Med engelsk översättning. Mer aktuell än någonsin...
Här.
Det är ett namn som används för att beskriva gudinnan Durga, i sin egenskap av demondödare. I eposet Devi -Mahatmyam får Durga rycka in för att rädda världen från demoner, varav alla beskrivs som manliga. Demoner brukar i den indiska religionen benämnas "asuror".
En av de främsta av dessa demoner kallas just för Mahishasura. "Mahishasura Mardini" betyder alltså den som dödar Mahishasura...
I "Devi-Mahatmyam" beskrivs Durgas kamp mot flera demoner - eexmpelvis Sumbha och Nisumbha. Kampen mot Mahishasura finns ungefär i mitten av den långa texten.
"Mahishasura" betyder "buffel-demonen", och han kan skifta form, och bland annat framträda som människa och buffel.
Jag la här för några dagar sedan ut en illustrerad hymn till "Mahishasura Mardini" från YouTube; här kan höras en längre version av samma sång.
Av alla religiösa myter jag känner till är nog den om Durga och asurorna den som berör mig mest. I "Devi-Mahatmyam" står de manliga gudarna hjälplösa inför demonerna. De vädjar till gudinnan Durga, som visar sig vara den enda som kan rädda dem - och världen. Mot slutet av berättelsen dyker även Kali upp, som beskrivs som såväl härstammande från, som medhjälpare till, Durga.
Och som dennes "aggressiva" sida.
Jag tolkar inte myten bokstavligt - men ser den som en avspegling av en djupare verklighet.
I inledningen till boken "Kali - the feminine force" av Ajit Mookerjee kan vi på de allra sista raderna läsa detta: "We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age*, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in ordet to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality we have lost."
Mookerjees bok handlar alltså om Kali, och därför betonas Kali i dessa formuleringar. Men Kali är ju i grunden en aspekt av Durga, i texterna om kampen mot asurorna.
Om det finns en
djupare sanning i berättelsen kan man ju hoppas att Mookerjees vädjan
till Durga/Kali att upprepa sin strid med demonerna än en gång kommer
att bönhöras...
-----------
*"Kali Age" står här
för Kaliyuga, en kosmisk eon i den hinduiska kosmologin. Ordet "Kali" i
denna term har faktiskt ingenting med gudinnan Kali att göra, och de
båda "Kali" transkriberas också olika i sankrit, även om de stavas på
samma sätt på svenska. Därför måste Mookerjees skrivning delvis ses som
en ordlek. Att Kali är svaret under Kalyuga har alltså ingenting med de
gemensamma benämningarna att göra.
.Målning från 1910 - Durga strider mot demoner.
Igår hade jag just fått reda på att en bok jag hade skickat till en kompis just hade kommit fram. Det var Ajit Mokerjees "Kali - the feminine force", en bok om gudinnan Kali. Den rekommenderas förresten varmt.
Jag kom hem på kvällen och kände mig plötsligt trött. Jag lade mig ner på sängen och i ett tillstånd av halvdvala fick jag plötsligt en mycket stark upplevelse av att en tunga var tryckt mot mitt ansikte.
Jag blev klarvaken och undra vad det i allsin dar var.
Då kom jag snabbt på att den vanligaste ikonografiska avbildningen av Kali är en där hon har en uträckt tunga.
Jag kände mig ganska överväldigad.
Den tråkiga förklaringen till detta fenomen är förstås att jag omedvetet tänkte på Kali och att detta skapade en hallucination.
Den mycket mindre tråkiga förklaringen är ju att jag just hade fått en vision av Kali.
Det är förstås bara att välja hur jag ska tolka denna fantastiska upplevelse.

Efter att nyss ha plågat mig igenom diverse mörka texter med patriarkala US-fundamentalistiska intriger längtar jag efter frisk luft. Och finner den i sången om Mahisasura Mardini - det eviga eposet om hur gudinnan Durga (och Kali) besegrar manliga demoner. Som kan höras och ses i en ovanligt suggestiv version här.
Patriarkal fanatism är rent definitionsmässigt ondskefull...
Men stora delar av den skrevs redan 1990, 1991, och 1994.
Kontraktet har just skrivits och så vitt jag fattar kommer den ut redan i slutet av januari.
På min egen begäran kommer jag inte att få några pengar av försäljningen. Alla de pengar jag skulle få på försäljningen ska istället enligt kontraktet gå till BRIS (Barnens rätt i samhället).
