Friday, May 13, 2011

När indiankvinnorna tvingades in i mansväldet

/Skrevs ursprungligen för Vanasamfundet Moder Jords tidskrift Månväven, där den har publicerats i dess sjunde nummer./

När Columbus landsteg i Amerika inleddes en konfrontation mellan två kulturer. Den amerikanska ursprungsbefolkningen, som till större delen var egalitär, och de europeiska, som var patriarkal och uppdelad i klasser. I denna artikel ska jag fokusera på hur kvinnornas situation påverkades av koloniseringen.

Den amerikanska kulturen före Columbus var inte endast jämlik i den meningen att den, med undantag av aztekerna och inkas i Sydamerika, inte var uppdelad i härskande och undertryckta klasser och skikt utan även att kvinnor och män oftast var jämställda.

I Europa rådde patriarkat. Familjerna styrdes av männen, och släktskapssystemet var patrilinjärt, dvs. släktskapet räknades på manslinjen. Bosättningsmönstret var vanligtvis patrilokalt, dvs. kvinnorna flyttade hem till männen efter äktenskapet.

I Amerika var familjerna mindre slutna – de var inbäddade i kollektiva klansystem, som i grunden var jämlika. I Nordamerika fanns så sent som på 1800-talet fler matrilinjära än patrilinjära stammar. I Sydamerika var vid samma tidpunkt matrilokalt bosättningsmönster vanligare än patrilokalt. (Murdock 1949: 194)

Matrilinjärt släktskap och matrilokal bosättning är för övrigt troligen äldre än patrilinjalitet och patrilokalitet. Våra närmaste släktingar bland djuren saknar fadersfamiljer, och medan det finns många exempel på övergångar från matrilinjärt till patrilinjärt släktskap har motsatsen aldrig bevittnats. (Murdock 1949: 190).

Det här kan verka abstrakt, men är det inte. Rent konkret innebär matrilinjärt släktskap och matrilokal bosättning oerhörda fördelar för kvinnor, som får kontroll över viktiga delar av vardagslivet. I ett samhälle där barnen automatiskt följer med kvinnan, eller där mannen tvingas flytta från huset, vid varje skilsmässa, kan inte patriarkat i någon egentlig mening existera.

Det mest anmärkningsvärda exemplet på detta var irokeserna, som bodde omkring det område där New York ligger idag.

Det irokesiska samhället var matrilinjärt och matrilokalt. Mannen dominerade inte hustrun, han var i praktiken endast en gäst i hennes hem. Om hon villa ha skilsmässa fick mannen ta sitt pick och pack och gå. Skilsmässa påverkade mannens bosättning men inte kvinnans. Kvinnan ägde och kontrollerade familjens mattillgångar. Barnen tillhörde henne, inte mannen. (McCall 1980: 231)

Oftast bodde man i långhus, där en stor grupp matrilinjärt relaterade kvinnor, och deras makar och barn, bodde. Kvinnorna ”ägde” jorden, kollektivt. Detta var till och med inskrivet i irokesförbundets konstitution. De officiella politiska ledarna, som var män, tillsattes av de ledande kvinnorna i långhusen, och kunde när som helst återkallas. De yttersta besluten togs dock demokratiskt genom majoritetsbeslut, där båda könen deltog. (Rothenberg 1980).

Missionären Lafitau beskriver 1724 de irokesiska kvinnornas ställning: ”Ingenting är mer verkligt än kvinnornas överlägenhet. Det är kvinnorna som utgör nationen, det genealogiska trädet, bevarandet av familjerna. Det är hos dem all auktoritet finns, landet, grödan och dess frukt tillhör dem. De är de styrande rådens själ. De är skiljedomare i fred och krig, de har hand om den offentliga kassan”… (citerat från Frazer 1910: 14).

Nu var inte irokeserna ensamma. Pueblo-indianerna, och ett stort antal andra grupper, var också de matrilokala och matrilinjära. En av dessa, Wyandot, styrdes enligt major PJ W Powell av ett styrande råd av fyra kvinnor och en man. Men de avgörande besluten fattades ändå av ett demokratiskt råd där alla fick rösta (Frazer 1910: 36 f).

