Jag ställde en gång frågan vem som är den högste guden i fornnordisk religion och kom fram till att det trots allt inte var Oden eller Tor, utan att nornorna tveklöst var mäktigare, och viktigare.
Man kan ställa en liknande fråga om fornegyptisk religion och få ett lika oväntat svar. Vilken gud är egentligen den viktigaste?
På samma sätt som de flesta skulle gissa att Oden och Tor är de mest centrala gudarna i "asatron", som den missvisande brukar kallas, skulle nog de vanligaste svaren när det gäller den egyptiska religionen bli Amon/Ra eller Osiris. En anhängare till Isis skulle i och för sig kunna påpeka att Osiris inte var mäktigare än att han kunde dödas av Set, och att det då var Isis som först på ett mysteriöst sätt lyckades avla fram Horus ur Osiris döda kropp, och efter det återuppväcka Osiris från de döda...
Men, nej, det mest uppenbara svaret skulle nog inte många komma med. Nämligen gudinnan Maat.
Maat är i den fornegyptiska religionen den kosmiska balansens gudinna. Hon kallas ibland för "rättvisans gudinna" men det är ofullständigt. Hon är den kosmiska harmonin, som vid skapelsen var fullständig men som idag hotas av kaosmakterna.
Hela det egyptiska samhället byggde på idén om Maat. Maat var alltså den kosmiska ordningen, som måste försvaras. Varje faraos plikt var att försvara Maat, vilket för Egyptens del innebar lugn, stabilitet, och faktiskt också social rättvisa (vilket här bland annat innebar att alla människor skulle ha mat på bordet och ett minimum av materiell grundtrygghet).
Egypten hade en planekonomi, och just denna sågs definitivt som en tillämpning av Maat. Utanför det välordnade Egypten styrde barbariet, kaosmakterna, Set, Apophisormen.
Farao skulle alltså försvara Maat, men ibland gick det inte så bra. Som när den bisarre Akhenaten vände upp och ner på religionen och ville sätta solskivan Aton som den i praktiken ende guden. Som sagt - det gick inte så bra. Han anklagades för att ha brutit mot Maat, och hans bilder utplånades och hans monument förstördes.
Nåväl, den forntida egyptiska kulturen förstördes också till sist, och ytterst få människor tror på deras gudar idag. Framförallt ställs idag inga som helst krav på de härskande att de ska upprätthålla Maat. Så ser världen också ut som den gör....
Friday, March 23, 2012
Thursday, March 22, 2012
The Fellowship of Isis
Jag lämnade Svenska Kyrkan 2008, så det enda trossamfund jag är medlem i är sedan dess The Fellowship of Isis (FOI), som jag blev medlem i 2000.
Jag blev medlem på nätet - det finns inga medlemsavgifter och medlemskapet är på livstid.
Praktiskt är det enda som det lett till att jag fick ett medlemsbevis utskickat med e-post.
De har ingen lokal i Sverige, men om man tar med sig medlemsbeviset ska man kunna få komma in i deras lokaler, "Iseum", som väl finns på några ställen i världen. Å andra sidan tror jag nog att man får komma in där även utan medlemsbevis.
Men även om det rent praktiskt inte har lett till mycket är det lite roligt att kunna säga att man är medlem i FOI. Det ger någon form av religiös identitet på något sätt. :-)
Jag blev medlem på nätet - det finns inga medlemsavgifter och medlemskapet är på livstid.
Praktiskt är det enda som det lett till att jag fick ett medlemsbevis utskickat med e-post.
De har ingen lokal i Sverige, men om man tar med sig medlemsbeviset ska man kunna få komma in i deras lokaler, "Iseum", som väl finns på några ställen i världen. Å andra sidan tror jag nog att man får komma in där även utan medlemsbevis.
Men även om det rent praktiskt inte har lett till mycket är det lite roligt att kunna säga att man är medlem i FOI. Det ger någon form av religiös identitet på något sätt. :-)
Tuesday, January 10, 2012
Puebloindianerna och begreppet "matriarkat"
Det var en gång en lärare i socialantropologi som inledde en introduktionsföreläsning för grundkursen med orden "en sak ska ni ha klart för er - det finns inte och har aldrig funnits något matriarkat". Den sista delen av påståendet är förstås bara pinsam. Hur kan mannen ifråga (ja, det var en man, förstås!) veta något om vilka samhällen som fanns eller inte fanns låt oss säga 8000 f.kr. på Balkanhalvön? Eller 50.000 f.kr. i Sydvästafrika?
Men det andra påståendet kan ju ytligt sett te sig mer rimligt. Men om man talar om "finns" i betydelsen "finns i det etnografiska materialet" (som ibland kan vara mer än hundra år gammalt men ibland kan beskriva ren nutid) blir det faktiskt problematiskt. Det handlar i så fall dels om hur man definierar ordet "matriarkat", dels om vilka som rapporterar och hur trovärdigt det är.
Här tänker jag kort ta upp Puebloindianerna. Pueblo är en samlingsbeteckning för en rad olika indiangrupper. Bland annat Hopi och Zuni. De brukar i motsats till irokeserna nästan aldrig beskrivas som ett "matriarkat". Men frågan är om det inte på något plan skulle kunna vara befogat att göra det.
När Stuart J Fiedel i sin bok ""Prehistory of the Americas" från 1987 tar upp kvinnornas ställning hos Pueblo gör han det på det sätt som sådana folk brukar tas upp i både arkeologisk och socialantopologisk litteratur. Det brukar låta ungefär så här: kvinnor har (eller hade) en del makt i det eller det samhället, men.... Och sedan kommer nästan alltid det förnumstiga konstaterandet att den "verkliga" makten ju (som alltid…) låg i männens händer.
I just detta fall formuleras det så här, på sidan 216: "Most Pueblo societies were matrilineal and matrilocal; that is women owned the houses, flelds, and stored crops, and clan membership was passed on in the female line of descent. A married man left his own family to live with his wife and her mother and sister. However, men dominated the political and religious spheres". (s. 216).
Vad säger nu oss detta? Pueblo var en jordbrukskultur. Jordbruket var det absolut centrala i ekonomin, medan exempelvis männens jakt på storvilt (smådjur jagares även av kvinnor och barn) hade en klart perifer betydelse. Kvinnorna "ägde" alltså jorden och dess produkter. Nja, förresten, "ägde" är fel ord efter det får en att tänka på privategendom. Rättare vore nog att säga att kvinnorna som kollektiv kontrollerade jordbruket och dess produkter.
Den centrala delen av ekonomin kontrollerades alltså av kvinnor.
Om kvinnorna alltså hade den centrala ställningen inom produktionen, hur såg det ut i reproduktionen? Ja, om man ser på hur det matrilinjära systemet fungerar, kan man säga att denna i viss mån "kontrollerades" av kvinnor, på ett sätt som vore otänkbart hos oss. För detta system innebar att barnen från att de är födda ansågs relaterade till endast till modern, och hennes släktskapsgrupp. Konkret innebar det att vid skilsmässa fick modern alltid vårdnaden. Det fanns inga vårdnadstvister mellan mödrar och fäder. Mannen hade efter en skilsmässa inte mer rätt till vårdnad om barnet än vad en farbrors brors kusin skulle ha hos oss.
Ingen Pueblo-man skulle ens ha vågat drömma om att börja tjafsa om saken. De rättshaveristiska pappanissar som idag bruka klaga på att det idag är så svårt för (mer eller mindre olämpliga!) fäder att få vårdnad skulle besöka ett matrilinjärt samhälle på studiebesök. Som en sorts chockterapi.
Men även i övrigt var vardagslivet "matriarkalt" på ett sätt som är svårt för många i vår kultur att föreställa sig. Huset ägdes alltså av kvinnan, och bosättningsmönstret var matrilokalt. Vad innebar det? Jo, mannen var gäst i sin hustrus hus. Skilsmässor kunde både mannen och kvinnan få automatiskt. Om kvinnan ville skilja sig behövde hon bara sätta ut mannens mockasiner utanför ytterdörren. Det var signalen att det var tid för honom att flytta. Så fick han ta sitt pick och pack och gå.
Etnografiska rapporter från matrilinjära och matrilokala system brukar ofta betona att barnen behandlades ovanligt väl i dem, medan barnuppfostran i patriarkala kulturer ofta är hård, och ibland grym. Jag är inte alls förvånad.
