Gudinneveckan i Näsåker 2008

/Från min huvudblogg 20 juni 2008/

Har just kommit hem från den andra gudinneveckan i Näsåker. Den arrangerades av Tealogerna och den lokala föreningen Kvinnominne. Jag är precis som förra året väldigt glad över att ha varit där, det var givande, roligt, lärorikt.

Nyandlighet kan betyda mycket. Det finns auktoritära sekter, av det mer ruggiga slaget. Men här fanns ingen sekterism, men en gemenskap runt sökandet efter ett alternativ till den patriarkala gudsbilden.

Näsåker ligger vid Nämforsen, med sina hällristningsbilder,som domineras av avbildningar av Älgkon, som troligen var en gudinnefigur som dyrkades både i Skandinavien och Sibirien. Åtminstone är det en tolkning som för mig ter sig mycket rimlig.

Det var alltså en passande plats för Gudinneveckan, och en passande tid, veckan före midsommar.

Det är lite som julafton för en del barn, när Gudinneveckan slutar kommer man på sig själv med att längta efter nästa...

Gudinnevecka

/Från min huvudblogg 22 juni 2007/

Jag har just kommit från Näsåker. Där har det varit en gudinnevecka arrangerat av Den Uppvaknande Gudinnans Center/ Kvinnominne. De som vill titta lite på vad det är för något kan gärna kolla på deras hemsida på http://kvinnominne.se/

Jag var nu bara där de två sista dagarna. Jag var inbjuden för att hålla två föredrag om debatten om gudinnetro och matriarkala samhälen.

Jag vill bara säga att trots att jag bara var där två dagar kände jag mig oerhört glad över att vara där. Det var så fint, hela stämningen gjorde mig glad. Det var en tillställning präglad av glädje, entusiasm, humor – och för all del en hel del kaos också…

Ja, det var entusiasm – men absolut ingen fanatism. Det var inte någon sekt i vardande som tog initiativet… Det var helt enkelt en grupp kvinnor, som ville få ämnet gudinnetro och det gudomligt kvinnliga belyst ur olika synvinklar.

Jag är tacksam och rörd för att jag blev inbjuden, och jag kände mig på ett djupgående sätt hemma där.

Det ska bli en ny gudinnevecka nästa år, och jag kan rekommendera alla som är intresserade av ämnet att hålla utkik på Kvinnominnes hemsida när det börjar närma sig. Jag tror nästan alla som var där var nöjda, och det blir nog ännu bättre nästa år…

Rå och rånda som begrepp

/Skrevs  hösten 2006. Jag har gjort några ändringar;  har bland annat på ett ställe ersatt  "han/hon" med "hen"./

Skogsrån har ju blivit förtalade som huvudsakligen karltokiga och förföriska. Och de var de förstås, ibland, men framför allt var de ”rån”. Dvs de rådde, de härskade. Det är en helt och hållet vedertagen etymologi bland forskarna.

I Dalarna talade man inte om skogsrån, man talade om ”rånda”. Rånda var den som rådde över naturen, och det kunde gälla skogarna, bergen eller andra delar av naturen. På så sätt blir allt tydligare. Grunden i råföreställningen var att väsen, vanligtvis kvinnliga, härskade över naturen. De skyddade naturen, men också de människor som var förnuftiga att hålla sig väl med dem.

Skogen, sjöarna, bergen sågs i folktron som styrda av kvinnliga rån.

Men vad som är mindre bekant är att även det av människorna skapade ofta hade rån som vakade över det. De flesta har hört talas om tomten, men kanske inte tänker på att tomten i grunden är ett gårdsrå, med samma relation till gården som skogsrået har till skogen.

Nu är tomten nästan definitionsmässigt manlig, men det fanns andra gårdsrån, som inte kallades tomtar. Dessa var oftast kvinnliga. I ladugården fanns ibland ”ladugårdsdejan”, ett kvinnligt rå, och till och med i sågverket fanns ofta ett kvinnligt rå. Dessa rån kunde till exempel straffa de som utnyttjade sågen dygnet runt, och inte tänkte på att sågen måste få vila….

Men om någon skulle tro att gårdsrån och deras motsvarigheter i andra verksamheter (det fanns också till exempel skeppsrån) var något underkuvat tjänstefolk har hen så fel som det bara kunde bli. Dessa väsen måste respekteras – om det inte skedde kunde de förfärligaste saker hända. Även där finns en grundläggande likhet mellan naturens rån, som skogsrån, och de rån som är kopplade till mänsklig bygd.

