Igår hade jag en del funderingar om jag borde sluta intressera mig för "flummiga" saker som religion och endast skriva om mer jordnära, "materiella" saker. Tankeväckande funderingar, kan man tycka, men på natten kom en dröm som verkade uttrycka någon form av kommentar, nej, protest, mot tanken. Jag tycker att den var så fascinerande så jag lägger ut den här, väl medveten om att intresset hos andra för den torde vara ytterst begränsat.
Rent formellt hade den stora likheter med en typ av drömmar som jag brukar få ungefär en gång vartannat år, de senaste 30-40 åren. Jag brukar kalla dessa för "spöken-i-mitt- rum"-drömmar och de förenas av tre saker.
För det första av att jag när jag har dem inte alls tror att jag drömmer. Det kan låta banalt, vanligtvis vet man inte om att man drömmer när man drömmer, men dessa drömmar utmärker sig av att jag medvetet ställer frågan "är detta en dröm?" och svarar - nej. Jag är medveten om skillnaden mellan dröm och verklighet när jag har dem och bestämmer mig alltså för att det jag har inte är en dröm....
Det andra är att de alltid utspelar sig i en lägenhet, vanligtvis min egen. Dessutom är jag alltid den enda människan i den.
Det tredje är att de alltid handlar om övernaturliga fenomen och/eller entiteter.
I den dröm jag hade natten till idag fattade jag inte att jag drömde förrän efteråt. Jag trodde bestämt att jag var vaken. Den började med att jag hörde någon skratta. Jag ryckte till, trodde nog att skrattet hade väckt mig, men sedan började jag höra flera skratt samtidigt. Jag befann mig alltså i rummet jag brukar sova, och insåg snart att det kom skratt från alla håll.
Skratten var glädjefyllda, och de påminde lite om barnskratt, men det var inte entydigt. Jag blev rädd. Jag undrade om jag höll på att bli psykotisk. Jag tänkte att jag nästa dag borde gå till någon psykiatrisk akutmottagning för att få något antipsykotiskt medel som kunde hjälpa mot hallucinationer. För jag antog att skratten var uppenbara hallucinationer.
Så plötsligt kändes det som att jag vaknade. Jag drog en lättnadens suck, tänkte att det var en dröm i alla fall. Men så kom skratten igen.... Så det var ingen dröm, tänkte jag, och blev verkligt rädd.
Men så började jag se något. Runt mig stod någon sorts väsen. De var små, men de var inga barn. De fick mig att tänka på det engelska begreppet "fairies", alltså någon form av övernaturligt "småfolk". Detta ord är brett och innefattar väl såväl vittror, vättar, tomtar som älvor i den svenska folktron.
Dessa pratade och skrattade. De pratade om vardagliga saker och verkade väldigt glada. Efter ett tag försökte då få in mig i deras samntal, och alltså vända sig direkt till mig. Jag kände mig väldigt glad för detta.
Efter ett tag frågade jag en av dem varför de kommit till mig just nu. Då svarade hon (jag hade för övrigt intrycket att de flesta av väsendena var kvinnliga) att det berodde på att jag kvällen innan hade tänkt att jag skulle lämna allt intresse för det övernaturliga och bli mer "materialistisk". Därför ville de visa sig. Jag tolkade det som att hon menade att de genom sitt besök ville säga "hej, vi existerar faktiskt, du ska inte börja ignorera oss..."
Jag blev faktiskt väldig glad över att de bevisat sin existens, och kände en form av trygghet. Men sedan kom nästa stora förändring. Jag vaknade på riktigt.
Nu kan någon förstås säga: hur vet jag då att det verkligen var en dröm? Hur vet jag att känslan att "vakna" inte var falsk, och att jag inte i själva verket hade varit vaken hela tiden?
Det bästa beviset för att det var en dröm var nog att när jag tänkte efter insåg jag att rummet under upplevelsen inte hade sett ut som det det verkligen var. Det hade funnits betydelsefulla detaljskillnader som visade att jag hade försökt föreställa mig något som liknade mitt sovrum, men ändå inte var det. Det var ett drömrum, ett rum som inte existerade i den materiella världen.