Men vad ska man säga om Fiedels avslutande mening? Männen bestämde över politik och religion. Nu var Pueblokulturerna småskaliga samhällen, där traditioner dessutom styrde det mesta. "Politikens" makt i sådana samhällen var ganska så begränsad. Livet gick på som vanligt, och ingen inhemsk Reinfeldt skulle ha kunnat skapa något systemskifte i en Pueblostam. Det var först de vitas militära och ekonomiska strypgrepp som lyckades genomföra ett sådant...
Återstår då religionen. Männen bestämde över religionen, säger Fiedel. Ja, något måste dom väl göra. Kan man tycka. (Men det hindrade förresten inte att det i Hopireligionen ändå, exempelvis, var ett kvinnligt väsen, "Spindelkvinnan", som skapat människorna!)
Marx talade om bas och överbyggnad. Basen var ekonomin, medan politik och religion tillhörde överbyggnaden. På senare tid har en del antropologer kommit fram till att även reproduktionen bör anses tillhöra basen,
Så i Pueblosamhällena kontrollerade kvinnorna basen - produktion och reproduktion. Och villkoren för äktenskap och samlevnad. Dvs det som har en central betydelse i de flesta människors liv. Männen hade, om man går efter Fiedels text, hand om "politiken" och "religionen".
Det är nog trots allt inte helt orimligt att se Pueblokulturen som någon form av "matriarkat"…. Och det är inte heller helt omöjligt att Bachofen, Morgan och Engels hade betydligt mer rätt än vad föreläsare på socialantropologiska grundkurser skulle vara villiga att medge…
Men det andra påståendet kan ju ytligt sett te sig mer rimligt. Men om man talar om "finns" i betydelsen "finns i det etnografiska materialet" (som ibland kan vara mer än hundra år gammalt men ibland kan beskriva ren nutid) blir det faktiskt problematiskt. Det handlar i så fall dels om hur man definierar ordet "matriarkat", dels om vilka som rapporterar och hur trovärdigt det är.
Här tänker jag kort ta upp Puebloindianerna. Pueblo är en samlingsbeteckning för en rad olika indiangrupper. Bland annat Hopi och Zuni. De brukar i motsats till irokeserna nästan aldrig beskrivas som ett "matriarkat". Men frågan är om det inte på något plan skulle kunna vara befogat att göra det.
När Stuart J Fiedel i sin bok ""Prehistory of the Americas" från 1987 tar upp kvinnornas ställning hos Pueblo gör han det på det sätt som sådana folk brukar tas upp i både arkeologisk och socialantopologisk litteratur. Det brukar låta ungefär så här: kvinnor har (eller hade) en del makt i det eller det samhället, men.... Och sedan kommer nästan alltid det förnumstiga konstaterandet att den "verkliga" makten ju (som alltid…) låg i männens händer.
I just detta fall formuleras det så här, på sidan 216: "Most Pueblo societies were matrilineal and matrilocal; that is women owned the houses, flelds, and stored crops, and clan membership was passed on in the female line of descent. A married man left his own family to live with his wife and her mother and sister. However, men dominated the political and religious spheres". (s. 216).
Vad säger nu oss detta? Pueblo var en jordbrukskultur. Jordbruket var det absolut centrala i ekonomin, medan exempelvis männens jakt på storvilt (smådjur jagares även av kvinnor och barn) hade en klart perifer betydelse. Kvinnorna "ägde" alltså jorden och dess produkter. Nja, förresten, "ägde" är fel ord efter det får en att tänka på privategendom. Rättare vore nog att säga att kvinnorna som kollektiv kontrollerade jordbruket och dess produkter.
Den centrala delen av ekonomin kontrollerades alltså av kvinnor.
Om kvinnorna alltså hade den centrala ställningen inom produktionen, hur såg det ut i reproduktionen? Ja, om man ser på hur det matrilinjära systemet fungerar, kan man säga att denna i viss mån "kontrollerades" av kvinnor, på ett sätt som vore otänkbart hos oss. För detta system innebar att barnen från att de är födda ansågs relaterade till endast till modern, och hennes släktskapsgrupp. Konkret innebar det att vid skilsmässa fick modern alltid vårdnaden. Det fanns inga vårdnadstvister mellan mödrar och fäder. Mannen hade efter en skilsmässa inte mer rätt till vårdnad om barnet än vad en farbrors brors kusin skulle ha hos oss.
Ingen Pueblo-man skulle ens ha vågat drömma om att börja tjafsa om saken. De rättshaveristiska pappanissar som idag bruka klaga på att det idag är så svårt för (mer eller mindre olämpliga!) fäder att få vårdnad skulle besöka ett matrilinjärt samhälle på studiebesök. Som en sorts chockterapi.
Men även i övrigt var vardagslivet "matriarkalt" på ett sätt som är svårt för många i vår kultur att föreställa sig. Huset ägdes alltså av kvinnan, och bosättningsmönstret var matrilokalt. Vad innebar det? Jo, mannen var gäst i sin hustrus hus. Skilsmässor kunde både mannen och kvinnan få automatiskt. Om kvinnan ville skilja sig behövde hon bara sätta ut mannens mockasiner utanför ytterdörren. Det var signalen att det var tid för honom att flytta. Så fick han ta sitt pick och pack och gå.
Etnografiska rapporter från matrilinjära och matrilokala system brukar ofta betona att barnen behandlades ovanligt väl i dem, medan barnuppfostran i patriarkala kulturer ofta är hård, och ibland grym. Jag är inte alls förvånad.
Men vad ska man säga om Fiedels avslutande mening? Männen bestämde över politik och religion. Nu var Pueblokulturerna småskaliga samhällen, där traditioner dessutom styrde det mesta. "Politikens" makt i sådana samhällen var ganska så begränsad. Livet gick på som vanligt, och ingen inhemsk Reinfeldt skulle ha kunnat skapa något systemskifte i en Pueblostam. Det var först de vitas militära och ekonomiska strypgrepp som lyckades genomföra ett sådant...
Återstår då religionen. Männen bestämde över religionen, säger Fiedel. Ja, något måste dom väl göra. Kan man tycka. (Men det hindrade förresten inte att det i Hopireligionen ändå, exempelvis, var ett kvinnligt väsen, "Spindelkvinnan", som skapat människorna!)
Marx talade om bas och överbyggnad. Basen var ekonomin, medan politik och religion tillhörde överbyggnaden. På senare tid har en del antropologer kommit fram till att även reproduktionen bör anses tillhöra basen,
Så i Pueblosamhällena kontrollerade kvinnorna basen - produktion och reproduktion. Och villkoren för äktenskap och samlevnad. Dvs det som har en central betydelse i de flesta människors liv. Männen hade, om man går efter Fiedels text, hand om "politiken" och "religionen".
Det är nog trots allt inte helt orimligt att se Pueblokulturen som någon form av "matriarkat"…. Och det är inte heller helt omöjligt att Bachofen, Morgan och Engels hade betydligt mer rätt än vad föreläsare på socialantropologiska grundkurser skulle vara villiga att medge…
Friday, December 16, 2011
Vilse i folkminnesarkivet
/Skriven 29/9 2007/
Det var för några år sedan, jag höll på att läsa om skogsrån. Jag var ofta på folkminnesarkivet i Stockholm och läste anteckningar om folk som hade mött skogsrån.
Som ni kanske vet lurar skogsrået ofta människor att gå vilse. Man går runt och runt i skogen, och hittar inte hem. Men om man kommer på att vända sin tröja ut och in, eller bak och fram, upptäcker man ofta var man är någonstans och kan hitta hem igen.
Nåväl, jag satt där och läste och gjorde anteckningar och märkte att jag måste gå på toaletten. Jag hade varit på toaletten där många gånger, det var bara att gå nerför en trappa och sen låg den där.
Men den här gången, upptäckte jag, var det helt annorlunda. Där toalettdörren av trä skulle finnas fanns istället en låst järndörr. Konstigt, tänkte jag, har jag gått ner fel trappa? Men det fanns bara en trappa, så vad kunde ha hänt?
Faktiskt hade jag varit på toaletten tidigare samma dag så det kunde knappast vara så att de hade byggt om på några timmar. Mysteriet tätnade.
Till sist tog jag mod till mig och frågade en kvinna i personalen som var den jag hade bäst kontakt med, och som visste att jag läste om skogsrån.