Naturens rån var mer ambivalenta till människorna än vad råna som kopplades till det av människan skapade var, och det är ju ganska naturligt. För ett skogs- eller sjörå var naturligtvis människan en utifrån kommande inkräktare. Hennes uppgift var att råda över skogen eller sjön – människan var ju i grunden ett främmande element. För bebyggelsens rådare var tvärtom människan ett centrum i deras egen verksamhet.

Det finns något vackert i hela tanken på rån. Världen omkring oss är besjälad av väsen som på något sätt har (eller kan få) en relation till oss, och som samtidigt har en omvårdande och rådande funktion. Tanken är på många sätt tilltalande, och om inte kyrkan, i synnerhet efter reformationen, hade demoniserat hela råföreställningen skulle det ju ha kunnat utgöra en del av en religiös föreställningsvärld om tillvaron omkring oss, som skulle kunnat inge många en större trygghet än vad de kan få av flera idag gångbara religiösa världsbilder…

Litteraturtips

Åke Hultkrantz (red), The supernatural owners of nature : Nordic symposion on the religious conceptions of ruling spirits (genii loci, genii speciei) and allied concepts Stockholm 1961

Hur Ruth Whitehouse trollar bort jämlikheten i Induskulturen

Jämlika samhällem är farliga. Även förhistoriska sådana. De är ju bevis för att samhällen har kunnat fungera utan hierarkier, klasser, skikt och kvinnoförtryck.

Och ju högre tekniskt utvecklade ju farligare är de. Få akademiker bemödar sig om att försöka bevisa existensen  av hierarkier bland neanderthalarna. Något fler tror att sådana uppstod redan i senpaleolitikum, med de är ändå inte så måmga.

Andra tycks mena att i och med jordbruket blev samhällena  ojämlika.

Det arkeologiska materialet säger dock envist emot dem. Om man analyserar hus, gravar, och konst finns det inget, säger inget, som tyder på ojämlikheter i de tidiga jordbrukssamhällena.

Men sedan händer det ju något. Ojämlikheter, socialt och mellan könen, uppstår. Konsten blir mansdominerad och ofta krigisk. Samhällena ser ut att bli patriarkala.

Vad förändringen beror på kan man diskutera men jag tror fortfarande att Gimbutas modell är den som ligger  närmast sanningen..

Men det finns exempel på samhällen där denna jämlikhet ser ut att finnas kvar långt senare. Ett av de främsta exemplen på detta är Induskuturen.

Den existerade mellan ca 2.800 och 1.800 f.kr- i Indusdalen. Den byggde städer, mycket välordnade sådana. Den hade ett skriftspråk. Utifrån alla vedertagna definitioner var den en civilisation.

Den saknar alla materiella tecken på hierarkier. Alla hus är nästan lika stora. Man har inte funnit något som kan vara palats, överklasskvarter, eller andra tecken på existensen av en elit. Den materiella kulturen liknar dessutom den i många neolitiska kultuter, med en kvinnligt dominerad symbolik, och med fler kvinnliga än manliga avbildningar.

Allt talar för att den var egalitär.

Men - stopp. Hur kan den vara egalitär? Den byggde ju välplanerade städer, som inte kan ha vuxit fram spontant. Då måste väl en härskande elit ha legat bakom. Eller?

Ja, det är så många auktoriteter resonerar när de försöker förklara bort frånvaron av tecken på ojämlikhet i materialet.

I sin bok "The first cities", Phaidon Press, Oxford 1977, lägger Ruth Whitehouse ut texten. Hon är en framstående arkeolog och det är intressant att se hur hon resonerar om Induskulturen.

Så här skriver hon.

"What is clear is that we are dealing with an authoritarian and a hierarchical social and political system: without such a system the cultural unity found in Harappan towns from one end of the vast area occupied by the civilization to the other would be inexplicable. Likewise the planned layout of the towns, the efficient drainage systems and the existence of central 'state' granaries speak powerfully for the existence of a central authority with absolute control.

What we do not know is the basis of this authority. Were the Indian cities ruled by priests deputizing for gods as in Predynastic Sumer or by mortal kings as in Mesopotamia from the Early Dynastic period onwards or perhaps by monarchs who were both kings and gods as in Egypt? 