Jag borde ha blivit djupt besviken av att det visade sig vara en dröm. Men jag kände mig rofylld efter att ha vaknat upp ur denna mardröm som så snabbt förvandlats till en glad, hoppingivande och positiv dröm. Jag låg i fem minuter och kände mig både glad och lugn. Och någonstans inom mig uppkom faktiskt frågan om jag kanske rentav skulle komma till dessa vänliga och glada "fairies" när jag dog....
Efter fem minuter var detta nästan euforiska tillstånd över. Sedan somnade jag igen, och sov tills jag vaknade på nytt, på morgonen...
Monday, November 17, 2014
Thursday, November 6, 2014
Ishtar och babylonisk-assyrisk kungamakt
Jag har ju skrivit mycket om hur gudinnekult i forntiden ingått som en integrerad del i samhällen där kvinnor hade en starkare roll än de fick senare. Men det fanns en egendomlig övergångsperiod i patriarkatets tidigare faser då mäktiga kvinnliga väsen fick legitimera även mycket extrema patriarkala samhällen.
I Babylonien och Assyrien under det första årtusendet före vår tideräkning ansågs fortfarande kungamakten ofta bygga på härskarens relation med gudinnan Ishtar. Ishtar hade tidigare kallats Inanna, i en sumerisk kultur där kvinnor fortfarande hade en mycket starkare ställning.
Ishtars roll var speciellt anmärkningsvärd i Assyrien, som var ett samhälle med ett mycket hårt, krigiskt patriarkat och en anmärkningsvärt kvinnofientlig lagstiftning.
I Helmer Ringgrens bok Forntida religioner i Mellanöstern (1987) finns några fascinerade exempel på hur mäktiga krigarkungar kunde beskrivas (och beskriva sig) som helt underordnade Ishtar, den gudinna sades ha gett dem makten.
Exempelvis finns en text bevarad där kung Assurnasirpal säger detta, riktat till Ishtar:
"Jag föddes bland bergen som ingen känner,
jag kände icke din makt och bad icke till dig.
Assyrierna kände icke din gudom och bad icke till dig.
Men du, Ishtar, fruktansvärd härskarinna bland gudarna,
du utvalde mig till ditt ögas blick och fick lust att se mig som härskare;
du tog mig från bergen, du kallade mig till människornas herde,
du gav mig rättvisans spira".
(Ringgren, s.122f).
Det är en rent rituell text. Assurnasirpal var kungason, han föddes inte bland några berg, och han visste naturligtvis att Ishtar hade dyrkats långt innan han själv föddes. Men den drastiska texten användes för att betona kungens absoluta beroende av gudinnan.
I en annan text citeras guden Nabu i ett uttalande denne påstås ha gjort till en annan mäktig assyrisk kung, Assurbanipal:
"Du är liten, Assurbanipal, du som jag anförtrott åt Ninives drottning (Ishtar).
Du är ett barn, Assurbanipal, du som sitter på Ninives drottnings knän:
hennes fyra bröstvårtor är placerade nära din mun; du diar två av dem och döljer ditt ansikte i de andra två". (s. 124).
Kvinnor hade (milt sagt) ingen stark ställning i det assyriska riket. I dess mycket drakoniska lagstiftning kunde kvinnor dömas till döden om de slog en man.
Men inflytandet från en ideologi som dröjde kvar från en tidigare ordning var så starkt att de mäktigaste kungar ofta kände sig tvungna att motivera sin makt med att de var utvalda och helt dominerade av detta märkliga kvinnliga väsen från en fjärran urtid...
I Babylonien och Assyrien under det första årtusendet före vår tideräkning ansågs fortfarande kungamakten ofta bygga på härskarens relation med gudinnan Ishtar. Ishtar hade tidigare kallats Inanna, i en sumerisk kultur där kvinnor fortfarande hade en mycket starkare ställning.
