I början av detta år kom Mikael Häll ut med sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen: erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige (Malört 2013). Eftersom jag under ett antal år hade avsikten att doktorera på skogsrån var det självklart att jag skulle läsa den.
När jag sedan fick reda på att det på fem ställen i boken fanns en kritisk diskussion om två artiklar jag skrivit om ämnet blev jag förstås än mer angelägen att göra det. Så en dag i februari åkte jag till Hedengrens bokhandel och köpte ett exemplar.
Sedan skrev jag en kommentar där jag bemötte det Häll skrev om min behandling av Carl Wilhelm von Sydows syn på skogsråföreställningen.
Men sedan fick jag annat att göra, och följde inte upp det. Så jag tänkte lite kortfattat göra det nu.
Hälls avhandling fokuserar alltså på skogsråns och andra "naturväsens" erotiska karaktär. Det underlättas av att han koncentrerar sig på de berättelser och diskussioner som fanns på 1600- och 1700-talen. Hans främsta fokus är rättegångsprotokoll, men han diskuterar också utförligt skrifter av teologer och naturvetare från denna period.
Dessutom har han med en del sägner och folksånger, men det är inte speciellt omfattande. Det fanns ingen folkloristisk forskning på denna tid, så materialet är här mycket magert.
Det är uppenbart att det material han har i hög grad styr hans tolkningar. Han beskriver främst den syn som överheten hade i ett vid den tiden ganska så radikalprotestantiskt samhälle. Den var främst intresserad av "det onda" i naturväsendena. Vi får exempelvis höra mycket litet om positiva icke-erotiska kontakter mellan naturväsen och människor.
I sin teoretiska diskussion tar dock Häll upp rådarfunktionen hos skogsrån, bergsrån och sjörån. Han förnekar den inte alls, men han verkar mena att i denna finns en form av erotiskt element inbyggt - den "natur" som dessa råder i ses ju i termer av "vild" fruktsamhet (s. 362).
Mot det sista kan nu invändas att det på nära håll finns exempel på hur folktron beskriver "rådare" i ganska så icke-sexuella termer - som det finska och ryska manliga skogsrået.
När jag skulle skriva min avhandling (som sorgligt nog aldrig blev av) hade jag dels en annan utgångspunkt, dels ett annat material. Min utgångspunkt var en religionshistorisk teoribildning, företrädd av exempelvis Martin P:n Nilsson, Åke Hultkrantz och Ulf Drobin. I denna var rådarföreställningen central, vilket ju på sätt och vis ju kan härledas redan från själva namnet. "Rå" betyder "rådare" i betydelsen "härskare". Råna härskade över den del av naturen de var satta att härska över.
Den sexualitet som de ofta hade var i grunden underordnad denna rådarfunktion.
Det material jag först undersökte bestod i folkminnesanteckningar från Folkminnesarkivet i Stockholm. De var nedtecknade från 18-och tidigt 1900-tal (och några enstaka anteckningar från mitten av 1900-talet).
I de flesta fall hade anteckningarna gjorts av folklorister och etnografer. De hade ett helt annat intresse än vad jurister och teologer hade på 16-och 1700-talen. De var positivt intresserade av folktro. Inte i den meningen att de trodde på den själv, men de hade en relativt välvillig inställning till föreställningarna, och till de människor som trodde på dem. De ville inte alls demonisera, de ville göra föreställningarna begripliga.
Nåväl, jag läste igenom alla anteckningarna om skogsrån - och höll just på att gå vidare till bergsrån, sjörån och även gårdsrån innan jag avbröt projektet.
Vad gäller skogsrån började jag dessutom med att statistiskt bearbeta materialet. Jag kom inte så långt men jag hann räkna ut hur stor procentsiffra av berättelserna om skogsrån som hade sexuella inslag. Jag kom fram till att det var cirka elva procent.
Däremot hann jag aldrig dela upp denna siffra i andelen för sägner, memorat och trosutsagor. Jag har kvar materialet, så jag skulle i och för sig kunna göra det vid något tillfälle.
Som sagt. Min grundinställning är alltså den att rådarfunktionen är den som definierar just - råna. Det går att tänka sig ett rå utan sexualitet, men det går inte att tänka sig ett rå som inte råder. För i så fall vore det ju inget rå...
Varför just de svenska skogsråna (och i viss mån dess danska motsvarigheter) i relativt hög grad kom att förknippas med sexualitet har jag inget bra svar på. Det finns olika teorier, men ingen är helt övertygande. Det bör noteras att gruvrån normalt sett inte förknippas med sexualitet. Och definitivt inte gårdsrån, skeppsrån eller andra rån som mer direkt är kopplade till mänsklig bebyggelse.
I motsats till Häll anser jag alltså att sexualiteten inte finns i själva kärnan av föreställningen om naturrån.
Däremot finns den ofta där, i alla fall, och det är möjligt genom att råna uppfattas antropomorft. De ses då som en parallell "mänsklighet" -liksom exempelvis vittrorna. Och därför ses de som utrustade med samma drivkrafter som människor har. Som exempelvis sexualitet.
Detta är nog den grundläggande skillnaden jag har gentemot Häll.
I den mån skogsrået är utrustad med en sexualitet är den inte passiv eller underordnad. Att som Jan-Öjvind Swahn tala om "folktrons pinuppa" är helt missvisande. Här verkar Häll hålla med mig. Han refererar på sidan 404 instämmande min syn på skogsrået som ett "självständigt och kraftfullt sexuellt subjekt". Han instämmer också med min syn på att skogsråna i berättelserna har lite av samma ställning mot männen som männen hade mot kvinnorna i samhället. Könsrollerna var ombytta - mannen var underordnad det kvinnliga rået..
Däremot har han nog missuppfattat mig när han på sidan 406 ff bland annat diskuterar min formulering "I mötet med rået var denna skapelsens krona liten och rädd". Han menar här att de män som verkligen berättade om samlag med skogsrån redan stod utanför patriarkatet och därför inte såg sig själva som "skapelsens krona". Det handlade om udda, ibland marginaliserade män som inte passade in i det patriarkala systemet.
Han kan ha rätt, men saken är den att jag inte diskuterade de (fåtal) män som verkligen berättade om att de själva hade haft samlag med skogsrån. Några sådana förekom förresten inte alls i mitt material.
Jag syftade inte på berättelser om sexuellt umgänge. Jag syftade på fall där ensamma män från byn råkade förirra sig in i skogen, gärna när det började skymma, och i skogens mörka dunkel tyckte sig se och/eller höra (exempelvis) Talle-Maja eller Råhanda. I byn kunde de dominera över kvinnor hur mycket som helst. Men när de plötsligt tyckte sig se det mäktiga rå som de hört så mycket gruvliga saker om hjälpte ju inte detta.
Många av dem blev livrädda. Detta är också mycket väl belagt i folkminnesanteckningarna...