We do not know - neither unequivocal temples nor recognizable palaces have yet been found in any Indus city; no royal tombs like those of Egypt or Mesopotamia have come to light. In other word we have not excavated either the dwellings or the offices of the Indian rulers; we have not found their burial places of their bodies; we have not found a single object which we know to  be one of their possessions; we do not know the names of any of their exploits. They remain shadowy figures; only the cities themselves survive as testimony to the reality and extent of their authority". (s. 132).

Lägg märke till hur Whitehouse resonerar. Hon medger att det inte finns skuggan av belägg för existensen  av en privilegierad elit - men hon helt enkelt VET att den måste finnas. För så välplanerade samhällen kan inte ha byggts upp demokratiskt. Vanliga människor kan inte sluta sig samman och planera. Det måste finnas präster, kungar, och/eller eliter i varje samhälle som är välorganiserat.

Hon är ju inte ensam. När det gäller neolitikum finns det ju de som på största allvar menar att frånvaron av tecken på ojämlikhet i själva verket talar för att det skulle handla om att den härskande eliten medvetet vill dölja sin existens. De talar om "maskerad ojämlikhet".

Så långt går inte Whitehouse - man får snarare intrycket att hon otåligt väntar på att man ska hitta dessa luxuösa palats och tempel.

Men det är klart att denna attityd avspeglar en speciell typ av människosyn. Som jag uppriktigt sagt finner ganska så obehaglig.

de Beauvoir fastnar i fällan

/Artikel av Kerstin Alfredsson från Socialisten nr 62, mars 2003. Inlagd med författarens tillstånd/.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den som intresserar sig för "kvinnofrågan" snubblar förr eller senare över namnet Simone de Beauvoir. Snarare förr än senare, faktiskt. Nina Björk som skrev bestsellern "Under det rosa täcket" menar till exempel att de Beauvoirs "Det andra könet" är 1900-talets viktigaste feministiska verk. Andra talar om kvinnorörelsens "bibel"

I fjol gavs "Det andra könet" ut i nyöversättning av Norstedts förlag.

Själv har jag länge känt en skepsis mot de Beauvoir. Mycket på grund av den dyrkan hon utsätts för i etablerade, akademiska kretsar. Visst, hon stod för kvinnors rätt att arbeta och hon försvarade rätten till fri abort. Men båda dessa rättigheter och mycket mer infördes faktiskt redan 1917 i Ryssland, efter oktoberrevolutionen. Så det var inget nytt - har jag tänkt.

Men ska man vara rättvis så måste man förstås se att Simone de Beauvoir inte verkade i Ryssland 1917 utan i Frankrike under en tid när helt andra värderingar var förhärskande. På 30-talet hade fascismen lyft fram ett konservativt kvinnoideal i Europa, och restriktioner infördes mot kvinnors arbete i flera länder. Vichy-regeringen i Frankrike gjorde 1942 abort till ett brott mot staten som kunde bestraffas med döden.

I Sovjetunionen hade Stalin och ett byråkratiskt skikt tagit över makten och infört en fasansfull diktatur som också ändrade synen på kvinnans och familjens roll. Abort förbjöds 1936 i Sovjetunionen och skilsmässor blev mycket svårare att genomföra. Kommunistpartierna världen runt tog direktiv från Moskva, och i Frankrike hyllade man under 40-talet den traditionella familjen och började precis som i Sovjet att tala om kvinnor som födde många barn som "folkets hjältinnor". Homosexualitet fördömdes.

När "Det andra könet" kom ut 1949 sattes den på index av påven, vilket betydde att goda katoliker inte borde läsa den. Men också kommunistpartiet tog klart avstånd, vilket inte de Beauvoir räknat med. Både hon och hennes livskamrat Jean Paul Sartre såg sig som socialister, och alls inte anti-kommunister.

Simone de Beauvoir slog alltså inte in öppna dörrar på 40-talet. Men den väsentliga frågan för den som år 2003 tvekar inför hennes 880-sidiga tegelsten är om den har något väsentligt att säga oss idag.   "Det andra könet" behandlar många ämnen: biologi, sexualitet, lesbisk kärlek, psykoanalys, litteraturkritik, myter och så vidare. Jag tänker här bara kommentera bokens inledande avsnitt om öde och historia. Hur besvaras den centrala frågan - varför existerar kvinnoförtrycket?

