Sunday, July 31, 2011

"För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras"

Är som sagt fascinerad av gudinnan Kybele. Denna anatoliska gudinna, med rötter tillbaks till neolitisk tid, infördes i Rom 204 f.kr.

Anledningen sades vara att romarna ville ha hennes beskydd i kriget mot Karthago. Man skickade ut en delegation till oraklet i Delfi, som bekräftade att Kybele verkligen skulle bli ett beskydd. Men hon måste mottas av den bäste mannen och den bästa kvinnan i Rom.

En av anledningarna till att man ville ha just Kybele, var att det fanns en myt i Rom att romarna egentlige härstammade från Troja, som ju tillhörde den kultur där Kybele dyrkades.

Statyn införskaffades från Pessinus i Anatolien. Den togs emot av P. Cornelius Nasica och Claudia Quinta, som tydligen ansågs vara den bäste mannen respektive kvinnan. Med Kybele kom efter ett tag en del annat, som Attis och det kastrerade prästerskapet. Men det är en annan historia.

Det kan tyckas lite opassande att denna gudinna, med sina rötter i ett fredligt och matrifokalt neolitikum, skulle bli en skyddsgudinna för ett av Roms imperialistiska krig. Men kanske ändå inte.

Roms krig mot Karthago styrdes förvisso av romarnas expansionistiska ambitioner, men för en gångs skull var det ett berättigat krig. Trots och inte p.g.a. Roms motiv.

Den fenicisk-kananeiska kultur som Karthago var en utlöpare av hade en ovanligt otäck religion med en fokus på rituella barnoffer. Och i Karthago finns jättelika offerfält utgrävda, med tiotusentals offrade barn – och djur. Barnen är brända, och man kan bara hoppas att de redan var döda när de brändes. Men det vet vi inte.

När Cato den äldre avslutade alla sina tal i senaten med meningen "Ceterum censeo Carthaginem esse delendam" (För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras) var det knappast av omsorg om de feniciska barnen, men trots hans betydligt mer realpolitiskt cyniska motiv, kan jag så här i efterhand inte låta bli att sympatisera med uttalandet.

Kybele hjälpte alltså till att inspirera till besegrandet av en kultur där barn i mängder offrades till gudarna. Det gör mig förvisso än mer positiv till denna gudinna…

Erik Rodenborg juli 2009

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/50/Cybele_Getty_Villa_57.AA.19.jpg

(Bilden, från Marshall Astor/Life on the Edge, är inte av den staty som infördes i Rom 204 f.kr., utan en senare skulptur av Kybele. Den är hämtad från Wikipedia och kan fritt distribueras enligt Creative Commons Attribution ShareAlike 2.0 License.)

Upplevelse i megalitgrav

Megalitgravar byggdes under yngre stenåldern i stora delar av Västeuropa. De var kollektiva gravar, som byggdes av stora stenar som övertäcktes med jord. Det finns flera typer av dessa, men en av de vanligaste är så kallade gånggrifter, med en trång tunnel som leder in till en kammare, där kropparna begravdes. Det är en av de mest vanligaste återfunna byggnaderna från västeuropeisk stenålder.

Enligt en vanlig teori, som bland annat företräddes av den framlidne arkeologen Marija Gimbutas, representerade megalitgraven jordgudinnan. Att begravas i en megalitgrav var på sätt och vis att återvända till jordgudinnans livmoder.

Det var 1991, jag skulle besöka en familj i Danmark. De hade bil, och när jag nämnde att jag forskade om megalitgravar, blev de entusiastiska och erbjöd sig att åka runt med mig så att jag kunde undersöka sådana gravar.

Första gången åkte vi runt och tittade på, och kröp in i, tre gånggrifter från ca 3000 f.kr. Det var ganska spännande.

Men några dagar senare åkte jag och mannen i familjen ensamma för att ånyo kolla in en gånggrift. På nytt kröp jag in genom den trånga tunneln och ställde mig i mörkret i den inre kammaren. Då fick jag plötsligt ett infall: jag pressade pannan mot stenarna i kammarens mur.

Den upplevelse jag fick då varade kanske en sekund, men det var en av de intensivaste i mitt vuxna liv. Det var, hur ska jag uttrycka mig, en omtumlande, på något sätt vibrerande upplevelse av Gudinnans allt omslutande kärlek. Den kan knappast beskrivas. Den måste upplevas.

Och ja, jag hade redan då tagit del av Gimbutas teorier. Och ja, läsningen av Gimbutas hade kanske förberett mig och skapat denna intensiva känsla. Men det är i så fall den starkaste upplevelse jag någonsin fått av att studera en teori…

När jag kommit ut ur graven och satt mig i bilen frågade jag min medresenär vad han tyckte om graven. ”Tja, det var väl mest som en vanlig jordkällare”. Jag satt tyst men tänkte för mig själv ”du skulle bara ana, du skulle bara ana”.

"En solens son"

Detta är en text jag, till melodin av Björn Afzelius "En kungens man"", skrev när jag 1990 höll på att läsa om Marija Gimbutas teori om "Gamla Europa" och dess undergång. Gimbutas beskrev hur ett fredligt, jämlikt matrifokalt samhälle slogs sönder av beväpnade patriarkala band, och hur detta ledde till det patriarkala Europa som fortfarande finns kvar. Jag försökte beskriva skeendet i denna sångtext.

Jag kom på texten på en tunnelbaneresa, den bara kom, och ögonen var faktiskt fulla av tårar när jag väl var klar med den.
----------------------------------------------------------------------------------------------

Marija går på vägen som leder in till byn,
hon skrattar och hon ler mot fåglarna i skyn.
Hon är på väg till grannbyn för att byta till sig lite bröd,
och solen stiger varm och stor och färgar himlen röd.

Då möter hon en herre på en häst med yvig man,
han säger jag är solens son som tar vad jag vill ha,
och du är allt för vacker för att inte ha nån man:
Följ med mig ut på stäppen ska jag visa vad jag kan!

Hon svarar honom, nej, jag stannar hellre här.
Jag vill inte med till stäppen för jag vet vilka ni är.
På stäppen där bor folket som gudinnan måste glömt,
att följa nån till stäppen om det har jag aldrig drömt.

Han drar henne till marken, han tar på hennes kropp.
Hon slingrar sig och ber honom att för gudinnans skull hålla opp.
Men ryttarn bara väser att ”gudinnan, hon är död”.
Så hon tar hans dolk och stöter till och ryttaren är död...

Men det var bara början – och ryttarna blev fler.
Och skräcken runt vår hemby förtätas mer och mer.
Så kom den hemska dagen, när hela våran grupp
fick fly från det inferno där vår hembygd brändes upp.

Marija hon blev dödad av en stridsyxa en dag,
men ryttarna från stäppen – regerar än idag!
Ja, herrarna blev hjältar och Gamla Europa det blev glömt,
och vi som förstått hur allt gått till får veta att vi drömt.

Mardrömmen har varat nu i sex tusen år.
Så länge att ingen längre vågar vänta sig en vår.
Så många år av rädsla, så många år av sorg.
så många lik begravda under patriarkens borg.

Men djupt ner i själen hos en plågad mänsklighet
lever ännu minnet av en svunnen verklighet.
Och en dag ska dagen komma då mardrömmen har flytt,
då skräckens moln de skingrats och – gudinnan föds på nytt!

Wednesday, July 27, 2011

Evelyn Reed, matriarkat - och dagens vårdnadstvister

/De tre sista styckena i detta inlägg bör nog inte ses som en konkret politisk handlingslinje vad gäller vårdnadstvister. Riktigt så orealistisk är jag inte. Men man kan ju drömma.../

Det är lite över 30 år sedan jag först läste Evelyn Reeds bok ”Kvinnans utveckling”. Den hade underrubriken "Från matriarkalisk klan till patriarkalisk familj". Det var i december 1978, och den grundlade hos mig ett ganska så systematiskt intresse för teorier om förhistoriska matriarkat. Jag blev mycket imponerad när jag läste den. Det är en av de böcker som jag faktiskt kan säga förändrade min världsbild i grunden.

Mycket imponerad är jag på sätt och vis än idag. Jag har visserligen blivit mycket kritisk till mycket i den. Reed bygger upp en grandios teori om det förhistoriska matriarkatet - dess karaktär, dess uppkomst och dess fall. Och jag delar hennes åsikt att kvinnorna i de samhällen som existerade före patriarkatet av allt att döma hade en central roll, och en maktställning som vida överstiger den de har idag.

Problemet var att hon lade fram den med magistral självsäkerhet - så här är det, punkt slut. Ett annat problem var att hon ofta behandlade sina källor på ett lite märkligt sätt. Ett tredje problem var att hon ofta struntade i källor som var problematiska för hennes teori. Ett fjärde problem var att hon i stort sett struntade i arkeologin, trots att hon därifrån skulle kunnat få ett än starkare stöd för sin teori.

Nu var Evelyn Reed inte akademiskt skolad. Hon var en självlärd aktivist, marxist och feminist. Hon hade många fel men själva grundteorin står där - som en utmaning.

Jag har just börjat läsa om boken - det är länge sedan jag läste den sist.

Jag har som sagt bara börjat läsa, men det finns en sak i början jag gärna kommenterar. Hon visar övertygande på att fadersfamiljen som vi känner den inte har sin grund i biologin. De djurarter som är våra närmaste släktingar känner inte till den alls. "Familjen" eller dess motsvarighet utgörs där av enheten mor-barn. Vilken hanne som avlat är i sammanhanget inte något som någon vet om, eller visar intresse för.

Detta gäller alla däggdjur. Om vi vill leta efter enheten "mamma-pappa-barn" i djurriket får man leta bland fåglar och liknande djur. Det är ju bra för vårt samhälle att dessa djur finns - för man kan uppmärksamma barnen på fåglarnas liv och hur fågelmamma och fågelpappa lever ihop och tar hand om barnen. På så sätt får många barn för sig att det sociala faderskapet är förankrat i naturen. Många vuxna envisas också med att tro det.

Evelyn Reed insåg något som de flesta antropologer inte verkat inse - att frånvaron av fadersfamilj hos de oss närstående djuren har relevans för diskussionen om vilket släktskapssystem som kom först. Det faller sig naturligt att när de första hominiderna utvecklade en familj blev det en modersfamilj. Att de första släktskapssystemen var på moderns sida, dvs. matrilinjära. Och bosättningsmönstren blev efter hand matrilokala, dvs. hannen flyttade till modern, i den mån någon flyttade alls.

Men om man funderar vidare har det viss relevans för alla dessa vårdnadstvister, dessa faderrättsgrupper, dessa gnällprogram på TV om hur mödrar gömmer barn. Det sociala faderskapet är en social konstruktion, det är inte förankrat i någon biologi. Det borde innebära att detta faderskap egentligen borde villkoras. Den borde bara gälla om barnen vill det, och mår bra av det.

Det finns ingen ”jämställdhet” vad gäller en mans och en kvinnas betydelse för ett barns tillblivelse. För kvinnan handlar det om ett långt, både fysiskt och psykiskt energikrävande nödvändigt arbete, som bara börjar vid befruktningen, och som inte är avslutat förrän nio månader senare. För mannens del är det nödvändiga momentet mycket mer begränsat - i grunden inte längre än den tid det tar för spermierna att nå ägget. Men det är i åberopande av denna akt som olämpliga fäder kräver att få kontroll över barn de har utnyttjat, vanskött, skrämt eller misshandlat.

Med tanke på detta framstår det matrilinjära släktskapet som en mycket förnuftig ordning. Och framförallt mer barnvänlig än våra dagars, som under fadersrättens förmenta jämställdhet systematiskt utlämnar barn till övergrepp och vanvård.


Erik Rodenborg november 2008

Eva Moberg är död

/Skriven 24 maj 2011/

Fick alldeles nyss reda på att Eva Moberg är död.

Jag blir väldigt ledsen. Jag visste att hon var allvarligt sjuk men jag hoppades in i det sista.

Jag fick kontakt med Eva Moberg 2004 och vi träffades då och då under flera år.

Hon tog kontakt med mig för att hon var intresserad av Marija Gimbutas och teorier om förhistoriska matrifokala samhälllen. Hon såg dessa som avgörande argument mot dagens patriarkala ordning och som en inspiration till ett arbete för en bättre värld.

Hon visste att jag delade dessa åsikter coh hade forskat om ämnet. Därför tog hon kontakt.

Det var alltid givande att träffa henne. Hon hade stora kunskaper och var väldigt initierad.

Hon hade en både ovanlig och fin kombination av entusiasm och vänlig distansering som gick rakt in i mig. Förlåt mitt tafatta och kanske konstiga ordval, men jag letar efter ord för något väldigt speciellt som jag uppskattade och jag kan inte hitta något bättre.

Märker att jag blir mer och mer ledsen när jag skriver.