En annan stam som beskrivs av Eleanor Leacock (1980;1981) var Montagnais-Naskapi i Kanada. De var matrilokala. Och som vi får se nedan reagerade många av dess invånare hårt på missionärernas försök att övertyga dem om att kvinnorna måste lyda männen.

Medan européerna hade en patriarkal religion, där allt styrdes av en manlig gud, trodde indianerna på flera olika typer av andeväsen. Många av dessa var kvinnliga. I synnerhet dyrkades jorden som en gudinna. Detta gällde i synnerhet för de jordbrukande indianerna, där kvinnans ställning var som starkast. Men även växterna sågs ofta som kvinnliga andedväsen. Bland irokeserna dyrkades till exempel ”de tre systrarna” majssystern, bönsystern och squash-systern. I Colombia ansåg Cagaba-indianerna att alla är ”moderns barn” och står under hennes lagar. (Hultkrantz 1979: 73).

Men så kom de vita kolonisatörerna. Med sig hade de sitt klassamhälle, sitt patriarkat, sina exploatörer – och missionärer. Det blev ofta de sistnämnda som fick som uppgift att integrera urinvånarna i den patriarkala kulturen.

Ett exempel får vi hos Diane Rothenberg. Hon beskriver kväkarnas mission hos den irokesiska Senecastammen på tidigt 1800-tal. Egendomligt nog såg inte kväkarna som sin främsta uppgift att omvända irokeserna till de kristna läran. Den viktigaste uppgiften var att ”civilisera” dem. Och det mest väsentliga ansågs vara att bryta kvinnornas kollektiva ägande av jorden. Jorden skulle privatiseras, och män skulle bli ägare av jorden. Detta skulle leda till att de kollektiva matrilinjära byarna skulle ersättas med individuella farmer, där den patriarkala kärnfamiljen skulle vara den främsta sociala enheten.

Det var inte så lätt att genomdriva – under årtionden fortsatte kvinnorna att kollektivt bruka jorden och även om några män blev individuella jordbrukare, ville de flesta män inte vara med. Kvinnorna var väldigt intresserade av kväkarnas praktiska tips men använde dem till att utveckla sitt eget jordbrukande. Kväkarna försökte få kvinnorna att övergå till ”kvinnosysslor”, som att väva, men kvinnorna var måttligt intresserade. De var också hårda motståndare till privat äganderätt.

Kolonialisterna använde sig av nya lagar för att slå sönder kvinnornas kollektiva makt. Så slogs det traditionella irokesiska politiska systemet sönder, och 1848 infördes ett nytt system, där kvinnorna förlorade rösträtten. De återfick den först 1964.

Gradvis började dock det irokesiska samhället att likna det vita, och kvinnans ställning försvagades gradvis. Den patriarkala ”civilisationen” gjorde alltså stora framsteg. (Rothenberg 1980: 80 ff).

Ett annat exempel är Montagnais-Naskapi.

Här var det jesuiterna som stod för ”civiliserandet”. I bevarade anteckningar från 1600-talet kan man se vad de såg som de främsta hindren för att införliva indianerna i den vita civilisationen.

Dels att kvinnorna inte ville lyda sina män. Jesuiterna förklarade för indianerna att mannen skulle vara hustruns herre, och att i Frankrike styrde inte kvinnorna över sina män.

En annan viktig sak var att indianerna måste lära sig att lyda alla auktoriteter. Som det var nu lydde de inte ens sina egna hövdingar, och på så sätt kunde inte de vita skaffa sig infödda auktoriteter, med vars hjälp de kunde styra.

Ytterligare en punkt var att disciplinera barnen. Jesuiterna klagade på att Montagnais inte ville slå sina barn. De infödda kunde inte tolerera ens de mildaste fysiska bestraffningar av barnen.