Ishtars roll var speciellt anmärkningsvärd i Assyrien, som var ett samhälle med ett mycket hårt, krigiskt patriarkat och en anmärkningsvärt kvinnofientlig lagstiftning.
I Helmer Ringgrens bok Forntida religioner i Mellanöstern (1987) finns några fascinerade exempel på hur mäktiga krigarkungar kunde beskrivas (och beskriva sig) som helt underordnade Ishtar, den gudinna sades ha gett dem makten.
Exempelvis finns en text bevarad där kung Assurnasirpal säger detta, riktat till Ishtar:
"Jag föddes bland bergen som ingen känner,
jag kände icke din makt och bad icke till dig.
Assyrierna kände icke din gudom och bad icke till dig.
Men du, Ishtar, fruktansvärd härskarinna bland gudarna,
du utvalde mig till ditt ögas blick och fick lust att se mig som härskare;
du tog mig från bergen, du kallade mig till människornas herde,
du gav mig rättvisans spira".
(Ringgren, s.122f).
Det är en rent rituell text. Assurnasirpal var kungason, han föddes inte bland några berg, och han visste naturligtvis att Ishtar hade dyrkats långt innan han själv föddes. Men den drastiska texten användes för att betona kungens absoluta beroende av gudinnan.
I en annan text citeras guden Nabu i ett uttalande denne påstås ha gjort till en annan mäktig assyrisk kung, Assurbanipal:
"Du är liten, Assurbanipal, du som jag anförtrott åt Ninives drottning (Ishtar).
Du är ett barn, Assurbanipal, du som sitter på Ninives drottnings knän:
hennes fyra bröstvårtor är placerade nära din mun; du diar två av dem och döljer ditt ansikte i de andra två". (s. 124).
Kvinnor hade (milt sagt) ingen stark ställning i det assyriska riket. I dess mycket drakoniska lagstiftning kunde kvinnor dömas till döden om de slog en man.
Men inflytandet från en ideologi som dröjde kvar från en tidigare ordning var så starkt att de mäktigaste kungar ofta kände sig tvungna att motivera sin makt med att de var utvalda och helt dominerade av detta märkliga kvinnliga väsen från en fjärran urtid...
Thursday, September 25, 2014
Att ta skogsrået på allvar...
Det finns normalt sett en skillnad mellan det akademiska studiet av religioner som kristendom, judendom, islam, buddhism eller hinduism - och det akademiska studiet av folktron. Medan studierna av de större religionerna vanligtvis präglas av en metodologisk agnosticism, präglas studier av folktron nästan alltid (explicit eller implicit) av en metodologisk skepticism. Medan få akademiska studier skulle spekulera om huruvida Muhammad led av hallucinationer när han upplevde sig ha mött ärkeängeln Gabriel*, är sådana spekulationer mycket vanliga vid folkloristiska studier. Det gäller i synnerhet studier av skogsrån och andra folktroväsen. Från Carl Wilhelm von Sydow och framåt har pseudopsykologiska teorier om varför människor trott sig ha sett skogsrån varit legio.
Ett mycket anmärkningsvärt undantag är faktiskt Mikael Hälls avhandling "Skogsrået, näcken och djävulen", som jag behandlat tidigare. Inte nog med att han undviker olika psykologiserande, eller andra "rationella", förklaringar till varför människor får kontakt med exempelvis skogsrån; han distanserar sig också explicit från den vanliga skeptiska diskursen.
Han skriver bland annat följande: "Jag utgår exempelvis inte från att tankefigurens förmenta ursprung i 'basala förhållanden' innebär att 'extraordinära väsen' inte existerar.... Det går inte att säga hur föreställningarna uppstått, menar jag. Därför är det meningslöst att utifrån en materialistisk reduktionism eller annat, försöka hävda att sådana väsen nödvändigtvis utgör någon form av mytologiseing av en förutsatt verklighet...Mitt syfte är inte att värdera vilka kategoriseringar som är 'objektiva' och 'verkliga' och vilka som inte är det." (s. 30-31).