Men jag vill säga att jag hoppas att hennes fina teaterpjäs om Çatalhöyük som skildrar diskussionen mellan en akademisk arkeolog, och en kvinnlig "tealog" om beläggen för gudinnetro i den nio tusen år gamla staden, kommer att sättas upp. Det låter förstås som ett väldigt udda ämne för en teaterpjäs, men jag tycker den är både bra och tankeväckande...

Världen är tommare utan Eva Moberg. Definitivt.

Men minnet av henne kommer ju att leva.


PS. Det känns förresten märkligt att jag läste hennes bok "Kvinnor och människor" (som kom ut 1962) redan när jag var 15 år, 1970. Jag tyckte om den och den påverkade mig.

Det var nog den allra första boken i den andra feministiska vågen i Sverige. På så sätt var hon en banbrytare och en föregångare till 70-talets kvinnorörelse!

Tuesday, July 26, 2011

Pachamama (Moder Jord) och miljökampen i Bolivia

Pachamama betyder "Moder Jord" eller kanske "Moder Värld". Det är också namnet på jordgudinnan hos urbefolkningen i Anderna.

Nu har också Pachamama blivit ett centralt begrepp i Bolivia. Det används mycket ofta av vänsterpresidenten Evo Morales. Morales regering har gjort kampen mot miljöförstöring till en absolut central fråga, och den beskrivs ofta i termer av att försvara Pachamama. "Pachamama o muerte" ("Moder Jord eller döden") är idag ett vanligt uttryck i Bolivia. Jfr Kuba, där det mer "patriotiska" "Patria o muerte" ("Fosterlandet eller döden") länge har varit en central slogan.

Evo Morales beskriver kampen mot miljöförstöringen och försvaret av Pachamama som en del i kampen mot kapitalismens exploatering av naturen.

Om detta kan man också läsa i det senaste numret av Flamman.

Detta verkar ju lovande, på många sätt. Så lovande att många i den kristna högern i USA skriker i högan sky. Den som står ut med att ta del av deras hetskampanj kan ta del av denna länk. Där beskrivs Morales inriktning i hatfulla formuleringar som en kombination av marxism och "hednisk" gudinnetro. Det vore ju nästan underbart om det vore sant!

Hur Evo Morales egentligen konkret ser på begreppet Pachamama är svårt att säga. Den kristna högerns påståenden att han vill återupprätta den förkristna religionen är naturligtvis milt sagt korkat. Men enligt artikeln i Flamman tackade faktiskt Morales Pachamama för sin valseger, vilket antyder att han möjligen ändå ser henne som mer än ett helt och hållet abstrakt begrepp...

Så man kan ju alltid hoppas att de kristna högerkrafterna i USA ändå på något sätt har någon form av "poäng". Men som sagt - det de ser som ett otäckt marxist-hedniskt hot, ser jag snarare som något genuint positivt!

Monday, July 25, 2011

Kriget mellan asar och vaner

Det vi vet om den nordiska religionen före kristendomen är i stort sett hämtat från skrifter som nedtecknats århundradena efter att de nordiska länderna kristnades. Det finns två problem med dessa skrifter. Dels vet vi inte hur de kan ha påverkats av just det faktum att Norden var kristnat, dels verkar de framförallt beskriva religionen hos de härskande grupperna under vikingatiden. Vikingatiden var en militariserad period, där krigförande eliter kom att i grunden förändra samhällsstrukturen i Norden, och detta hade tveklöst effekter på religionen.

Om vi jämför med den baltiska religionen under samma tidsperioder finns det där ett mycket större inslag av såväl kvinnliga gudar, som av gudomligheter kopplade till naturen och dess fruktsamhet. Den nordiska ”asatron” är på många sätt mansdominerad, krigisk och aristokratisk.

Men även inom den fornnordiska mytologins ramar finns det en antydan om något annat. Där får vi nämligen veta att det finns två grupper av gudar, asar och vaner. Asarna består bland annat av Oden, Tor, Tyr, Balder och Heimdall. Från vanerna finns endast tre gudanamn dokumenterade - Freja, Njord, och Frej. Men dessutom finns det andra gudar som inte direkt kan placeras i de två grupperna, framförallt de mäktiga nornorna, ödesgudinnorna Urd, Verdandi och Skuld, som håller dåtiden, nutiden och framtiden i sina händer.

Enligt myten skulle det någon gång i urtiden ha förekommit ett krig mellan asar och vaner. Enligt Snorre Sturlasson kan ordet ”asar” härledas från ”Asien”, där asagudarna en gång skulle ha kommit från. Även om detta måste ses som en ren folk-etymologi, är det ju en händelse som ser ut som en tanke, eftersom det stämmer överens med Gimbutas teori, som beskrivs nedan.

Medan asagudarna sågs som krigiska och aristokratiska, var vanerna kopplade till naturen och dess fruktsamhet. Av de tre gudarna som beskrivs som vaner är en kvinnlig – Freja – och två manliga, Frej och Njord. Men å andra sidan är etymologerna överens om att Njord är en utveckling av namnet Nerthus, som var en kvinnlig gudomlighet som beskrevs av Tacitus nära tusen år tidigare.

Hos Tacitus ser det ut som om Nerthus hade en dominerande ställning i kulten. Det verkar alltså som om den kvinnliga Nerthus genom århundradena förvandlades till en manlig gud.

Vad står dessa två kategorier för? Religionshistoriker brukade en gång i tiden gärna förklara de två grupperna och berättelsen om kriget mellan dem, som folkminnen av ett erövrande, krigiskt folk som en gång hade besegrat urbefolkningen i Norden.

Teorin har kommit i vanrykte – men den stöds faktiskt av arkeologiskt material som visar att en krigisk, patriarkal kultur under årtusenden gradvis spred sig österifrån, just från Asien (närmare bestämt först från de sydryska stäpperna) och in i Europa. Marija Gimbutas (2001: 191) ansåg att vanerna var gudarna i det matrifokala ”Gamla Europa” medan asarna var de indoeuropeiska erövrarnas gudar. Gimbutas ansåg också att kulturen i ”Gamla Europa” var jämlik, fredlig och icke mansdominerad.

Bland vanerna var Freja en livgivare, som var kopplad till naturens fruktsamhet. Göken, som brukar ses som ett vårtecken, var kopplad till Freja, och ansågs helig. Hon vakade över barnafödslar, och var beskyddare av de unga. Hennes namn lär för övrigt senare ha givit upphov till ordet ”fru”.

Men hon hade också krigiska egenskaper. I krig ansågs hälften av de döda tillhöra Freja, den andra hälften tillhörde Oden. Dessa berättelser måste dock vara av relativt sent datum, efter att en militariserad situation uppkommit och strider blivit vardagsmat. Det berättas också att det var hon som lärde Oden magiska kunskaper.

I de fornnordiska gudasagorna ligger fokus betydlig mer på asar än på vaner. Men troligen har traditioner om vaner levt vidare i folktron, i tron på kvinnliga naturväsen, som skogsrån, sädesandar, och sjörån. H.R. Ellis Davidsson, bland andra, har påpekat hur det i Eddan finns antydningar om ett släktskap mellan vanerna och vad som senare skulle ses som folktroväsen.

De krigiska inslagen i den fornnordiska religionen kan förmodligen härledas från den stridsyxekultur, som spred sig från Europa till Norden redan under slutet av yngre stenåldern. De förstärktes troligen under perioden före och under vikingatiden, då samhället blev mer stratifierat och miltariserat.

Det är den aristokratiska krigarkastens manliga heroism man kommer att tänka på när man talar om fornnordisk religion. Men bakom den låg något annat – och mycket äldre - med mycket större tonvikt på naturens fruktsamhet, omvårdande och kärlek.


Litteratur
H.R. Ellis Davidson, Myths and Symbols in Pagan Europe : Early Scandinavian and Celtic religions, Manchester University Press, 1988
Miriam Robbins Dexter, Whence the Goddesses: A Source Book, Pergamon Press, 1990
Marija Gimbutas The Living Goddesses, University of California Press, 2001 (1999)
----------------------------------------------------------------------------------
Bilden nedan är konstnären J. Penroses tolkning av gudinnan Freja. Den är inte copyrightskyddad och är här hämtad från engelska Wikipedia.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/cf/Freya_by_Penrose.jpg

Nedan: Oden av Otto Henrik Wallgren

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/6d/Oden_av_Otto-Henrik_Wallgren.jpg


Erik Rodenborg 2006

Kybele och Çatalhöyük: politisk korrekthet och förnekande i den akademiska världen

Det är intressant att se hur olika tidsströmningar kan påverka tolkningar av historien och förhistorien. En vetenskap som arkeologi är långt ifrån opolitisk; den avspeglar naturligtvis aktuella strömningar i samhället. Låt oss se lite på fallet Çatalhöyük.

Vid Çatalhöyük (som tidigare brukade stavas Catal Hüyük) på Konyaslätten i Anatolien i nuvarande Turkiet existerade mellan cirka 7250 f. Kr. och 6150 f.kr. en stad med uppskattningsvis 1000 hus och 5000 invånare. Den är världens största kända neolitiska stad, och världens näst äldsta kända neolitiska stad (endast Jeriko är äldre). Vid utgrävningar i början av 1960-talet under ledning av James Mellaart grävdes cirka 1/30 av staden ut.

I dag pågår nya utgrävningar som leds av Ian Hodder.

Mellaart ansåg att staden var ett veritabelt kultcenter. Ungefär en tredjedel av husen definierade Mellaart som kultplatser. Dessa skiljde sig inte i sin arkitektur från bostadshusen, men de innehöll väggmålningar, reliefer, rituellt uppställda horn av nötkreatur, människoskallar på plattformar och antropomorfa figuriner. (Mellaart 1967: 77ff). Av de mer välgjorda figurinerna är 33 kvinnliga och 8 manliga. (Mellaart 1967: 202 f).

De kvinnliga figurinerna avbildas i olika åldrar, ibland havande, födande, och/eller avbildade med vilda djur. (Mellaart 1967: 180). Det finns som nämnts några manliga figuriner, medan det däremot saknas manliga avbildningar bland relieferna. Där symboliseras istället de manliga krafterna av djur, framförallt tjurar (Mellaart 1967: 181) De manliga figurinerna är i allmänhet ganska menlösa, medan de kvinnliga ofta ger intryck av kraft och makt.

Mellaart såg kvinnoavbildningarna som föreställande ”Den stora gudinnan” han antog dyrkades i Çatalhöyük. (Mellaart 1967: 201). När han lade fram sitt material var det nästan helt okontroversillt. Få forskare ifrågasatte dessa tolkningar.

Under senare år har det dock blivit omodernt och politiskt inkorrekt i den akademiska världen att tro att kvinnoavbíldningar från stenåldern föreställer gudinnor. Efter att Gimbutas kom ut med sina stora arbeten om neolitisk gudinnetro 1974, 1989 och 1991 blev det nästan omöjligt för akademiker att behandla ämnet på något annat sätt än att beslutsamt avvisa alla idéer i den riktningen. En uppsjö av böcker som avvisar ”myten om gudinnan” har sett dagens ljus.

Föreställningen om en förhistorisk gudinnetro har plötsligt blivit farlig, och subversiv, för det mansdominerande akademiska etablissemanget.Men redan i slutet av 60-talet kom det faktiskt ut några arbeten som föreslog att stenålderns kvinnoavbildningar istället skulle vara, exempelvis leksaker eller pornografi.

Denna omsvängning har påverkat synen på Çatalhöyük. Det team som just nu gräver ut Çatalhöyük verkar avvisa alla idéer att kvinnoavbildningarna skulle avbilda gudinnor. De verkar mena att vi visserligen inget kan veta om dessa figuriner, men att de själv ser gudinneteorin som en av de minst troliga (se ex.vis Hodder 2006.)

Utgrävaren Ian Hodder har tidigare, i sitt arbete "The Domestication of Europe" (Hodder 1990), gått igenom figurinerna i det neolitiska Europa utan att en enda gång ens ställa frågan om de skulle kunna ha haft en religiös innebörd. För Hodder verkar religion vara i det närmaste icke-existerande, han verkar i detta arbete vilja se kvinnofiguriner som allmänna symboler för hem, härd, och omvårdnad utan att närmare förklara varför avbildningar av dessa abstrakta symbolsystem skulle tillverkas över stora delar av Europa och Mellanöstern under just neolitikum.

Som James Mellaart påpekat ger Catalhöyök ett intryck av ett rikt religiöst liv, med sina altare, rituellt uppställda tjurhorn och annan parafernalia.

Att konsekvent tolka alla artefakter som icke-religiösa, är märkligt, och ger faktiskt ett etnocentriskt intryck.

Nu finns det emellertid också en figurin som har slående likheter med ett antal mycket senare skulpturer som definitivt har en religiös innebörd.

