, för ungefär 4500 år sedan rörde sig från stäpperna norr om Svarta havet mot nuvarande Polen och Tyskland. Det har flera forskare tidigare föreslagit, och från och med nu är det närmast omöjligt att argumentera emot:"

Så nu är det närmast bevisat. Gimbutas hade rätt om den indoeuropeiska språkgrupopens ursprung.

Själv lutar jag åt att hon också hade rätt om en hel del annat...



Marija Gimbutas