"Signs out of time"

Marija Gimbutas är ju mer aktuell än någonsin. Hennes kurganteori är numera bevisad, och hennes idéer om ett förhistoriskt matrifokalt Europa är ju idag mer accepterade än tidigare.

Denna dokumentär om henne är positivt hållen, och gjordes 2003.

Den är intressant och informativ. Den behandlar hennes liv, hennes teorier  och de diskussioner dessa teorier skapade, Dess fokus är framförallt på hennes teorier om gudinnor och matrifokala samhällen, och inte så mycket på Kutganteorin. 

Dokumentären har ju en klar bias, (vilka dokumentärer har inte det?) men man behöver inte på något entydigt sätt anamma denna  i sin helhet för att uppskatta den. Det räcker med att vara öppen för att Gimbutas i många avseenden visat sig ha rätt. Därför är även de teorier som inte kan ses som bevisade absolut värda att ta på allvar.

Se den gärna.

Karin Bojs, DNA, Marija Gimbutas - och megalitgravar

För ett tag kom en bok med titeln "Europas mödrar de senaste 43000 åren" ut på Bonniers förlag. Den är skriven av DN-journalisten Karin Bojs och är ett försök att reda ut frågetecknen i Europas förhistoria genom att använda DNA-analyser.

Arkeologin har fått en stor hjälp av möjligheten att kartlägga DNA, såväl från bevarade delar av kroppar, som från fragment från artefakter. DNA har möjliggjort ett lika stort språng framåt för forskningen om förhistorien som tidigare  c14-metoden gjorde. 

c14-metoden möjliggjorde exakta dateringar; DNA-analyser möjliggör exakta kunskaper om hur människor har förflyttat sig i förhistorisk tid.

Det är denna nya forskning som Bojs presenterar. Inte nog med det - hon försöker också dra slutsatser om hur samhällena utvecklats, utifrån detta material.

Hon börjar så tidigt som övergången när Homo Sapiens tog över från Homo Neanderthalensis, och hon fortsätter ända in i järnåldern. 

Hon konstaterar att Europa genomgått tre gigantiska folkvandringar - den första när de första jägar- och samlarna kom hit efter istiden; den andra när de första jordbrukarna kom hit  - och den tredje när de boskapsskötande nomadfolk som talade indoeuropeiska språk kom hit.

Det sista innebär att DNA-forskningen slutgiltigt och entydigt nu har bevisat Marija Gimbutas tidigare omstridda teori om de indoeuropeiska folkgruppernas spridning. Dessa började spridas redan före år 3000 f.kr.  (Fast Bojs använder konsekvent antalet år före nutiden, istället för  att ha f.kr. som utgångspunkt).  

Gimbutas indoeuropeiska teori är nu alltså bevisad. Och det tillhör bokens förtjänster att den klart visar hur bevisningen ser ut.  

Utifrån det arkeologiska materialet visade Gimbutas också att den urindoeuropeiska kultur som spreds också var extremt patriarkal och militariserad. Även där håller Bojs med. Hon visar hur även detta får ett mycket starkt stöd i det arkeologiska materialet.

Men Gimbutas sade ju mer än så. Hon försökte också visa hur de samhällen som fanns i Europa före den indoeuropeiska expansionen var kvinnodominerade - och socialt jämlika. Den materiella kulturen som fanns före indoeuropéerna beskrev hon som matrifokal, matrilokal och matrilinjär.

Här blir Bojs mer vag, även om hon helt accepterara att de förindoeuropeiska samhällena var socialt jämlika (med några undantag, se nedan). Hon noterar också Gimbutas  åsikt att de var matrifokala och hon säger att det kan vara möjligt att i alla fall kulturerna i Sydösteuropa (och om man går utanför Europa även de i Mellanöstern) verkligen var detta. Men hon nöjer sig att säga att det kanske är möjligt - hon anser att det inte kan ses som bevisat.

Det är en rimlig ståndpunkt.  Men det beror förstås också på vad man menar med bevisat. Och här tycker jag det är en svaghet hos Bojs att hon inte noggrannare går igenom Gimbutas argumentering och de materiella belägg som denne mycket noggrant lagt fram (framförallt i det monumentala arbetet "The Civilization of the Goddess" från 1991, som numera tyvärr är svår att få tag på).

Som jag ser det är de belägg Gimbutas lägger fram för detta oerhört övertygande - vad gäller Sydösteuropa (och förstås Mellanöstern). 