Wednesday, July 31, 2013
Monday, July 29, 2013
Att försvara hemmet mot manliga demoner
I David Kinsleys bok Hindu Goddesses: Visions of the Divine Feminine in the Hindu Religious Tradition (University of Californa Press, 1988) kan vi läsa en del intressanta saker om indisk byreligion.
I de indiska byarna dyrkas oftast de lokala gudomligheterna mer frekvent än de "stora" hinduiska gudarna. Varje by har för det mesta en lokal beskyddargud, som nästan alltid är en gudinna.
Dessa är oftast inte avbildade antropomorft, som de stora gudarna. De representeras ofta av stenar, trän eller små helgedomar.
En av dessa gudinnors främsta uppgifter är att skydda byarna mot katastrofer - som sjukdom och plötslig död.
Gudinnnan ses som byns moder, eller ibland som dess gemål. Hennes symboler finns ofta uppställda vid byns gränser, som ett sätt att skydda dessa.
Dyrkan av bygudinnan är inte kastbunden - alla deltar i dyrkan, och hon anses representera alla.
I utbyte mot dyrkan ger den lokala gudinnan god skörd, en rätt mängd regn, och skydd mot demoner, död och sjukdom.
Vilka är då dessa gudinnor? Jo, ofta anses det att det är kvinnor som förvandlats till gudinnor efter att i ett tidigare liv ha utsetts för övergrepp och orättvisor från män. Deras raseri mot män är så att säga användbart och lägger grunden till de energier som gör att de kan försvara byarna effektivt.
Som gudinnor är de oftast inte gifta, och när de är det, dominerar de över sina manliga partner.
De står för de lugna, trygga, ordnade "kvinnliga" bylivet. Utanför byn finns det vilda, det demoniska. Och detta demoniska uppfattas nästan alltid som manligt. De lokala gudinnornas huvuduppgift kan alltså sammanfattas som att skydda byn - mot manliga demoner. (Kinsley 197-204).
Det hela liknar faktiskt de teorier som den postprocessuelle arkeologen Ian Hodder utvecklade i sin omstridda bok The Domestication of Europe: Structure and Contingency in Neolithic Societies (Basil Blackwell 1990) om synen på "manligt" och "kvinnligt" i europeiskt neolitikum. Utifrån arkeologiskt material (re)konstruerade han en begreppsmässig symbolisk associationskedja som han kallade "agrios" - det manliga, vilda, fältet, striden. Och en som han kallade "domus" - det kvinnliga, domesticerade, huset, byn, och trygghet. Han hänvisade inte en enda gång till indisk religion, och han diskuterade inte ens religion överhuvudtaget.
Han såg dessa begrepp som symboliska system - en dikotomi som han ansåg genomsyrade det neolitiska tänkandet.
Hodders spekulationer, som ofta avfärdades som både flummiga och övermåttan spekulativa - har faktiskt en anmärkningsvärd parallell i de data Kinsley lägger fram från Indien.
I de indiska byarna dyrkas oftast de lokala gudomligheterna mer frekvent än de "stora" hinduiska gudarna. Varje by har för det mesta en lokal beskyddargud, som nästan alltid är en gudinna.
Dessa är oftast inte avbildade antropomorft, som de stora gudarna. De representeras ofta av stenar, trän eller små helgedomar.
En av dessa gudinnors främsta uppgifter är att skydda byarna mot katastrofer - som sjukdom och plötslig död.
Gudinnnan ses som byns moder, eller ibland som dess gemål. Hennes symboler finns ofta uppställda vid byns gränser, som ett sätt att skydda dessa.
Dyrkan av bygudinnan är inte kastbunden - alla deltar i dyrkan, och hon anses representera alla.
I utbyte mot dyrkan ger den lokala gudinnan god skörd, en rätt mängd regn, och skydd mot demoner, död och sjukdom.
Vilka är då dessa gudinnor? Jo, ofta anses det att det är kvinnor som förvandlats till gudinnor efter att i ett tidigare liv ha utsetts för övergrepp och orättvisor från män. Deras raseri mot män är så att säga användbart och lägger grunden till de energier som gör att de kan försvara byarna effektivt.
Som gudinnor är de oftast inte gifta, och när de är det, dominerar de över sina manliga partner.
De står för de lugna, trygga, ordnade "kvinnliga" bylivet. Utanför byn finns det vilda, det demoniska. Och detta demoniska uppfattas nästan alltid som manligt. De lokala gudinnornas huvuduppgift kan alltså sammanfattas som att skydda byn - mot manliga demoner. (Kinsley 197-204).
Det hela liknar faktiskt de teorier som den postprocessuelle arkeologen Ian Hodder utvecklade i sin omstridda bok The Domestication of Europe: Structure and Contingency in Neolithic Societies (Basil Blackwell 1990) om synen på "manligt" och "kvinnligt" i europeiskt neolitikum. Utifrån arkeologiskt material (re)konstruerade han en begreppsmässig symbolisk associationskedja som han kallade "agrios" - det manliga, vilda, fältet, striden. Och en som han kallade "domus" - det kvinnliga, domesticerade, huset, byn, och trygghet. Han hänvisade inte en enda gång till indisk religion, och han diskuterade inte ens religion överhuvudtaget.
Han såg dessa begrepp som symboliska system - en dikotomi som han ansåg genomsyrade det neolitiska tänkandet.
Hodders spekulationer, som ofta avfärdades som både flummiga och övermåttan spekulativa - har faktiskt en anmärkningsvärd parallell i de data Kinsley lägger fram från Indien.
Sunday, July 28, 2013
Det minoiska Kreta
I augusti är det meningen att jag - i ett ganska så informellt sammanhang--, ska hålla en inledning om minoiska Kreta. Så jag har återigen börjat att både läsa och fundera lite över denna fascinerande kultur. Och över hur den ofta behandlas i akademiska verk idag.
Att den minoiska kulturen i väsentliga avseenden skiljde sig från i stort sett alla samtida kulturer i Europa och Mellanöstern torde stå helt klart. Liksom att den hade stora likheter med långt tidigare, neolitiska, kulturer liksom - för övrigt - med Induskulturen i Sydasien.
Vi vet en hel del om den. I motsats till andra samtida kulturer - men i likhet med de äldre neolitiska - avbildades på Kreta kvinnor oftare än män. I motsats till de andra samtida kulturerna verkar de avbildningar som föreställer personer med makt föreställa kvinnor snarare än män. I motsats till andra komplexa samtidiga kulturer saknas alla avbildningar av någonting som verkar föreställa "kungar".
I motsats till de omkringliggande kulturerna var städerna och "palatsen" obefästa. I motsats till dessa var gravskicket fram till 1450 f.kr. till större delen kollektivt.
Fram till den allra sista perioden återfinns mycket få vapen från det minoiska Kreta. Bilder som föreställer strider saknas också i stort sett helt.