Den mest kända av de kvinnliga figurinerna från Catalhöyök föreställer nämligen en kvinna på en stol eller tron, med två leoparder som armstöd. Hon förefaller samtidigt föda ett barn. (Mellaart 1967: 184; se även Mellaart 1967: plansch IX). Ungefär tusen år senare återinner vi liknande bilder med kvinnor flankerade av leoparder från Hacilar, i samma region (Mellaart 1970).

Det är högst anmärkningsvärda avbildningar. Inte endast för det intryck av kraft och makt de ger, utan även för att de, i så hög grad i detalj påminner om ikonografin i Attiskulten, ca 7000 år senare

Som jag visat i en annan artikel spred sig kulten av gudinnan Kybele och guden Attis över romarriket från ca 200 f. Kr. Den hade kommit via Grekland, men kulten kom från början från den frygiska kulturen i Anatolien, dvs. just den region där Catalhöyök och Hacilar låg.

Gudinnan kallades, förutom Kybele, bland annat Gudarnas moder, och Den stora modern, och betjänades av ett kastrerat prästerskap som väckte ett stort uppseende, och en viss motvilja, i det patriarkala Rom.

Nu råkar det vara så att de centrala avbildningarna av Kybele just föreställer en kvinna flankerad av stora kattdjur (visserligen snarare lejon än leoparder!). Många av bilderna är nästan exakta motsvarigheter till statyetten från Çatalhöyük, exempelvis den som avbildas hos Vermaseren (1977: 73).

I dessa fall sitter Kybele, liksom en gång kvinnan i Çatalhöyük, just på någon form av tron, flankerad av kattdjuren.

Andra bilder påminner mer om de i Hacilar, dvs. kvinnor som avbildas tillsammans med kattdjur, men som inte sitter på någon form av tron.

Är det här en tillfällighet? Ja, anser somliga moderna forskare, som till exempel Lynn E Roller (1999: 27 ff) i sitt i övrigt utmärkta arbete om Kybelekulten, och anför som argument det långa tidsintervallet mellan avbildningarna. I övrigt ger hon en bild av ett neolitiskt samhälle i Çatalhöyük där gudar troligen inte dyrkas alls, men som präglas av totemism, och en önskan att kontrollera naturen. Det låter lite som de 1800-tals-evolutionister som trodde att tron på gudar kom sent, och att de mest "primitiva" folken "endast" var "totemister" eller "animister". Denna åsikt är idag allmänt diskrediterad i religionshistoriska sammanhang.

Men frågan kvarstår: hur kan de ikonografiska avbildningarna av en anatolisk gudinna vid vår tideräknings början vara så lika de avbildningar som återfunnits i Çatalhöyük från 7000 f. Kr? Det vore inte så konstigt om den typen av avbildningar vore vanliga i andra kulturer, men det är de sannerligen inte! Själv har jag aldrig någonsin sett en avbildning som liknar de anatoliska, från någon annan kultur. Det anatoliska kultmotivet är unikt – det liknar sig självt över tiden men inte något som återfunnits någon annanstans, i någon annan kontext än just den kult som spriddes från Anatolien.

Hur kan man då förklara varför sådana representationer var försvunna under en så lång tid? Vi vet att dessa regioner under årtusenden var utsatta för indoeuropeiska och andra invasioner, där patriarkala krigarkulturer kom att dominera regionen. Skulle det kunna vara så att en folklig dyrkan av den stora gudinnan levde kvar under ytan och att den slutligen, kanske 1000 f.kr. på nytt dök upp öppet i Anatolien, för att sedan sprida sig över Europa de närmaste tusen åren?

Omöjligt är det knappast, med tanke på den liknande process som verkar ägt rum i Indien, där de ”ariska” invasionerna slog sönder gudinnetron i ursprungskulturerna, som senare kom tillbaka i form av exempelvis dyrkan av Durga och Kali.

Den gudinnetro som av allt att döma var representerad i Catalhöyök, hade en lång livslängd. Den överlevde inte endast årtusenden av patriarkala invasioner, den kunde sedan sprida sig över hela medelhavsområdet. Och om man tittar lite på nätet, ser man att det även idag finns grupper som på ett eller annat sätt dyrkar ”Kybele”.

Den sociala kontexten förändras, och själva den inre föreställningen om vad det är man egentligen dyrkar förändras säkerligen drastiskt också. Men troligen inte allt. Troligen finns det något väsentligt kvar – något mer som förenar än en gemensam ikonografisk form. Bortom de sociala kontexterna ligger ett mysterium fördolt bakom termen ”gudinnetro”, eller bakom namn som "Kybele", och inför det är vi kanske inte så olika, oavsett vilken tid och plats vi har fötts i.

Referenser
Ian Hodder, The domestication of Europe : structure and contingency in Neolithic societies, Oxford, Basil Blackwell, 1990

Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006

James Mellaart, Catal Hüyük: A Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967

James Mellaart, Excavations at Hacilar 1-2, University Press, Edinburgh, 1970

Lynn E Roller, In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele, University of California Press, 1999

Maarten J Vermaseren, Cybele and Attis: the Myth and the Cult, Thames and Hudson, London 1977

Bild av gudinna

Romersk statyett av Kybele.

Erik Rodenborg

Vem är den högste guden i fornnordisk religion?

De flesta skulle nog svara Oden, några möjligen Tor. Någon med kännedom om jämförande indoeuropeisk mytologi skulle kanske svara Tyr.

Men för den som har funderat på vad som egentligen står i såväl Snorres Edda som i Valans spådom (eller Völvans spådom) i den poetiska Eddan är svaret ganska självklart.

Det är naturligtvis nornorna, framförallt Urd. De bestämmer ju över liv och död, över tillvaron och alla människors öden.

Så även i den till ytan så patriarkala världsbilden i de fornnordiska gudasagorna är det inte machogudarna som är mäktigast. Bakom dem skymtar de gåtfulla ödesgudinnorna som spinner ödets väv.

De var inte föremål för någon kult. Man kan undra sig varför. Man kanske inte trodde att ödets gudinnor lät sig bevekas...

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/e/e2/Faroe_stamp_428_The_Prophet.jpg
Bilden: färöiskt frimärke föreställande Völvan.

Jungfrun av Guadalupe

Jungfrun av Guadalupe har under århundraden varit en symbol för den mexikanska kyrkan och även det mexikanska samhället. Bilden påstås vara övernaturligt skapad i december 1531, som ett tecken på att den uppenbarelse som bonden Juan Diego fick av den heliga jungfrun var sann. Problemet med den versionen är att berättelsen om Juan Diego och den mirakulösa duken först publicerades 1648, över hundra år efter det påstådda miraklet. Däremot finns det flera beskrivningar av helgedomen och även av bilden före 1648, men ingen nämner miraklet.

Men jungfrun av Guadalupe är både viktig och intressant oavsett vad man tror om miraklet. Den står för en självständig inhemsk "indiansk" version av kristendom, där bilden av Maria troligen påverkats av den tidigare kulten av den aztekiska jordgudinnan Tonantzin. Jungfrun av Guadalupe sågs som en kraft som försvarade urbefolkningens intressen mot de spanska myndigheterna. Under århundraden har den varit en symbol för de undertryckta, som har använts både under befrielsekampen mot spanjorerna och i lantbruksarbetares fackliga kamp. Även feminister har kunnat använda henne som symbol - se exempelvis artikeln "Demanding Social Equality" av Rhonda L. Barnes.

De som inte tror på miraklet tror ofta att bilden är målad av en indian. Samtidigt finns här en diskussion som påminner om den som förts om Turinskruden. Det har hävdats att tekniken i målningen, färgernas hållbarhet och avspeglingar som anses återfinnas i ögonen inte kan ha en naturlig förklaring.

Visionen/apparitionen kan mycket väl ha ägt rum, men den officiella versionen av hur den gick till får nog tas med flera matskedar salt.

Erik Rodenborg 2002

File:Virgen de guadalupe1.jpg

Hijras - varken män eller kvinnor

Jag har tidigare skrivit om Kybelekulten, den religiösa rörelse där åtminstone under sina sista århundraden de manliga prästerna var kastrerade – och vanligtvis klädde sig i kvinnokläder. Finns det något liknande idag?

Det närmaste man kan komma är förmodligen de s.k. Hijras i Indien. Ordet Hijra kommer i sig från ett ord som betyder skador på det manliga könsorganet. I Indien betecknar det en rörelse av (biologiska) män, som dyrkar gudinnan Bahuchara Mata, låter avlägsna både penis och testiklar, och klär sig i kvinnokläder. De anser sig själva vara ”vare sig män eller kvinnor”.

De hyllar i teorin en asexuell asketism, men i prakten tvingas en relativt stor del av dem leva på prostitution. Samtidigt anställs de ofta för att välsigna bröllop och födslar. Trots, eller snarare på grund av, deras kastrerade tillstånd, anses de rituellt kunna befrämja fruktsamheten. I motsats till Kybelekulten verkar den sexuella identiteten på ett sätt vara mer central än religionen, vilket visas av att en signifikant minoritet av Hijras är muslimer, och lyckas kombinera detta med dyrkan av gudinnan.

För att bli Hijras måste adepterna bevisa att de är impotenta, bland annat genom en rad tester om de verkligen inte kan fås att reagera sexuellt på kvinnor. Det är endast de som klarar dessa tester som accepteras som Hijras.

Den som verkligen vill ta steget fullt ut måste operera sig. Denna operation är förbjuden i Indien, och utförs följaktligen av medicinskt outbildade Hijras. Den sker i en ritual, där adepten ska fokusera på en bild av gudinnan, och försätta sig i trance.

Själva ingreppet sker genom ett enkelt snitt, som på några sekunder skiljer könsorganet från kroppen. Blödningen stoppas inte, eftersom det anses att manligheten försvinner genom blodet. Operationen är följaktligen potentiellt dödlig, även om den stora majoriteten överlever.

Hijras bor i egna hushåll, i ett delvis hierarkiskt system, med utsedda ledare. Ibland förekommer nationella konferenser, där dessa ledare samlas och diskuterar rörelsens verksamhet.

Ursprunget till Hijras är höljt i dunkel, men många tror att de uppkom under den muslimska tiden, när eunucker ofta tjänstgjorde i palatsen och i hovet och kunde ha stort anseende. Trots gudinnetron har islam ett högt anseende bland Hijras, och en del är som sagt muslimer.

Men även före islam fanns det i hinduiska, buddhistiska, och framförallt jainistiska skrifter diskussioner om androgynitet, ”tredje kön” och andra mellanting mellan män och kvinnor.

En skillnad mellan Hijras och många transsexuella i väst, är som nämnts att Hijras inte definierar sig som kvinnor, utan som ett tredje kön. Det finns en form av biologisk realism i detta. Hijras brukar konstatera att de inte kan föda barn, och att de följaktligen inte kan vara kvinnor.

Det är lite sorgligt att operationen inte är tillåten. Om den var det, skulle säkert en hel del dödsfall kunna undvikas. Att den förbjöds var inte ett resultat av hinduisk ortodoxi, utan av kolonialtidens kulturella förtryck. Den var tillåten fram till 1888.

Jag lovar att återkomma till denna intressanta rörelse.

Litteraturtips
Serena Nanda, Neither man nor woman: The Hijras in India, 1999.


Erik Rodenborg

Sunday, July 24, 2011

Kybele, Attis och de kastrerade prästerna

”Attiskulten” har alltid fascinerat mig. Jag minns när jag hade en muntlig tentamen i religionshistoria, den 16 december 1983. Läraren var vänlig nog att låta mig välja vilket ämne jag ville ta upp först. Jag svarade, utan att tveka en sekund, ”Attiskulten”. Och sedan kom alla detaljerna som ett rinnande vatten, i synnerhet de som hade anknytning till den rituella kastreringen och ”blodets dag”, Dies Sanguinis, den 24 mars.

Vad jag inte visste då var att det ytterligare finns ett skäl till varför denna kult är ovanligt intressant. Det är att den gudom som egentligen är viktigast i den egentligen felbenämnda kulten, gudinnan Kybele, i den romerska ikonografin ibland ser ut som en nästan identisk kopia av den figurin från ca 7000 f.kr. som återfanns i Çatalhöyük i Anatolien i det nuvarande Turkiet i början av 1960-talet! I båda fallen ser vi en kvinna sittande på en tron eller stol, med armarna vilande på två stora kattdjur, på Çatalhöyük-figurinen leoparder, på den romerska lejon. I närheten av Çatalhöyük finns Hacilar, där utgrävningar också pågick i tidigt 60-tal. Där har andra figuriner påträffats med stora likheter med hellenistiska och romerska avbildningar av Kybele.