Otrohet var ett annat problem. Jesuiterna förklarade att om hustrun inte var mannen trogen, skulle han inte kunna veta vem som var far till hans barn. De fick en gång svaret att Montagnais älskade alla barn, i motsats till de vita, som bara älskade sina egna.

I många plågsamma rapporter beskrivs hur jesuiterna satte sina uppfostringsplaner i verket. Kvinnor som inte lydde sina män straffades på många sätt.

De blev slagna, tvingades vara utan mat och sattes till och med i fängelsehålor. En del män från Montagnais allierade sig med de vita i att genomdriva bestraffningarna. Men många kvinnor reagerade hårt, och ibland ledde det till rena uppror.

Det kanske mest anmärkningsvärda exemplet på detta ”civiliserande” handlade om hur de infödda skulle lära sig att det var nödvändigt att slå barn. Indianerna var helt emot att barn blev slagna, även de vitas barn. Vid ett tillfälle hade en fransk pojke råkat slå en Montagnais-pojke, så att han blödde. Fransmännen förklarade då att de skulle statuera ett exempel på sitt eget barn.

De förklarade: ”Ni vet våra seder. När någon av oss gör fel, så straffar vi honom. Detta barn har skadat en av de era; nu ska han piskas”. Montagnais-indianerna protesterade och ansåg att det hela borde lösas genom att de vita gav den förfördelade indianpojken en gåva. När de såg att den franska pojken skulle bli piskad blev de helt förtvivlade och vädjade till fransmännen att inte slå pojken. En av dem tog av sina kläder, lade sin mantel över pojken och sa ”slå mig om ni vill, men ni får inte slå honom”. Och på så sätt slapp pojken undan. (Leacock 1980: 26 ff; se även Leacock 1981: 33 ff)

Här kan vi se skillnaden mellan de ”civiliserade” kolonisterna och de ”vilda” Montagnais-indianerna. I den vita civilisationen var det helt OK att slå barn, att bestraffa dem på det ena utstuderade sättet efter det andra. För Montagnais-indianerna var fysiska bestraffningar av barn så motbjudande att de vuxna var beredda att offra sig själva till och med för att rädda ett av kolonisatörernas barn från fysisk bestraffning.

Det kastar också ett visst ljus över den tidigare nämnda kommentaren att Montagnais älskade alla barn men att de vita bara älskade sina egna. Ja, många Motagnais-indianer älskade uppenbarligen alla barn, men det verkar mer tveksamt om kolonisterna verkligen älskade sina egna.

Eleanor Leacock (1980: 40) beskriver hur detta ”civiliserande” endast delvis lyckades. När hon själv bedrev arbete hos Montagnais-Naskapi under 1950-talet kunde hon se att mycket av respekten för kvinnor och barn fanns kvar, även då. Trots tre århundraden av kolonial hjärntvätt fanns en del av de gamla värderingarna kvar. Ibland kan även ”civilisationen” råka ut för bakslag…

Referenser
James George Frazer, Totemism and Exogamy, vol 3, 1910
Åke Hultkrantz The Religions of the American Indians, 1979
Eleanor Leacock: Montagnais Women and the Jesuit Program för Colonization, i: Mona Etienne, Eleanor Leacock: Women and Colonization, 1980
Eleanor Leacock: Myths of Male Dominance, Monthly Review Press, 1981
Dan McCall, The Dominant dyad: Mother-Right and the Iroquois Case, i: Theory and Practice, Ed. By Stanley Diamond, 1980
George Peter Murdock, Social Structure, 1949
Diane Rothenberg, The Mothers of the Nation: Seneca resistance to Quaker intervention, i: Mona Etienne, Eleanor Leacock: Women and Colonization, 1980

Claude Lévi-Strauss och "utbytet av kvinnor"

Socialantropologen Claude Lévi-Strauss hyllades över hela världen när han fyllde 100, men nästan ingen tog upp hans extremt kvinnofientliga teorier.