Religionshistoriker är i stort sett eniga om att det ikonografiska materialet från den minoiska kulturen tyder på en religion som dominerades av en kult av en eller flera gudinnor. Det finns också vad som troligen är manliga gudabilder, men de är underordnade.
Nu var inte minoiska Kreta neolitiskt. Det var ett bronsålderssamhälle med städer, tempel/"palats", - och något så modernt som avancerade avloppssystem... Levnadsstandarden för alla verkar ha varit god - även om sociala skillnader verkar öka markant under den sista perioden.
Problemet är att från och med 80-talet har det kommit fler och fler revisionistiska historieskrivningar som försökt vända upp och ned på bilden - på oerhört magra grunder. Det måste ses som en reaktionsbildning mot skolan kring Marija Gimbutas. Denna framhöll minoiska Kreta som en sista utpost från en neolitisk matrifokal, fredlig, gudinnetroende jämlik kultur. Detta har provocerat arkeologer och andra forskare att försöka visa att det i många avseenden egentligen var, i det närmaste - tvärtom.
Det är intressant att se hur man gör. Några exempel. Att minoiska Kreta inte var fredligt visas egendomligt nog enligt somliga av exempelvis deras avbildade tjurlekar . Att de som leker med tjurarna är både män och kvinnor, att inga vapen finns med, och att ingenting tyder på att syftet skulle varit att döda tjurarna ignoreras i dessa resonemang.
En annan bild som brukar användas är en klassisk sådan av två pojkar som boxas. Pojkarna verkar varit i kanske femtonårsåldern, ingen är beväpnad. Ändå finns det de som här talar om att detta avbildar "militär träning" .
Jag återkommer senare till några av de arbeten och de forskare som driver teser om militarisering. Just nu nöjer jag mig med nämna dessa två exempel.
En annan sak som gång på gång förs fram är möjligheten av att det skulle kunna ha funnits människooffer på minoiska Kreta. Det brukar ofta presenteras som om det vore ett bevisar faktum. Samma författare som brukar ignorera uppenbara belägg på människooffer från patriarkala kulturer brukar frossa i några få arkeologiska fynd från det minoiska Kretas absoluta slutfas.
Jag utesluter inte att det skulle ha kunnat funnits någon sådant, i en kultur som på alla håll var omringad av hot. Men beläggen är få, och skulle i sin helhet troligen istället kunna tolkas som exempelvis sekundärbegravningar
Men - å andra sidan - det är farligt att idealisera. Beläggen för människooffer på minoiska Kreta är mycket magra, men vi vet att djuroffer förekom regelbundet. Och om man väl är så att säga inne i ett idésystem som går ut på att det är nödvändigt med blodiga offer till gudomliga makter skulle det ju i en extrem krissituation kunna uppstå idéer att man kanske borde gå längre. Ett av de arkeologiska belägg som anförs för människooffer i den minoiska kulturens slutfas har återfunnits i resterna av ett hus som förstördes av en av de sista jordbävningarna under minoisk tid.
Minoiska Kreta är en utmaning mot våra förställningar om hur komplexa kulturer ser ut. Den står i många avseenden ut som ett mer tilltalande alternativ till de patriarkala krigiska högkulturer som omgav det. Det gör den värd att studera. Förutsättningslöst - inte för att nödvändigtvis "bevisa" att den nog minsann var lika otäck och patriarkal som alla andra....
Litteraturtips
R.F. Willets, The Civilization of Ancient Crete, University of Californa Press, 1977
Att den minoiska kulturen i väsentliga avseenden skiljde sig från i stort sett alla samtida kulturer i Europa och Mellanöstern torde stå helt klart. Liksom att den hade stora likheter med långt tidigare, neolitiska, kulturer liksom - för övrigt - med Induskulturen i Sydasien.
Vi vet en hel del om den. I motsats till andra samtida kulturer - men i likhet med de äldre neolitiska - avbildades på Kreta kvinnor oftare än män. I motsats till de andra samtida kulturerna verkar de avbildningar som föreställer personer med makt föreställa kvinnor snarare än män. I motsats till andra komplexa samtidiga kulturer saknas alla avbildningar av någonting som verkar föreställa "kungar".
I motsats till de omkringliggande kulturerna var städerna och "palatsen" obefästa. I motsats till dessa var gravskicket fram till 1450 f.kr. till större delen kollektivt.
Fram till den allra sista perioden återfinns mycket få vapen från det minoiska Kreta. Bilder som föreställer strider saknas också i stort sett helt.
Religionshistoriker är i stort sett eniga om att det ikonografiska materialet från den minoiska kulturen tyder på en religion som dominerades av en kult av en eller flera gudinnor. Det finns också vad som troligen är manliga gudabilder, men de är underordnade.
Nu var inte minoiska Kreta neolitiskt. Det var ett bronsålderssamhälle med städer, tempel/"palats", - och något så modernt som avancerade avloppssystem... Levnadsstandarden för alla verkar ha varit god - även om sociala skillnader verkar öka markant under den sista perioden.
Problemet är att från och med 80-talet har det kommit fler och fler revisionistiska historieskrivningar som försökt vända upp och ned på bilden - på oerhört magra grunder. Det måste ses som en reaktionsbildning mot skolan kring Marija Gimbutas. Denna framhöll minoiska Kreta som en sista utpost från en neolitisk matrifokal, fredlig, gudinnetroende jämlik kultur. Detta har provocerat arkeologer och andra forskare att försöka visa att det i många avseenden egentligen var, i det närmaste - tvärtom.
Det är intressant att se hur man gör. Några exempel. Att minoiska Kreta inte var fredligt visas egendomligt nog enligt somliga av exempelvis deras avbildade tjurlekar . Att de som leker med tjurarna är både män och kvinnor, att inga vapen finns med, och att ingenting tyder på att syftet skulle varit att döda tjurarna ignoreras i dessa resonemang.
En annan bild som brukar användas är en klassisk sådan av två pojkar som boxas. Pojkarna verkar varit i kanske femtonårsåldern, ingen är beväpnad. Ändå finns det de som här talar om att detta avbildar "militär träning" .
Jag återkommer senare till några av de arbeten och de forskare som driver teser om militarisering. Just nu nöjer jag mig med nämna dessa två exempel.
En annan sak som gång på gång förs fram är möjligheten av att det skulle kunna ha funnits människooffer på minoiska Kreta. Det brukar ofta presenteras som om det vore ett bevisar faktum. Samma författare som brukar ignorera uppenbara belägg på människooffer från patriarkala kulturer brukar frossa i några få arkeologiska fynd från det minoiska Kretas absoluta slutfas.