Det här skulle kanske kunna ses som ett rent sammanträffande, om det inte vore så att den så kallade ”Attiskulten” hade sitt ursprung just i Anatolien. Den nästan bokstavligen ”importerades” till Rom 204 f.kr., genom ett officiellt beslut - enligt traditionen för att oraklet i Delfi hade sagt att det skulle kunna ge Rom segern i kriget mot Hannibal och Kartago.

Trots detta är det inte riktigt politiskt korrekt idag i den akademiska världen att erkänna det sambandet. I Lynn E Rollers ambitiösa, och läsvärda, verk om kulten av Kybele, "In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele", försöker hon bortförklara detta på ett för mig mycket svårbegripligt sätt. Det är sant att det finns ett enormt tidsgap mellan figurinerna från Hacilar och Çatalhöyük och senare avbildningar av den frygiska gudinnan, men för mig väger de oerhörda ikonografiska likheterna tyngre än detta argument.

Under årtusenden efter den neolitiska anatoliska kulturen utsattes regionen av upprepade invasioner och invandringar av indoeuropeiska folk. Det anmärkningsvärda var att de snabbt utvecklade egna varianter av gudinnekult, som blev ovanligt centrala i religionen i jämförelse med andra indoeuropeiska folk. Hettiternas främsta gudom blev solgudinnan från Arinna, och en senare, ”neo-hettitisk” civilisation dyrkade en gudinna med namn Kubebe (det råder delade meningar om det finns ett samband mellan det namnet och namnet Kybele).

Men det direkta ursprunget till den Kybele som dyrkades i den hellenistiska världen och senare i romarriket är den frygiska gudinnan, som helt enkelt kallades Matar (moder). Ett av hennes epitet var kubileya, ett ord som antas hänsyfta på bergen i regionen. Gudinnan kallades kanske i vissa sammanhang för ”Bergens moder”. Enligt vissa forkare är detta ord upphovet till namnet "Kybele".

I början av 500-talet f.kr. kom hon till Grekland, och mötte uppenbarligen ett visst motstånd. Enligt en berättelse från antiken kom en av Kybeles präster till Aten, och försökte inviga kvinnorna i kultens mysterier. Han blev dödad av atenarna, och som svar kom en pest till Aten, som drabbade befolkningen svårt. Man trodde att det var gudinnan som hade hämnats, och ett tempel byggdes till henne för att blidka henne.

Det var i Grekland som Attis blev en del av kulten, som en gud som var kopplad till gudinnan. Den myt om Attis och Kybele som var allmänt känd i romarriket, verkar uppkommit först under den hellenistiska tiden.

Under hellenistisk tid helleniserades även den ursprungliga kulten i Frygien. Här finns för övrigt ett intressant dokument från det första eller andra århundradet f.kr. om en lokal kult i Lydien, en grupp som ställde höga krav på medlemmarna och deras moral, i synnerhet sexualmoral. Med tanke på det rykte som kulten av Kybele senare fick är det ganska intressant.

Det är under hellenistisk tid som de första uppgifterna kommer om att de manliga prästerna, ”Galli”, var kastrerade. De beskrivs dessutom som feminiserade, de hade långt hår, och gick i kvinnokläder. Det bör nämnas att det hela tiden fanns prästinnor i Kybelekulten. Det var endast de manliga prästerna som var tvungna att genomföra kroppsliga ingrepp för att godkännas som präster.

Till Rom kom Kybelekulten som nämnts 204 f.kr, med en staty, direkt importerad från Frygien. Den fick ett starkt stöd av den romerska staten, dess uppgift var ju att garantera Rom segern över Kartago. Samtidigt uppstod gradvis en spänning mellan prästerskapet och den romerska intelligentian.

Nästan alla litterära källor från romersk tid om kulten är nedlåtande. Dess processioner hånas som primitiva, och framförallt hånas de kastrerade manliga prästerna. De kallas ”halv-män”, och får en hel del andra epitet. Ett av de mest kända uttalandena mot kulten kommer från Catullus, som i en dikt låter huvudpersonen be till gudinnan: ”Stora gudinna, gudinnan Kybele… låt allt ditt vansinne hålla sig borta från mitt hem. Driv andra till vanvett, driv andra till galenskap”.

Trots motståndet förbjöds aldrig kulten, men romerska medborgare förbjöds efter ett tag att vara präster i den.

Med början den 15 mars hölls i Rom varje år en festival till Kybele och Attis. Den byggde på den kända myten om Kybele och Attis, där Attis är Kybeles älskare, som dör efter att ha frivilligt ha kastrerat sig, som en självbestraffning efter att ha varit otrogen. Den 22 mars var i festivalen dagen för Attis död, den 23 mars en sorgedag. Den 24 mars, Dies Sanguinis, var en dag för självspäkningar, prästerna piskade sig själva tills blodet flöt. Det anses ofta att det framförallt var på denna dag som den rituella kastreringen av de blivande prästerna ägde rum. Dagen efter, den 25 mars, var en glädjedag, med närmast karnevalliknande processioner på Roms gator.

Nu var kastrerade män inte någon ovanlighet i Rom, men de var i allmänhet slavar eller andra personer med låg social ställning. Att de manliga prästerna i en kult, som officiellt var kopplad till, och beskyddad av, statsmakten, var kastrerade, och oftast framträdde i kvinnokläder, kan förklara det starka och hårda motståndet.

Annars kan nämnas att Kybelekulten i hög grad verkar ha rekryterat från samhällets lägre skikt.

Mot slutet av kejsartiden snarast stärktes kultens ställning, kanske beroende på de politiska behoven att integrera icke-romerska kulter i det officiella religiösa livet. Romarriket var internationellt, och lojaliteten hos de icke-romerska folken kunde stärkas om deras gudar togs på större allvar.

I och med kristendomens seger krossades, naturligtvis, Kybelekulten, och det ganska snabbt. Den förbjöds av kejsar Theodosius, och den var ganska lätt att krossa, då den var impopulär också hos stora delar av den ”hedniska” intelligentian. Men det bör noteras att Julianus ”Avfällingen”, den siste hedniska kejsaren, öppet hyllade kulten av Kybele, och i dess myter såg en djupare, filosofisk sanning.

Kyrkofadern Augustinus kommenterar Kybelekulten i hårda ordalag. Han menade att hon ingalunda var ”Gudars moder”, ett av hennes epitet, utan demoners moder. Han kommenterade att de enligt honom obscena ceremonierna på Roms gator visserligen innefattade denna ”Gudars moder”, men att inga andra mödrar, inte ens mödrarna till ceremoniernas deltagare, skulle vilja ha någon del av dessa skändligheter.

Att män frivilligt kastrerade sig, frivilligt gjorde sig ”till kvinnor”, var hotande för många. Och medan Isis fick en renässans när kyrkans grepp över Europa började försvagas, dröjde det längre för "Gudars moder”. Det är nog först i och med queer-rörelsen som kulten av henne på allvar börjar bli en del av den nyhedniska miljön.

Erik Rodenborg

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/51/CybeleHellenistic.jpg
Kybele flankerad av två lejon.

Snorvipa, kolaren och skogsrået

Den här berättelsen som följer är en sammanfattning av olika varianter av en känd sägen, som jag funnit på Stockholms folkminnesarkiv. Den har aldrig berättats på just detta sätt, men det finns många berättelser med detta tema. När jag skulle berätta den i ett föredrag jag höll om rådarväsen på Gudinneveckan i Näsåker 2008 höll jag faktiskt på att börja gråta.

”Det var en kolare som skötte milan ute i skogen. Han sätt där på nätter och dagar, och det var ganska ensamt. Han drömde om att slippa att sitta där, och om sin fästmö i byn.

Så en kväll tyckte han att han hörde något. När han tittade upp såg han en kvinna som stod och tittade på honom. Hon var så oerhört vacker, och det var något med hennes ögon som trollband honom. Hon sa att hon frös och frågade om hon fick sitta ned. Han sade genast ja, och de började prata med varandra.

Hon stannade kvar i stugan vid milan, och de blev efter ett tag tillsammans. Det var både fint och praktiskt, för hon verkade vara så stark. Hon kunde hjälpa till med milan på ett sätt som ingen karl kunde. Och hon var inte bara stark - hon verkade på ett rent övernaturligt sätt veta om det var något problem med milan. Så fort det var något, kände hon på sig det, och gick dit och fixade saken.

De fick efter ett tag flera barn. De var lyckliga, även om han då och då undrade vem hon var, och om det kanske var något trolltyg över det hela. En dag beslöt han sig för att fråga en vis man om saken.

Efter att ha talat med honom blev kolaren rädd. Kvinnan han hade träffat måste vara rånda, skogsrået, och det innebar problem. Vad skulle prästen säga, vad skulle andra alla säga… De kunde ju inte gärna gifta sig kyrkligt heller.

Men den vise mannen visste på råd. Han berättade att alla skogsrån hade en svaghet. De behärskade inte alla djur i skogen, som man kunde tro. Vargarna var deras naturliga fiender.

Så nu tog en listig plan form i kolarens huvud. Han berättade för skogsrået (för nu visste han ju att det var henne som han hade fått som fästmö), att han tyckte att hon borde visa upp sig för hans föräldrar. Det måste man ju göra, på det sättet skulle det hela bli mer officiellt. Hon blev så glad, det här hade hon väntat på länge. Hon såg det som ett bevis på att han verkligen älskade henne.

Det närmade sig jul och isen hade frusit. Kolaren tog hästen och fästmön/skogsrået och deras gemensamma barn fick sitta i släden. De körde över den frusna isen.

Nu kom stunden han hade väntat på. Fyra vargar sprang över isen och började jaga dem. Han skar av repet så att släden skulle stanna. Vargarna skulle äta upp modern och barnen och han skulle äntligen bli fri från henne.

När skogsrået såg vad han tänkte göra började hon vädja till honom. Hon ropade: ’Om du nu vill döda mig, som har hjälpt dig under alla dessa år, får du väl göra det, men du kan väl åtminstone förbarma dig över lilla Snorvipa.’ Snorvipa vad deras minsta barn som älskades djupt av både modern och syskonen. Men mannen var obeveklig. De måste dö, han ville väl vara en anständig kristen och inte beblanda sig med trolltyg.

Då förändrades hennes röst. Från att vädja började den låta mer hotfull. Hon sade, mycket bestämt: ’Jag kan inte hindra att du gör detta för mot vargar har jag inget försvar, men om du inte ändrar dig kommer loppor och löss att äta upp dig.’ Han fnös och stack iväg och lämnade henne och barnen åt sitt öde.

Kolaren kom hem till sin hemby och lade sig att sova, nöjd med att han hade blivit fri från allt trolltyg. Dagen efter fanns ingenting kvar av honom, bara lite stoft. På natten hade loppor och löss ätit upp honom.”

Det finns som sagt många variationer på denna berättelse och alla innehåller inte slutet med loppor och löss. Men för mig är det självklart att ta med den delen i min version. Om den hjärtlöse mannen hade klarat sig till slut skulle ju den redan outhärdliga historien ha blivit än mer outhärdlig...


Erik Rodenborg 2009

När naturen var kvinnlig

/Om skogsrået och andra rån. Publicerad i Socialisten mars 2005. Internetversionen är ändrad på några punkter./

När man nämner ordet skogsrå kommer de flesta människor att tänka på en kvinnlig entitet, som förför män i skogen. Män som sedan blir grubblande, inåtvända eller rentav galna.

För ett tag sedan började Arla att ”informera” om skogsrån på mjölkpaketen. Där fick vi reda på att skogsrået ”var en farlig typ som lockade framförallt unga kärlekskranka män i fördärv och ond bråd död”.

Om vi bortser från det där med ”ond, bråd död” som i stort sett är ett rent påhitt från Arlas sida, är denna bild av skogsrået vitt spridd, och svårutrotad. Även en etablerad folklorist som Jan-Öijvind Swahn hade mage att döpa ett kapitel om skogsrået till ”Skogsrået – folktrons pinuppa”. Men även om bilden är spridd stämmer den inte speciellt bra med vad vi vet från folkminnesanteckningar.

Skogsrået var inte huvudsakligen en sexuell varelse, utan ett ”rå” (”rådare” i betydelsen härskare). Skogsrået, sjö- eller havsrået, och bergsrået var (vanligtvis) kvinnliga väsen som härskade över skogen, sjön, havet och bergen. Skogsrået rådde över skogens villebråd, havsrået kunde förhindra eller framkalla stormar, och bergsrået vakade framförallt över malmen i gruvorna, och hindrade ofta människor från att upptäcka dessa fyndigheter. Om den vilda naturen dominerades av kvinnliga väsen var rådarna över det människan skapat oftare könlösa eller manliga.