Och: "jag är övertygad om att en del av berättelserna återpeglar faktiska erfarenheter som var meningsbärande för sin tids människor. Varför skulle vi tillmäta 'folkliga' mötesberättelser om älvor och troll mindre betydelse än de stora religionernas dito om änglar och gudar?" (s. 515).
Jag har tidigare framfört kritik mot några av grundantagandena i Hälla avhandling. Därför är det extra roligt att konstatera att jag på just denna punkt finner hans grundsyn både rimlig, sympatisk - och djärv. I synnerhet med tanke på att det han skrivit faktiskt är en akademisk avhandling vid Lunds universitet!
-----------------------------------------------------------------------------------
*När excentrikern John M. Allegro föreslog något liknande som förklaring till kristendomens uppkomst blev han mycket snart utfrusen ur den akademiska världen!
Ett mycket anmärkningsvärt undantag är faktiskt Mikael Hälls avhandling "Skogsrået, näcken och djävulen", som jag behandlat tidigare. Inte nog med att han undviker olika psykologiserande, eller andra "rationella", förklaringar till varför människor får kontakt med exempelvis skogsrån; han distanserar sig också explicit från den vanliga skeptiska diskursen.
Han skriver bland annat följande: "Jag utgår exempelvis inte från att tankefigurens förmenta ursprung i 'basala förhållanden' innebär att 'extraordinära väsen' inte existerar.... Det går inte att säga hur föreställningarna uppstått, menar jag. Därför är det meningslöst att utifrån en materialistisk reduktionism eller annat, försöka hävda att sådana väsen nödvändigtvis utgör någon form av mytologiseing av en förutsatt verklighet...Mitt syfte är inte att värdera vilka kategoriseringar som är 'objektiva' och 'verkliga' och vilka som inte är det." (s. 30-31).
Och: "jag är övertygad om att en del av berättelserna återpeglar faktiska erfarenheter som var meningsbärande för sin tids människor. Varför skulle vi tillmäta 'folkliga' mötesberättelser om älvor och troll mindre betydelse än de stora religionernas dito om änglar och gudar?" (s. 515).
Jag har tidigare framfört kritik mot några av grundantagandena i Hälla avhandling. Därför är det extra roligt att konstatera att jag på just denna punkt finner hans grundsyn både rimlig, sympatisk - och djärv. I synnerhet med tanke på att det han skrivit faktiskt är en akademisk avhandling vid Lunds universitet!
-----------------------------------------------------------------------------------
*När excentrikern John M. Allegro föreslog något liknande som förklaring till kristendomens uppkomst blev han mycket snart utfrusen ur den akademiska världen!
Sunday, April 20, 2014
The Fairy-Faith in Celtic Countries
Av svårförklarliga anledningar är The Fairy-Faith in Celtic Countries en av mina favoritböcker.
De kom ut 1911 och är en genomgång av tron på folktroväsen i vad författaren W. Y. Evans-Wentz kallar "Celtic Countries". På nätet kan den numera läsas här.
Den är mycket lärd, diskuterar religionshistoriska och etnologiska teorier. Men man märker efter ett tag att författaren faktiskt i en viss mening tror på dessa väsens existens.
Han var, jag höll på att säga naturligtvis, teosof. Men framförallt skriver han så vackert. Titta gärna på hans beskrivning av geografin i de regioner han diskuterar. Det är naturromantik när den är som bäst. Tycker jag.
Hans noggranna beskrivningar liknar lite Frazer, och sådana skrivs inte idag. Idag skulle en liknande bok förmodligen ta upp några typexempel, och sedan föra diskussioner om dem. Men här får vi i detalj läsa den ena beskrivningen efter den andra.
För att nu ge ett exempel på Evans-Wentz grundsyn, citerar jag nedan detta civilisationskritiska avsnitt från introduktionen. Det är ett riktigt vackert stycke, oavsett vad man nu anser om denna grundsyn, och om man som alltid bortser från de irriterande men väldigt tidstypiska manliga termerna för grupper av människor....