Jag utesluter inte att det skulle ha kunnat funnits någon sådant, i en kultur som på alla håll var omringad av hot. Men beläggen är få, och skulle i sin helhet troligen istället kunna tolkas som exempelvis sekundärbegravningar
Men - å andra sidan - det är farligt att idealisera. Beläggen för människooffer på minoiska Kreta är mycket magra, men vi vet att djuroffer förekom regelbundet. Och om man väl är så att säga inne i ett idésystem som går ut på att det är nödvändigt med blodiga offer till gudomliga makter skulle det ju i en extrem krissituation kunna uppstå idéer att man kanske borde gå längre. Ett av de arkeologiska belägg som anförs för människooffer i den minoiska kulturens slutfas har återfunnits i resterna av ett hus som förstördes av en av de sista jordbävningarna under minoisk tid.
Minoiska Kreta är en utmaning mot våra förställningar om hur komplexa kulturer ser ut. Den står i många avseenden ut som ett mer tilltalande alternativ till de patriarkala krigiska högkulturer som omgav det. Det gör den värd att studera. Förutsättningslöst - inte för att nödvändigtvis "bevisa" att den nog minsann var lika otäck och patriarkal som alla andra....
Litteraturtips
R.F. Willets, The Civilization of Ancient Crete, University of Californa Press, 1977
Tuesday, June 11, 2013
Den faderlösa ön
Jag har just läst om Fathers were not genitors, en fascinerande artikel av den danske antropologen Torben Monberg i antropologstidskriften Man 1/1975.
Monberg bedrev fältarbete på den polynesiska Bellonaön 1958. Det var en ö med endast 428 invånare som hade omvänts till kristendomen 1938. Innan dess hade de haft en lokalt utvecklad egen religion, som var ganska så fascinerande. Den beskrivs mer utförligt i hans bok The Religion of Bellona Island 1966.
Monberg inledde 1958 ett fältarbete på den polynesiska Bellonaön. Det var en ö med endast 428 invånare som hade omvänts till kristendomen 1938. Innan dess hade de haft en lokalt utvecklad egen religion, som var ganska så fascinerande. Den beskrivs mer utförligt i hans bok The Religion of Bellona Island 1966.
Men hans artikel i Man tar upp en mer specifik sak. Nämligen det faktum att invånarna på Bellonaön bestämt hävdade att innan missionärerna hade kommit 1938 hade de varit helt ovetande om sambandet mellan samlag och reproduktion.
På Bellonaön trodde man före 1938 att barnen kom från en värld kallad Nukuahea. Det var en värld för ofödda barn. För att en kvinna skulle bli gravid krävdes två saker. Dels att hon skulle gifta sig och flytta ihop med en man. Dels att andeväsen som tillhörde avlidna medlemmar i mannens släktskapsgrupp skulle hämta barnen från denna värld och föra in dem i kvinnans livmoder.
För hur konstigt det än kan verka var samhället på Bellonaön faktiskt patrilinjärt. Eftersom det var andeväsen från mannens släkt som förde in barnen i modern räknades barnen till faderns, inte moderns, släkt.
"Fadern"var alltså den man som var gift med kvinnan vid den tidpunkt då barnet föddes. Hans böner till förfädersandarna hade gett resultat....
Även om kvinnan hade varit otrogen hur många gånger som helst med män från andra släktskapsgrupper ansågs barnet alltid tillhöra den äkta mannens släktskapsgrupp. Eftersom samlag alltså inte hade det minsta med saken att göra.
På Bellonaön rådde det stor sexuell frihet, bortsett från exogamireglerna och de strikta incestförbuden. Både för- och utomäktenskapliga förbindelser var vanliga. Ett av argumenten mot förbindelser utanför äktenskapet - att barnen kanske inte skulle vara faderns - bortföll ju dessutom helt.
Skilsmässor var vanliga.
Invånarna på Bellonaön förklarade att de före 1938 hade sett samlag som något som var lustfyllt, en vana som kvinnor och män hade. De hade i stort sett inte funderat över om det hade några andra syften än att vara "roligt".
De var som sagt polynesier. Men i motsats till många andra polynesiska befolkningar hade de inga myter om gudar som hade samlag med varandra. Dessa fyllde ju ingen funktion när samlag endast var något man gjorde för att det var "roligt".
Det är mig veterligt det enda polynesiska samhälle där okunnighet om faderskap har rapporterats. Den polynesiska kulturen var troligen redan från början patrilinjär och den torde inte ha uppstått tidigare än 1600 f.kr. (Kirch 1984).
Därför kan det te sig egendomligt att finna förnekande av faderskap i just en polynesisk& folkgrupp....
Det är lättare att greppa att det fanns i Australien - med en kultur som sträcker sig tillbaks minst 50.000 år i tiden, och som fram till att de vita kom i stort sett varit isolerad. Eller hos de entydigt matrilinjära trobrianderna, där fadern sågs som en främling i familjen, och inte ansågs vara släkt med barnet (och efter en skilsmässa inte längre tog någon del i vårdnaden).
Men tillvaron är mer komplex än vad många inser. Synen på barn ock släktskap har varierat mer än många vill tro.
Vid varje tillfälle där man tar upp frågan om okunnighet om faderskap får man räkna med hårda angrepp. Så sent som 1968-69 fördes just i tidskriften Man en hetsig debatt om saken. Monberg insåg att hans beskrivning från Bellonaön skulle möta tvivel och reaktioner hos andra antropologer, och avslutade därför artikeln med denna förnuftiga kommentar:
"The surprising thing with this 'ignorance' is not its existence, but the fact that it can surprise us, and that some anthropologists may be willing to submit themselves to all kinds of intellectual acrobatics to explain it away"....
Referenser
Patrik Vintom Kirch, The evolution of the Polynesian chiefdoms, Cambridge University Press 1984
Torben Monberg, The Religion of Bellona Island, The National Museum of Denmark 1966
Torben Monberg, Fathers were not genitors, Man 1/1975
Monberg bedrev fältarbete på den polynesiska Bellonaön 1958. Det var en ö med endast 428 invånare som hade omvänts till kristendomen 1938. Innan dess hade de haft en lokalt utvecklad egen religion, som var ganska så fascinerande. Den beskrivs mer utförligt i hans bok The Religion of Bellona Island 1966.
Monberg inledde 1958 ett fältarbete på den polynesiska Bellonaön. Det var en ö med endast 428 invånare som hade omvänts till kristendomen 1938. Innan dess hade de haft en lokalt utvecklad egen religion, som var ganska så fascinerande. Den beskrivs mer utförligt i hans bok The Religion of Bellona Island 1966.
Men hans artikel i Man tar upp en mer specifik sak. Nämligen det faktum att invånarna på Bellonaön bestämt hävdade att innan missionärerna hade kommit 1938 hade de varit helt ovetande om sambandet mellan samlag och reproduktion.