Det hela var verkligen pinsamt. Jag sade till henne att, hmm... det här är konstigt, men jag hittar inte till hmm... toaletten, fast jag har varit där många gånger förut. Hon log mycket vänligt.
Hon följde mig ner för trappan och visade mig toaletten. Medan vi gick ner frågade hon roat om jag inte hade försökt med att vända tröjan ut och in. Det visade sig nu att korridoren där nere krökte av, och toaletten låg längre in. Fast jag hade varit där kanske 50 gånger hade jag "glömt" det, och min syn var kanske förvänd också, för jag hade inte sett att korridoren kröktes.
Jag mumlade ett förvirrat och skamset "tack" och hon gick upp igen.
Sedan flyttade folkminnesarkivet några kvarter bort. Jag fortsatte att gå dit. En dag när jag skulle gå därifrån såg mannen som satt i expeditionen så road ut. Jag frågade om jag hade glömt betala för några kopior. Han skakade på huvudet och log, nästan lite infamt.
När jag kom ut på gatan insåg jag plötsligt vad det var som var så roligt. Jag hade utan att veta det vänt tröjan ut och in!
Det var för några år sedan, jag höll på att läsa om skogsrån. Jag var ofta på folkminnesarkivet i Stockholm och läste anteckningar om folk som hade mött skogsrån.
Som ni kanske vet lurar skogsrået ofta människor att gå vilse. Man går runt och runt i skogen, och hittar inte hem. Men om man kommer på att vända sin tröja ut och in, eller bak och fram, upptäcker man ofta var man är någonstans och kan hitta hem igen.
Nåväl, jag satt där och läste och gjorde anteckningar och märkte att jag måste gå på toaletten. Jag hade varit på toaletten där många gånger, det var bara att gå nerför en trappa och sen låg den där.
Men den här gången, upptäckte jag, var det helt annorlunda. Där toalettdörren av trä skulle finnas fanns istället en låst järndörr. Konstigt, tänkte jag, har jag gått ner fel trappa? Men det fanns bara en trappa, så vad kunde ha hänt?
Faktiskt hade jag varit på toaletten tidigare samma dag så det kunde knappast vara så att de hade byggt om på några timmar. Mysteriet tätnade.
Till sist tog jag mod till mig och frågade en kvinna i personalen som var den jag hade bäst kontakt med, och som visste att jag läste om skogsrån.
Det hela var verkligen pinsamt. Jag sade till henne att, hmm... det här är konstigt, men jag hittar inte till hmm... toaletten, fast jag har varit där många gånger förut. Hon log mycket vänligt.
Hon följde mig ner för trappan och visade mig toaletten. Medan vi gick ner frågade hon roat om jag inte hade försökt med att vända tröjan ut och in. Det visade sig nu att korridoren där nere krökte av, och toaletten låg längre in. Fast jag hade varit där kanske 50 gånger hade jag "glömt" det, och min syn var kanske förvänd också, för jag hade inte sett att korridoren kröktes.
Jag mumlade ett förvirrat och skamset "tack" och hon gick upp igen.
Sedan flyttade folkminnesarkivet några kvarter bort. Jag fortsatte att gå dit. En dag när jag skulle gå därifrån såg mannen som satt i expeditionen så road ut. Jag frågade om jag hade glömt betala för några kopior. Han skakade på huvudet och log, nästan lite infamt.
När jag kom ut på gatan insåg jag plötsligt vad det var som var så roligt. Jag hade utan att veta det vänt tröjan ut och in!
Tuesday, December 6, 2011
Jättinnor, jättar och gudar i fornnordisk religion
Jag har tidigare tagit upp motsatsen mellan asar och vaner i fornnordisk religion. Och argumenterat för att denna avspeglar motsättningen mellan de indoeuropeiska erövrarnas gudar och de lokala förindoeuropeiska gudarna. Och, ja, det anser jag fortfarande, vad sedan än Britt-Mari Näsström må tycka om saken.
Men trots allt är ju denna motsättning inte det dominerande temat i Eddan (och här syftar jag på både Snorres och "den poetiska"), eller i någon annan fornnordisk diktning. Den beskrivs som övervunnen, och något som tillhör forntiden.
Den centrala konflikten i Eddan är ju den mellan gudar och jättar.
I motsats till konflikten mellan asar och vaner tror jag inte alls att denna är en avspegling av sociala eller etniska konflikter. Den verkar vara resultatet av någon form av kosmologisk spekulation (eller intuition!) och är den röda tråden i den fornnordiska mytologin, från skapelsen till Ragnarök.
Enligt Eddan skapades ju hela universum genom mordet på en jätte. Jätten Ymer mördades av Oden och hans bröder och hans lik kom att bli det byggnadsmaterial som universum skapades av. Ymer uppstod direkt ur tomrummet och var den första levande varelsen. Men han är alltså död, mördad av de gudar som sedan tog över.
Efter mordet på Ymer var allt till synes lugnt. Gudarna trodde att de skulle kunna leva ifred, men se det fick de inte. För redan i Völuspas åttonde strof störs ordningen. Plötsligt dyker tre "mycket mäktiga mör, från jättevärlden" upp. Men var låg den jättevärlden? Ymer var ju död, och den värld gudarna kände till var ju skapad av dem själva.
Jättinnornas ankomst leder uppenbarligen till en febril aktivitet i gudavärlden, och ett av resultaten blir att människorna skapas. Jättinnorna verkar ha setts som ett formidabelt hot. Inte så konstigt, i och för sig, eftersom hela skapelsen vilade på en mördad jättes döda kropp.
Så uppstår den motsättning som går igenom hela Eddan. Gudar mot jättar. Det är helt fel att kalla jättarna "onda" - de beskrivs som fiender till gudavärlden - vårt universum om man så vill - på samma sätt som gudarna är fiender till jättevärlden. Att jättarna inte gillade gudarna, är väl inte så konstigt, om man tänker på Ymers öde.
Mellan gudarna och jättarna råder ett krig, som ibland är kallt, ibland hett. Och ibland råder fredlig samexistens i så hög grad att till och med äktenskap mellan gudar och jättar är möjliga.
Men jättarna är äldre än gudarna, ungefär på samma sätt som Tiamat är äldre än Marduk i babylonisk religion. Det var de som satt på den ursprungliga visdomen. Den kan gudarna endast erövra genom stöld. Och så kommer det sig, exempelvis, att Oden stjäl skaldemjödet från Gunnlod, ett bedrift som till och med Oden själv verkar ha lite dåligt samvete för. Något dåligt samvete över mordet på Ymer får man dock inte intrycket att han har.
I Ragnarök kommer så slutstriden. Universum är byggt på en olöslig inneboende motsättning och lösningen blir den slutliga katastrofen. Likt materia och anti-materia förintar gudar och jättar varandra.
Men uppenbarligen inte helt symmetriskt. Intrycket i Völuspa är onekligen att gudarna i slutändan överlever som grupp - jättarna gör det inte. Eller som Gro Steinsland skriver: "I den nya världen ska gudar och människor råda - jättarna kommer inte tillbaka". (Steinsland 2007: 142).
"Ondskan" är besegrad, eller? Nja, snarare kan man väl se det som att gudarna - den nya generationens väsen - till sist slutligen har förintat jättarna, de ursprungliga varelserna och den ursprungliga visdomens källa. Sensmoralen i Eddan är ju inte heller den speciellt moraliskt uppbygglig. Lika lite som den i Bibeln eller Koranen. .
Men det finns något ytterligare konstigt med det hela. Något som Lotte Motz (1993) har tagit upp i sin bok "The Beauty and the Hag" . I kapitlet "The Lady in the Rock" beskriver hon hur jättinnor till och från behandlas i fornnordisk diktning, utanför Eddan. Hon beskriver ett återkommande tema. Ett där en manlig hjälte efter strider och umbäranden till sist kommer till ödemarken och där träffar en jättekvinna i en grotta. De blir vänner, och inleder ibland ett förhållande. Den manliga hjälten får av jättekvinnan lära sig mycket värdefullt. Hennes kunskaper är överlägsna hans och när han slutligen återvänder har han berikats med både fina upplevelser - och som sagt stora kunskaper.