"The Celtic peasant, who may be their tenant or neighbour, is--if still uncorrupted by them--in direct contrast unconventional and natural. He is normally always responsive to psychical influences--as much so as an Australian Arunta or an American Red Man, who also, like him, are fortunate enough to have escaped being corrupted by what we egotistically, to distinguish ourselves from them, call 'civilization'. If our Celtic peasant has psychical experiences, or if he sees an apparition which he calls one of the 'good people', that is to say a fairy, it is useless to try to persuade him that he is under a delusion: unlike his materialistically-minded lord, he would not attempt nor even desire to make himself believe that what he has seen he has not seen. Not only has he the will to believe, but he has the right to believe; because his belief is not a matter of being educated and reasoning logically, nor a matter of faith and theology--it is a fact of his own individual experiences, as he will tell you. Such peasant seers have frequently argued with me to the effect that 'One does not have to be educated in order to see fairies'.
Unlike the natural mind of the uncorrupted Celt, Arunta, or American Red Man, which is ever open to unusual psychical impressions, the mind of the business man in our great cities tends to be obsessed with business affairs both during his waking and during his dream states, the politician's with politics similarly, the society-leader's with society; and the unwholesome excitement felt by day in the city is apt to be heightened at night through a satisfying of the feeling which it morbidly creates for relaxation and change of stimuli. In the slums, humanity is divorced from Nature under even worse conditions, and becomes wholly decadent. But in slum and in palace alike there is continually a feverish nerve-tension induced by unrest and worry; there is impure and smoke-impregnated air, a lack of sunshine, a substitution of artificial objects f or natural objects, and in place of solitude the eternal din of traffic. Instead of Nature, men in cities (and paradoxically some conventionalized men in the country) have 'civilization'--and 'culture'.
Are city-dwellers like these, Nature's unnatural children, who grind out their lives in an unceasing struggle for wealth and power, social position, and even for bread, fit to judge Nature's natural children who believe in fairies? Are they right in not believing in an invisible world which they cannot conceive, which, if it exists, they--even though they be scientists--are through environment and temperament alike incapable of knowing? Or is the country-dwelling, the sometimes 'unpractical' and 'unsuccessful', the dreaming, and 'uncivilized' peasant right? These questions ought to arouse in the minds of anthropologists very serious reflection, world-wide in its scope.".
Boken finns i senare upptryckningar, så den går att få tag i IRL, åtminstone via bibliotek. Men troligen också via bokhandlar. För den, alltså, som vill ha riktiga papper att bläddra i när hen läser!
De kom ut 1911 och är en genomgång av tron på folktroväsen i vad författaren W. Y. Evans-Wentz kallar "Celtic Countries". På nätet kan den numera läsas här.
Den är mycket lärd, diskuterar religionshistoriska och etnologiska teorier. Men man märker efter ett tag att författaren faktiskt i en viss mening tror på dessa väsens existens.
Han var, jag höll på att säga naturligtvis, teosof. Men framförallt skriver han så vackert. Titta gärna på hans beskrivning av geografin i de regioner han diskuterar. Det är naturromantik när den är som bäst. Tycker jag.
Hans noggranna beskrivningar liknar lite Frazer, och sådana skrivs inte idag. Idag skulle en liknande bok förmodligen ta upp några typexempel, och sedan föra diskussioner om dem. Men här får vi i detalj läsa den ena beskrivningen efter den andra.
För att nu ge ett exempel på Evans-Wentz grundsyn, citerar jag nedan detta civilisationskritiska avsnitt från introduktionen. Det är ett riktigt vackert stycke, oavsett vad man nu anser om denna grundsyn, och om man som alltid bortser från de irriterande men väldigt tidstypiska manliga termerna för grupper av människor....