På Bellonaön trodde man före 1938 att barnen kom från en värld kallad Nukuahea. Det var en värld för ofödda barn. För att en kvinna skulle bli gravid krävdes två saker. Dels att hon skulle gifta sig och flytta ihop med en man. Dels att andeväsen som tillhörde avlidna medlemmar i mannens släktskapsgrupp skulle hämta barnen från denna värld och föra in dem i kvinnans livmoder.
För hur konstigt det än kan verka var samhället på Bellonaön faktiskt patrilinjärt. Eftersom det var andeväsen från mannens släkt som förde in barnen i modern räknades barnen till faderns, inte moderns, släkt.
"Fadern"var alltså den man som var gift med kvinnan vid den tidpunkt då barnet föddes. Hans böner till förfädersandarna hade gett resultat....
Även om kvinnan hade varit otrogen hur många gånger som helst med män från andra släktskapsgrupper ansågs barnet alltid tillhöra den äkta mannens släktskapsgrupp. Eftersom samlag alltså inte hade det minsta med saken att göra.
På Bellonaön rådde det stor sexuell frihet, bortsett från exogamireglerna och de strikta incestförbuden. Både för- och utomäktenskapliga förbindelser var vanliga. Ett av argumenten mot förbindelser utanför äktenskapet - att barnen kanske inte skulle vara faderns - bortföll ju dessutom helt.
Skilsmässor var vanliga.
Invånarna på Bellonaön förklarade att de före 1938 hade sett samlag som något som var lustfyllt, en vana som kvinnor och män hade. De hade i stort sett inte funderat över om det hade några andra syften än att vara "roligt".
De var som sagt polynesier. Men i motsats till många andra polynesiska befolkningar hade de inga myter om gudar som hade samlag med varandra. Dessa fyllde ju ingen funktion när samlag endast var något man gjorde för att det var "roligt".
Det är mig veterligt det enda polynesiska samhälle där okunnighet om faderskap har rapporterats. Den polynesiska kulturen var troligen redan från början patrilinjär och den torde inte ha uppstått tidigare än 1600 f.kr. (Kirch 1984).
Därför kan det te sig egendomligt att finna förnekande av faderskap i just en polynesisk& folkgrupp....
Det är lättare att greppa att det fanns i Australien - med en kultur som sträcker sig tillbaks minst 50.000 år i tiden, och som fram till att de vita kom i stort sett varit isolerad. Eller hos de entydigt matrilinjära trobrianderna, där fadern sågs som en främling i familjen, och inte ansågs vara släkt med barnet (och efter en skilsmässa inte längre tog någon del i vårdnaden).
Men tillvaron är mer komplex än vad många inser. Synen på barn ock släktskap har varierat mer än många vill tro.
Vid varje tillfälle där man tar upp frågan om okunnighet om faderskap får man räkna med hårda angrepp. Så sent som 1968-69 fördes just i tidskriften Man en hetsig debatt om saken. Monberg insåg att hans beskrivning från Bellonaön skulle möta tvivel och reaktioner hos andra antropologer, och avslutade därför artikeln med denna förnuftiga kommentar:
"The surprising thing with this 'ignorance' is not its existence, but the fact that it can surprise us, and that some anthropologists may be willing to submit themselves to all kinds of intellectual acrobatics to explain it away"....
Referenser
Patrik Vintom Kirch, The evolution of the Polynesian chiefdoms, Cambridge University Press 1984
Torben Monberg, The Religion of Bellona Island, The National Museum of Denmark 1966
Torben Monberg, Fathers were not genitors, Man 1/1975
Thursday, June 6, 2013
Devi-Mahatmyam och Gudinnans återkomst
Durga, Kali, och arvet från Induskulturen.
/Har idag valt att lyfta upp detta tidigare inlägg./
We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost.
Ajit Mookerjee: Kali – the Feminine Force, sidan 9
Jag har tidigare skrivit om Devi-Mahatmyam, den klassiska berättelsen om Durga och Kali. Jag ska här komma med lite mer reflektioner över denna anmärkningsvärda berättelse.
Devi-Mahatmyam skrevs senast omkring 1000 e.kr. men kan åtminstone delvis varit mycket äldre än så. Det är en märklig berättelse om hur hela gudavärlden hotas av en katastrof. Mäktiga manliga demoner (asuror) har invaderat. De manliga gudarna är hjälplösa, men inser snart att endast en kvinnlig gudom kan besegra demonarmén. Så med hjälp av sina samlade energier skapar de gudinnan Durga. Eller snarare framkallar henne, för redan i början av texten framhålls klart att hon i grunden är evig, även om det kan te sig som hon skapas vid tillfällen då hon behövs...
I själva verket är detta en central paradox i hela texten. Trots att Durga har skapats av gudarna är hon samtidigt universums eviga skapare och beskyddare.
Texten är sedan till stor del en lång beskrivning av kampen mellan Durga och asurorna. Det är en kamp som är ojämn från starten. Asurorna ter sig visserligen som både starkare och mäktigare än Durga - men ganska snart inser de att hon har förmågan att besegra dem en efter en. När hon slutligen besegrat den mäktigaste, Mahisasura, har hon vunnit.
Efter segern hyllas hon av de andra gudarna som den störta.
Sedan börjar en annan likartad berättelse. Vid en helt annan tidpunkt angrips gudarna av andra asuror, ledda av Sumbha och Nisumbha.De använder en delvis annan taktik.De skickar sändebud och erbjuder Durga äktenskap. Sändebudet framhåller noga att Sumbha är mycket stark, och härskare över "de tre världarna" och att Durga egentligen endast har valet att gifta sig frivilligt med honom eller hans broder Nisumbha eller bli släpad i håret till dem som fånge.
Beskrivningen av konversationen är kanske litterärt en av berättelsens höjdpunkter. På den kombinerade förförelsen och hotet svarar Durga, bland annat.
"Du har talat sanning; ingenting falskt har sagts av dig i denna fråga. Sumbha är verkligen de tre världarnas härskare och så är också Nisumbha.
Men hur kan det som har lovats bli upphävt? Hör här det löfte jag i min dårskap har givit:
Den som besegrar mig i strid, tar bort min stolthet och som kan mäta sig i styrka med mig i denna värld skall bli min man.
Så låt Sumbha komma hit, liksom den store asuran Nisumbha. Besegra mig här, och låt honom sedan ta min hand i äktenskapet. Varför tveka?"
På så sätt tvingas dessa manliga demoner att ta upp kampen mot Durga. Men även de är chanslösa.
Det är för övrigt här, i striden mellan Durga och demonerna Sumbha och Nisumbha, som Kali gör sin entré i den indiska mytologin. För från Durgas panna framträder gudinnan Kali, fylld av aggressiv kraft, och får en avgörande betydelse i striden mot demonerna.