Lotte Motz skriver: "The encounter with the woman in the cave... has added a new dimension to his life. He has won a love relation, a helping power, precious gifts, or a bride. As he endured toil and danger before his sojourn in Giantland, so he leaves it the richer, protected in his later life by a superhuman guardian, by precious armor, and endowed with new skills or a new name". (Motz 1993:64)
Två saker slår en när man läser detta. Dels att de manliga machohjältarna i dessa berättelser hamnar hos kvinnliga väsen mycket starkare, mäktigare och visare än de själva och att de lämnar dessa kvinnliga väsen med tacksamhet. Det andra är att dessa kvinnor dessutom tillhör en grupp som enligt Eddan är dödsfiender till både gudar och människor och som ska förintas i det slutliga slaget vid Ragnarök.
Det är något som inte helt stämmer. Men där skiljer sig ju inte fornnordisk religion från andra religioner.
Det skulle vara intressant att se hela storyn från jättarnas perspektiv. Kan ingen skriva en fantasy-roman på det temat?
Referenser
Lotte Motz: "The Beauty and the Hag: Female Figures in Germanic Faith and Myth", Fassbaender 1993
Gro Steinsland, "Fornnordisk religion", Natur och Kultur 2007
Men trots allt är ju denna motsättning inte det dominerande temat i Eddan (och här syftar jag på både Snorres och "den poetiska"), eller i någon annan fornnordisk diktning. Den beskrivs som övervunnen, och något som tillhör forntiden.
Den centrala konflikten i Eddan är ju den mellan gudar och jättar.
I motsats till konflikten mellan asar och vaner tror jag inte alls att denna är en avspegling av sociala eller etniska konflikter. Den verkar vara resultatet av någon form av kosmologisk spekulation (eller intuition!) och är den röda tråden i den fornnordiska mytologin, från skapelsen till Ragnarök.
Enligt Eddan skapades ju hela universum genom mordet på en jätte. Jätten Ymer mördades av Oden och hans bröder och hans lik kom att bli det byggnadsmaterial som universum skapades av. Ymer uppstod direkt ur tomrummet och var den första levande varelsen. Men han är alltså död, mördad av de gudar som sedan tog över.
Efter mordet på Ymer var allt till synes lugnt. Gudarna trodde att de skulle kunna leva ifred, men se det fick de inte. För redan i Völuspas åttonde strof störs ordningen. Plötsligt dyker tre "mycket mäktiga mör, från jättevärlden" upp. Men var låg den jättevärlden? Ymer var ju död, och den värld gudarna kände till var ju skapad av dem själva.
Jättinnornas ankomst leder uppenbarligen till en febril aktivitet i gudavärlden, och ett av resultaten blir att människorna skapas. Jättinnorna verkar ha setts som ett formidabelt hot. Inte så konstigt, i och för sig, eftersom hela skapelsen vilade på en mördad jättes döda kropp.
Så uppstår den motsättning som går igenom hela Eddan. Gudar mot jättar. Det är helt fel att kalla jättarna "onda" - de beskrivs som fiender till gudavärlden - vårt universum om man så vill - på samma sätt som gudarna är fiender till jättevärlden. Att jättarna inte gillade gudarna, är väl inte så konstigt, om man tänker på Ymers öde.
Mellan gudarna och jättarna råder ett krig, som ibland är kallt, ibland hett. Och ibland råder fredlig samexistens i så hög grad att till och med äktenskap mellan gudar och jättar är möjliga.
Men jättarna är äldre än gudarna, ungefär på samma sätt som Tiamat är äldre än Marduk i babylonisk religion. Det var de som satt på den ursprungliga visdomen. Den kan gudarna endast erövra genom stöld. Och så kommer det sig, exempelvis, att Oden stjäl skaldemjödet från Gunnlod, ett bedrift som till och med Oden själv verkar ha lite dåligt samvete för. Något dåligt samvete över mordet på Ymer får man dock inte intrycket att han har.
I Ragnarök kommer så slutstriden. Universum är byggt på en olöslig inneboende motsättning och lösningen blir den slutliga katastrofen. Likt materia och anti-materia förintar gudar och jättar varandra.
Men uppenbarligen inte helt symmetriskt. Intrycket i Völuspa är onekligen att gudarna i slutändan överlever som grupp - jättarna gör det inte. Eller som Gro Steinsland skriver: "I den nya världen ska gudar och människor råda - jättarna kommer inte tillbaka". (Steinsland 2007: 142).
"Ondskan" är besegrad, eller? Nja, snarare kan man väl se det som att gudarna - den nya generationens väsen - till sist slutligen har förintat jättarna, de ursprungliga varelserna och den ursprungliga visdomens källa. Sensmoralen i Eddan är ju inte heller den speciellt moraliskt uppbygglig. Lika lite som den i Bibeln eller Koranen. .
Men det finns något ytterligare konstigt med det hela. Något som Lotte Motz (1993) har tagit upp i sin bok "The Beauty and the Hag" . I kapitlet "The Lady in the Rock" beskriver hon hur jättinnor till och från behandlas i fornnordisk diktning, utanför Eddan. Hon beskriver ett återkommande tema. Ett där en manlig hjälte efter strider och umbäranden till sist kommer till ödemarken och där träffar en jättekvinna i en grotta. De blir vänner, och inleder ibland ett förhållande. Den manliga hjälten får av jättekvinnan lära sig mycket värdefullt. Hennes kunskaper är överlägsna hans och när han slutligen återvänder har han berikats med både fina upplevelser - och som sagt stora kunskaper.
Lotte Motz skriver: "The encounter with the woman in the cave... has added a new dimension to his life. He has won a love relation, a helping power, precious gifts, or a bride. As he endured toil and danger before his sojourn in Giantland, so he leaves it the richer, protected in his later life by a superhuman guardian, by precious armor, and endowed with new skills or a new name". (Motz 1993:64)
Två saker slår en när man läser detta. Dels att de manliga machohjältarna i dessa berättelser hamnar hos kvinnliga väsen mycket starkare, mäktigare och visare än de själva och att de lämnar dessa kvinnliga väsen med tacksamhet. Det andra är att dessa kvinnor dessutom tillhör en grupp som enligt Eddan är dödsfiender till både gudar och människor och som ska förintas i det slutliga slaget vid Ragnarök.
Det är något som inte helt stämmer. Men där skiljer sig ju inte fornnordisk religion från andra religioner.
Det skulle vara intressant att se hela storyn från jättarnas perspektiv. Kan ingen skriva en fantasy-roman på det temat?
Referenser
Lotte Motz: "The Beauty and the Hag: Female Figures in Germanic Faith and Myth", Fassbaender 1993
Gro Steinsland, "Fornnordisk religion", Natur och Kultur 2007
Monday, December 5, 2011
Korset på Svartberget
Jag har varit i Hassela och besökt några vänner. Det är alltid roligt att besöka Hassela. Av många anledningar.
Mer allmänt tycker jag dessutom om att komma bort från stan ibland. Naturen är full av mystik och magi. Och poesi. Det är vilsamt, och spännande, att komma närmare den.
Men en sak kände jag mig tveksam inför under mitt senaste Hasselabesök. Det var när vi besökte Svartberget för att titta på korset.
Det är nämligen så att en lokal präst länge har arbetat för att resa ett stort kors någonstans i Hassela för att placera orten på kristenhetens karta. Först var det tal om Älvåsen. Men det blev inte av, inte på den platsen.
Men till sist lyckades han med en annan plats, och nu står ett 30 meter högt kors på Svartberget. Jag gillar det inte alls.
Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot Jesus.
Men just därför tycker jag inte om korset som symbol. För mig är och förblir det ett döds- och tortyrredskap och jag kan inte se något uppbyggligt med att använda det som en religiös symbol.
För det andra förfular det berget. Berget är vackert, men det är inte korset.
Medan de två som var i mitt sällskap pratade om, kan man anta, hur fint korset var, smög jag mig undan och lade lite snus på en stubbe. Det är så man offrar till skogsrån enligt svensk folktro. Jag vill gärna offra snus till ett skogsrå :-) , dessutom var det en tyst protest mot närvaron av det bisarra jättekorset.
Till sist kan ni gärna lyssna på spelmanslåten "Svartbergstrollen" skriven av en lokal spelman. Och, ja, den handlar om samma berg som korset idag står på...
Mer allmänt tycker jag dessutom om att komma bort från stan ibland. Naturen är full av mystik och magi. Och poesi. Det är vilsamt, och spännande, att komma närmare den.
Men en sak kände jag mig tveksam inför under mitt senaste Hasselabesök. Det var när vi besökte Svartberget för att titta på korset.