Det här är i motsats till förra posten inget bildspel. Det är en idyllisk video där man får se och höra gudinnan Durga//Mahishasura Mardinis seger över de demoniska manliga asurorna besjungas av en stor grupp av människor i USA. På en gräsmatta i vad som nog är sommar. Det är dock inga US-amerikaner som gör det, utan det avspeglar nog kulturen i en hinduisk diaspora.
Ett mycket sympatiskt inslag i denna
kultur, Så upplever i alla fall jag det. Det hela är fyllt av en
innerlig glädje. Jag skulle gärna ha växt upp i en kultur som
genomsyrats av en sådan religiös föreställningsvärld...
Striden mellan Durga och asurorna avspeglar nog en form av andlig verklighet - i alla fall på ett symboliskt plan.
Se och lyssna gärna - här.
Mahishasura Mardini är ett namn för gudinnan Durga. Som tillsammans med Kali (som ytterst emanerar från Durga) besegrar de arméer av manliga demoner som hotar världen. Den mäktigaste av dessa är Mahishasura. Han var oförsiktig nog att utmana Durga i en strid - som hon vann.
Därför fick Durga just namnet Mahishasura Mardini - som betyder Mahishasura-dödare
Här kan man lyssna på ett föredrag, med bilder, av Kirsten Brunsgaard Clausen
om (bland annat) vad som brukar kallas fornborgar från yngre
bronsåldern. Det är nu inga militära installationer som man trodde
på 1800-talet utan snarare festplatser
De fanns inom ett
fredligt samhälle som inte verkar vara patriarkalt och där kvinnor
verkar haft en stark ställning. Ett samhälle som Kirsten också försöker
ge en mer allmän bild av.
Föredraget ställer väsentliga frågor. Jag rekommenderar det gärna.
En del inslag är lite spekulativa, men Kirsten argumenterar även här ofta mycket övertygande.
Som jag ser det är hennes totalbild av kulturen i yngre bronsåldern också övertygande.
Men
innan jag går vidare vill jag först komma med en anmärkning. Kirsten
berör att indoeuropeiska patriarkala nomader från Centralasien invaderar
Europa redan före 3000 f.kr, men menar att den tidigare av allt att
döma kvinnodominerade kulturen (som det verkar av hennes beskrivning)
oavbrutet levde kvar i Norden ända till ca 500 e.kr.
Jag ser
detta som en förenklad bild av vad som hände. Från arkeologin vet vi att
stridsyxekulturen, som var en avläggare till den indoeuropeiska
patriarkala snörkeramiska kulturen, kom till Sverige redan 2900-2800
f.Kr. ¨
Den efterföljdes av den äldre bronsåldern, med jättelika
gravhögar där endast en person (troligen härskare) var begravda, och
en kultur där krigiska element spelade en uppenbar roll, vilket
avspeglas i konsten
Men de krigiska och patriarkala dragen
verkar sedan nästan totalt försvunnit i yngre bronsåldern, så Kirstens
analys av den perioden är sannolik, i alla fall i en mycket hög grad.
Kirsten
argumenterar för att ett militariserat patriarkat kom till Sverige via
Attilas hunner och det har jag inga vägande invändningar emot. Men allt
talar alltså för att kulturen i Norden redan tidigare
patriarkaliserades under slutet av neolitikum (då stridsyxekulturen kom)
och till stor del förblev patriarkal under äldre bronsåldern.
Men
sedan hände alltså något. Den yngre bronsåldern verkar blivit mycket
mer jämlik, och de krigiska dragen i konsten försvinner som sagt. Då
dyker också upp kvinnofiguriner som liknar de som fanns i det
förpatriarkala Europa.
Så, återigen, Kirstens beskrivning av kulturen under yngre bronsåldern kan mycket väl vara helt adekvat.
Föredraget är intressant, och presenteras dessutom på ett mycket sympatiskt sätt. Se det gärna.
Marija Gimbutas är ju mer aktuell än någonsin. Hennes kurganteori är numera bevisad, och hennes idéer om ett förhistoriskt matrifokalt Europa är ju idag mer accepterade än tidigare.
Denna dokumentär om henne är positivt hållen, och gjordes 2003.
Den är intressant och informativ. Den behandlar hennes liv, hennes teorier och de diskussioner dessa teorier skapade, Dess fokus är framförallt på hennes teorier om gudinnor och matrifokala samhällen, och inte så mycket på Kutganteorin.