"The Celtic peasant, who may be their tenant or neighbour, is--if still uncorrupted by them--in direct contrast unconventional and natural. He is normally always responsive to psychical influences--as much so as an Australian Arunta or an American Red Man, who also, like him, are fortunate enough to have escaped being corrupted by what we egotistically, to distinguish ourselves from them, call 'civilization'. If our Celtic peasant has psychical experiences, or if he sees an apparition which he calls one of the 'good people', that is to say a fairy, it is useless to try to persuade him that he is under a delusion: unlike his materialistically-minded lord, he would not attempt nor even desire to make himself believe that what he has seen he has not seen. Not only has he the will to believe, but he has the right to believe; because his belief is not a matter of being educated and reasoning logically, nor a matter of faith and theology--it is a fact of his own individual experiences, as he will tell you. Such peasant seers have frequently argued with me to the effect that 'One does not have to be educated in order to see fairies'.
Unlike the natural mind of the uncorrupted Celt, Arunta, or American Red Man, which is ever open to unusual psychical impressions, the mind of the business man in our great cities tends to be obsessed with business affairs both during his waking and during his dream states, the politician's with politics similarly, the society-leader's with society; and the unwholesome excitement felt by day in the city is apt to be heightened at night through a satisfying of the feeling which it morbidly creates for relaxation and change of stimuli. In the slums, humanity is divorced from Nature under even worse conditions, and becomes wholly decadent. But in slum and in palace alike there is continually a feverish nerve-tension induced by unrest and worry; there is impure and smoke-impregnated air, a lack of sunshine, a substitution of artificial objects f or natural objects, and in place of solitude the eternal din of traffic. Instead of Nature, men in cities (and paradoxically some conventionalized men in the country) have 'civilization'--and 'culture'.
Are city-dwellers like these, Nature's unnatural children, who grind out their lives in an unceasing struggle for wealth and power, social position, and even for bread, fit to judge Nature's natural children who believe in fairies? Are they right in not believing in an invisible world which they cannot conceive, which, if it exists, they--even though they be scientists--are through environment and temperament alike incapable of knowing? Or is the country-dwelling, the sometimes 'unpractical' and 'unsuccessful', the dreaming, and 'uncivilized' peasant right? These questions ought to arouse in the minds of anthropologists very serious reflection, world-wide in its scope.".
Boken finns i senare upptryckningar, så den går att få tag i IRL, åtminstone via bibliotek. Men troligen också via bokhandlar. För den, alltså, som vill ha riktiga papper att bläddra i när hen läser!
Monday, April 7, 2014
Nämforsens Kvinnominne
/Uppflyttat från den 8 mars 2014./
Idag är det ju 8 mars, som bekant. och då tänkte jag puffa lite för Nämforsens Kvinnominne. Jag fick ett rundbrev frän föreningens ordförande för några dagar sedan, som jag (med hennes tillstånd) lägger ut under detta inlägg.
Nämforsens Kvinnominne. var förut Näsåkers lokalavdelning av föreningen Tealogerna, men är nu en egen förening. En av dess viktigaste uppgifter sedan 2007 är att sköta utställningen "Efter 1000 år av tystnad" som från början skapades av Birgitta Onsell. Det är en utställning om de religioner (och samhällen) som fanns före patriarkatet. Den visades först på Historiska Museet och åkte sedan runt mellan olika platser och kom slutligen till Urhuset i Näsåker 2007.
Men de har också andra aktiviteter, som Gudinnedagar, föredrag och midsommarfirande.
Nämforsens Kvinnominne är nu även öppen för manliga medlemmar (jag är medlem). Det enda som krävs för att bli medlem är att betala 20 kronor (!) per år (!!) , men det är nästan skamligt litet, så om någon funderar på att gå med tycker jag själv så där rent personligt att hen bör betala åtminstone LITE mer (men det är jag som säger det, Nämforsens Kvinnominne skulle nog aldrig säga det...)
Utställningslokalen kostar, och hittills har Tealogerna betalat den, men nu kan de inte längre det. Det betyder att utställningen troligen snart tillfälligt kommer att tas ner, i väntan på att Nämforsens Kvinnominne få nya anslag.