Jag retar mig alltså lite på Bojs vaghet i detta.

Men Europa består ju inte endast av Sydösteuropa. Gimbutas anser att hennes matrifokala teori stämmer för hela Europa. Men det går faktiskt lätt att tänka sig att Gimbutas extrapolerar beläggen från  Sydösteuropa och okritiskt överför modellen till exempelvis megalitkulturen i Västeuropa (och stora dekar av Norden)  och den bandkeramiska kulturen i Centraleuropa. 

I dessa områden hittar man nästan inga kvinnofiguriner eller andra kvinnliga artefakter -  som det alltså  vimlar av i Mellanöstern och Sydösteuropa.

Gimbutas argumentering i dessa områden blir mer indirekt. När det gäller megalitgravarna hävdar hon att dessa var ikonografiska symboler för jordgudinnans livmoder. Hennes argument är faktiskt ganska bestickande.

Men den som i likhet med mig har anammat denna syn på megalitgravarna  - kan bereda sig på en chock när hen kommer till avsnittet om denna,  i Bojs bok.

Bojs lägger fram material som klart verkar visa att endast en liten elit fick begravas i megalitgravarna -  men det blir värre än så. Enligt Bojs visar DNA-analyser att de som begravs i dessa elitgravar är patrilinjärt relaterade fäder och söner i nedstigande led. Och deras kvinnor, som dock inte bildar något släktskapsträd, utan verkar vara ingifta i en patrilinjär ätt. .

Bojs hävdar alltså - på vad som verkar vara goda grunder - att patriarkatet utvecklades i Västeuropa (med början i nuvarande Frankrike) innan några indo-européer ens hade kommit i närheten. Och att detta samhälle var socialt skiktat och elitstyrt. Hennes syn på megalitkulturen ligger faktiskt nära den som Göran Burenhult lade fram i sin bok "Stenmännen" (en bok som jag faktiskt ganska hårt kritiserat på andra ställen i denna blogg).

Men - vid närmare eftertanke står förstås detta inte i motsats till teorin om i alla fall gånggrifterna som avbildningar av jordgudinnans livmoder. Trots allt kan ju även män i patrilinjära eliter dyrka jordgudinnor... även om samhället är ojämlikt och mansdominerat.

Jag bör tillägga att jag själv fick en av de mest starka känslomässigt-religiösa upplevelserna i mitt liv när jag 1991 kröp in i en megalitgrav.

Frågan är om denna upplevelse retroaktivt kommer att påverkas av min läsning av  Karin Bojs...

 

Marija Gimbutas

Dokumentär om minoiska Kreta

En intressant, och suggestiv, över en och halv timmas dokumentär om minoiska Kreta kan ses här.  

Men de första 30 minuterna utgår från 1800-talsbilden av denna kultur. Det är först efter detta som vi får möta den verkliga minoiska civilisationen. 

På ett mycket sympatiskt sätt.

Ett sätt att göra Hare Krishna mållösa?

Det fanns en gång en tid då Hare Krishna var mycket synliga på gator och torg. De hade en förfinad försäljningsteknik. Den gick ut på att man erbjöds en bok gratis och när man väl tagit emot den avkrävdes man en frivillig gåva. Jag gick faktiskt på det i alla fall en gång.

Så en dag kom jag på vad jag skulle svara Hare Krishna nästa gång jag träffade på dem. Jag kom på en svarsfras som jag undrade hur de skulle svara på. Jag såg verkligen fram emot det. Skulle de bli mållösa?

Man nu verkade det tyvärr vara så att Hare Krishna verkade få en nedgång efter att jag kom på idén. Det gick månad efter månad och jag stötte inte på dem. Jag började misströsta.

Men så kom tillfället. Det var kanske ett eller två år efter att jag kommit på idén.

Jag satt på en tunnelbana. Fram till mig kom två kvinnor som presenterade sig som Hare Krishna-medlemmar. De ville pracka på mig någon bok om Krishna.

Det visade sig dock att de kunde engelska men inte svenska. Men det kunde ju dessbättre jag också, så jag kunde framföra den uttänkta repliken på engelska istället.

Och jag sa: "No thanks, I prefer Kali".

Men de blev inte så ställda som jag hade trott. De skrattade och frågade hur jag kunde veta något om Kali. Jag sa att jag hade studerat religionshistoria.