Den 20 november 2008 fyllde socialantropologen Claude Lévi-Strauss 100 år och hyllades över hela världen. Han framställdes som en banbrytare, som en stor teoretiker och fältarbetare. I själva verket representerade han en viktig del av den borgerliga motreaktionen mot de landvinningar och insikter etnologer och etnografer fick under 1800-talet.

När etnografi och etnologi utvecklades under 1800-talet och sammanställde material från "primitiva" kulturer från hela världen blev det en utmaning mot både den borgerliga och patriarkala världsbilden. Etnologer, missionärer och andra fältforskare hade stött på kulturer som var för oss ganska så annorlunda, och gav nya perspektiv.

Dels skiljde sig ofta många av dessa samhällen från kapitalismen och tidigare klassamhällen på ett avgörande sätt. De var materiellt jämlika, och ingen härskande grupp levde gott på andra. Det gällde praktiskt taget alla jägar- och samlarsamhällen och många jordbrukssamhällen.

En annan upptäckt var att kvinnorna ofta hade en starkare ställning i dessa "primitiva" samhällen än de hade i vår kultur. Ja, i många av dem räknades släktskapet på moderns och inte faderns sida (matrilinjärt släktskap) och i en del av dessa flyttade mannen regelbundet hem till kvinnan vid äktenskapet (matrilokal bosättning).

De tidiga etnograferna som exempelvis Edward Burnett Tylor, Lewis Henry Morgan, Edwin Sidney Hartland, och James Frazer gjorde försök att sätta in dessa rapporter i ett större sammanhang. Man försökte bygga upp teorier om social, politisk och religiös "utveckling". Friedrich Engels tog upp temat i sitt klassiska arbete "Familjens, privategendomens och statens ursprung".

Den vanligaste synen låg i linje med den som Engels förde fram. Jämlika samhällen var äldre än ojämlika, och matrilinjära äldre än patrilinjära. Klassamhället och kvinnoförtrycket var inte det ursprungliga tillståndet.

Denna syn understöddes av en rad fakta. Så till exempel visade det sig att medan många övergångar från matrilinjärt till patrilinjärt släktskap hade iakttagits under historien hade motsatsen aldrig bevittnats.

Under början av 1900-talet utvecklades en motreaktion mot detta evolutionära perspektiv. Antropologskolan runt Franz Boas i USA förnekade att det var möjligt att rekonstruera evolutionära utvecklingslinjer. Istället tog man sin utgångspunkt i konkreta "partikulära" historiska sekvenser och menade att längre än så kunde etnologerna inte gå. De brukade kallas "historiska partikularister". De fick ett enormt genomslag.

Mindre inflytande fick extremt diffusionistiska skolor som menade att nästan alla kulturdrag vi känner till hade spridits från exempelvis Egypten eller Mesopotamien.

Nästa steg var att förneka historien överhuvudtaget, Den funktionalistiska skolan (med Malinowski och Radcliffe-Brown som förgrundsfigurer) menade att det var meningslöst att rekonstruera ens lokala historiska sekvenser. Istället skulle man koncentrera sig på den sociala funktionen i de olika kulturerna. Vad som verkade vara rester av tidigare samhällsförhållanden eller religioner kunde i själva verket förklaras av den funktion det hade i det nuvarande samhället. Det ledde till en mycket statisk syn på samhället, där förändringar helt ignorerades.

Det gemensamma för alla dessa skolor var att de såg mansdominansen som universell, och att de ofta också förkastade tanken på att det skulle ha funnits materiellt jämlika samhällen

Så ungefär såg läget ut när Claude Lévi-Strauss och hans strukturalistiska skola gjorde entré. Lévi-Strauss ignorerade inte endast historien, han ignorerade i princip samhället som helhet. Det motiverade han (med en fashionabel hänvisning till marxismen) med att han försökte skapa en antropologi för överbyggnaden, och alltså medvetet ignorerade den ekonomiska och sociala basen. Han koncentrerade sig på vad han trodde var universella drag i det mänskliga tänkandet, som kunde förklara myter, religioner, sociala samspel, och släktskapssystem.