Nämforsens Kvinnominne. är en på många sätt entusiastisk grupp . De har också en Facebooksida, som kan besökas här.
Det var vad jag ville säga, här kommer rundbrevet jag alltså fick för några dagar sedan.
"Näsåker 2014-03-01
Hej!
Potentiella KvinnoMinnevän!
Skriver till dig för Nämforsens KvinnoMinnes räkning.
Vi behöver flera medlemmar och vi behöver stöd för att kunna finnas kvar och utvecklas....
Som du säkert känner till har vi nu i slutet av april funnit hör i Näsåker i 7 år! Vårt Kvinnominne-museum har en stor potential att bli en växande arbetsplats.
Budskapet som denna glömda och gömda del av historien visar, är efterfrågat och nu efter 7 år är vi kända!
Välkomnar er alla!
20:- år medlemskap samt hjärtliga frivilliga bidrag till hyra och verksamhet mottages tacksamt!
Handelsbanken clearing 6312
konto 248-2289
Nämforsens Kvinnominne
Hör gärna av er!
Ordförande Lo Högberg tel: 0622- 300 90, 070-368 19 74"
Lo guidar utställningen i Näsåker
Idag är det ju 8 mars, som bekant. och då tänkte jag puffa lite för Nämforsens Kvinnominne. Jag fick ett rundbrev frän föreningens ordförande för några dagar sedan, som jag (med hennes tillstånd) lägger ut under detta inlägg.
Nämforsens Kvinnominne. var förut Näsåkers lokalavdelning av föreningen Tealogerna, men är nu en egen förening. En av dess viktigaste uppgifter sedan 2007 är att sköta utställningen "Efter 1000 år av tystnad" som från början skapades av Birgitta Onsell. Det är en utställning om de religioner (och samhällen) som fanns före patriarkatet. Den visades först på Historiska Museet och åkte sedan runt mellan olika platser och kom slutligen till Urhuset i Näsåker 2007.
Men de har också andra aktiviteter, som Gudinnedagar, föredrag och midsommarfirande.
Nämforsens Kvinnominne är nu även öppen för manliga medlemmar (jag är medlem). Det enda som krävs för att bli medlem är att betala 20 kronor (!) per år (!!) , men det är nästan skamligt litet, så om någon funderar på att gå med tycker jag själv så där rent personligt att hen bör betala åtminstone LITE mer (men det är jag som säger det, Nämforsens Kvinnominne skulle nog aldrig säga det...)
Utställningslokalen kostar, och hittills har Tealogerna betalat den, men nu kan de inte längre det. Det betyder att utställningen troligen snart tillfälligt kommer att tas ner, i väntan på att Nämforsens Kvinnominne få nya anslag.
Nämforsens Kvinnominne. är en på många sätt entusiastisk grupp . De har också en Facebooksida, som kan besökas här.
Det var vad jag ville säga, här kommer rundbrevet jag alltså fick för några dagar sedan.
"Näsåker 2014-03-01
Hej!
Potentiella KvinnoMinnevän!
Skriver till dig för Nämforsens KvinnoMinnes räkning.
Vi behöver flera medlemmar och vi behöver stöd för att kunna finnas kvar och utvecklas....
Som du säkert känner till har vi nu i slutet av april funnit hör i Näsåker i 7 år! Vårt Kvinnominne-museum har en stor potential att bli en växande arbetsplats.
Budskapet som denna glömda och gömda del av historien visar, är efterfrågat och nu efter 7 år är vi kända!
Välkomnar er alla!
20:- år medlemskap samt hjärtliga frivilliga bidrag till hyra och verksamhet mottages tacksamt!
Handelsbanken clearing 6312
konto 248-2289
Nämforsens Kvinnominne
Hör gärna av er!
Ordförande Lo Högberg tel: 0622- 300 90, 070-368 19 74"
Lo guidar utställningen i Näsåker
Subscribe to:
Posts (Atom)