Dokumentären har ju en klar bias, (vilka
dokumentärer har inte det?) men man behöver inte på något entydigt sätt
anamma denna i sin helhet för att uppskatta den. Det räcker med att
vara öppen för att Gimbutas i många avseenden visat sig ha rätt. Därför
är även de teorier som inte kan ses som bevisade absolut värda att
ta på allvar.
För ett tag kom en bok med titeln "Europas mödrar de senaste 43000
åren" ut på Bonniers förlag. Den är skriven av DN-journalisten Karin
Bojs och är ett försök att reda ut frågetecknen i Europas förhistoria
genom att använda DNA-analyser.
Arkeologin har fått en stor
hjälp av möjligheten att kartlägga DNA, såväl från bevarade delar av
kroppar, som från fragment från artefakter. DNA har möjliggjort ett lika
stort språng framåt för forskningen om förhistorien som tidigare
c14-metoden gjorde.
c14-metoden möjliggjorde exakta dateringar;
DNA-analyser möjliggör exakta kunskaper om hur människor har förflyttat
sig i förhistorisk tid.
Det är denna nya forskning som Bojs
presenterar. Inte nog med det - hon försöker också dra slutsatser om hur
samhällena utvecklats, utifrån detta material.
Hon börjar så
tidigt som övergången när Homo Sapiens tog över från Homo
Neanderthalensis, och hon fortsätter ända in i järnåldern.
Hon
konstaterar att Europa genomgått tre gigantiska folkvandringar - den
första när de första jägar- och samlarna kom hit efter istiden; den
andra när de första jordbrukarna kom hit - och den tredje när de
boskapsskötande nomadfolk som talade indoeuropeiska språk kom hit.
Det
sista innebär att DNA-forskningen slutgiltigt och entydigt nu har
bevisat Marija Gimbutas tidigare omstridda teori om de indoeuropeiska
folkgruppernas spridning. Dessa började spridas redan före år 3000 f.kr. (Fast Bojs använder konsekvent antalet år före nutiden, istället för att ha f.kr. som utgångspunkt).
Gimbutas indoeuropeiska teori är nu alltså bevisad. Och det tillhör bokens förtjänster att den klart visar hur bevisningen ser ut.
Utifrån
det arkeologiska materialet visade Gimbutas också att den
urindoeuropeiska kultur som spreds också var extremt patriarkal och
militariserad. Även där håller Bojs med. Hon visar hur även detta får
ett mycket starkt stöd i det arkeologiska materialet.
Men
Gimbutas sade ju mer än så. Hon försökte också visa hur de samhällen som
fanns i Europa före den indoeuropeiska expansionen var kvinnodominerade
- och socialt jämlika. Den materiella kulturen som fanns före
indoeuropéerna beskrev hon som matrifokal, matrilokal och matrilinjär.
Här
blir Bojs mer vag, även om hon helt accepterara att de förindoeuropeiska samhällena var
socialt jämlika (med några undantag, se nedan). Hon noterar också Gimbutas åsikt att de var
matrifokala och hon säger att det kan vara möjligt att i alla fall
kulturerna i Sydösteuropa (och om man går utanför Europa även de i
Mellanöstern) verkligen var detta. Men hon nöjer sig att säga att det
kanske är möjligt - hon anser att det inte kan ses som bevisat.
Det
är en rimlig ståndpunkt. Men det beror förstås också på vad man menar
med bevisat. Och här tycker jag det är en svaghet hos Bojs att hon inte
noggrannare går igenom Gimbutas argumentering och de materiella belägg
som denne mycket noggrant lagt fram (framförallt i det monumentala
arbetet "The Civilization of the Goddess" från 1991, som numera tyvärr
är svår att få tag på).
Som jag ser det är de belägg Gimbutas
lägger fram för detta oerhört övertygande - vad gäller
Sydösteuropa (och förstås Mellanöstern).
Jag retar mig alltså lite på Bojs vaghet i detta.
Men
Europa består ju inte endast av Sydösteuropa. Gimbutas anser att hennes
matrifokala teori stämmer för hela Europa. Men det går faktiskt lätt
att tänka sig att Gimbutas extrapolerar beläggen från Sydösteuropa och
okritiskt överför modellen till exempelvis megalitkulturen i Västeuropa
(och stora dekar av Norden) och den bandkeramiska kulturen i
Centraleuropa.
I dessa områden hittar man nästan inga
kvinnofiguriner eller andra kvinnliga artefakter - som det alltså
vimlar av i Mellanöstern och Sydösteuropa.