Skogsrået dyrkades med all sannolikhet under förkristen tid, och så sent som under 1800-talet finns folkloristiska anteckningar om hur människor offrade till skogsrået, till exempel tobak eller mynt på en stubbe. Skogsrået kunde också hjälpa till vid milan, och varna för olyckor. Den jägare som var vänlig mot skogsrået fick nästan alltid god jaktlycka, medan den som på något sätt hade retat rået fick åka hem tomhänt. Det finns ganska så många beskrivningar om hur vallflickor vid fäbodarna får hjälp av skogsrån vid djurskötseln, liksom att de byter sin boskap mot skogsrået. Det finns också berättelser om hur skogsrået straffar de jägare som orsakar djuren onödig plåga, eller skjuter mer än de behöver för att äta.

Många berättelser om skogsrån beskriver dem som hjälpsamma och vänliga, om än ganska så lättretade. I en vacker berättelse från Värmland berättar en ung kvinna att hon hade träffat skogsrået i skogen två gånger. Hon hade lärt sig att man skulle undvika att tala med skogsrån så hon sade inget utan skyndade sig iväg. Men, tyckte hon, skogsrået hade lett så vänligt mot henne att hon nu bestämt sig för att om hon träffar det en tredje gång skulle hon ta mod till sig och börja prata med henne!

Den katolska kyrkan var i allmänhet tolerant mot folktrons väsen, men när protestanterna tog makten, startades en kampanj mot dessa, som sågs som demoner som skulle bekämpas. Detta påverkade bilden av bland annat skogsrån, som kom att uppfattas som demoner eller fallna änglar. Att den bilden skulle vara ursprunglig är helt uteslutet. Skogsråtron har helt klart sitt ursprung i förkristna föreställningar om ”rådare” över djur och natur, och de beskrivs inte heller som speciellt onda i sägner och andra berättelser.

Motsättningen mellan den folkliga religiositeten och den härskande makten kanske inte började med kristendomen. Det finns sägner om hur Oden med sitt krigarfölje ”jagar” och dödar skogsrån. Om dessa sägner har sina rötter tillbaka i förkristen tid, vilket inte verkar osannolikt, har det kanske redan före kristenhetens seger funnits en motsättning mellan de härskandes religion och den folkliga tron på kvinnliga naturväsen. Oden var en aristokratisk gud, och det är inte en tillfällighet att många rasistiska och nynazistiska grupper idag stoltserar med att de ”dyrkar Oden”. Skogsrået var inte intressant för de härskande, men hade en viktig betydelse för den stora majoriteten av fattiga människor som bodde intill skogar.

Därför talar det mesta för att föreställningen om skogsrån är mycket gammal, äldre än kristendomen, men också äldre än vad som brukar kallas ”asatro”. Oavsett vilken religion som de härskande hade fortsatte befolkningen på landsbygden att tro på övernaturliga ”rådare” över naturen. Och i Sverige var som sagt, i motsats till hur det var i exempelvis Finland, dessa väsen praktiskt alltid kvinnliga.

Man kan i uppteckningarna om skogsrån, speciellt från södra Sverige, se vad som delvis måste vara effekter av kyrkans försök att demonisera dem. Många är berättelserna om hur skogsrået lurar människor att gå vilse. Man kan gå runt och runt, och ständigt komma tillbaka till samma plats. Men om man exempelvis vänder tröjan ut och in eller nämner Jesu namn, bryts förtrollningen och man upptäcker var man är någonstans, samtidigt som man i bakgrunden kan höra skogsråets retfulla skratt. (Men i slutändan klarade sig människorna praktiskt taget alltid i sådana fall, så det handlade inte heller här om ”ond, bråd död”.)

Men hur är det med de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller sexuella inslag. Och i dessa berättelser framställs skogsrået för övrigt inte alls, i motsats till vad Jan-Öijvind Swahn antyder i sin rubrik, som ett sexuellt objekt för män. Hon är ett sexuellt subjekt, det är männen som är i underläge och ibland tvingas till sexuellt umgänge för att exempelvis få god jaktlycka.

Vad den kristna kyrkan aldrig lyckades med, lyckades ”moderniteten” och sekulariseringen med. Tron på skogsrån dog i praktiken helt ut under sent 18- och tidigt 1900-tal. Det gäller för övrigt också tron på kvinnliga naturrån överhuvudtaget, medan jag faktiskt har hört talas om en och annan som fortfarande tro på tomtar (en manlig typ av gårdsrån).

På sätt och vis känns det lite tråkigt. En skogspromenad skulle vara lite mer spännande om man kunde tänka sig att när som helst stöta på ett skogsrå.


Erik Rodenborg 2005

Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro

Den här texten hittade jag på folkminnesarkivet i Stockholm. Blev väldigt fascinerad av den, skrev av den, och lade ut den på min webbsida. E.R.
--------------------------------

Jag ska nu berätta en sägen om Väggebergs käring och pojken i Dalaryds torp. En gammal hedersgubbe, den nu döde Nils i Grindsbo under Tyresbo har för mig omtalat både denna och flera andra historier om nejdens sevärdheter, när glöden under sagokvällarna slocknade på härden i hans stuga, och nordan tjöt sin sorgesång över tallarna på Hamra mo. Jag låter med någon omskrivning fader Nils själv berätta.

”För länge, länge sen, när min farfar gick och läste för prosten Duverus, bodde i Dalaryd torp en gubba, som hette Niklas. Han hade flera barn, men ingen var gladare och vackrare än hans äldsta son, Erik, som förresten gick och läste samma år som farfar min. En kväll, det var vid solståndstiden, när himlen i skymningsstunderna är som ljusast och kledorna sjunga som allra värst – skulle den då omkring nittonårige Erik gå till Tjärsjön och lägga nät. När detta var gjort, skulle han förstås gå hem, men medan han låste ekan vid en dybrun stubbe, fick han höra ett underligt klagande rop uppåt bergen, där Väggebergs stuga låg. Han gick dit, men hörde nu intet. Som han inte det minsta var rädd, satte han sig på en sten att vila. Bäst han så satt, fick han se en bländfager ungmö stiga upp ur grytet och komma fram till stenen, där han satt. Hennes hår var gult som korn i mognad, och ögonen strålade som Tjärsjön själv en himmelsk dymmeldag. Erik blev alldeles förtrollad och blixtrande kär i skogarnas väna mö. Hon satte sig i hans knä och började klaga, att viddernas ensamhet låg så tung på sinnet när kledran skrek i kvällens tystnad, och hon längtade till en jordisk varelse, som hon kunde få älska på mänskligt vis. Ville nu Erik bli hennes allt, hennes ensamhets tröst, skulle intet i världen fattas honom. Allt skulle gå honom väl i händer. Tjärsjön skulle ge hopar av fisk, när abborna i Hjorten vore som döda, harar skulle springa för hans fötter vid första steg han tog med bössa på axeln, och tjädern skulle han kunna skjuta på flera stenkasts håll. Sådana lockelser kunde inte Erik stå emot, och han svor henne sin tro vid de tändande stjärnornas sken.

När han kom hem kröp han tyst som ett lodjur på jakt, ned i bädden, där brodern sov. Morgonen därpå steg han tidigt upp för att vittja de utlagda näten, som nu vore så proppade med fisk, att han hade fulltung börda. Men han var inte längre sig lik utan gick som en drömmare omkring i solljuset och längtade till kvällens ro, då han åter skulle få träffa sin huldremö i skogens sköte.

En väldigare jägare, än Erik var, hade socknens befolkning aldrig fött, men en tystare och mera inbunden yngling hade heller inte bygdens tärnor skådat, och hans drömmande ögon satte deras unga hjärtan i brand, men ingen brydde han sig om, och alla fingo därför gå i hopplös längtan. Dock var det till sist en piga på Viggesbo, som lockade ur honom hans hemlighet, när de en gång hade söndagssällskap från kyrkan. Han talade då om, att Väggebergs fagra rå, som dittills ingen sett, var hans älskade ungmö, och att hon lärt honom förstå djurens språk och furornas susning i skogen. Till henne trånade han, då dagen grydde, på henne tänkte han, då träden kastade sin minsta skugga, och till hennes möte ilade han som jagat rådjur i sprang, när björnarna på Hjorten somnat.

Men han erkände också, att han inte kände sig fullt lycklig med detta liv. När han såg den väna skogsjungfrun komma emot sig som, som en bedårande prinsessa med leende mun och strålande ögon, då kände han barnets glädje inför julljusets tindrande sken. Men när han blev ensam om dagen, då var världen glädjetom och mörk som livet för syndaren efter fallets ögonblick.

Och nu skedde liksom ett under, när han för en människa yppat sin hemlighet. Den vackra Anna föreföll honom i denna stund oändligt mycket skönare än skogens förtrollade mö, och utan att rätt veta, vad han gjorde, gav han henne en kyss på varma mänskliga läppar.

Då hördes i skogen en suck så gripande hemsk, att vägkantens furor skälvde. Det lät som ett rådjurs sista skri, som en klagande ugglas i nattens vindel svepte platsen, där de båda unga stodo så att markens örter sänkte sina blommor som i bävans bön. Efter den dagen var det slut på Eriks glädje. Allt vad han tog för sig gick på oturs vis från det största till det minsta. Skulle han hugga, slog yxan fel, täljde han, brast kniven, och sågbladet gnisslade i stocken om ”sviken tro, sviken tro, sviken tro”. Det blev på detta sätt i längden outhärdligt, och han måste slutligen bort i skogen till bergen på Viggesbo mo. Där satte han sig som förr på ljungklädd tuva men nu i sorgens vemod och grät.

Då nalkades sakta och med dröjande steg Väggebergs sagosköna rå. Hon slog sig ned vid hans sida och talade om sorg och kval. Hon föreföll honom nu så skön som solen vid sin nedgång från brandgul himmel, som månens skimmer på sakta vaggande våg.

”Min lyckas tid är nu gången” sade hon, ”och sorgens evighet går in. Ty när ett skogens väsen ger en mänsklig son sin tro, då ger hon honom allt, mer än sitt liv, sin sällhet. Men svikes hon, får hon inte som jordens döttrar dö, utan måste leva i ständig sorg och saknad.

Så länge furorna kring Tjärsjöns stränder susa, skal jag gå här och sucka. Längta och klaga efter dig, som bröt din ed. Hade du varit mig trogen, hade jag fått frid, fått leva och blivit min evighets trolldom kvitt. Men nu ska jag sörja mig gammal och ful, bli en käring som aldrig viska mer om kärlek och tro. Jag var dömd att tiga med mitt grymma öde, jag måste lite på din fria vilja ett år eller två. Hade du hållit ut i trohet, tills granen satt två gånger frö, då hade jag fått bli människa som du, min skönhet hade jag fått ha kvar, och en trognare maka skulle aldrig ha svurit sin tro vid de signade klockornas klang. Men nu farväl, farväl för alltid! Jag förlåter dig allt och går till skogen för att tråna och lida i evig längtans sorg. Dock ska du till slut ge mig en avskedets kyss att jag i gråtung dimma må minnas min lyckas tid."

Och med ens var Erik ensam, tröstlöst ensam som en enda levande bland slagfältets tusende lik. Sen den dagen var det också slut med Eriks glädje. Han tyckte sig aldrig kunna ångra nog, att han kunnat skänka henne livets fulla värde, att bli människa som han. Aldrig kunde han förlika sig med den tanken, att en skogens ande var i själ och hjärta bättre än jordens syndfulla barn. Och därför att han svikit den bästa, den mest renhjärtade varelse i världen, sörjde han sig trånsjuk och dog i armod några år därefter.

Men sen dagen visar sig Väggebergs rå blott en enda gång vart tionde år, dagen för hennes och Eriks avsked. En gammal gubbe i Dalaryd sade sig i min barndom ha sett henne, och hon var då gammal och ful som det ledaste troll. Men ögonen vore vackra, och blicken skvallrade om all världens längtan i sorg. På grund av sin nuvarande fulhet i ålderdomens skröpliga gestalt kalas hon med det mindre vackra namnet ”Väggebergs käring”.

Så lyder sägnen, som gamlingen måhända hört
sin farfar berätta, när han velat tysta den lilles gråt i väntan på mor en kväll”


(”Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro”, nedtecknad av V. Haak, 1919)

(Andra berättelser om Väggebergs rå återfinns i boken "Anteckningar om Rumskulla", s. 83 och 117-18. En beskrvning av själva Väggeberg finns på sidan 107. Boken kan beställas från Kalmar läns museum!)

Skogsrå, makt och sexualitet

Skogsrået är ett av de mest intressanta av folktrons väsen. Det är också det mest förtalade.

Under det senaste århundradet har begreppet ”skogsrå” hos många människor gett närmast pornografiska associationer. Och hur skulle det kunna vara annorlunda när till och med en känd folklorist som Jan-Öjvind Swahn i sin bok om folktro från 1964 döpte kapitlet om skogsrån till ”Skogsrået – folktrons pinuppa”? Och när en betydligt mer ansedd auktoritet, Carl Wilhelm von Sydow, ansåg att mäns erotiska hallucinationer i skogen var den enda orsaken till den sydsvenska skogsråföreställningen.