De såg alltså roade - och riktigt glada - ut. Och reagerade inte alls negativt.

De gick av nästa station och önskade mig lycka till. Så mötet blev riktigt sympatiskt.

 

Kali-statyett från Calcutta - en stad vars namn enligt en teori ska betyda "Kalis land".

Hijras och Bahuchara Mata

Jag har tidigare skrivit om Hijras, en grupp av transsexuella i Indien. De tillhör de som kommer att dra nytta av en ny lag som införts i det landet. Som man kan läsa om här.

 

Denna lag godkänner transsexuella som ett tredje kön, som också enligt denna lag ska ses som en utsatt grupp, som ska kunna få speciellt stöd. 

Det finns en gudinna som har en speciell betydelse för Hijras. Det är Bahuchara Mata, som har ett tempel i Mehsana- distriktet  i Gujarat. 

Nedan en avbildning av henne (i mitten), från ca 1820-1840.

Hekate

Hekate är en grekisk gudinna av det mer märkliga slaget. Hon kopplas numera ofta ihop med spöken och häxerier.

Detta trots att hon - om man går till de forngrekiska källorna - egentligen är mycket välvillig. I alla fall mot de som hon vill vara det mot.

Hon sägs hjälpa och gärna besvara böner. Men endast när hon vill. Hon kan hjälpa idrottare inför tävlingar, och kvinnor som ska föda barn. Hon kan beskydda boskapen, beskydda hemmet, beskydda ryttare...

Hon ska ha varit dotter till två mindre kända gudar - Asteria och Perses.

Det som gör att hon idag ofta kopplas ihop med häxor och spöken är bland annat att hon också var en underjordens gudinna. Men inte bara det.

Hon är också kopplad till månen (enligt en del är hon rentav månen), och natten.

Hon har också en koppling till hundar, och det sades att när hundar skällde om natten på städernas gator var det ett uttryck för Hekates kraft.

Men framför allt är hon vägkorsningarnas gudinna. Det förekom att det offrades till henne vid vägkorsningar.

Hon ansågs vara kopplad till Kerberos, den trehövdade hund som bevakade ingången till dödsriket. Det gör att hon förutom sin välvilliga sida också har en del med döden att göra. Hon har alltså en kuslig sida - också...

Denna koppling kan ju hänga ihop med att hon ibland också själv ansågs vara trehövdad, vilket ju man kan se på nedanstående avbildning av henne.

Varför hon är det är inte helt klart, men möjligen hänger det ihop med att hon också ibland kallas "de tre vägarnas gudinna".

Nu kan man nog inte finna henne vid de upplysta vägkorsningarna vid de stora offentliga vägarna.

Men om man är ute på landet någon sen kväll, och passerar en mörk vägkorsning, låt oss säga mellan två skogsvägar, ska man kanske titta väldigt noga. Hon kanske kan ses någonstans där.

Vem vet?

Källa: David R. West, Some Cults of Geek Goddesses and Female Daemons of Oriental Origin, 1995 s. 188-220

Om Mata Om Kali with Kundalini Dance

Jag vill gärna tipsa om  att det på YouTube under ovanstående titel finns en oerhört suggestiv sång- och  dansvideo till Durgas och Kalis ära. Som jag inte har set tidigare. 

Den kan ses och höras här .

Gör det gärna. 

Durga som demonbekämpare

"The Curious Case of Çatalhöyük"

Se gärna detta föredrag av Ian Hodder.

Oerhört intressant. Ett egalitärt samhälle med tusentals invånare, som existerar över 1000 år utan tecken på hierarkier, eller våldsamma konflikter som leder till dödande.   

Och det verkar, anmärkningsvärt nog, inte finnas något samband mellan biologisk likhet och rumslig närvaro. Dvs boendet verkar inte vara kopplat till biologiska familjer.

Hodder verkar dock snabbt glida förbi att nästan alla avbildningar  av människor föreställer kvinnor. Och då äldre kvinnor. 

Çatalhöyük var ett samhälle som är svårt att föreställa sig. Just därför är föredraget mycket sevärt.

PS. För de som tycker att det är svårt att höra - ljudet blir bättre efter ett tag, dvs efter att Hodder själv tagit över mikrofonen.