Det ledde bland annat till oerhört spekulativa idéer om orsaken till myter och sagor. Grunden var en teori om att tänkandet alltid bygger på binära oppositioner. Det hade vissa likheter med Hegels dialektik med den skillnaden att det var en dialektik utan förändringar. En statisk pseudodialektik, där allting kan ses som eviga teser och antiteser – i tänkandet. Resultatet blev för det mesta obegripligt, och Lévi-Strauss tog praktiskt taget alltid avstånd från sina anhängare som han menade hade missförstått honom. Den troliga förklaringen till detta var att det helt enkelt inte var möjligt att förstå hans system, eftersom hela grunden var obegriplig.

Men i ett avseende var han helt begriplig. Han menade att all mänsklig kultur byggde på "utbytet av kvinnor". Han utvecklade denna grundtes i sin mest kända bok, "Släktskapets elementära strukturer" från 1949.

Basen för teorin var denna. För att kulturen skulle kunna uppstå måste grupper av män börja utbyta kvinnor mellan sig. Detta skedde genom upprättandet av incesttabut. Det innebar enligt Lévi-Strauss att männen, istället för att behålla gruppens kvinnor för sig själva, gav bort dem till andra män. Anledningen till detta var de "djupa polygama tendenser, som existerar hos alla män" (Lévi-Strauss 1969:37) Detta gjorde att de tillgängliga kvinnorna alltid var för få. Dessutom var "de mest åtråvärda kvinnorna alltid i minoritet" (1969:38). Genom att kvinnorna byttes ut med andra grupper blev de tillgängliga kvinnorna flera.

Det mänskliga samhället är alltid enligt Lévi-Strauss "i första hand ett maskulint samhälle". (Lévi-Strauss, citerad i Leacock 1981:232). Nu var det inte endast kvinnor som utbyttes mellan männen, men eftersom kvinnorna var "de mest värdefulla ägodelarna" (1969:62) blev utbytet av kvinnor det fundamentala i alla mänskliga samhällen.

Det ska nu inte förnekas att det finns patriarkala, patrilinjära och patrilokala samhällen där äktenskap och släktskapssystem delvis kan beskrivas på det sätt som Lévi-Strauss gör. Men han är ändå antropolog, och hade kännedom om många samhällen där hans schema helt enkelt inte passade in på något sätt. Hur förhöll han sig till dem? Samhällen som var matrilinjära och matrilokala, där de facto det i så fall var männen som "byttes ut" mellan olika modersklaner verkar han helt enkelt ignorerat . Han skriver: "utbytet som konstituerar äktenskapet etableras inte mellan en man och en kvinna... utan mellan två grupper av män, och kvinnan är endast ett av objekten i detta utbyte". (1969: 115.) Och han hävdar alltså att detta är generellt för alla kulturer!

Man kan jämföra Lévi-Strauss med jesuitpatern Lafitau som på sjuttonhundratalet skrev om kvinnornas ställning bland de matrilinjära och matrilokala irokeserna.

"All verklig auktoritet finns hos dem. Landet, fälten och dess skörd tillhör dem. De är själen bakom /de styrande/ råden, de medlar i fred och krig. De bestämmer över den gemensamma egendomen" (citerat från Leacock 1981: 239)

Det är svårt att tänka sig att dessa kvinnor skulle låta sig passivt utväxlas mellan "grupper av män". Så var heller inte fallet. Som i alla matrilinjära-matrilokala system var det mannen som tvingades flytta till kvinnans klan vid äktenskapet. Han fick aldrig bli medlem i kvinnans släktskapsgrupp, men mannens och kvinnans gemensamma barn blev för alltid en del av moderns klan. Vid skilsmässa fick mannen flytta ifrån kvinnan, och hon behöll barnen.

Och skilsmässa var mycket enkelt att få. Om en kvinna ville skilja sig från sin man behövde hon i princip bara sätta ut mannens mockasiner utanför huset. Sedan var han tvungen att ta sitt pick och pack och gå.