Den som går till ett folkminnesarkiv i hopp om att få frossa i erotiska skildringar blir dock snart besviken. I själva verket innehåller en ganska liten del av berättelserna, jag skulle uppskatta de till något mer än tio procent, sexuella/erotiska inslag.

Mer väsentligt är att själva grundstrukturen i skogsråföreställningen, och själva namnet skogsrå, inte är av sexuell karaktär. Rå betyder ”rådare” i betydelsen härskare. Skogsrået är ett väsen som härskar över skogen, liksom hennes systrar sjörået, havsrået och bergsrået härskar över sina element.

Skogsrået härskar också över skogens djur. Medan prästen i byn kunde läsa bibeltexter om att inte ens en fågel ramlar ner från himlen utan att Gud vill det visste sägnen att berätta att fåglarnas, och andra djurs, öden i själv verket låg i skogsråets händer. Ett faktum som jägarna behövde ta hänsyn till, om de skulle kunna få god jaktlycka…

Skogsråets kontakter med människorna är ibland nästan harmoniska, ibland problematiska. Skogsrået kan hjälpa jägaren att få god jaktlycka, kolaren att hålla milan brinnande, fäbodflickan att återfunna bortsprungna djur. Hon kan också mer allmänt bidra till arbetet vid milor och fäbodar. Allt enligt sägner och andra berättelser.

Men hon kunde också retas och djävlas. Hon kunde lura människor, både kvinnor och män, att gå vilse i skogen, hon kunde ibland stjäla boskap, och om hon blev illa behandlad kunde hon hämnas. En jägare som förolämpade henne skulle för överskådlig framtid förlora jaktlyckan; en kolare som gjort detsamma kunde se fram emot en olycka i milan.

Barn som gick vilse i skogen kunde dock berätta om att skogsrået tagit hand om dom och hållit dem torra och mätta; å andra sidan kunde även mera permanenta försvinnanden skyllas på skogsrået.

Människor som mötte skogsrået kunde ofta bli rädda; å andra sidan berättade en flicka i Värmland om hur skogsrået hade lett så vänligt mot henne att hon ångrade att hon inte började prata med henne.

Makten över naturen var kvinnlig. Skogen, bergen, sjöarna och haven låg under kvinnlig kontroll. Och så var det förstås också det där med män och sexualitet…

För trots att endast en liten del av berättelserna handlar om sexualitet är detta tema ändå en viktig del av skogsråets karaktär.

Män kunde alltså bli tillsammans med skogsrået. Detta var inte bara en ”sägen” jämförbar med dagens ”moderna folksägner” som få människor (eller i några av fallen inga alls - jfr skrönorna om ”silverpilen”!) tror på. Föreställningen var så pass trodd att en man 1691 blev avrättad för att ha varit oförsiktig nog att berätta att han haft samlag med ett skogsrå.

Om man går igenom berättelserna om sexuella kontakter mellan män och skogsrån slås man av något märkligt. Skogsrået hade i princip samma ställning gentemot männen, som männen hade gentemot kvinnorna i den vardagliga, icke-magiska, världen. Skogsrået hade inte bara en övernaturlig attraktionsförmåga – genom magi och en överlägsen kroppsstyrka hade hon ett nästan absolut övertag över mannen.

Den man som hade inlett ett förhållande med skogsrået och som sedan försöker skilja sig, kunde leva farligt. Rået kunde ruinera honom, genom sina magiska krafter; om han var jägare gjorde han bäst att byta yrke. Men hon kunde även göra honom galen, eller allvarligt sjuk. I värsta fall dog han, på ett mer eller mindre mystiskt sätt.

Om han däremot blev kvar hos henne kunde han leva i relativ välmåga och få framgång i det han företog sig. I den vardagliga tillvaron motsvarades denna situation som nämnts närmast av kvinnors relation gentemot män. Kvinnor som ville skilja sig från män stod inför en utmaning som motsvarade, eller vida översteg, de vedermödor som män som ville bli kvitt skogsrået stod inför.

Man kan lugnt räkna med att den stora majoriteten på landsbygden trodde på skogsrån in på 1800-talet, och en ganska stor minoritet ända in i tidigt 1900-tal (utom i Norrland, där de trodde på vitror istället!). Som framgår av en del domstolsprotokoll gällde det åtminstone en bit in på 1700-talet också många lärda i städerna.

Så här var det alltså i sägnernas och folktrons verklighet.. I byarna styrde männen. De gjorde det med all den auktoritet som traditioner, kyrka och lagstiftning kunde ge. Men patriarkatet gjorde halt vid gränsen till den vilda naturen. I skogarna, bergen, sjön och havet härskade kvinnliga entiteter. Där rådde matriarkat. Där hade männen ingen nytta av sin fysiska styrka, av kyrkans bud, eller av lagen. I mötet med rået var denna skapelsens krona ofta liten och rädd.

Denna föreställning måste vara hotande. Så hotande att folklorister som borde veta bättre reducerar skogsrået till en ”pinuppa”. Det är lite otillständigt. Det är ju att sätta likhetstecken mellan skogens härskarinna och en kvinna som tvingas förnedra sig för att behaga män. Men dessuton innebär det ju att jämföra skogen med Chat Noir eller Tabu och den skräckslaget förundrade man - som i skogens mörka dunkel plötsligt upptäcker att han står öga mot öga med Talle-Maja eller rånda -med Ibrahim Baylan eller Björn Rosengren…


Erik Rodenborg

Vad hände egentligen under yngre bronsåldern?

/Ett försvagat patriarkat och en återuppväckt gudinnekult?/

Som jag tagit upp förut ser det ut som ett patriakalt och stratifierat samhälle slog rot i Sverige mellanneoltikum, i och med att stridsyxekulturen ersatte trattbägarkulturen. Det kollektiva gravskicket ersattes med ett individuellt, stridsyxor lades som gravgods i vissa manliga gravar.

Den svenska stridsyxekulturen var en del av den s.k. snörkeramiska kulturen, vars manliga symbolik, bland annat analyserats av Ian Hodder i "The Domestication of Europe" 1990.

Övergången till ett systam baserat på manlig överhöghet och social skiktning når någon form av höjdpunkt under äldre bronsåldern. Från 1500 f.kr. börjar byggandet av jättelika gravhögar - rösen som byggts av av sten och jord och som torde ha krävt oerhörda arbetsinsatser. Och där bara en person låg begravd, i de allra flesta fall en man.

En tonvikt på manlighet och vapen finns också i de offerfynd som kommer från denna period. I sjöar och mossar hittas vapen av olika slag nedsänkta i vatten. Det finns ingen materiell rationalitet i detta - den enda förklaringen är att det handlar om offerritualer. Gudomliga makter skulle blidkas med offer - av vapen. Det är ju ganska uppenbart att dessa gudomliga makter sågs som manliga.

Det märkliga är nu att utvecklingen mot ett patriarkalt och elitistiskt samhälle ser ut att ha hejdats under yngre bronsåldern, från ungefär 1100 f.kr. Åtminstone om man får döma av de arkeologiska beläggen.

För det första demokratiserades gravskicket. Storhögarna försvann, och ersattes med olika varianter av mer anspråkslösa garvformer. Det var ofta fantasirikt. Där fanns exempelvis skeppssättningar, där stenarna bildade konturerna av en båt. Och där fanns olika typer av vackra gravurnor, där benrester bevarades.

Samtidigt börjar offerritualerna där vapen offrades gradvis att försvinna. Dä ersätts med offer av halsband, smycken, och andra artefakter som snarare förknippas med kvinnor än män. Man kan undra sig om kulten av manliga gudar på nytt ersätts av någon form av gudinnekult.

Det är också från denna period som man kan återfinna kvinnofiguriner, små skulpturer med kvinnor utrustade med någon form av halsband. De brukar tolkas som gudinnefigurer, och det är ju intressant att halsbandet ju är så centralt i myterna om Freja.

I Europa hade vi järnålder vid denna tid, och det var inte speciellt fredligt. Men allt tyder på att denna period i Skandinavien var övervägande fredlig.

Det är spännande att fundera på vad som hände. Hur kommer det sig att äldre bronsålderns så dystert krigiska, stratifierade och manliga kultur vittrar samman? En tidsmaskin skulle verkligen vara den ultimata önskedrömmen…

En någorlunda bra översikt över dessa förändringar finns i Göran Burenhult, Arkeologi i Sverige, del 2, från 1991. Den kan delvis rekommenderas just för detta, även om jag står mycket långt från Burenhults teoretiska grundsyn.

Jag skulle till exempel aldrig rekommendera vad han skriver om megalitkulturen - där han med hjälp av halsbrytande polynesiska paralleller konstruerar upp hövdingadömen och mansdominans, utan det minsta stöd i det arkeologiska materialet. Men hans skildring av skillnaden mellan äldre och yngre bronsåldern är riktigt översiktlig, om än kortfattad.

Men han bör som alltid läsas kritiskt. Han vill ju inte ens försöka förstå hur religiösa föreställningar kan genomsyra livet i ett samhälle, utan hans teoribildning utgår ofta från spekulationer över hur (verkliga eller inbillade) elitgrupper utnyttjar religionen för att vinna "prestige". Så här skriver han till exempel om offerfynden i sjöar under yngre bronsåldern:

"Det nya gravskicket medförde att makt och prestige inte längre kunde manifesteras genom ett överdådigt gravgods. I stället demonstrerade de främsta ätterna sitt välstånd genom att i hög grad utlägga de kostbara metallföremålen som offer åt de högre makterna i sjöar och vattendrag." (Burenhult 1991: 173)

Att lägga sina rikedomar på ställen där bara "gudarna" kan se dom är ju ett bra sätt att "demonstrera" "prestige" eller hur? Allvarligt talat kan inte Burenhult veta, att det var "de främsta ätterna" som offrade halsband och smycken. Det kunde ju vara kollektiva ritualer, där hela befolkningen var inbegripen.

Dessutom vet han inget om motiven hos de som offrade. Men han vill tydligen helst föreställa sig att de, ungefär som en välbekant karaktär som Jesus kritiserar i Nya Testamentet, tänkte ungefär: "nu offrar vi dyrbara föremål till gudarna, och hoppas att så många som möjligt ser det och att vår prestige växer." I ett ateistiskt samhälle är ju det den mest rationella förklaringen till att man är så dum så att man slänger värdefulla saker i sjön.

Men saken var nu den att de inte levde i ett ateistiskt samhälle. De trodde med all säkerhet på sina gudinnor och gudar, vare sig nu Burenhult gillar det (eller ens kan föreställa sig det) eller inte…

--------------
Referens: Göran Burenhult Arkeologi i Sverige. 2, Bönder och bronsgjutare, 1991.

Erik Rodenborg

Kali och Indiana Jones

/Hur Kali demoniseras i "Indiana Jones och de fördömdas tempel". Från min blogg 9/5 2008./

Jag har tidigare skrivit om filmen Mumien - Återkomsten, och dess demoniserande skildring av den fornegyptiska religionen - och samhället. Idag såg jag "Indiana Jones och de fördömdas tempel" på TV5. Den var om möjligt ännu värre.

Filmens grundtema är kortfattat detta. "Hjältarna" (Indiana Jones med följeslagare) störtar i ett plan över Indien, och hamnar hos en grupp Kalidyrkare. Dessa är (naturligtvis) oerhört ondskefulla, och Kali är en demon, som står i motsättning till den gode guden Shiva och vill erövra världen och förslava mänskligheten. Detta ska ske genom att människorna ska tvingas att dricka Kalis blod (!) som gör dem till viljelösa zombies.

Den ondskefulla Kalisekten utnyttjar dessutom barn som slavar i underjordiska grottor, och offrar regelbundet människor till sin ondskefulla gudinna.

Hjältarna lyckas (naturligtvis) mot alla odds besegra hela arméer av onda Kalidyrkare, och får i slutändan hjälp av den engelska armén, som ju alltid som bekant försvarat civilisationen och bekämpat ondskan, och som här räddar hjältarna.

Det där med den engelska armén har sin förklaring i att filmens handling utspelar sig 1935, då Indien var ockuperat av Storbritannien. Hastigt och lustigt glömmer filmmakarna bort att det just var Storbritannien, som några årtionden tidigare var ökänt för sitt barnarbete.

Men filmen ”glömmer” förstås också bort att Shiva i indisk mytologi ofta framställs som Kalis gemål.

Kali är inte en demon i indisk religion, utan tillhör tvärtom tillsammans med Durga de främsta demonbekämparna i mytologin.

Det är däremot sant att Kali på vissa ställen, under vissa tidsperioder, faktiskt har dyrkats med människooffer, men så har Shiva. Och människor har slaktats i alla gudars namn, inte minst den kristna gudens.