Gimbutas
argumentering i dessa områden blir mer indirekt. När det gäller
megalitgravarna hävdar hon att dessa var ikonografiska symboler för
jordgudinnans livmoder. Hennes argument är faktiskt ganska bestickande.
Men
den som i likhet med mig har anammat denna syn på megalitgravarna -
kan bereda sig på en chock när hen kommer till avsnittet om denna, i
Bojs bok.
Bojs lägger fram material som klart verkar visa att
endast en liten elit fick begravas i megalitgravarna - men det blir
värre än så. Enligt Bojs visar DNA-analyser att de som begravs i dessa
elitgravar är patrilinjärt relaterade fäder och söner i nedstigande led.
Och deras kvinnor, som dock inte bildar något släktskapsträd, utan
verkar vara ingifta i en patrilinjär ätt. .
Bojs hävdar alltså -
på vad som verkar vara goda grunder - att patriarkatet utvecklades i
Västeuropa (med början i nuvarande Frankrike) innan några indo-européer
ens hade kommit i närheten. Och att detta samhälle var socialt skiktat
och elitstyrt. Hennes syn på megalitkulturen ligger faktiskt nära den
som Göran Burenhult lade fram i sin bok "Stenmännen" (en bok som jag
faktiskt ganska hårt kritiserat på andra ställen i denna blogg).
Men
- vid närmare eftertanke står förstås detta inte i motsats till teorin
om i alla fall gånggrifterna som avbildningar av jordgudinnans livmoder.
Trots allt kan ju även män i patrilinjära eliter dyrka jordgudinnor...
även om samhället är ojämlikt och mansdominerat.
Jag bör tillägga
att jag själv fick en av de mest starka känslomässigt-religiösa
upplevelserna i mitt liv när jag 1991 kröp in i en megalitgrav.
Frågan är om denna upplevelse retroaktivt kommer att påverkas av min läsning av Karin Bojs...
Marija Gimbutas
En intressant, och suggestiv, över en och halv timmas dokumentär om minoiska Kreta kan ses här.
Men de första 30 minuterna utgår från 1800-talsbilden av denna kultur. Det är först efter detta som vi får möta den verkliga minoiska civilisationen.
På ett mycket sympatiskt sätt.
Det fanns en gång en tid då Hare Krishna var mycket synliga på gator och torg. De hade en förfinad försäljningsteknik. Den gick ut på att man erbjöds en bok gratis och när man väl tagit emot den avkrävdes man en frivillig gåva. Jag gick faktiskt på det i alla fall en gång.
Så en dag kom jag på vad jag skulle svara Hare Krishna nästa gång jag träffade på dem. Jag kom på en svarsfras som jag undrade hur de skulle svara på. Jag såg verkligen fram emot det. Skulle de bli mållösa?
Man nu verkade det tyvärr vara så att Hare Krishna verkade få en nedgång efter att jag kom på idén. Det gick månad efter månad och jag stötte inte på dem. Jag började misströsta.
Men så kom tillfället. Det var kanske ett eller två år efter att jag kommit på idén.
Jag satt på en tunnelbana. Fram till mig kom två kvinnor som presenterade sig som Hare Krishna-medlemmar. De ville pracka på mig någon bok om Krishna.
Det visade sig dock att de kunde engelska men inte svenska. Men det kunde ju dessbättre jag också, så jag kunde framföra den uttänkta repliken på engelska istället.
Och jag sa: "No thanks, I prefer Kali".
Men de blev inte så ställda som jag hade trott. De skrattade och frågade hur jag kunde veta något om Kali. Jag sa att jag hade studerat religionshistoria.
De såg alltså roade - och riktigt glada - ut. Och reagerade inte alls negativt.
De gick av nästa station och önskade mig lycka till. Så mötet blev riktigt sympatiskt.
Kali-statyett från Calcutta - en stad vars namn enligt en teori ska betyda "Kalis land".
Hekate är en grekisk gudinna av det mer märkliga slaget. Hon kopplas numera ofta ihop med spöken och häxerier.
Detta trots att hon - om man går till de forngrekiska källorna -
egentligen är mycket välvillig. I alla fall mot de som hon vill vara det
mot.
Hon sägs hjälpa och gärna besvara böner. Men endast när hon vill. Hon
kan hjälpa idrottare inför tävlingar, och kvinnor som ska föda barn. Hon
kan beskydda boskapen, beskydda hemmet, beskydda ryttare...