Nu kan någon invända att irokeserna var ett extremt undantag. Kanske i några avseenden, men inte i detta. I alla matrilinjära-matrilokala system rådde samma regler. I Nordamerika kan exempelvis nämnas Hopi- och Zuniindianerna, där systemet såg ut i princip på samma sätt.

Men även i de matrilinjära system som hade patrilokal bosättning är det absurt att applicera Lévi-Strauss schema. Visserligen skulle kvinnan där flytta till mannen, och inte tvärtom, men skilsmässa var praktiskt alltid lätt att få utan krångel, och när kvinnan skilde sig flyttade hon tillbaka till sin klan – med barnen, som för alltid tillhörde denna.

I många jägar-samlarsamhällen saknas matrilinjärt släktskap, men där är ofta släktskapssystemen ganska diffusa, och skilsmässa en självklar rättighet, och de flesta giftermål varar endast kortare perioder. Det ter sig orimligt att vare sig män eller kvinnor där uppfattar det som att kvinnor "byts ut" mellan grupper av män.

Claude Lévi-Strauss´ teorier säger nog mer om hans obehagliga privata önskefantasier än om "primitiva" folks släktskapssystem. Men att de har blivit så populära, trots att deras empiriska grunder är i det närmaste icke-existerande, och gång på gång har demolerats av elaka kritiker, säger något inte bara om Lévi-Strauss. Det säger en del om samhällets patriarkat, där Lévi-Strauss´ fantasier upphöjts till en manschauvinistisk akademisk önskedröm.

Rekommenderad litteratur och referens: Eleanor Burke Leacock, Myths of Male Dominance, 1981

Referens: Claude Lévi-Strauss: The Elementary Structures of Kinship, Boston 1969 (1949)

/Inlagd från min hemsida. Tidigare publicerad i tidskriften Socialistens pamflett "Marxism, feminism, eller mittemellan?" från 2011./

Matrilinjärt släktskap - igen

En gång i tiden var, det är jag helt övertygad om, matrilinjärt släktskap allmänt förekommande. Dvs släktskapet räknades endast på moderns sida, barnen räknades till moderns släkt, och vid skilsmässor gick barnet med modern.

Och skilsmässor är i alla kända matrilinjära system, mycket lätt att få.

Det innebar inte alls att fadern inte fick träffa barnen efter en skilsmässa, men han hade ingen som helst auktoritet över barnen.

Att föreslå att ett sådant system ska återupprättas är knappast politiskt möjligt, men man kan väl få drömma.

Det skulle vara en mycket klar förbättring jämfört med dagens system.

Både för kvinnor och för barn. Naturligtvis skulle det slå fel i många fall, men för det mesta skulle det leda till en större harmoni. Det är min bestämda uppfattning.

Naturligtvis måste det kombineras med en lyhördhet för barns vilja för att inte leda till absurditeter. Ingen vuxen har en automatisk "rätt" till ett barn, inte heller mamman.

Men faderskap och moderskap kan inte likställas. Faderskap kan vara resultatet av en några minuter lång sexualakt. Moderskap innebär alltid MINST nio månaders fysiskt arbete, och vanligtvis också ett långvarigt och intensivt emotionellt engagemang.

Därför kan en spermadonation inte jämställas med ett surrogatmödraskap - men alltså inte heller "faderskap" med "moderskap".

Socialt faderskap är värdefullt - men är och förblir en social konstruktion utvecklad ganska sent i släktet Homo Sapiens historia.

Ja, jag är alltså "särartsfeminist" i det avseendet.

Jag saknar all sympati för faderrättsgrupper som kämpar för att få samhällets stöd i vårdnadstvister. Inte endast för att de ofta härbärgerar många förövare - hur mycket sedan en del kvasifeminister på Feminetiks diskussionsforum må protestera och kalla detta för förtal och otäcka insinuationer. Utan också för att hela deras projekt står i strid med mina visioner för hur ett barnvänligt och ickepatriarkalt samhälle borde fungera.