Jag blir faktiskt ovanligt illa berörd när jag ser filmen. Den klassas som en underhållningsfilm, men jag undrar hur den skulle ha klassats om den hade behandlat den muslimska, eller judiska, eller kristna religionen på samma sätt.

Om den hade handlat om judendomen hade den på goda grunder klassats som en exempellöst vedervärdig antisemitisk film, och om den handlat om islam, hade något EU-organ säkerligen, med all rätt, fördömt den som en hatfilm. Och om det var kristendomen som beskrevs på detta sätt i en Hollywood-film hade många fler än USA:s kristna höger reagerat hårt.

Men nu är det ingen som reagerar. Filmen har berömts av recensenter, som tyckt att den var rolig och spännande. Själv var jag illamående större delen av tiden jag såg den.

Miljoner människor i Indien dyrkar Kali. Är respekten för deras tro så liten att en sådan hatfilm kan få passera utan reaktioner?

Själv ser jag Kali, en gudinna som troligen har sina rötter i den förpatriarkala Induskulturen, som en inspirationskälla och en positiv symbol. Därför reagerar jag så starkt över skildringen, jag blir faktiskt ledsen när jag ser den.

Jag tycker som sagt att det är en hatfilm. De primitiva ondskefulla Kalidyrkarna ställs mot det engelska imperiets soldater - som blir en symbol för trygghet, anständighet, civilisation... Värden som de definitivt inte stod för - allra minst i Indien.

Någon kan invända att ingen tar filmen på allvar. Men det är med all säkerhet fel. Även om alla vet att det är en fiktion bidrar filmer som denna att forma många människors bild av Kali, och hennes påstått barbariska och ondskefulla anhängare.

Den mest utpräglade ondskan i kolonialtidens Indien stod de engelska ockupanterna för. Och de drevs ut bland annat av människor som älskade och dyrkade - Kali.

Erik Rodenborg

Indianernas fånge

/Om en flicka som kidnappades till en irokesstam och valde att stanna där. Från min blogg 25 december 2007./

Idag läste jag en bok som jag fick för 45 år sedan. För första gången. Jag fick den av Stockholms Sparbank, ”som belöning åt de flitiga spararna i Gubbängens skola” står det på ett ditklistrat försättsblad. Jag gick i första klass.

Den heter ”Indianernas fånge” och är skriven av Lois Lenski. Den handlar om en vit flicka som blev bortrövad av irokesindianer 1758. Den bygger på verkliga händelser.

Av anledningar som jag först började förstå för kanske tio till femton år sedan vågade jag inte läsa den som barn. Annars läste jag allt som barn, även otäcka saker. Om andra världskriget, ja, till och med om koncentrationsläger. Men den här vågade jag inte läsa. Jag visste i stort vad den handlade om, och det jag visste fyllde mig med motsägelsefulla känslor som jag anade att jag inte skulle kunna hantera om jag läste den. Så jag lät bli.

Tills nu alltså. Jag tänker inte berätta varför jag inte vågade läsa den. Jag bara säger att idag - den 25/12 2007 – vågade jag läsa den, för första gången, efter 45 år!

Den handlar i korthet om hur Mary Jemison, en flicka i lägre tonåren, rövas bort av Senecastammen. Hon rövas bort som kompensation för att de vita dödat en medlem av deras stam. Meningen är att hon ska blir en del av stammen och ersätta förlusten. Det sker också. När hon två år senare får en möjlighet att återvända till de vita säger hon nej. Hon har blivit en indian, hon trivs med det, och dessutom har hon fått reda på att hennes föräldrar är döda.

Den som läst avhandlingen ”Den mystiske indianen: schamanism i skärningspunkten mellan populärkultur, forskning och nyandlighet” av Sten Skånby från 2005 vet att det här har var ett vanligt tema i litteraturen under kanske 150 år. Han analyserar det som ett resultat av en ”idealisering” av indiankulturen, en idealisering som han ser som ett uttryck för en samhällskritik hos vita amerikanska författare.

Nu bygger ”Indianernas fånge” på en verklig händelse. Molly Jemison blev verkligen bortrövad, och hon valde verkligen att stanna hos Senecastammen. Hur mycket Lois Lenskis bok i övrigt överensstämmer med verkligheten vet jag inte, men om man utgår från berättelsen där är det lätt att förstå varför.

De vita såg ner på Amerikas ursprungsbefolkning, med det var inte tvärtom. Indianerna hatade vad de vita hade gjort mot deras folk, men de var inte rasister. De såg det som helt möjligt att göra en tillfångatagen vit till en av deras egna. Och relativt ofta lyckades de.

Det finns också historier om motsatsen. Om hur indianbarn tas från sina föräldrar, och av de vita placeras på missionsstationer eller på andra anstalter. De är grymma historier, som ofta handlar om våld, indoktrinering, om sexuella och fysiska övergrepp. Sådana berättelser hade sannerligen inga ”lyckliga slut”. Det kan förstås ha funnits fall där barn från ursprungsbefolkningen rycktes bort från sin hemmiljö och slutar som ”goda vita”. Men de verkar i så fall inte gjort några avtryck i litteraturen.

Vad beror den här skillnaden på? Sten Skånby talar om 18- och 1900-talens idealisering av indiankulturen. Men frågan är förstås om den enbart var ett resultat av samhällskritiska författares agendor, eller om den också avspeglade en verklighet.

Den vita kulturen var som sagt rasistisk, och betraktade ursprungsbefolkningen som underlägsen. Bara det är en viktig skillnad. Men det finns flera. De irokeser som kidnappade Molly Jemison tillhörde en kultur där kvinnorna hade en ställning som var oerhört starkare än kvinnorna hade i den vita kulturen. Kvinnorna ägde husen och jorden, släktskapet gick på kvinnolinjen och mannen var tvungen att bosätta sig hos kvinnan vid äktenskapet.

Om hon hade återvänt till de vita, hade hon tvingats underordnat sig patriarkatet på allvar. Det slapp hon här.

De vitas kultur var uppdelad i fattiga, som fick kämpa för brödfödan, och rika, som levde i ofattbar lyx. Hos indianerna var alla lika fattiga, och alla hjälptes åt så bäst det går. Det framgår faktiskt även av denna bok, som ju var skriven för barn och ungdomar.

Men dessutom var ursprungsbefolkningens syn på barn mycket mer respektfull än de vitas. Eleanor Leacock, bland andra, har visat hur befolkningen i indiankulturerna betraktade de vitas grymma uppfostringsmetoder, och i synnerhet de kroppsliga bestraffningarna, med avsmak. Barnen hade också en mycket större självständighet och frihet än i den vita kulturen.

I ”Indianernas fånge” beskrivs också hur Molly behandlas med respekt och ömhet, tills hon slutligen känslomässigt byter sida. Men det är ju en barn– och ungdomsbok? Ja, men beskrivningen av inställningen till barn stämmer så bra överens med den hos antropologer som Leacock, och den ger intryck av att avspegla en verklighet.

För att återgå till min egen barndom – trots att jag inte vågade läsa boken låg mina sympatier alltid på ”indianers” sida när jag såg på filmer, eller när vi lekta ”indianer och vita”. Jag ville alltid vara ”indian”, även fast jag visste att de ju alltid, till sist, förlorade. Rädslan för boken var inte en rädsla för ”indianer”. Det var en rädsla för de känslor och insikter jag visste att hela berättelsen med nödvändighet skulle väcka inom mig.

Erik Rodenborg

Lucia - ett ljus i vinterns mörker

/Har luciafirandet rötter i förkristen tid? Från min blogg 9 december 2008./

Snart firar vi Lucia. Det är på sätt och vis vår gåtfullaste högtid.

Rent formellt handlar det om att fira det katolska helgonet S:t Lucia. Hon anses ha levat mellan 283 och 304 e.kr. och led martyrdöden. Historien är otäck; i en av dess versioner ska hon till exempel ha rivit ur sig ögonen och demonstrativt sänt dem till en hednisk man, som var förälskad i hennes ögon. Poängen var att ögonen kunde han få, men henne skulle han aldrig få.

Men frågan är förstås varför Luciafirandet skulle blomstra upp i Sverige, flera hundra år efter reformationens seger. Och varför Luciafirandet hos oss blev intensivare än i något katolskt land. Och varför vi till och med gjorde om en italiensk sång som handlade om ön S:t Lucia, och om hur vacker den var, till att istället handla om det helgon som ön döpts efter.

En nyckel till gåtan kan vara tidpunkten. Före 1753 hade vi den julianska kalendern och i den inföll just den 13 december på årets mörkaste dag. På denna dag firades midvinterfest, en tradition med hedniska rötter. Redan innan den festen kopplades till helgonet Lucia finns traditioner med en ljusklädd kvinnogestalt belagda ifrån trakterna runt Vänern.

Vårt Luciafirande har knappast något mer gemensamt med det katolska helgonet än namnet. Inga viktiga element i legenden återfinns i firandet.

Att firandet har sina rötter i förkristen midvinterkult är uppenbart. Men varför en kvinna i centrum?

I den ena av de två vanligaste varianterna av Luciasången finns denna vers:

”Natten går tunga fjät runt gård och stuva,
kring jord som sol´n förgät skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus stiger med tända ljus
Sankta Lucia, Sankta Lucia …”

En kvinna kommer som ljusbringare när det är som mörkast. Lucia identifieras här med den livgivande solen, med vinterns gradvisa försvagning och övergången till vår.

Här får hon en roll som påminner mer om en fruktbarhetsgudinna som Freja än om ett katolskt helgon. Och Lucia kopplas ju också i traditionen till katter (”lussekatter"), liksom en gång Freja.

Jag är inte så djärv att jag skulle vilja påstå att det har funnits en dold tradition av att fira Freja, som för några hundra år sedan övergick till ett Luciafirande. Det saknas helt belägg för detta.

Men att det finns grundföreställningar i Luciafirandet som går tillbaka till hednisk tid, till gudinnetro, till en förkristen föreställning om övernaturliga kvinnliga väsen som bringar ljus och värme tror jag bestämt.

Det var naturligtvis inte så att några överlevande hedniska konspiratörer för några hundra år sedan lyckades med att återuppliva kulten av Freja under ett nytt namn. Men någonstans i det kollektiva medvetandet (eller för att låta än mer flummig, det kollektiva omedvetna) fanns föreställningar från den förkristna tiden kvar. Och på något sätt fanns ett behov av att dessa skulle manifestera sig efter att den protestantiska kyrkan hade utplånat nästan alla spår av kvinnlighet i sin kult.

Luciafirandet är ljust, fint, hoppfullt. Det är i alla fall min grundkänsla. Jag brukar bli gladare under den 12 och 13 december – Luciaafton och Luciadagen.


Erik Rodenborg

Gudinnetro och jämlikhet i svensk förhistoria

Medan det i stora delar av Europa under både den äldre och yngre stenåldern har återfunnits en stor mängd av små figuriner som ansetts avbilda gudinnor finns ingen motsvarighet till det i den svenska stenåldern.

Men det finns en typ av monument som det går att argumentera för att de var ett utryck för en gudinnnekult. Det är megalitgravarna.

Megalitgravarna utvecklades under den så kallade trattbägarkulturen som uppstod ca 4000 f. kr. Trattbägarkulturen är benämnd efter sin keramik, den oerhört vackra trattbägarkeramiken. Trattbägarkulturen var den första jordbrukskulturen i Sverige.

Megalitgravar, gravar för flera människor som täcks av en stenbyggnad, började uppföras tidigt i trattbägarkulturens historia.

Omkring 3500 f.kr. uppstår gånggrifterna, en typ av megalitgravar som består av en tunnel, som leder in till en inre kammare, där de döda är begravda. Gravarna består av stenbyggnader som är övertäckta med jord.

Många har påpekat att megalitgravarna, och i synnerhet gånggifterna, skapar associationer till livmoder och vagina. Den långa gången som leder in till den kammare där de döda ska få ro. Exempelvis har den svenske arkeologen Bo Gräslund framkastat att begravas i en megalitgrav kan ses som att återgå till gudinnans livmoder. Gimbutas har fört fram liknande åsikter.

Dessa åsikter får stöd av att motsvarande megalitgravar i Frankrike i många fall har kvinnliga avbildningar – både på megalitgravens utsida och i form av statymenhirer utanför gravarna. Manliga avbildningar saknas däremot nästan totalt. Avbildningarna är placerade så att de ger intryck av att monumenten som sådana associeras med kvinnlighet.

Det finns inga tecken på sociala skillnader i trattbägarkulturen. Om man får döma av det arkeologiska materialet var den egalitär. Det kollektivistiska gravskicket skulle i så fall avspegla ett samhälle utan härskande klasser eller skikt. Denna åsikt är idag dock mycket omstridd, och den vanligaste åsikten hos de mer tongivande arkeologerna verkar vara att anta att trattbägarsamhället var ett elitistiskt ”hövdingsamhälle” .