"Man föds inte till kvinna"

Ett citat ur "Det andra könet" som har blivit bevingat lyder: "Man föds inte till kvinna, man blir det". Just den formuleringen har många likartsfeminister hakat på. Tanken är att det inte är biologin som förklarar kvinnans underordning och nu rådande könsroller. Det handlar om prägling. Nina Björk beskriver hur pojkar och flickor från första andetaget behandlas olika (rosa eller blått täcke), att de får ett livsmanuskript som ger dem deras olika roller

Det kan man ju hålla med om. Det är bara att titta på klädbutikernas barnavdelningar så ser man den strikta könsindelningen - en tjej som vill ha bekväma och robusta byxor tvingas ofta gå över gränsen och acceptera att etiketten säger "Boys"

Men att det är så kan de flesta enas om. Frågan är varför.

På den frågan svarar Simone de Beauvoir märkligt, motsägelsefullt och ibland direkt felaktigt.

Hon hävdar att "Genom hela historien har de (kvinnorna/KA) varit underordnade mannen, deras beroende är inte följden av en händelse eller en utveckling." (s 28)."Kvinnan har alltid varit om inte mannens slav så åtminstone hans vasall" (s 30).

Det är en uppfattning som går stick i stäv mot en marxistisk historiesyn, och så vitt jag kan förstå det mesta av antropologisk forskning. (Se artikeln om Eleanor Leacock och indianstammen Montagnais-Naskapi.) I Engels bok "Familjens, privategendomens och statens ursprung", 1884, visar han med hjälp av den tidens senaste rön att kvinnans ställning inte alls förbättrats under historiens gång. Tvärtom. I samband med att kollektiven bröts upp och klassamhället infördes led kvinnokönet sitt "världshistoriska nederlag".

Simone de Beauvoir har läst Engels, men hon är inte nöjd: "De viktigaste problemen har smusslats undan. Historiens vändpunkt utgörs av övergången från egendomsgemenskap till privategendom, men vi får absolut inga upplysningar om hur det kan ha gått till", skriver hon. Alltså är det inte säkert att teorin stämmer.

Bara biologiska förklaringar kvar

Det är sant att det finns stora brister i Engels bok. Han medger också själv att man inte vet hur övergången såg ut. Men om man inte ser kvinnans underordning som kopplad till samhällets organisation, och en ekonomi som bygger på utsugning, då återstår ju bara biologiska förklaringar. Simone de Beauvoir halkar ner i den fållan gång på gång.

Hon talar om männens större styrka, att kvinnorna för att försvara sig mot fiender och för att försörja sig själva och sin avkomma måste få beskydd av krigarna samt erhålla "förnödenheter från männens jakt och fiske". Men även om man tror på en oerhört strikt arbetsfördelning mellan könen där bara män jagade (vilket inte jag gör) så har det ju visat sig att det har varit samlandet, som inkluderar smådjur, som stått för merparten av födan. Undantag är möjligen arktiska områden.

De Beauvoir för ett resonemang om immanens (upprepning, reproduktion) och transcendens (kreativitet, utveckling, överskridande), där hon hävdar att kvinnorna sen urminnes tider varit passiva. "Men att föda barn och amma är hur som helst inga aktiva handlingar, de är naturliga funktioner som inte ingår i något projekt (...). Hon är dömd till hushållsarbete eftersom det är det enda som kan förenas med moderskapets plikter, men det låser fast henne i upprepning och immanens. Det upprepar sig dag efter dag (...) det skapar ingenting nytt". (s. 99).

Om Simone de Beauvoir här sagt att hon beskriver kvinnornas situation i den franska borgarklassen under hennes egen uppväxt hade man kunnat hålla med. Men talar man om mänsklighetens historia då blir det helt uppåt väggarna.

De Beauvoir fortsätter i samma spår: "I mannens fall är det helt annorlunda. (...) Homo faber är från tidernas begynnelse en uppfinnare: redan den käpp och den klubba som han använder sig av för att skaka ner frukt eller slå ihjäl djur är redskap med vilka han utvidgar sitt grepp om världen. Han nöjer sig inte med att hemföra fiskar som fångats i havet, han måste först erövra vattnets domäner genom att urholka trädstammar till kanoter...". "För att upprätthålla skapar han, han överskrider nuet, han öppnar framtiden".

Var kommer dessa uppgifter från? Skulle bara män ha uppfunnit saker?.

Det finns många exempel ur antropologin på så kallade primitiva folk där män och kvinnor delar på praktiskt taget alla uppgifter: samlande, jakt, barnskötsel, husbygge, beslutsfattande, deltagande i högtider och fester och så vidare.

Att kvinnor haft begränsad rörlighet i slutet av graviditeten och strax efter förlossningen innebar inte att de blev hemmafruar. Det vore en orimlighet i forntidens omkringströvande band.