Det är nämligen så att en lokal präst länge har arbetat för att resa ett stort kors någonstans i Hassela för att placera orten på kristenhetens karta. Först var det tal om Älvåsen. Men det blev inte av, inte på den platsen.
Men till sist lyckades han med en annan plats, och nu står ett 30 meter högt kors på Svartberget. Jag gillar det inte alls.
Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot Jesus.
Men just därför tycker jag inte om korset som symbol. För mig är och förblir det ett döds- och tortyrredskap och jag kan inte se något uppbyggligt med att använda det som en religiös symbol.
För det andra förfular det berget. Berget är vackert, men det är inte korset.
Medan de två som var i mitt sällskap pratade om, kan man anta, hur fint korset var, smög jag mig undan och lade lite snus på en stubbe. Det är så man offrar till skogsrån enligt svensk folktro. Jag vill gärna offra snus till ett skogsrå :-) , dessutom var det en tyst protest mot närvaron av det bisarra jättekorset.
Till sist kan ni gärna lyssna på spelmanslåten "Svartbergstrollen" skriven av en lokal spelman. Och, ja, den handlar om samma berg som korset idag står på...
Tibast och vänderot
Det finns många sätt att bli av med skogsrån. Tidigare berättade jag om ett av de mer brutala sätten. Men det finns andra, betydligt mer fredliga och snälla sätt.
Det finns en sägen som brukar kallas tibastsägnen. I den är huvudpersonen en kvinna, vars man har förförts av skogsrået. .
Han går till skogen vareviga dag och umgås med rået. Frun vet vare sig ut eller in.
Till sist kommer hon på vad hon ska göra. Hon går djupt in i skogen, tills hon själv möter skogsrået. Hon går fram och ställer en fråga till rået. Jo, det är så här att hon har en tjur, som inte vill stanna hemma. Han går ständigt över till grannens kor, som han hellre umgås med ån att vara hemma. Vet skogsrået möjligen något bot för detta?
- Men vet du inte det, svarar rået . Du behöver bara ge honom tibast och vänderot, så kommer han att förlora allt intresse för grannens kor och stanna hemma. Frun tackar för tipset och går hem.
Men det är naturligtvis inte tjuren som hon har tänkt på. Så hon börjar istället ge sin man tibast och vänderot, utan att han vet om det. Och se, han slutar helt intressera sig för skogsrået och stannar hemma istället.
Skogsrået fattar att hon blivit lurad, och blir fly förbannad. Ofta kan man höra hennes ilskna röst utanför parets stuga: "Tibast och vänderot, tvi vale mig som lärde dig bot"!
Så den som inte vill bli förförd av ett skogsrå vet vad han ska göra. Vänderot är samma sak som valeriana, och finns ofta på hälsokostbutiker. Tibast är lite knepigare. Det är giftigt, och säljs inte någonstans, men det finns förstås i naturen och i mycket, mycket små doser kanske det inte är så farligt....
Men jag tänker då inte ta någondera. Skulle aldrig falla mig in. För om jag mot all förmodan skulle möta ett skogsrå, och detta av någon fullständigt outgrundlig anledning skulle finna mig attraktiv (det senare förefaller mig betydligt mer osannolikt än det förra!) skulle jag ju inte alls vilja ha tagit några medel som gör mig helt ointresserad.
Det vore ju att missa ett tillfälle i sitt liv som väl aldrig kommer tillbaka. Och det skulle jag väl inte vilja för allt smör i Småland....
Det finns en sägen som brukar kallas tibastsägnen. I den är huvudpersonen en kvinna, vars man har förförts av skogsrået. .
Han går till skogen vareviga dag och umgås med rået. Frun vet vare sig ut eller in.
Till sist kommer hon på vad hon ska göra. Hon går djupt in i skogen, tills hon själv möter skogsrået. Hon går fram och ställer en fråga till rået. Jo, det är så här att hon har en tjur, som inte vill stanna hemma. Han går ständigt över till grannens kor, som han hellre umgås med ån att vara hemma. Vet skogsrået möjligen något bot för detta?
- Men vet du inte det, svarar rået . Du behöver bara ge honom tibast och vänderot, så kommer han att förlora allt intresse för grannens kor och stanna hemma. Frun tackar för tipset och går hem.
Men det är naturligtvis inte tjuren som hon har tänkt på. Så hon börjar istället ge sin man tibast och vänderot, utan att han vet om det. Och se, han slutar helt intressera sig för skogsrået och stannar hemma istället.
Skogsrået fattar att hon blivit lurad, och blir fly förbannad. Ofta kan man höra hennes ilskna röst utanför parets stuga: "Tibast och vänderot, tvi vale mig som lärde dig bot"!
Så den som inte vill bli förförd av ett skogsrå vet vad han ska göra. Vänderot är samma sak som valeriana, och finns ofta på hälsokostbutiker. Tibast är lite knepigare. Det är giftigt, och säljs inte någonstans, men det finns förstås i naturen och i mycket, mycket små doser kanske det inte är så farligt....
Men jag tänker då inte ta någondera. Skulle aldrig falla mig in. För om jag mot all förmodan skulle möta ett skogsrå, och detta av någon fullständigt outgrundlig anledning skulle finna mig attraktiv (det senare förefaller mig betydligt mer osannolikt än det förra!) skulle jag ju inte alls vilja ha tagit några medel som gör mig helt ointresserad.
Det vore ju att missa ett tillfälle i sitt liv som väl aldrig kommer tillbaka. Och det skulle jag väl inte vilja för allt smör i Småland....
Tuesday, October 25, 2011
Matriarkatteori, oktoberrevolution och kvinnlig rösträtt
Under 1800-talet var teorier om förhistoriska matriarkat i hög grad akademiskt respektabla. De var allmänt accepterade och ansågs inte alls som extrema.
Sedan övergavs de, och överlevde endast i vissa akademiska nischer - och i Sovjetunionen och andra "kommunistländer".
Men det är intressant att se när pendeln svängde på allvar. Visserligen hade amerikanska antropologer ganska så ettrigt angripit teorin redan i början av 1900-talet. Men den slutliga svängningen kom omedelbart efter första världskriget.
1920 publicerades "Primitive Society" av den amerikanske etnologen Robert H Lowie. Det var en kritisk genomgång av de "evolutionistiska" teorierna, inklusive teorier om matriarkat, och matrilinjär prioritet (att matrilinjära samhällen kom före patrilinjära).
Boken fick ett enormt genomslag och de argument som framfördes i den kom efter ett tag att genomsyra den antropologiska diskursen. Frågan är förstås vad som hände i världen då, och om det kan finnas några sociala orsaker till att det synsättet slog igenom just då.
Ja, för det första infördes kvinnlig rösträtt i land efter land ungefär vid den tiden. För det andra hade oktoberrevolutionen segrat.
Kan det här ha något samband? Ja, det tror jag. Matriakatteorin var helt ofarlig i mitten av 1800-talet. Då sågs det som så, att när samhället var riktigt primitivt kunde till och med kvinnor ha makten... Det är ganska tydligt hos Bachofen, och går igenom även i andra texter. Men sedan kommer kvinnorörelsen och till och med det "utopiska" kravet på kvinnlig rösträtt genomförs…. Kvinnomakt ses inte längre som något "primitivt". Därför ses idéer om matriakat plötsligt som väldigt farliga,
Men sedan har vi detta med ryska revolutionen. I den evolutionistiska teoribildningen kopplades "matriarkat" ihop med urkommunism och frånvaron av klasser. Båda sakerna sågs som oerhört primitiva. När samhället var väldigt primitivt kunde inte endast kvinnor ha makten - det fanns inte ens några klasser. Och nu genomfördes en revolution 1917 i ett av världens största länder med den uttalade målsättningen att återupprätta urkommunismen på ett högra stadium. Det "primitiva" kan plöstligt bli modernt.
Faktum är att Robert Lowie också förnekade existensen av urkommunism i sin "Primitive Society". Det var dock svårt att driva denna tes, alla kunde ju se att det fanns samhällen utan klasser . Men rädda vad som räddas kan. Någonstans kanske skrämda manliga etnologer (åtminstone förmedvetet!) börjat oroa sig för en sak. Om det kanske rentav är möjligt att även i vår tid återupprätta ett klasslöst samhälle, som ju setts som något avgrundslikt primitivt - skulle då inte också matriarkat kunna.... ja, ni förstår.