Durga segrar totalt och de manliga gudarna hyllar henne även denna gång. De kallar henne "hela världens moder", "universums moder", och "härskaren över allt som rör sig och inte rör sig"
Det är som sagt en anmärkningsvärd text. Den har uppstått i ett patriarkalt samhälle, med en religion som i sin begynnelse helt dominerades av manliga gudar. I de tidiga vediska skrifterna är de kvinnliga gudarna föra mer än svaga personifikationer av naturfenomen. Hur kan en text som den om Durga uppstå utifrån denna tradition?
En religion kan naturligtvis utvecklas, och förbättras. Men i det här fallet finns dessutom det faktum att den vediska religionen var ett erövrande patriarkalt folks religion. Det undertyckta folkets religion hade av allt att döma haft en helt annan gudavärld och starka kvinnliga gudomligheter.
Induskulturen (eller "Harappakulturen") existerade vid Indusdalen mellan 3330 och 1300 f.kr. Den är känd från de utgrävda städerna Mohenjo-Daro och Harappa. Det märkliga med dessa städer är att de, trots en högre teknisk nivå, kulturellt liknar de neolitiska byar (och några städer) som har återfunnits i Mellanöstern, och Sydösteuropa.
Kvinnoavbildningar dominerar över mansavbildningar, och de kvinnliga gudarna ser ut att varit mer centrala i kulten än de manliga.
En annan likhet med yngre stenåldern är frånvaron av sociala ojämlikheter. I Mohenjo-Daro och Harappa verkar alla bostäder i stort sett varit av samma storlek. Det saknades kvarter för överklass, kungligheter eller aristokrati. Städerna ger intrycket av att varit mycket välordnade, välbyggda - och jämlika. Det har lett till att de setts som mindre intressante av många arkeologer. I en populär handbok för grundkurser i arkeologi kallas dessa städer för "deprimerande tråkiga". Författaren kanske saknade de mer exotiska kungapalatsen...
De tidiga vediska skrifterna ger en helt annan bild av sitt samhälle. De beskriver patriarkala boskapsskötande nomadstammar, som är mansdominerade och ojämlika. De beskriver också hur de angriper och förstör städer, i ett krig som de vinner.
Och de vann uppenbarligen. Induskulturen försvinner plötsligt, och efterhand ersätts den med en patriarkal kultur med krig, ojämlikhet - och manliga gudar. Men gradvis under århundradena börjar det hända något i religionen. Starka och självständiga gudinnor, som är något annat än de tidiga vediska personifikationerna av gryningen eller skymningen, börjar "uppstå" (eller snarare erkännas på nytt). Och, i slutändan kommer Gudinnan att hyllas av den shaktistiska skolan inom hinduismen som alltings skapare, och universums grund.
De patriarkala erövrarna kunde slå ner folket, och i över tusen år trycka ner deras religion, men inte hur länge som helst. De manliga krigargudarna fick plötsligt en utmanare på sitt eget territorium. Inte ens i striden - den manliga domänen framfor andra - klarade sig de manliga gudarna ensamma. I och med Devi-Mahatmyam hade en skrift som framställer de manliga gudarna som nästan passiva åskådare när Durga besegrar den demonarmé som de själva inte klarade av, blivit en del av den hinduiska traditionen.
Åtminstone för mig är Devi-Mahatmyam en mycket hoppfull text.
Erik Rodenborg
Litteraturtips: Ajit Mookerjee, Kali - The Feminine Force, Thames and Hudson, London 1988
Gudinnan Kali
/Har idag valt att lyfta upp detta tidigare inlägg./
We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost.
Ajit Mookerjee: Kali – the Feminine Force, sidan 9
Jag har tidigare skrivit om Devi-Mahatmyam, den klassiska berättelsen om Durga och Kali. Jag ska här komma med lite mer reflektioner över denna anmärkningsvärda berättelse.
Devi-Mahatmyam skrevs senast omkring 1000 e.kr. men kan åtminstone delvis varit mycket äldre än så. Det är en märklig berättelse om hur hela gudavärlden hotas av en katastrof. Mäktiga manliga demoner (asuror) har invaderat. De manliga gudarna är hjälplösa, men inser snart att endast en kvinnlig gudom kan besegra demonarmén. Så med hjälp av sina samlade energier skapar de gudinnan Durga. Eller snarare framkallar henne, för redan i början av texten framhålls klart att hon i grunden är evig, även om det kan te sig som hon skapas vid tillfällen då hon behövs...
I själva verket är detta en central paradox i hela texten. Trots att Durga har skapats av gudarna är hon samtidigt universums eviga skapare och beskyddare.
Texten är sedan till stor del en lång beskrivning av kampen mellan Durga och asurorna. Det är en kamp som är ojämn från starten. Asurorna ter sig visserligen som både starkare och mäktigare än Durga - men ganska snart inser de att hon har förmågan att besegra dem en efter en. När hon slutligen besegrat den mäktigaste, Mahisasura, har hon vunnit.
Efter segern hyllas hon av de andra gudarna som den störta.
Sedan börjar en annan likartad berättelse. Vid en helt annan tidpunkt angrips gudarna av andra asuror, ledda av Sumbha och Nisumbha.De använder en delvis annan taktik.De skickar sändebud och erbjuder Durga äktenskap. Sändebudet framhåller noga att Sumbha är mycket stark, och härskare över "de tre världarna" och att Durga egentligen endast har valet att gifta sig frivilligt med honom eller hans broder Nisumbha eller bli släpad i håret till dem som fånge.
Beskrivningen av konversationen är kanske litterärt en av berättelsens höjdpunkter. På den kombinerade förförelsen och hotet svarar Durga, bland annat.
"Du har talat sanning; ingenting falskt har sagts av dig i denna fråga. Sumbha är verkligen de tre världarnas härskare och så är också Nisumbha.
Men hur kan det som har lovats bli upphävt? Hör här det löfte jag i min dårskap har givit:
Den som besegrar mig i strid, tar bort min stolthet och som kan mäta sig i styrka med mig i denna värld skall bli min man.
Så låt Sumbha komma hit, liksom den store asuran Nisumbha. Besegra mig här, och låt honom sedan ta min hand i äktenskapet. Varför tveka?"
På så sätt tvingas dessa manliga demoner att ta upp kampen mot Durga. Men även de är chanslösa.
Det är för övrigt här, i striden mellan Durga och demonerna Sumbha och Nisumbha, som Kali gör sin entré i den indiska mytologin. För från Durgas panna framträder gudinnan Kali, fylld av aggressiv kraft, och får en avgörande betydelse i striden mot demonerna.
Durga segrar totalt och de manliga gudarna hyllar henne även denna gång. De kallar henne "hela världens moder", "universums moder", och "härskaren över allt som rör sig och inte rör sig"
Det är som sagt en anmärkningsvärd text. Den har uppstått i ett patriarkalt samhälle, med en religion som i sin begynnelse helt dominerades av manliga gudar. I de tidiga vediska skrifterna är de kvinnliga gudarna föra mer än svaga personifikationer av naturfenomen. Hur kan en text som den om Durga uppstå utifrån denna tradition?