"Kvinnornas guldålder"

Antropologen Eleanor Leacock har många gånger apropå så kallade ursprungliga samhällen understrukit att där fanns ingen åtskillnad mellan en kvinnornas privata hushållssfär och en männens offentliga arbetssfär. Det stora kollektiva hushållet var samhället, och där bidrog alla. Produkter konsumerades direkt och förvandlades inte till varor.

Lite längre fram i texten verkar det också som om de Beauvoir ändrar synsätt och säger emot sig själv. Hon skriver att i tidiga jordbrukarsamhällen har kvinnan ofta "utomordentligt högt anseende". Moderskapet uppskattas när det behövs arbetskraft. Egendom uppstår i kollektiv form. Kvinnan är inte förslavad i äktenskapet utan del av sin egen klan tillsammans med sina barn. Den gemensamma egendomen överförs på kvinnolinjen. de Beauvoir skriver till och med att jordbruket, vävandet, keramiken, varuutbudet och handeln ofta ligger i kvinnornas händer. Kvinnan anses ha magiska krafter och religionen domineras av den Stora Gudinnan.

Vad mer krävs egentligen för att visa att kvinnan vare sig var slav eller vasall? Men de Beauvoir låter sig inte påverkas. Nej, Engels hade fel, kvinnornas guldålder var bara en myt. Det är nämligen så att "hur mäktig hon än kan tyckas vara uppfattas hon genom begrepp som det manliga medvetandet har skapat. Hur skräckinjagande alla de gudabilder som mannen har utformat än må vara, är de i själva verket beroende av honom och det är därför möjligt för honom att förstöra dem.".

Med ett sådant resonemang - att det spelar ingen roll vilken ställning kvinnan i verkligheten har eftersom det är mannen som har givit henne hennes position - kan man förstås hävda vad som helst. Men det blir ärligt talat rent hokuspokus. Och det enda belägg de Beauvoir har för sitt påstående är ett par citat från den kontroversielle antropologen Claude Lévi-Strauss. Ett lyder: "Den offentliga, eller helt enkelt sociala, makten tillkommer alltid männen.".

Sen när de Beauvoir ska gå vidare och förklara varför männen dominerar säger hon: "detta fenomen är en följd av imperialismen hos det mänskliga medvetandet som objektivt försöker förverkliga sin suveränitet. Om inte den primära kategorin den Andre hade funnits i det mänskliga medvetandet, tillsammans med ett ursprungligt anspråk på att dominera den Andre, hade inte upptäckten av bronsredskap kunnat leda till förtrycket av kvinnan.".

Människans natur?

Bronsredskapen kan vi lämna därhän för tillfället, men i övrigt låter det här förvillande likt det borgerliga resonemanget om "människans natur". Jag tycker att människan som egoistisk, konkurrerande och girig ligger nära till hands, trots att de Beauvoir inte hävdar det.

Simone de Beauvoir menade att en förändring var möjlig, både i samhället i stort och för kvinnorna. Men med den syn på historien som hon presenterar känns det inte trovärdigt. Om kvinnor alltid tidigare, oavsett samhällsorganisation, varit underordnade - varför skulle det ändras i framtiden?.

Och att säga att hon var fångad i sin tid känns inte som en riktigt bra ursäkt. Alexandra Kollontay hade ju redan 1925 publicerat Kvinnans ställning i den ekonomiska utvecklingen, som har en helt annan syn på kvinnornas kapacitet i tidigare samhällen.

Vad vi behöver idag är en teori som knyter ihop Engels grundtes med fakta från modern forskning och förklarar kvinnoförtrycket utifrån den materiella verkligheten.

Kerstin Alfredsson

Litteraturtips: Eva Lundgren-Gothlin: Kön och existens
Alexandra Kollontay: Kvinnans ställning i den ekonomiska utvecklingen.
Leo Trotskij: Den förrådda revolutionen (avsnittet "Familj, ungdom, kultur")

Två synsätt på minoiska Kreta

Jag har just läst om "Dawn of the Gods" av Jacquetta Hawkes från 1968. Samtidigt har jag jämfört den med "The Emergence of Civilization" av Colin Renfrew från 1972.

De handlar båda om minoiska Kreta och mykenska Grekland. Både beskriver utvecklingsprocessen, och diskuterar likheter och skillnader. De ligger ju nära varandra i tiden och ändå är de så olika. Skillnaden är som natt och dag.