En dröm om Monica Sjöö

Monica Sjöö (1938-2006) var en svensk konstnär, feminist och gudinnetroende, som  på 70-talet började driva frågan om att det före patriarkatet hade funnits ett matriarkalt samhälle, där gudinnetro var den dominerande religionen. Hon både skrev och målade mycket under de årtionden som kom. Bland annat skrev hon och Barbara Mor "The Great Cosmic Mother" 1987, en omfångsrik bok som beskrev såväl den tidigare gudinnetron som det förfall som kom med med patriarkatet. 

Jag har haft boken, men även om den har kommit bort minns  jag mycket av den. Jag har nog också påverkats en hel del av den. Men jag irriterades en del av att hon, underligt nog, verkade tro att den kananeiska,/feniciska kulturen var matriarkal.

Långt innan jag hade läst något som hon skrivit  träffade jag henne på ett vänsterbokcafé i Stockholm, som kallades Bokcafé Morianen. Det var måste ha varit 1975. 

Vi hade en livlig diskussion. Som den ganska så hårdföra marxist jag var då, tyckte jag att hon verkade flummig. Jag tyckte också att jag diskuterade logiskt med henne, och det höll hon faktiskt  med om, på sitt sätt. Med det lilla infernaliska tillägget :"Du är logisk ...  men det är en manlig logik". 

Det tyckte jag nog var ett osedvanligt direkt slag under bältet. Hur skulle man egentligen svara på något sånt?  

Åren gick och jag blev väl mindre hårdför i min marxism. Jag började läsa vad hon skrev. Förutom hennes  omfångsrika bok om gudinnekult skrev hon också en tunnare bok, och en pamflett, med kritik mot New Age. Som jag hade en stor behållning av. 

Förra natten drömde jag om henne.  Jag mindes mycket av drömmen när jag vaknade, men nu har jag nog glömt stora delar av den. Jag minns nog bara fragment. 

Men i alla fall hade jag flyttat in i en studentkorridor. (Det gör jag ofta i mina drömmar, jag skulle nog ha velat bott i en sådan hela mitt liv.)

Då träffade jag plötsligt Monica Sjöö. Det visade sig att hon bodde i samma studentkorridor. Jag bodde nära utgången, medan hon bodde längst in, på den andra sidan. 

Jag börjar prata med henne, och ber om att få hennes telefonnummer, vilket jag får. (Varför jag var så angelägen av att få hennes nummer, när vi i alla fall bodde i samma korridor, förtäljer inte historien. )

Jag hade med mig ett ex av hennes pamflett om New Age, och tänkte först visa det,  för att hon ska inse att jag är intresserad av det hon skrivit.  Men så kommer jag på att jag hade lånat ut den en vecka, och den som lånat den, hade vid ett centralt stycke i pamfletten skrivit kommentaren "idiot!" med kulspetspenna. Jag vill inte att hon ska få syn på det, så jag visar den inte för henne. 

Vi pratar länge, och sen tittar jag på klockan. Jag säger - "men jag har ju ett möte klockan fem". Då säger hon att hon tror att jag kommer att hinna i alla fall.  Sedan slutar drömmen. 

 Jag har inte tänkt på Monica Sjöö på flera år, så varför drömmer jag om henne nu?

Hon är alltså död nu. Jag är väl inte direkt spiritist, så det är ju lite svårt att beskriva att jag drömde om henne i termer som "I natt talade Monica Sjöö med mig i sömnen". Men det vore ju kul om jag kunde ha gjort det.

 

Med Kali - mot fiender och mörkermagi

Denna YouTube-länk går till en hymn till Kali som man ska kunna använda sig för att försvara sig mot fiender och mot mörkermagi.

Samma melodisnutt och textrad upprepas gång på gång under nästan exakt en timmes tid. Texten ska vara ett mantra. 

Många har väl fiender, och en del är kanske också rädda för att utsättas för mörkermagi...  Vem vet.  ;-)

Bilden nedan är ett så kallat Kali Yantra.  På ett tillförlitligt ställe på nätet definieras Kali Yantra på detta sätt.  

"The Yantra is a geometric symbol existing in the external world as well as a subject to be internalized within human consciousness. Kali is the Hindu Goddess of time, of change. She is the power of action, of the breath and of transformation (kriya-shakti). Kali’s essence is Divine Love. Through time, breath and Divine Love all things are accomplished. If we surrender to Her essence, She creates the energy and all is possible. The Kali Yantra, then, contains within it the transformative energy of change."