Nu saknas alla arkeologiska tecken på sociala skiktningar så argumenteringen brukar vara indirekt. Eftersom etnografiskt kända auktoritära hövdingadömen, som de polynesiska, byggde stora stenmonument så torde de samhällen under stenåldern som också byggde stora stenmonument ha en liknande social struktur.

Denna fyrkantiga analys – i Sverige framförallt företrädd av Göran Burenhult – missar det uppenbara faktum att den polynesiska kulturen var starkt militariserad – och har producerat en stor mängd vapen, befästningar och andra artefakter som talar för en militariserad situation. Men allt sådan saknas i megalitkulturen.

Den rimligaste utgångspunkten torde vara att se den svenska megalitkulturen som en motsvarighet till de andra europeiska neolitiska kulturerna, som sannolikt kombinerade matrilinealitet, jämlikhet och någon form av gudinnetro.

Men så kom stridsyxekulturen. Den kom söderifrån och österifrån och har stora likheter med de andra kulturgrupper som spreds österifrån under slutet av neolitikum.

Till Sverige kom den 2700 f.kr. Vare sig den spreds genom folkvandringar och invasioner (vilket jag personligen tror) eller på något annat sätt kan man konstatera att den på två avgörande sätt kan skiljas från trattbägarkulturen.

För det första verkar den vara mycket individualistisk. De kollektiva megalitgravarna har ersatts med individuella gravar. För det andra lade den i sitt gravskick en tonvikt på manlig prestige. Vissa män kunde föräras med en ”stridsyxa” i graven, en välgjord yxa som liknar ett vapen, men som i sig aldrig använts innan den lades ner som gravgods.

Efter det kommer en lång period där manlighet, vapen och sociala skillnader verkar dominera det arkeologiska materialet. Det gäller senneolitikum och äldre bronsåldern.

Under den sistnämnda perioden blir skillnaden än mer markant. Samhället blir än mer ojämlikt - istället för kollektivgravar byggs monumentala gravrösen för enskilda hövdingar. Oerhörda arbetsinsatser lades nu ned på enskilda stormäns gravar. Under denna period finns det ett överflöd av vapen, ofta offrade eller använda som gravgods. Men efter en lång period med nästan enbart manlig symbolik händer något i yngre bronsåldern, som börjar cirka 1100 f.kr.

Kvinnofiguriner som med stor sannolikhet avbildar gudinnor har återfunnits. Inte många, men samtidigt har man återfunnit många fynd av halsband som verkar ha offrats i rituella sammanhang. Och de figuriner som återfunnits bär också halsband.

Med tanke på att Freja brukar associeras med halsband gör det saken än mer intressant. På något sätt ger det hela intrycket av något som har legat under ytan under mer än tusen år av patriarkalt styre och som sedan kommer upp. Ungefär som den förariska gudinnetron först underkuvades i det vediska Indien men sedan kom tillbaka, långt senare.

I vår tideräknings början skrev Tacitus ”Germania”. Där beskrev han hur en av de främsta gudomarna bland germanerna var gudinnan Nerthus . När hennes staty kördes runt i en vagn, berättade Tacitus, rådde obligatorisk fred. Inga strider fick förekomma då. Nerthus var inte stridens gudinna utan välståndets och fruktbarhetens.

Men hennes kult verkade förvisso också ha en mörkare sida. När statyn hade rest runt skulle den tvättas. Det utfördes av slavar, som sedan de utfört denna rituella tvagning dränktes i den sjö som tvagningen utförts i.

Det är farligt att idealisera. Det finns tecken på människooffer även i den egalitära megalitkulturen. Men samtidigt bör det påpekas att detta är osäkert och att sådana offer, om de förekom, i vilket fall som helst inte verkade spela någon större roll i kulten. Det var i senare patriarkala kulturer som offerpraktiken i vissa fall fick karaktären av massmord.

Allt talar för att den förpatriarkala trattbägarkulturen var mer harmonisk och fredlig än de senare kulturerna – och att detta avspeglades i den kvarlevande föreställningen som Tacitus beskriver om Nerthus som garant för fred och välstånd…

Erik Rodenborg

Isis - en föregångare till kristendomen?

En av de främsta konkurrenterna till kristendomen var Isiskulten. Den var spridd över hela romarriket – från Spanien till Mellanöstern, från Nordafrika till de brittiska öarna.

Men vem är Isis?

I den antike romerske författaren Lucius Apuleius bok Metamorphoses, låter han Isis presentera sig på detta sätt (fritt översatt):

”Jag som är universums moder, alla elementens härskarinna, den högsta av gudar, de dödas drottning, den främsta av himmelska väsen, den form som förenar alla gudar och gudinnor, jag som med min vilja bestämmer över himlen, de hälsobringande havsvindarna, och tystnaden i underjorden. Jag är dyrkad över hela världen i olika former, med olika riter och med olika namn. Sålunda kallade mig frygierna för Pessinuntia, Gudars moder, atenarna kallade mig Minerva, de sjöfarande cyprioterna kallade mig Paphan Venus, kretensarna kallade mig Diana Dictynna, och de trespråkiga sicilienarna kallade mig Ortyian Proserpine; för eleusierna är jag Ceres, den uråldriga gudinnan, andra kallar mig Juno, återigen andra Belona och Hecate och Rhamnusia. Men etiopierna, som lyses upp av solens första strålar varje dag han föds på nytt, hedrar mig med mina riter och har gett mig mitt riktiga namn, drottning Isis”(citerat från deTraciRegula 1995: 68f).

Vi kan här se hur en mångfald av gudinnor sågs som endast varande olika namn för den gudinna, vars rätta namn är Isis. Det ger nästan intryck av monoteism, och den hellenistiska Isiskulten kom faktiskt ganska nära en de facto monoteism.

Så var det inte från början. I Egypten, var Isis en av många gudar, och inte den viktigaste. Men berättelserna om henne kom att få en central roll i den egyptiska mytologin. I myten är hon gift med Osiris, som dödas av son broder Set. I flera versioner dränks Osiris, i andra blir han dessutom styckad. Isis ger sig ut för att leta efter sin make. Hon finner honom och lyckas sedan utvinna sperma från hans döda kropp och därmed föda Horus. Gudarna återger sedan Osiris livet, men det blir ett liv som ändå präglas av döden - Osiris blir härskare i dödsriket. Den så mirakulöst avlade Horus tar senare upp kampen mot Set, och tar sin faders plats i gudavärlden. Set förlorar striden mot Horus i ett utslag i gudarnas domstol.

Med denna myt som bakgrund kommer sedan såväl Isis som Horus och Osiris att bli centrala gudomar i det egyptiska sakrala kungadömet. Faraonerna ansågs normalt sett vara född av Isis (redan i en inskription från den första dynastin talar en farao om sig som ”son till Isis”.) Osiris blir härskare i dödsriket och en farao anses bli ”en Osiris” efter sin död.

Redan under denna tid kom Isis att bli en gudom som kunde hjälpa i nöden, en Gud bortom ödets obevekliga domslut. Under hellenistisk tid kom Isis´ betydelse att öka. Efter Alexander den stores erövring av Egypten kom Isiskulten att sprida sig över Europa.

Men då förändrades kulten. Osiris döptes om till Serapis. Isis kom i förgrunden och Serapis kom snart i bakgrunden. Isis kom att ta över drag från de mindreasiatiska modergudinnorna, samtidigt som hon även fick andra funktioner. Hon helade sjuka, förlät synder, och kunde garantera sina anhängare att lyckligt liv efter döden. Isiskulten blev som sagt en av de farligaste konkurrenterna till kristendomen.

I bevarade hymner till Isis beskrivs hon som nära nog allsmäktig, rättvis och god.

Hon beskrivs som den som bestämt att kvinnor ska föda barn, som instiftat banden mellan barn och föräldrar, men också instiftat straff för föräldrar som inte älskar sina barn. Hon har bestämt att kvinnor ska älskas av män, och har instiftat äktenskapet.

Hon är en förkämpe för rättvisa, och har etablerat lagar som aldrig får brytas. Hon har förstört despoternas imperier, och gjort rättvisa starkare än silver och guld. Hon har bestämt att eder är heliga och inte får brytas. Hon befriar fångar, hon övervinner ödet När någon med orätt smider ondskefulla planer mot någon låter hon konspiratören misslyckas och lämnar ut honom till sitt tilltänka offer (Ack, om man bara kunde tro att det var så…)

Men det mest centrala är kanske hennes kosmiska roll. Hon har skiljt jorden från himlen. Hon har bestämt stjärnornas banor. Hon har uppfunnit sjöfarten, och bestämmer över salt- och sjövatten. (Witt 1971: 106f)

Hon representerar kärleken i alla formen – moderkärleken, sexualiteten, och en oändlig vänlighet mot alla de som dyrkar henne.

Hon botar sjuka, hon har instiftat medicinen. Hon har avskaffat kannibalismen, hon har instiftat religionen.

Witts (1971: 255 ff) visar också hur en rad formuleringar i tidiga kristna sammanhang visar hur kristendomen påverkats av Isiskulten och att den så att säga växte upp i Isiskultens skugga. Vad han dock inte spekulerar över är namnet Jesus. Andra har dock påpekat de stora likheterna med det konstruerade namnet Jesus (namnet Jesus är en senare konstruktion, den tidigaste benämningen på honom är Josua) och Isis.

Det är också helt uppenbart att bilder av Jesus och Maria ofta har anmärkningsvärda likheter med bilderna av Isis och Horus.

Isiskultens anhängare var framförallt kvinnor. Även här finns en likhet med kristendomen, som i hög grad appellerade till kvinnorna i romarriket.

426 e.kr. beordrade kejsar Theodosius att alla ”hedniska” tempel skulle stängas. Det var början till sluten även för Isiskulten.

Men inte det totala slutet. Redan under renässansen återuppstod intresset för egyptisk religion, och under 1900-talet dyrkas Isis av en rad grupper, och sekter, över hela världen.

En av de första var Dion Fortune (1890 -1946), en ”magiker” som ansågs inspiratör till olika nyhedniska grupper - framförallt inom wicca-miljön. Men i motsats till de flesta wiccagrupper idag, som hämtat sin inspiration från keltiska eller rent av för-indoeuropeiska gudar och gudinnor, såg sig Dion Fortune som en Isis´ prästinna. I hennes romaner Moon Magic, The Sea Priestess och The Winged Bull, beskrivs på ett ganska så romantiskt sätt präster och prästinnor till Isis. Hon beskriver romantiska par, som förutom sin kärlek till varandra också delar en gemensam kärlek till Isis.

Det är för övrigt en helt annan stämning i Fortunes romantiska berättelser än den som kommer till uttryck hos mera ”mörka” magiker som Aleister Crowley. Hur långt hon står från dessa visas kanske bäst i romanen ”The Winged Bull”. Den beskriver en ung man och kvinna vars vägar korsas på ett märkligt sätt. De dras in i en kamp mot svarta magiker som utövar människooffer i svarta mässor. De besegrar dessa och blir ett par - och tillika präst respektive prästinna till Isis. (Fortune 1990)

Idag går det inte att räkna all webbsidor, av de mest skiftande kvalitet, som görs av olika typer av anhängare till Isis. En del är riktigt sympatiska – en del är rent av gräsliga. Men även där finns ju en likhet med kristendomen idag…

I själva verket har Isis under senare år även fått en renässans hos delar av kristenheten. Orsaken till detta är främst feministteologin och de olika teorier som utvecklats om ”visheten”(Sophia) som en ”feminin” sida hos Gud i Gamla Testamentet. Det är dessa teorier som bland annat legat till grund för de omstridda "Sofia-mässor" som hållits i Sofiakyrkan i Stockholm. Nu ser det ut som om det funnits beröringspunkter mellan ”sofia-teologin” i de judiska miljöerna i det hellenistiska Egypten omkring vår tideräknings början och Isiskulten. Detta har lett till att feministteologiskt inspirerade kristna har börjat diskutera Isiskulten och dess roll som eventuell föregångare och/eller parallell till den tidiga kristendomen.

Själv blev jag oerhört fascinerad av Isis någon gång 1998-99. I slutet av 1997 eller i början av 1998 hade jag köpt deTraci Regulas ”The Mysteries of Isis” - och fastnade direkt.

Och att jag idag tidigt en lördagsmorgon satte mig ner och började skriva på detta inlägg visar väl att jag fortfarande är fast… på något sätt.

REFERENSER
Dion Fortune, The Winged Bull, 1990
deTraci Regula, The Mysteries of Isis, 1995
R.E. Witt, Isis in the Graeco-Roman World, 1971

Erik Rodenborg










Gudinnan Isis, väggmålning, cirka 1360 f.Kr.