Det kanske var bättre att stämma i bäcken än i ån. Om matriarkat aldrig någonsin funnits kanske man kunde slippa oroa sig, över den kusliga (och ja, den manschauvinistiske antropologen Robin Fox kallade så sent som 1967 matriarkatteorin för just "sinister"...) möjligheten att...
När kvinnor är garanterat maktlösa är matriarkatteorin alltså ofarlig. Men när de inte längre är det, då är det bäst att säga att det aldrig har funnits något som ens "avlägset liknar ett matriarkat" (Lowies formulering).
Så kan machomännen sova bättre om natten.
Sedan övergavs de, och överlevde endast i vissa akademiska nischer - och i Sovjetunionen och andra "kommunistländer".
Men det är intressant att se när pendeln svängde på allvar. Visserligen hade amerikanska antropologer ganska så ettrigt angripit teorin redan i början av 1900-talet. Men den slutliga svängningen kom omedelbart efter första världskriget.
1920 publicerades "Primitive Society" av den amerikanske etnologen Robert H Lowie. Det var en kritisk genomgång av de "evolutionistiska" teorierna, inklusive teorier om matriarkat, och matrilinjär prioritet (att matrilinjära samhällen kom före patrilinjära).
Boken fick ett enormt genomslag och de argument som framfördes i den kom efter ett tag att genomsyra den antropologiska diskursen. Frågan är förstås vad som hände i världen då, och om det kan finnas några sociala orsaker till att det synsättet slog igenom just då.
Ja, för det första infördes kvinnlig rösträtt i land efter land ungefär vid den tiden. För det andra hade oktoberrevolutionen segrat.
Kan det här ha något samband? Ja, det tror jag. Matriakatteorin var helt ofarlig i mitten av 1800-talet. Då sågs det som så, att när samhället var riktigt primitivt kunde till och med kvinnor ha makten... Det är ganska tydligt hos Bachofen, och går igenom även i andra texter. Men sedan kommer kvinnorörelsen och till och med det "utopiska" kravet på kvinnlig rösträtt genomförs…. Kvinnomakt ses inte längre som något "primitivt". Därför ses idéer om matriakat plötsligt som väldigt farliga,
Men sedan har vi detta med ryska revolutionen. I den evolutionistiska teoribildningen kopplades "matriarkat" ihop med urkommunism och frånvaron av klasser. Båda sakerna sågs som oerhört primitiva. När samhället var väldigt primitivt kunde inte endast kvinnor ha makten - det fanns inte ens några klasser. Och nu genomfördes en revolution 1917 i ett av världens största länder med den uttalade målsättningen att återupprätta urkommunismen på ett högra stadium. Det "primitiva" kan plöstligt bli modernt.
Faktum är att Robert Lowie också förnekade existensen av urkommunism i sin "Primitive Society". Det var dock svårt att driva denna tes, alla kunde ju se att det fanns samhällen utan klasser . Men rädda vad som räddas kan. Någonstans kanske skrämda manliga etnologer (åtminstone förmedvetet!) börjat oroa sig för en sak. Om det kanske rentav är möjligt att även i vår tid återupprätta ett klasslöst samhälle, som ju setts som något avgrundslikt primitivt - skulle då inte också matriarkat kunna.... ja, ni förstår.
Det kanske var bättre att stämma i bäcken än i ån. Om matriarkat aldrig någonsin funnits kanske man kunde slippa oroa sig, över den kusliga (och ja, den manschauvinistiske antropologen Robin Fox kallade så sent som 1967 matriarkatteorin för just "sinister"...) möjligheten att...
När kvinnor är garanterat maktlösa är matriarkatteorin alltså ofarlig. Men när de inte längre är det, då är det bäst att säga att det aldrig har funnits något som ens "avlägset liknar ett matriarkat" (Lowies formulering).
Så kan machomännen sova bättre om natten.
Saturday, October 8, 2011
Den avhandling jag helst ville skriva...
På nätet finns en del lustiga diskussioner om varför jag slutade som doktorand på religionshistoria i Stockholm. Den vanligaste åsikten brukar vara något i stil med att jag är så inkompetent att jag inte kan forska och att institutionen följaktligen under hela tiden egentligen ville bli av med mig.
Även om den första delen av den teorin naturligtvis inte helt och hållet kan uteslutas, finns det en del saker som missas i ett sådant resonemang, Framförallt att det avhandlingsämne jag verkligen ville ha hela tiden var av den typen att det skapade irrationella reaktioner och obehag på det mest märkliga sätt.
Nej, jag talar inte om min förkättrade ”anti-satanism”, eller min motvilja mot Aleister Crowley. Redan efter att jag hade blivit klar med min lic-uppsats var jag ganska på det klara med att det inte skulle vara ett lämpligt avhandlingsämne där och då.
Jag syftar på diskussionen om det funnit folk som varit okunniga om faderns roll i reproduktionen eller med andra ord om sambandet mellan samlag och reproduktion.
Jag stötte på den diskussionen första gången 1978. Det var när jag läste Evelyn Reeds ”Kvinnans utveckling” som jag först gjorde det.
Hon hävdade bestämt att det fanns folk som inte kände till detta samband och jag blev djupt fascinerad. Varför är svårt att säga…
Jag frågade en socialantropologiskt skolad lärare på Jakobsbergs folkhögskola, och han bara fnös och sa att det där var en förlegad åsikt som för länge sedan var övergiven. Jag lät mig nöja med det – för ett tag.
Men 1986, när jag arbetade på min c-uppsats i religionshistoria, stötte jag på temat igen. Jag beslöt mig att göra en djupdykning i litteraturen om ämnet.
Det jag upptäckte var förbluffande. Det handlade inte endast om trobrianderna, som jag hade trott. Jag insåg att nästan alla etnografiska rapporter från sent 1800- och tidigt 1900-tal från Australien rapporterade om att urinvånarna bestämt förnekade att barnafödande hade något som helst med sexuellt umgänge att göra. Den enda undantagen var från kustområden där kontakter med vita och med andra besökare varit intensiv.
Den mest detaljerade studien av ämnet var (och är fortfarande) Ashley Montagus arbete ”Coming into being amomg the Australian aborigines”. Den kom först ut 1937 men gavs ut i en reviderad nyutgåva 1969. Den gick noga igenom forskningsläget, var övertygande, och syntes mig mycket svår att vederlägga.
Så jag ringde socialantropologiska institutionen för att fråga vad påståendet att det handlade om helt förlegade åsikter byggde på. De gav mig lite litteraturtips, men inte en enda av de böcker de hänvisade till tog ens upp ämnet.
Jag blev mer och mer förbryllad.
Sedan hittade jag Phyllis Kaberrys ”Aboriginal Woman: Sacred and Profane” från 1939. Phyllis Kaberry var en kvinnlig etnograf, som bedrev fältarbete i Australien, Som kvinna kunde hon även få bra kontakt med den kvinnliga delen av aboriginsamhället och hennes resultat var entydiga. Hon beskrev hur de uppemot 500 informanterna, både kvinnor och män, hade svarat helt entydigt. Nej, de ansåg inte att det fanns ett samband mellan samlag och barnafödande. Barnen kom till kvinnan genom andeväsen från ”drömtiden", och sexuellt umgänge spelade inte ens en indirekt roll i det hela.
Ungefär detsamma, minus "drömtiden", förstås, sa trobrianderna till Malinowski, som hade bott flera år på trobriandöarna. Hans syn på frågan var också helt glaskar,
Men varför detta motstånd i dessa dagar?
Jag hittade till slut en artikel av Edmund Leach från 1965, som verkade vara det enda allvarligt menade försöket jag sett att förneka.
Hans argument var närmast obefintliga, det handlade mest om att han misstänkliggjorde forskarna som rapporerade om saken för att vara rasister allesammans... Sakligt sett bemöttes han av Melford Spiro i den engelska antropologtidskriften ”Man”, en vederläggning som var så effektiv att Leach bara förmådde at svara på mindre än en halv sida, med att envist säga att det kommer att visa sig att han har rätt i alla fall.
Nu blev jag verkligt nyfiken. Då argumenten mot var så svaga, och i stort sett vederlagda - varför var motståndet så stort?