Jacquetta Hawkes kan ses om en traditionell arkeolog. Hon fick sin skolning under den tiden då arkeologisk metod mest handlade om grävtekniker, kronologiska bedömningar, stratigrafi, och liknande. Inte om analyser av samhällssystem och social utveckling. Det innebar ju inte att arkeologer som var skolade på det sättet var ointresserade av det senare. Men de fick använda sitt eget huvud för att tolka vad det arkeologiska materialet avspeglade. Hur samhällen, religioner, och levnadsvanor såg ut. Det fanns ingen generell metod för detta.

Colin Renfrew blev på 60-talet ledande teoretiker i "New Archaeology" också kallad processuell arkeologi. Där hade det utvecklats en distinkt syn på hur man ska analysera samhällen. Grunden var en syn på demografi och ekologi som samhällets bas. Någonstans mittemellan kom ekonomin, och sedan som överbyggnad den sociala organiseringen. Synsättet hade vissa likheter med marxism - men dess syfte var då inte att förändra världen. Tvärtom, det blev snart en mycket konservativ strömning, som aldrig ställde några frågor som kunde vara obekväma i samhället av idag.

Det är nu ganska intressant att se hur denna metodskillnad avspeglar sig i dessa två böcker , som behandlar samma regioner, perioder och kulturer.

Hawkes är som sagt traditionell arkeolog. Dessa kunde välja ut sina egna metoder för en samhällsanalys. Hawkes väljer en metod som måhända kan ses som idealistisk. Och det är den nog. Men den säger nog ändå mer väsentliga saker om dessa två kulturer än vad Renfrews gör.

Hawkes utgår från att den mykenska kulturen kan ses som "manlig" och den minoiska som "kvinnlig" - som ett utryck för "manliga" respektive "kvinnliga" "krafter". Hon medger själv att dessa begrepp är en aning oklara, men följer ändå denna metod genom hela boken. Hon visar på att den minoiska konsten avbildar kvinnor mer än män, och att den aldrig avbildar väpnade strider. Att den minoiska kulturen saknar monumental arkitektur, att den saknar bilder på manliga härskare med makt. Religionen ser ut att vara en dyrkan av en gudinna, och detta avspeglar den "kvinnliga" karaktären på hela kulturen,…

Den mykenska kulturen utmärks tvärtom genom sina befästa palats, monumentalarkitektur, militarisering, rika kungagravar, och den avbildar män mer än kvinnor.

Hennes metod kan förvisso  IBLAND verka inte bara idealistisk utan också rent metafysisk. Och hon definierar till och från "kvinnligt" och "manligt" på ett sätt som närmast motsvarar medelklassfördomar i den kultur hon själv levde i. Men hon träffar ändå på många sätt rätt i sin analys. Det finns en kvalitativ skillnad mellan mykensk och minoisk kultur, och den HAR något med skillnaden mellan "manlighet" och "kvinnlighet" att göra. Eller mer exakt - skillnaden mellan en patriarkal och en "kvinnocentrerad" kultur.

Sedan har Hawkes nog ganska så fel när hon beskriver den senare klassiska grekiska kulturen som en harmonisk syntes mellan manligt och kvinnligt. Det var den inte, den var patriarkal, och det ofta nog mer än den mykenska.

Om man nu övergår till Renfrew så har han ju en mer klart definierad metod än Hawkes. Han diskuterar alltså ekologi, demografi, näringsliv, och social organisering. Men till det senare räknar han inte in relationen mellan män och kvinnor. Om samhällen är exempelvis matri- eller patrilinjära intresserar sig inte Renfrew det minsta för. Och inte heller om de är militariserade eller inte. Att det saknas tecken på strider på det minoiska Kreta, medan det finns hur mycket som helst i mykenska Grekland tas i förbigående upp på en halv sida, i en bok på 595 sidor. Och han drar inga som helst slutsatser av det.

Istället analyseras mykenska Grekland och minoiska Kreta på samma sätt - som samhällen som gradvis utvecklas från stamsamhällen genom hövdingadömen till stater. Att det skulle kunna finnas någon avgörande skillnad mellan dem antyds aldrig.

För saken är den att förhållandet mellan könen inte ingick i de processuella systemteoretikernas variabler. Inte heller effekten av krig, eller av invasioner. Medan Hawkes diskuterar patriarkala indoeuropeiska invasioner, på ett sätt som liknar Gimbutas, behandlas inte detta av Renfrew. För honom är (för)historien en abstrakt, nästan matematisk process där de olika ekologiska, demografiska, ekonomiska, och politiska variablerna gradvis utvecklar samhället från stamsamhälle till stat. Livlöst, könlöst, abstrakt.