En religion kan naturligtvis utvecklas, och förbättras. Men i det här fallet finns dessutom det faktum att den vediska religionen var ett erövrande patriarkalt folks religion. Det undertyckta folkets religion hade av allt att döma haft en helt annan gudavärld och starka kvinnliga gudomligheter.
Induskulturen (eller "Harappakulturen") existerade vid Indusdalen mellan 3330 och 1300 f.kr. Den är känd från de utgrävda städerna Mohenjo-Daro och Harappa. Det märkliga med dessa städer är att de, trots en högre teknisk nivå, kulturellt liknar de neolitiska byar (och några städer) som har återfunnits i Mellanöstern, och Sydösteuropa.
Kvinnoavbildningar dominerar över mansavbildningar, och de kvinnliga gudarna ser ut att varit mer centrala i kulten än de manliga.
En annan likhet med yngre stenåldern är frånvaron av sociala ojämlikheter. I Mohenjo-Daro och Harappa verkar alla bostäder i stort sett varit av samma storlek. Det saknades kvarter för överklass, kungligheter eller aristokrati. Städerna ger intrycket av att varit mycket välordnade, välbyggda - och jämlika. Det har lett till att de setts som mindre intressante av många arkeologer. I en populär handbok för grundkurser i arkeologi kallas dessa städer för "deprimerande tråkiga". Författaren kanske saknade de mer exotiska kungapalatsen...
De tidiga vediska skrifterna ger en helt annan bild av sitt samhälle. De beskriver patriarkala boskapsskötande nomadstammar, som är mansdominerade och ojämlika. De beskriver också hur de angriper och förstör städer, i ett krig som de vinner.
Och de vann uppenbarligen. Induskulturen försvinner plötsligt, och efterhand ersätts den med en patriarkal kultur med krig, ojämlikhet - och manliga gudar. Men gradvis under århundradena börjar det hända något i religionen. Starka och självständiga gudinnor, som är något annat än de tidiga vediska personifikationerna av gryningen eller skymningen, börjar "uppstå" (eller snarare erkännas på nytt). Och, i slutändan kommer Gudinnan att hyllas av den shaktistiska skolan inom hinduismen som alltings skapare, och universums grund.
De patriarkala erövrarna kunde slå ner folket, och i över tusen år trycka ner deras religion, men inte hur länge som helst. De manliga krigargudarna fick plötsligt en utmanare på sitt eget territorium. Inte ens i striden - den manliga domänen framfor andra - klarade sig de manliga gudarna ensamma. I och med Devi-Mahatmyam hade en skrift som framställer de manliga gudarna som nästan passiva åskådare när Durga besegrar den demonarmé som de själva inte klarade av, blivit en del av den hinduiska traditionen.
Åtminstone för mig är Devi-Mahatmyam en mycket hoppfull text.
Erik Rodenborg
Litteraturtips: Ajit Mookerjee, Kali - The Feminine Force, Thames and Hudson, London 1988
Gudinnan Kali
Saturday, April 27, 2013
Anna i V: när matriarkatet hotar världen...
2009 kom det en ny version av TV-serien V.
Den är intressant på flera sätt.
Föreställningen att utomjordingar hotar mänsklighetens existens har sedan slutat av 1800-talet varit ett centralt tema i mycken science fiction. Den vanligaste typen blev tidigt en som representeras av H.G. Wells Världarnas krig: en öppet rå och brutal invasion. Idag kan vi studera den genren i exempelvis Independence Day.
Under senare tid har en dock annan typ blivit allt vanligare. Nämligen en som verkar vara uppenbart inspirerad av fentiotalets contactee-berättesler om kärleksfulla och goda utomjordingar. Men som vänder upp och ner på detta tema. Det kärleksfulla är bara en yta, egentligen vill de utplåna oss.
Den mest kända av dessa versioner är nog TV-serien V som kom i mitten av 80-talet, Där var utomjordingarna egentligen reptiler, även om de hade maskerat sig så att de liknade människor. Och deras planer var djävulska, bland annat var de ute efter att äta upp oss.
Den informella ledaren var en kvinna, vid namn Diana. På ytan såg kanske deras maktstruktur ut lite som ett "matriarkat." Men bara på ytan. Om man tittar lite närmare på handlingen hade Diana nått sin position genom intriger. Och bakom henne fanns andra, mäktigare, manliga, ledare.
Så är det inte i versionen från 2009. Deras motsvarighet till Diana heter Anna och hennes makt är total. Den grundar sig i att hon egentligen har gudinneliknande egenskaper. På övernaturlig väg kan hon få precis alla i sitt folk, var än de befinner sig, att uppleva en känsla av oändlig kärlek och trygghet,
Hon är både gudinna och drottning på en gång - och tronföljden är dessutom matrilinjär!
Men att hon har dessa egenskaper gör henne inte god, Hon använder cyniskt sin förmåga för att skaffa sig makt. Och för att nå sitt främsta mål: mänsklighetens utplånande. Som hon i slutet faktiskt till sist verkar ha lyckats med...
Hotet mot mänskligheten ligger i den nya V-versionen i ett matriarkat. Det är på sätt och vis djärvt. Det matriarkala tema som bara antyddes i versionen från 80-talet genomsyrar här hela berättelsen.
Det känns också olustigt. Möjligen kan man trösta sig med att - i motsats till i den första V-versionen! - den kanske mest centrala ledaren för motståndsrörelsen - också är kvinna.
Men ändå. Serien ser ut att vara ett mörkt negativ på en av de mest kända contactee-berättelserna från femtiotalet: Truman Bethurums historia om Aura Rhanes från Clarion. Planeten vars många rymdskepp alla utan undantag hade kvinnliga ledare.
De mest kända contactee-berättelserna beskrev faktiskt jämställda samhälen. Det gäller även den allra mest kända - George Adamskis. Han gick dessutom så långt att han beskrev dem som kommunistiska, vilket lär ha gjort FBI intresserad av honom.
Bara en av de mest kända berättelserna var dock nästan helt "matriarkal" - Truman Bethurums.
På sätt och vis fungerade en del av dessa berättelser som en form av samhällskriktik. I de superavancerade civilisationer som kan fara mellan stjärnorna har kvinnor en mycket starkare ställning än hos oss.
'
I V är detta temat vänt upp och mer. I den supercivilisation vi möter har en kvinna all makt. Och hon vill oss bara ont.
Detta skräckscenario avspeglar nog något. En kvinnostyrd civilisation ses som mänsklighetens uncdergång. Det är ju ett tema som man ofta stöter på på nätet - exempelvis på vissa papparättsbloggar. Med den skillnaden att de kvinnor som man där oroar sig för vare sig är utomjordingar eller reptiler - utan feminister av släktet Homo Sapiens...