Som sagt, det lönar sig inte att driva frågan politiskt. Men som vision och som utgångspunkt tror jag det är värdefullt - på många sätt.

Erik Rodenborg 30/12 2010

Matrilinjärt släktskap

Inför alla dessa debatter om vårdnadstvister kan jag ofta komma på mig själv med att tänka att det hade varit mycket enklare om vi hade haft matrilinjärt släktskap. Det är inte något som kan drivas som politiskt krav, förvisso, det är mest en dagdröm.

Matrilinjärt släktskap blev en aktuell akademisk fråga under 1800-talet, då etnologer uppmärksammade att det fanns många folk som räknade släktskapet på enbart moderns sida. Det här skapade en hård debatt, där många menade att det matrilinjära släktskapet var äldre än det patrilinjära. Lewis Henry Morgan drev idén i sin bok ”Ancient Society” från 1877 och Friedrich Engels tog upp idén i sin ”Familjens, privategendomens och statens ursprung” från 1884.

Under 1900-talet övergavs den idén av nästan alla antropologer i väst, men i öststaterna levde den kvar. När sedan östblocket kollapsade marginaliserades åsikten än mer, trots att den faktiskt har en hel del som talar för den.

En annan diskussion var mellan de som i detta släktskap såg rester av ett matriarkat, en åsikt som övergavs av nästan alla antropologer i väst, men levde kvar i bland annat Sovjetunionen. I väst började antropologerna att hävda att kvinnorna inte hade ett dugg mer makt i matrilinjära system, en extrem åsikt som idag har modifierats kraftigt av många västantropologer.

I själva verket innebär matrilinjärt släktskap en nästan automatiskt starkare ställning för kvinnor, i synnerhet när det kombineras med matrilokal bosättning.

Men vad innebär nu dessa begrepp? Matrilinjärt släktskap innebär alltså att släktskapet endast räknas på moderns sida. Det leder till att fadern tillhör en annan släktskapgrupp än barnen, och vid skilsmässa går barnen automatiskt till modern. Det blir än enklare vid matrilokal bosättning, dvs. att mannen och kvinnan vid äktenskap förväntas flytta till kvinnans hus. I dessa samhällen är det ju väldigt enkelt för kvinnan vid skilsmässa – mannen får ta sitt pick och pack och flytta hem till sin modersklan, och kvinnan behåller huset, och vårdnaden om eventuella barn.

Det bör tilläggas att dessa släktskapssystem praktiskt taget alltid är kombinerade med kollektivistiska klansystem, där familjen är en del i en större klangemenskap. Det handlar alltså inte endast om att vår typ av kärnfamiljer är kombinerade med släktskap på moderssidan.

Lustigt nog kombinerar den största matrilinjära gruppen idag, Minangkabau-folket på västra Sumatra i Indonesien, detta system med islam. Det är intressant att studera, och borde uppmärksammas av de islamofober som tror att kvinnor alltid är förtryckta i muslimska samhällen. Minangkabau-folkets egna historiska myter handlar om forntida drottningar som tämjde det manliga våldet och de kallar sig faktiskt själva för matriarkala.

I deras variant av islam väljer de noga ut de delar som passar ihop med deras matrilinjära system. Det finns en hadith om Muhammad, där han får frågan om vem som mest av allt är förtjänt av vänskap. Han svarar ”din mor”. Men sen då? Han svarar igen ”din mor”. Men sen då? En tredje gång svarar Muhammad: ”din mor”. Men sen då? Muhammad svarar först nu, den fjärde gången, ”din far”.

Denna hadith är oerhört populär hos Minangkabau-folket, vilket inte är så konstigt. Den ger ju en muslimsk legitimitet åt deras matrilineära system.

Minangkabau-folket har sin egen uppfattning om den gamla etnologiska debatten om vilket släktskapssystem som kom först. De hävdar att de själva alltid har varit matrilinjära och att alla folk en gång i tiden också har varit det. Jag är benägen att tro att de har rätt.

Erik Rodenborg 7/11 2008