Avgörande blev nog när jag till sist läste den danske antropologen Torben Monbergs artikel ”Father were not genitors” i ”Man” 1/1975. Han hade arbetat på Bellonaön i Polynesien 1958-59. Invånarna var nu helt medvetna om sambandet mellan samlag och reproduktion, men det hade de inte varit före 1938, då missionärer kom till ön och upplyste dem om detta.
De berättade för honom om vad de tidigare trott, och vad de visste nu. Vad hade de för anledning att ljuga för Monberg, kan man onekligen fråga. Den frågan ställde han också, och han avslutade sin artikel med de upprörda orden: ”The surprising thing about this ’ignorance’ is not its existence, but the fact that it can surprise us, and that some anthropologists may be willing to submit themselves to all kind of intellectual acrobatics to explain it away”.
Ja, det kunde man ju undra sig…
Så jag skrev några rader om saken i min c-uppsats, som annars handlade om Sigmund Freuds religionshistoriska teorier.
Opponent på min uppsats blev Mattias Gardell, numera professor i religionshistoria på Uppsala Universitet.
Han raljerade spydigt över den ”påstådda” okunnigheten, så jag frågade honom senare vad han hade läst om ämnet. Han gav två referenser - den ena var samma som jag fått från socialantropologer, som alltså inte diskuterade ämnet.
Den andra var Anette Weiners bok om trobrianderna ”Women of value, men of renown” från 1973. Det visade sig att även om hon skrev att trobrianderna numera var helt medvetna om sambandet, hade de berättar för henne att de för några decennier sedan INTE hade känt till det! Så var det med DET ”beviset”.
Gardell passade också på att påstå att bara extremt fördomsfulla personer kunde komma på idén att ”de svarta i Australien” skulle vara ”så dumma i huvudet” att de inte förstod detta uppenbara…
Nu visste jag förstås att just Ashley Montagu hela tiden kämpat MOT en nedlåtande syn på Australiens urinvånare, och att han gjorde mycket klart att de inte på något sätt hade en lägre intelligens. Han hade dessutom varit en aktiv antirasist redan på fyrtiotalet - han skrev för övrigt boken "Man’s Most Dangerous Myth: The Fallacy of Race" 1942! Och att ingen någonsin hävdat att Phyllis Kaberry skulle ha en fördomsfullt nedlåtande syn å urinvånarna...
OK, samtidigt kan det ju finnas en omedveten rasism även hos de mest sympatiska personer, men den typen av ad hominem-argument räcker inte, om det inte finns andra argument som backar upp dem. Och det finns det inte.
Vad som nu intresserade mig vansinnigt var nog motståndet mer än ämnet i sig. Att ett så massivt förnekande av hundratals etnografiska rapporter, kombinerades med en nästan total avsaknad av argument fascinerade mig,
Så jag började tänka att en undersökning av ett sekels debatter om denna fråga skulle var ett idealiskt avhandlingsämne. Men jag insåg att det knappast skulle accepteras då. Jag bidade min tid och hoppades att det skulle komma en chans.
Den kom efter att institutionen och jag blev rörande överens om att ämnet satanism inte var så lämpligt som avhandlingsämne, för mig, där och då.
Så en dag tog jag mig mod och kastade fram förslaget.
Det blev blankt nej. Med det i sammanhanget lite underliga argumentet att ”socialantropologerna skulle bli sura”.
De kanske de skulle. Eller kanske inte. Några år snare var det en socialantropolog, specialiserad på just australiska urinvånare, som föreläste på ett seminarium på religionshistoria. Jag tog upp frågan med honom, och han var både öppen och intresserad. Han hade ingen definitiv åsikt. Men han respekterade mina synpunkter.
I vilket fall som helst fattade jag nog beslutet att lämna institutionen efter detta nedslående nej. Det var nog mest rädslan för att förlora studentrummet som fick mig att stanna kvar ett antal år till...
Jag kan förstå varför ämnen som ”satanism” eller ”rituella övergrepp” skapar panik i många akademiska sammanhang. Men jag kan inte för allt i världen förstå varför diskussionen om det funnits folk som förnekat sambandet mellan samlag och reproduktion är så känsligt.
"Rasismargumentet" är, synes det mig, bara en ovanligt bisarr förevändning. I våra läroböcker i religionshistoria fick vi lära oss att många folk saknade kunskap om naturlig död och trodde att de flesta dödsfall berodde på magi. D.v.s.. alla som inte orakades av att människor blev fysiskt dödade. Men jag hörde aldrig någon invända att det i så fall skulle betyda att de som saknade den kunskapen var ”dumma i huvudet" och att forskarna som beskrev detta måste varit rasister.
Jag misstänker att det sårade den manliga fåfängan att tänka sig att det funnits folk som inte hade bemödat sig att ta reda på den centrala rollen som MANNEN har i detta avseende...
Kanske inte kastrationsångest, direkt men möjligen någonting i stil med ”fertilitetsångest”.
Naturligtvis var inte de australiska urinvånarna, trobrianderna eller invånarna på Bellonaön ”dummare” än vi. Eller "dummare" än andra skriftlösa folk som hade den ”självklara” kunskapen.
Ett grannfolk till trobrianderna hade till exempel ”kunskap” om mannens roll, men de trodde att sädesvätskan kom in i den manliga kroppen när män åt kokosnötter. Sädesvätska var i princip kokosmjölk. Denna teori förefaller definitivt mindre intelligent och sofistikerad än trobriandernas andebarnsteori - som bara kan väcka beundran i sin konsekvens och sinnrikhet…
Nåväl, detta ämne skulle ha varit roligt, lätt att skriva om, lätt att få tag i källmaterial – och nästan allt var dessutom på engelska!
Om jag hade fått tillstånd att skriva om det, därom är jag övertygad, skulle jag nog ha haft en godkänd avhandling idag – och det skulle jag nog tyckt vara riktigt trevligt. Jag skulle också ha lyckats skapa en akademisk diskussion om ett ämne som det nu helt enkelt inte pratas om.
Att jag inte fick den möjligheten är nog en av mina största besvikelser i vuxen ålder.
Även om den första delen av den teorin naturligtvis inte helt och hållet kan uteslutas, finns det en del saker som missas i ett sådant resonemang, Framförallt att det avhandlingsämne jag verkligen ville ha hela tiden var av den typen att det skapade irrationella reaktioner och obehag på det mest märkliga sätt.
Nej, jag talar inte om min förkättrade ”anti-satanism”, eller min motvilja mot Aleister Crowley. Redan efter att jag hade blivit klar med min lic-uppsats var jag ganska på det klara med att det inte skulle vara ett lämpligt avhandlingsämne där och då.
Jag syftar på diskussionen om det funnit folk som varit okunniga om faderns roll i reproduktionen eller med andra ord om sambandet mellan samlag och reproduktion.
Jag stötte på den diskussionen första gången 1978. Det var när jag läste Evelyn Reeds ”Kvinnans utveckling” som jag först gjorde det.
Hon hävdade bestämt att det fanns folk som inte kände till detta samband och jag blev djupt fascinerad. Varför är svårt att säga…
Jag frågade en socialantropologiskt skolad lärare på Jakobsbergs folkhögskola, och han bara fnös och sa att det där var en förlegad åsikt som för länge sedan var övergiven. Jag lät mig nöja med det – för ett tag.
Men 1986, när jag arbetade på min c-uppsats i religionshistoria, stötte jag på temat igen. Jag beslöt mig att göra en djupdykning i litteraturen om ämnet.
Det jag upptäckte var förbluffande. Det handlade inte endast om trobrianderna, som jag hade trott. Jag insåg att nästan alla etnografiska rapporter från sent 1800- och tidigt 1900-tal från Australien rapporterade om att urinvånarna bestämt förnekade att barnafödande hade något som helst med sexuellt umgänge att göra. Den enda undantagen var från kustområden där kontakter med vita och med andra besökare varit intensiv.
Den mest detaljerade studien av ämnet var (och är fortfarande) Ashley Montagus arbete ”Coming into being amomg the Australian aborigines”. Den kom först ut 1937 men gavs ut i en reviderad nyutgåva 1969. Den gick noga igenom forskningsläget, var övertygande, och syntes mig mycket svår att vederlägga.
Så jag ringde socialantropologiska institutionen för att fråga vad påståendet att det handlade om helt förlegade åsikter byggde på. De gav mig lite litteraturtips, men inte en enda av de böcker de hänvisade till tog ens upp ämnet.
Jag blev mer och mer förbryllad.