Hon ska ha varit dotter till två mindre kända gudar - Asteria och Perses.
Det som gör att hon idag ofta kopplas ihop med häxor och spöken är bland
annat att hon också var en underjordens gudinna. Men inte bara det.
Hon är också kopplad till månen (enligt en del är hon rentav månen), och natten.
Hon har också en koppling till hundar, och det sades att när hundar
skällde om natten på städernas gator var det ett uttryck för Hekates kraft.
Men framför allt är hon vägkorsningarnas gudinna. Det förekom att det offrades till henne vid vägkorsningar.
Hon ansågs vara kopplad till Kerberos, den trehövdade hund som
bevakade ingången till dödsriket. Det gör att hon förutom sin välvilliga
sida också har en del med döden att göra. Hon har alltså en kuslig sida
- också...
Denna koppling kan ju hänga ihop med att hon ibland också själv ansågs
vara trehövdad, vilket ju man kan se på nedanstående avbildning av
henne.
Varför hon är det är inte helt klart, men möjligen hänger det ihop med att hon också ibland kallas "de tre vägarnas gudinna".
Nu kan man nog inte finna henne vid de upplysta vägkorsningarna vid de stora offentliga vägarna.
Men om man är ute på landet någon sen kväll, och passerar en mörk
vägkorsning, låt oss säga mellan två skogsvägar, ska man kanske titta
väldigt noga. Hon kanske kan ses någonstans där.
Vem vet?
Källa: David R. West, Some Cults of Geek Goddesses and Female Daemons of Oriental Origin, 1995 s. 188-220
Jag vill gärna tipsa om att det på YouTube under ovanstående titel finns en oerhört suggestiv sång- och dansvideo till Durgas och Kalis ära. Som jag inte har set tidigare.
Den kan ses och höras här .
Gör det gärna.
Se gärna detta föredrag av Ian Hodder.
Oerhört intressant. Ett egalitärt samhälle med tusentals invånare, som existerar över 1000 år utan tecken på hierarkier, eller våldsamma konflikter som leder till dödande.
Och det verkar, anmärkningsvärt nog, inte finnas något samband mellan biologisk likhet och rumslig närvaro. Dvs boendet verkar inte vara kopplat till biologiska familjer.
Hodder verkar dock snabbt glida förbi att nästan alla avbildningar av människor föreställer kvinnor. Och då äldre kvinnor.
Çatalhöyük var ett samhälle som är svårt att föreställa sig. Just därför är föredraget mycket sevärt.
PS.
För de som tycker att det är svårt att höra - ljudet blir bättre efter
ett tag, dvs efter att Hodder själv tagit över mikrofonen.
Monica Sjöö (1938-2006) var en svensk konstnär, feminist och gudinnetroende, som på 70-talet började driva frågan om att det före patriarkatet hade funnits ett matriarkalt samhälle, där gudinnetro var den dominerande religionen. Hon både skrev och målade mycket under de årtionden som kom. Bland annat skrev hon och Barbara Mor "The Great Cosmic Mother" 1987, en omfångsrik bok som beskrev såväl den tidigare gudinnetron som det förfall som kom med med patriarkatet.
Jag
har haft boken, men även om den har kommit bort minns jag mycket av
den. Jag har nog också påverkats en hel del av den. Men jag irriterades
en del av att hon, underligt nog, verkade tro att den
kananeiska,/feniciska kulturen var matriarkal.
Långt innan jag hade läst något som hon skrivit träffade jag henne på ett vänsterbokcafé i Stockholm, som kallades Bokcafé Morianen. Det var måste ha varit 1975.
Vi hade en livlig diskussion. Som den ganska så hårdföra marxist jag var då, tyckte jag att hon verkade flummig. Jag tyckte också att jag diskuterade logiskt med henne, och det höll hon faktiskt med om, på sitt sätt. Med det lilla infernaliska tillägget :"Du är logisk ... men det är en manlig logik".
Det tyckte jag nog var ett osedvanligt direkt slag under bältet. Hur skulle man egentligen svara på något sånt?
Åren gick och jag blev väl mindre hårdför i min marxism. Jag började läsa vad hon skrev. Förutom hennes omfångsrika bok om gudinnekult skrev hon också en tunnare bok, och en pamflett, med kritik mot New Age. Som jag hade en stor behållning av.