Vad vi kan se här är alltså att den frånvaro av fixerad metod för samhällsanalys som kännetecknade den "traditionella" arkeologin här kunde ge riktigt intressanta resultat. En kunnig arkeolog med ögonen öppna för det specifika kunde ställa många intressanta frågor - och antyda en hel del svar.

Medan den "vetenskaplige" processuelle systemteoretikern lyckades undvika nästan allt intressant och istället byggde upp abstrakta modeller som nästan ger intrycket att vara datorsimuleringar. Och kanske till stor del också var det...

Nej, jag har inte LUSLÄST Renfrews sexhundrasidiga  bok. Och kommer heller inte att göra det. Men tillräckligt noggrant för att få en klar bild av hans grundmetod. Om den tycker jag alltså inte. Åtminstone inte när den appliceras på minoiska Kreta….

Ämnesuppdelning

Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.

Britt-Mari Näsströms dubbla måttstockar

Britt-Mari Näsström är en religionshistoriker som skrivit en rad läroböcker om olika ämnen. Jag hade en skriftlig debatt med henne 1990, om existensen av förhistoriska matriarkat. Den skulle publicerats i Svensk Religionshistorisk Årsskrift, men det blev aldrig av.

Näsström har gång på gång, i bok efter bok, förnekat att det skulle ha funnits samhällen där kvinnor haft mer makt än män. I själva verket får man intrycket att hon inte ens kan tänka sig att det funnits jämlika samhällen. I matrilinjära samhällen, hävdar hon, har alltid morbrodern makten i familjen.

Hon kan självfallet hävda vad hon vill, även i läroböcker, men det blir ganska så tveksamt när hon dessutom på andra ställen å ena sidan förklarar bort entydiga belägg för människooffer i patriarkala kulturer- å andra sidan självsäkert påstår att människooffer förekom i den matrifokala kulturen på minoiska Kreta - trots att beläggen där är, milt sagt,  oerhört svaga.

Vad gäller den (patriarkala) fenicisk-kanaaneiska kulturen anser den överväldigande majoriteten av forskarna att det där förekommer övertygande belägg för att många barn offrades till gudarna. Vi har både israelitiska, grekiska och romerska vittnesmål om saken. Men, än mer avgörande, vi har de utgrävda offerfälten i framförallt Karthago, men delvis också i andra feniciska orter runt Medelhavet, där rester av tusentals barn återfunnits tillsammans med offrade djur. Ofta förekom där texter som förklarade att barnen getts till Tanit eller Baal Hammon.

För mer detaljer se gärna bland annat Shelby Browns arbete Late Carthaginian child sacrifice från 1991.

Men så här skriver Näsström i sin bok Forntida religioner (Studentlitteratur, Lund 2003) om denna kultur: "Under slutet av 1800-talet e.kr. skildrades den som oerhört grym och orgiastisk i kontrast mot den framväxande kristendomen i såväl bibelkommentarer som underhållningslitteratur. Guden Molok som antogs sluka små barn och förtära dem genom eld är ett exempel på detta. Numera ställer man sig tveksam till dessa skildringar och snarare var det så att man kunde ersätta offret av den förstfödde med en vädur, liksom Abraham ersatte offret av Isak. Kanske var feniciernas gudar inte grymmare än andras." (s, 50).

Hur en lärobok, utgiven av Studentlitteratur så kan ignorera uppenbara och allmänt erkända fakta är obegripligt.

Däremot uttalar Näsström sig, anmärkningsvärt nog, helt självsäkert om att barnoffer utfördes på minoiska Kreta. Så här skriver hon om detta: "Även människooffer förekom, vilket fynd av ben i palatset i Knossos visar. Dessa tillhörde barn som inte bara dödats, utan också förtärts rituellt - ett av de få exempel på rituell kannibalism som världen känner."(s. 94).

Saken är den att beläggen för människooffer på minoiska Kreta inskränker sig till 3 möjliga fall från den minoiska kulturens slutfas, när den stod på gränsen till undergång. De är mycket omstridda, eftersom det saknas några som helst liknande tidigare fall, eftersom den minoiska konsten i motats till den feniciska aldrig avbildar människooffer, (däremot djuroffer!) och eftersom de osteologiska beläggen går att tolka på många olika sätt.

Det finns ju en klassisk grekisk berättelse som antyder existensen av minoiska människooffer, (men, väl att märka, inte barnoffer!) men den står helt ensam i den antika litteraturen.

