Men från början var det inta alls så. När kulten av Roma uppstod på 100-talet f.kr. var det inte i Rom. Den fanns överhuvudtaget inte i Rom före kejsar Hadrianus. Inga romare trodde på henne. De som trodde på henne sågs troligen närmast med förakt i Rom. Hur kunde det komma sig?
Kulten av Roma uppstod bland greker, i grekiskdominerade orter som var beroende av romarna. Det var åtminstone från början huvudsakligen ett politiskt projekt. Det var ett sätt för grekiska städer att hålla sig väl med de framgångsrika romarna.
Roma var inte Roms skyddsgudinna, som någon skulle kunna tro. Hon representerade inte staden Rom, utan romarriket. Hon var en kvinnlig personifikation av den romerska makten.
Det var möjligt i den grekiska kulten, där gränsen mellan gudomligt och mänskligt var flytande. Framstående människor kunde ses som mer eller mindre gudomliga. Ett rike grundat av människor kunde på samma sätt ses som något av en gudomlig kraft.
Och kunde möjligen till en början konstrueras - av rent politiska skäl? Ingen kan veta vad de greker som började utveckla kulten av Roma egentligen tänkte. Men inställsamhet mot romarna var förvisso en del av detta tänkande.
Men Roma fick tempel, präster och djuroffer. I exempelvis Smyrna, Aten och Rhodos. Hon dyrkades regelbundet i grekiska kolonier underställda Rom. Romarna drog förvisso nytta av detta, men det dröjde som sagt mycket länge innan de accepterade henne som gudinna.
Troligen såg de alltså länge ner på kulten av Roma. Före kejsartiden hade romarna ingen motsvarighet, till den mer flytande synen på gudomligt och mänskligt som fanns hos greker. I Rom skilde man klart mellan att ära och att dyrka. Till en början...
Omsvängningen kom i och med kejsarkulten. Den möjliggjorde att se det romerska riket och dess ledare i sig som gudomliga. Och från och med kejsar Hadrianus infördes kulten av Roma även i det egentliga romarriket.
Man kan fråga sig varför ett så patriarkalt imperium som det romerska skulle representeras av en gudinna och inte av en manlig gud. Det finns väl inga klara svar på- Men i den senare romerska kulten kopplas ibland Roma till en manlig gemål. I de grekiska stod hon nästan alltid ensam.
Man kan också fråga sig hur de som dyrkade Roma egentligen uppfattade henne, rent subjektivt? Såg de henne som endast en symbol för romarriket. och sin "dyrkan" som en ren inställsamhet? Troligen inte enbart.
Det finns väl ingen anledning att offra djur till en symbol? Att tillsätta präster som skulle betjäna denna symbol i tempel? Det troliga är väl att flera saker smälte samman och att åtminstone efter ett tag Roma verkligen sågs som en entitet, en gudinna, som en sorts övernaturlig kraft kopplad till romarriket
Men hur var det när romarna tog efter? Det var ju kopplat till kejsarkulten, och denna hade förvisso politiska motiv. Vilket förstås inte hindrar att många som deltog i den verkligen trodde att kejsaren var gudomlig...
Att en del i slutfasen av den romerska "hedniska" religionen tog Roma på största allvar visas av en serie uttalanden från Symmachus, en "hednisk" senator som förgäves kämpade mot den segrande kristna kyrkans totalitära anspråk. I en serie känslomässiga uttalanden vädjade han om att de gamla traditionerna och den gamla tron skulle tolereras. Flera gånger hänvisar han just till gudinnan Roma. Och år 384 beskriver han på ett nämrast rörande personligt sätt hur tron på Roma en gång gjorde det möjligt för romarriket att besegra Karthago och erövra världen.
Det var - hur man nu än ser på romerska gudar i allmänhet och Roma i synnerhet - förstås inte sant. Vid tiden för kriget mot Karthago trodde inte en enda romare på Roma. Däremot införskaffades på inrådan av oraklet i Delfi en staty av den anatoliska gudinnan Kybele, från nuvarande Turkiet, för att säkerställa segern öve Hannibal. De som dyrkade Kybele skulle kanske kunna ta åt sig en del av äran för den stridsmoral som bidrog till segern över Karthago. Men alltså inte den då icke-existerande kulten av Roma.
Men trots att Symmachus hade fel om Romas roll i kriget mot Karthago är det svårt att inte få sympatier för hans vädjan till de kristna att lämna de gamla gudarna i fred.
När de kristna var i opposition var de för religionsfrihet. När de fick makten införde de en i stort sett helt totalitär religiös diktatur som kom att behärska Europa i över tusen år. Symmachus vädjan var ett av de sista desperata försöken att stoppa denna utveckling.
 Romersk avbildning av Roma (längst mer till höger), från 100-taler e.kr. Från Wikimedia Commons, inlagd av användaren Laputa , och tidigare av användaren WolfgangRieger. |