Förra natten drömde jag om henne. Jag mindes mycket av drömmen när jag vaknade, men nu har jag nog glömt stora delar av den. Jag minns nog bara fragment.
Men i alla fall hade jag flyttat in i en studentkorridor. (Det gör jag ofta i mina drömmar, jag skulle nog ha velat bott i en sådan hela mitt liv.)
Då träffade jag plötsligt Monica Sjöö. Det visade sig att hon bodde i samma studentkorridor. Jag bodde nära utgången, medan hon bodde längst in, på den andra sidan.
Jag börjar prata med henne, och ber om att få hennes telefonnummer, vilket jag får. (Varför jag var så angelägen av att få hennes nummer, när vi i alla fall bodde i samma korridor, förtäljer inte historien. )
Jag hade med mig ett ex av hennes pamflett om New Age, och tänkte först visa det, för att hon ska inse att jag är intresserad av det hon skrivit. Men så kommer jag på att jag hade lånat ut den en vecka, och den som lånat den, hade vid ett centralt stycke i pamfletten skrivit kommentaren "idiot!" med kulspetspenna. Jag vill inte att hon ska få syn på det, så jag visar den inte för henne.
Vi pratar länge, och sen tittar jag på klockan. Jag säger - "men jag har ju ett möte klockan fem". Då säger hon att hon tror att jag kommer att hinna i alla fall. Sedan slutar drömmen.
Jag har inte tänkt på Monica Sjöö på flera år, så varför drömmer jag om henne nu?
Hon är alltså död nu. Jag är väl inte direkt spiritist, så det är ju lite svårt att beskriva att jag drömde om henne i termer som "I natt talade Monica Sjöö med mig i sömnen". Men det vore ju kul om jag kunde ha gjort det.
Denna YouTube-länk går till en hymn till Kali som man ska kunna använda sig för att försvara sig mot fiender och mot mörkermagi.
Samma melodisnutt och textrad upprepas gång på gång under nästan exakt en timmes tid. Texten ska vara ett mantra.
Många har väl fiender, och en del är kanske också rädda för att utsättas för mörkermagi... Vem vet. ;-)
Bilden nedan är ett så kallat Kali Yantra. På ett tillförlitligt ställe på nätet definieras Kali Yantra på detta sätt.
"The Yantra is a geometric symbol existing in the external world as well as a subject to be internalized within human consciousness. Kali is the Hindu Goddess of time, of change. She is the power of action, of the breath and of transformation (kriya-shakti). Kali’s essence is Divine Love. Through time, breath and Divine Love all things are accomplished. If we surrender to Her essence, She creates the energy and all is possible. The Kali Yantra, then, contains within it the transformative energy of change."
I september 2015 skrev jag ett inlägg om Zeena Schreck. Hon är dotter till Anton LavVey, grundare av Church of Satan (CoS). Zeena var aktiv propagandist för CoS, men 1990 bröt hon med såväl CoS som sin far, och började tillsammans med sin man Nicholas Schreck, utveckla en egen form av satanism.
För några år sedan bröt hon med satanismen totalt, och förklarade sig vara tantrisk buddhist.
Ser nu att hon också har spelat in en åkallan av de hinduiska gudinnorna Durga och Kali, som kan ses och höras här.
Både melodin och texten är densamma som i många klassiska hymner till Kali och Durga, som jag tidigare lagt ut på denna blogg.
Tantrismen finns ju inom både hinduism och buddhism. Inom hinduismen är den ofta kopplad just till dyrkan av Kali och Durga.
Det dyrkan av framförallt Kali har gemensamt med "satanism" är ju av det mer ytliga slaget - en känsla av någon form av aggressiv energi. Men i grunden är de ju snarast motsatser. Kali är liksom Durga betraktade som de främsta "demondödarna" inom hinduismen...
I denna video kan man förresten se en mycket suggestiv dans som föreställer hur Kali besegrar den ena demonen efter den andra.
En gång i tiden var Zeena Schreck en förgrundsfigur inom CoS,. CoS publicerade även en vitt spridd bild av hur hon som ett litet barn invigdes till Church of Satan av sin far. Under flera år, under en period fadern hade dragit sig undan, var Zeena faktiskt också den mest ettriga propagandisten för CoS.
Men det var då det.
"När fan blir gammal blir han präst" lyder ju ett talesätt. För Zeena Schrecks del kan man istället kanske säga: "När fan blir gammal blir hon Kalidyrkare".
Något som jag inte alls har något emot.
|
|