Sedan hittade jag Phyllis Kaberrys ”Aboriginal Woman: Sacred and Profane” från 1939. Phyllis Kaberry var en kvinnlig etnograf, som bedrev fältarbete i Australien, Som kvinna kunde hon även få bra kontakt med den kvinnliga delen av aboriginsamhället och hennes resultat var entydiga. Hon beskrev hur de uppemot 500 informanterna, både kvinnor och män, hade svarat helt entydigt. Nej, de ansåg inte att det fanns ett samband mellan samlag och barnafödande. Barnen kom till kvinnan genom andeväsen från ”drömtiden", och sexuellt umgänge spelade inte ens en indirekt roll i det hela.
Ungefär detsamma, minus "drömtiden", förstås, sa trobrianderna till Malinowski, som hade bott flera år på trobriandöarna. Hans syn på frågan var också helt glaskar,
Men varför detta motstånd i dessa dagar?
Jag hittade till slut en artikel av Edmund Leach från 1965, som verkade vara det enda allvarligt menade försöket jag sett att förneka.
Hans argument var närmast obefintliga, det handlade mest om att han misstänkliggjorde forskarna som rapporerade om saken för att vara rasister allesammans... Sakligt sett bemöttes han av Melford Spiro i den engelska antropologtidskriften ”Man”, en vederläggning som var så effektiv att Leach bara förmådde at svara på mindre än en halv sida, med att envist säga att det kommer att visa sig att han har rätt i alla fall.
Nu blev jag verkligt nyfiken. Då argumenten mot var så svaga, och i stort sett vederlagda - varför var motståndet så stort?
Avgörande blev nog när jag till sist läste den danske antropologen Torben Monbergs artikel ”Father were not genitors” i ”Man” 1/1975. Han hade arbetat på Bellonaön i Polynesien 1958-59. Invånarna var nu helt medvetna om sambandet mellan samlag och reproduktion, men det hade de inte varit före 1938, då missionärer kom till ön och upplyste dem om detta.
De berättade för honom om vad de tidigare trott, och vad de visste nu. Vad hade de för anledning att ljuga för Monberg, kan man onekligen fråga. Den frågan ställde han också, och han avslutade sin artikel med de upprörda orden: ”The surprising thing about this ’ignorance’ is not its existence, but the fact that it can surprise us, and that some anthropologists may be willing to submit themselves to all kind of intellectual acrobatics to explain it away”.
Ja, det kunde man ju undra sig…
Så jag skrev några rader om saken i min c-uppsats, som annars handlade om Sigmund Freuds religionshistoriska teorier.
Opponent på min uppsats blev Mattias Gardell, numera professor i religionshistoria på Uppsala Universitet.
Han raljerade spydigt över den ”påstådda” okunnigheten, så jag frågade honom senare vad han hade läst om ämnet. Han gav två referenser - den ena var samma som jag fått från socialantropologer, som alltså inte diskuterade ämnet.
Den andra var Anette Weiners bok om trobrianderna ”Women of value, men of renown” från 1973. Det visade sig att även om hon skrev att trobrianderna numera var helt medvetna om sambandet, hade de berättar för henne att de för några decennier sedan INTE hade känt till det! Så var det med DET ”beviset”.
Gardell passade också på att påstå att bara extremt fördomsfulla personer kunde komma på idén att ”de svarta i Australien” skulle vara ”så dumma i huvudet” att de inte förstod detta uppenbara…
Nu visste jag förstås att just Ashley Montagu hela tiden kämpat MOT en nedlåtande syn på Australiens urinvånare, och att han gjorde mycket klart att de inte på något sätt hade en lägre intelligens. Han hade dessutom varit en aktiv antirasist redan på fyrtiotalet - han skrev för övrigt boken "Man’s Most Dangerous Myth: The Fallacy of Race" 1942! Och att ingen någonsin hävdat att Phyllis Kaberry skulle ha en fördomsfullt nedlåtande syn å urinvånarna...
OK, samtidigt kan det ju finnas en omedveten rasism även hos de mest sympatiska personer, men den typen av ad hominem-argument räcker inte, om det inte finns andra argument som backar upp dem. Och det finns det inte.
Vad som nu intresserade mig vansinnigt var nog motståndet mer än ämnet i sig. Att ett så massivt förnekande av hundratals etnografiska rapporter, kombinerades med en nästan total avsaknad av argument fascinerade mig,
Så jag började tänka att en undersökning av ett sekels debatter om denna fråga skulle var ett idealiskt avhandlingsämne. Men jag insåg att det knappast skulle accepteras då. Jag bidade min tid och hoppades att det skulle komma en chans.
Den kom efter att institutionen och jag blev rörande överens om att ämnet satanism inte var så lämpligt som avhandlingsämne, för mig, där och då.
Så en dag tog jag mig mod och kastade fram förslaget.
Det blev blankt nej. Med det i sammanhanget lite underliga argumentet att ”socialantropologerna skulle bli sura”.
De kanske de skulle. Eller kanske inte. Några år snare var det en socialantropolog, specialiserad på just australiska urinvånare, som föreläste på ett seminarium på religionshistoria. Jag tog upp frågan med honom, och han var både öppen och intresserad. Han hade ingen definitiv åsikt. Men han respekterade mina synpunkter.
I vilket fall som helst fattade jag nog beslutet att lämna institutionen efter detta nedslående nej. Det var nog mest rädslan för att förlora studentrummet som fick mig att stanna kvar ett antal år till...
Jag kan förstå varför ämnen som ”satanism” eller ”rituella övergrepp” skapar panik i många akademiska sammanhang. Men jag kan inte för allt i världen förstå varför diskussionen om det funnits folk som förnekat sambandet mellan samlag och reproduktion är så känsligt.
"Rasismargumentet" är, synes det mig, bara en ovanligt bisarr förevändning. I våra läroböcker i religionshistoria fick vi lära oss att många folk saknade kunskap om naturlig död och trodde att de flesta dödsfall berodde på magi. D.v.s.. alla som inte orakades av att människor blev fysiskt dödade. Men jag hörde aldrig någon invända att det i så fall skulle betyda att de som saknade den kunskapen var ”dumma i huvudet" och att forskarna som beskrev detta måste varit rasister.
Jag misstänker att det sårade den manliga fåfängan att tänka sig att det funnits folk som inte hade bemödat sig att ta reda på den centrala rollen som MANNEN har i detta avseende...
Kanske inte kastrationsångest, direkt men möjligen någonting i stil med ”fertilitetsångest”.
Naturligtvis var inte de australiska urinvånarna, trobrianderna eller invånarna på Bellonaön ”dummare” än vi. Eller "dummare" än andra skriftlösa folk som hade den ”självklara” kunskapen.
Ett grannfolk till trobrianderna hade till exempel ”kunskap” om mannens roll, men de trodde att sädesvätskan kom in i den manliga kroppen när män åt kokosnötter. Sädesvätska var i princip kokosmjölk. Denna teori förefaller definitivt mindre intelligent och sofistikerad än trobriandernas andebarnsteori - som bara kan väcka beundran i sin konsekvens och sinnrikhet…
Nåväl, detta ämne skulle ha varit roligt, lätt att skriva om, lätt att få tag i källmaterial – och nästan allt var dessutom på engelska!
Om jag hade fått tillstånd att skriva om det, därom är jag övertygad, skulle jag nog ha haft en godkänd avhandling idag – och det skulle jag nog tyckt vara riktigt trevligt. Jag skulle också ha lyckats skapa en akademisk diskussion om ett ämne som det nu helt enkelt inte pratas om.
Att jag inte fick den möjligheten är nog en av mina största besvikelser i vuxen ålder.
Friday, October 7, 2011
Mumiens hemlighet
/Denna kommentar har tidigare publicerats i i Socialisten 85/2007. ./
För ett tag sen såg jag Mumien - återkomsten (från 2001) på TV4. Den var en skitfilm, men det visste jag ju. Men jag ville ändå se den. Den är intressant som ett exempel på hur den fornegyptiska civilisationen nästan konsekvent demoniseras i dagens populärkultur.
Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.
Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).
Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.
Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.
Så som sagt, varför denna demonisering?
Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.
Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.
Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.
Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".
Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.
Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.
Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.
Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.
Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).
Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.
Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.
Så som sagt, varför denna demonisering?
Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.
Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.
Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.
Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".
Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.
Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.
Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.
Erik Rodenborg
Subscribe to:
Posts (Atom)