Dennis D Hughes föreslår i sitt arbete Human sacrifice in ancient Greece (1991) att de skelettfynd som har tolkats som människooffer på Kreta skulle kunna vara sekundärbegravningar.

Men saken är den att Britt-Mari Näsström ofta verkar ha ett starkt behov att försvara patriarkala "hedniska" kulturer mot "demoniserande" anklagelser om människooffer och grymma riter. Men när det gäller de som inte alls verkar vara patriarkala föredrar hon uppenbarligen att antingen förneka dess existens - eller som i detta fall - att "demonisera" själv!

"Isis loves me, this I know"...

En vanlig kristen ramsa i USA (egentligen första raden i en längre sång) är "Jesus loves me, this I know, cause the Bible tells me so". Vackert, men lite av ett cirkelresonemang.

För några år sedan letade jag på nätet om det fanns några nyhedniska motsvarigheter, där Jesu namn hade ersatts av olika gudinnor. Jag hittade flera.

En var "Kali loves me, this I know, cause the Vedas tell me so". Ganska så dumt. Kali nämns inte ens i de vediska skrifterna.

En annan var "Freyja loves me, this I know, cause the Edda tells me so". Men det står ingenting i Eddan om att Freja älskar alla människor. Däremot insinuerar Loke i några berömda strofer att Freja har älskat med i stort sett alla gudar, men det är ju inte riktigt samma sak.

En tredje var "Isis loves me, this I know, cause Osiris tells me so". Det finns nu inga citat från Osiris i några fornegyptiska texter som försäkrar att Isis älskar alla. Däremot finns ju sådana påståenden om Isis i den senare Isiskulten, men det är en annan sak. Men, vem vet, den som skrev versen hade kanske fått en personlig uppenbarelse av Osiris...

Alla dessa citat har nu försvunnit från nätet. Men det finns andra, senare.

Först en rad om Freja. "Freyja loves me this I know, For the Valkyries told me so." Jag har rättat ett stavfel, "valkyries" var felstavat. Nu nämner inga fornnordiska skrifter något sådant uttalande från någon valkyria, men det kan ju ha varit en uppenbarelse, även detta.

Denna mening som jag också hittade idag är ganska så rimlig. ""Kali loves me this I know, cause the Tantras tell me so". Ja, det finns med all säkerhet tantriska texter som säger att Kali älskar alla, så det låter inte så orimligt.

En lite längre, ganska så vacker, strof om Isis inleds med: "Isis loves me, this I know, Mother God has told me so. She is strong and so are we. Fighting for equality." Jag väljer att inte citera hela för att inte bli beskydd för upphovsrättsbrott..... Men leta gärna efter den på nätet....

Till sist denna. "Isis loves me this i know, she blesses me where ever i go". Den är också riktigt vacker, och den som lade ut det föll inte i fällan att citera några urkunder, som hon inte hade läst....

Stockholms gudinnefestival

Vill gärna tipsa om en gudinnefestival som arrangeras av föreningen Terra Mater på Långholmens folkhögskola måndagen den 13 till onsdagen den 15 augusti i år.

Jag citerar direkt från Terra Maters läsvärda hemsida.

"Välkommen till Stockholms Gudinnefestival med föredrag, workshops, utställningar mm. och större s.k." Frans-arrangemang" på bägge sidor av programmet - spunnit av många fantastiska, entusiastiska och kunniga människor och ihopvävt och sammantvinnad till en glödande, röd tråd genom sex dagar.

Gudinnefestivalen är för alla oss som väcka gudinnan och urkvinnan i oss, som vill dansa, samtala, skratta, upptäcka, lyssna inåt och utåt och vill dela med varandra, för alla oss som vill slå djupa rötter i bergsskrevorna och stå stadigt. Alla vi som vill snurra ystert runt, tvinna samman, väva ihop, knyta band, göra nät och förena med starka knutar! Alla vi som bejakar den underbara jord vi lever på – Moder Jord."

Själv kommer jag förresten att hålla föredrag där om Kali och Durga under rubriken "Gudinnornas återkomst" på tisdagen den 14.

I övrigt kommer bland annat Adele Änggård, Afrodites Ångbåt, Camilla Måne, Ewa Larsson, Kirsten Brunsgaard Clausen, Märta-Lena Bergstedt, och Tina von Rein att medverka. Och många, många fler…

Den som vill veta mer, besök gärna Terra Maters hemsida!