Den är intressant på flera sätt.
Föreställningen att utomjordingar hotar mänsklighetens existens har sedan slutat av 1800-talet varit ett centralt tema i mycken science fiction. Den vanligaste typen blev tidigt en som representeras av H.G. Wells Världarnas krig: en öppet rå och brutal invasion. Idag kan vi studera den genren i exempelvis Independence Day.
Under senare tid har en dock annan typ blivit allt vanligare. Nämligen en som verkar vara uppenbart inspirerad av fentiotalets contactee-berättesler om kärleksfulla och goda utomjordingar. Men som vänder upp och ner på detta tema. Det kärleksfulla är bara en yta, egentligen vill de utplåna oss.
Den mest kända av dessa versioner är nog TV-serien V som kom i mitten av 80-talet, Där var utomjordingarna egentligen reptiler, även om de hade maskerat sig så att de liknade människor. Och deras planer var djävulska, bland annat var de ute efter att äta upp oss.
Den informella ledaren var en kvinna, vid namn Diana. På ytan såg kanske deras maktstruktur ut lite som ett "matriarkat." Men bara på ytan. Om man tittar lite närmare på handlingen hade Diana nått sin position genom intriger. Och bakom henne fanns andra, mäktigare, manliga, ledare.
Så är det inte i versionen från 2009. Deras motsvarighet till Diana heter Anna och hennes makt är total. Den grundar sig i att hon egentligen har gudinneliknande egenskaper. På övernaturlig väg kan hon få precis alla i sitt folk, var än de befinner sig, att uppleva en känsla av oändlig kärlek och trygghet,
Hon är både gudinna och drottning på en gång - och tronföljden är dessutom matrilinjär!
Men att hon har dessa egenskaper gör henne inte god, Hon använder cyniskt sin förmåga för att skaffa sig makt. Och för att nå sitt främsta mål: mänsklighetens utplånande. Som hon i slutet faktiskt till sist verkar ha lyckats med...
Hotet mot mänskligheten ligger i den nya V-versionen i ett matriarkat. Det är på sätt och vis djärvt. Det matriarkala tema som bara antyddes i versionen från 80-talet genomsyrar här hela berättelsen.
Det känns också olustigt. Möjligen kan man trösta sig med att - i motsats till i den första V-versionen! - den kanske mest centrala ledaren för motståndsrörelsen - också är kvinna.
Men ändå. Serien ser ut att vara ett mörkt negativ på en av de mest kända contactee-berättelserna från femtiotalet: Truman Bethurums historia om Aura Rhanes från Clarion. Planeten vars många rymdskepp alla utan undantag hade kvinnliga ledare.
De mest kända contactee-berättelserna beskrev faktiskt jämställda samhälen. Det gäller även den allra mest kända - George Adamskis. Han gick dessutom så långt att han beskrev dem som kommunistiska, vilket lär ha gjort FBI intresserad av honom.
Bara en av de mest kända berättelserna var dock nästan helt "matriarkal" - Truman Bethurums.
På sätt och vis fungerade en del av dessa berättelser som en form av samhällskriktik. I de superavancerade civilisationer som kan fara mellan stjärnorna har kvinnor en mycket starkare ställning än hos oss.
'
I V är detta temat vänt upp och mer. I den supercivilisation vi möter har en kvinna all makt. Och hon vill oss bara ont.
Detta skräckscenario avspeglar nog något. En kvinnostyrd civilisation ses som mänsklighetens uncdergång. Det är ju ett tema som man ofta stöter på på nätet - exempelvis på vissa papparättsbloggar. Med den skillnaden att de kvinnor som man där oroar sig för vare sig är utomjordingar eller reptiler - utan feminister av släktet Homo Sapiens...
Friday, March 15, 2013
Något helt annat än blodiga tjurfäktningar
Tjurfäktningar är, naturligtvis, obehagliga. Det tycker de allra flesta. Nu finns det förstås undantag, alltifrån Cornelis Vreeswijk till - Ingrid Carlqvist. Men de är som sagt undantag.
Tjurfäktningar innebär ju i princip att en tjur torteras till döds inför publik. En publik som jublar över detta utryck för "manlig heroism". Eller hur de nu uppfattar det fega och grymma dödandet.
Men vid de äldsta tjurspel vi känner till dödades inte tjurarna. De enda som verkade utsätta sig för risker var männsiskorna. De hoppade upp på tjurar, i vågade akrobatövningar. Både män och kvinnor deltog.
Det var på det för-patriarkala minoiska Kreta omkring 1500 f.kr. Det var en kultur där kvinnor avbildades mer än män. Det var dessutom en kultur där i princip alla avbildningar som verkar ge intrycket att de föreställde människor i ledande ställning var kvinnobilder.
Det var en kultur där man inte hittar krigsscener i konsten. Och inte heller jaktscener. Däremot vimlar det av naturmotiv.
Bland religionshistoriker råder i stort sett enighet om den högsta guden i deras religion var kvinnlig. '
Städerna var helt obefästas.
På minoiska Kreta återfinns alltså målningar av tjurspel. De avbildar vilda tjurar - och människor. Människorna gör djärva hopp över tjurarna. De försöker bland annat få tag i hornen och med hjälp av dessa svinga sig över tjurarna.
På ingen av bilderna finns ens en antydan till att man använde vapen eller någon form av våld mot tjurar. Det var ett sätt att öva akrobatik, och, som sagt, både män och kvinnor deltog.
Troligen valdes inte de mest aggressiva tjurarna ut. Snarare de som var minst farliga. Syftet var inte att döda tjurarna - men knappast heller att utsätta människorna för extremt stora risker.
Kontrasten till dagens tjurfäktningar är anmärkningsvärd.
Som Jacquetta Hawkes skrev i Dawn of the Gods, en bok från 1968 om den minoiska och mykenska kulturen:
"Dangerous though the Cretan bull-leaping must have been, it was not essentially associated with death, and was in no sense a fight. All the many portrayals of the leaping show a perfectly sucessful union of human skill and spring with taurine strengths." (Hawkes 1968:122)
Nedanstående bild är från ett sådant tjurspel.
Referens och rekommenderad litteratur
Jacquetta Hawkes: Dawn of the Gods, Chatto and Vindus, London 1968
Bilden: Väggmålning från Knossos
Tjurfäktningar innebär ju i princip att en tjur torteras till döds inför publik. En publik som jublar över detta utryck för "manlig heroism". Eller hur de nu uppfattar det fega och grymma dödandet.
Men vid de äldsta tjurspel vi känner till dödades inte tjurarna. De enda som verkade utsätta sig för risker var männsiskorna. De hoppade upp på tjurar, i vågade akrobatövningar. Både män och kvinnor deltog.
Det var på det för-patriarkala minoiska Kreta omkring 1500 f.kr. Det var en kultur där kvinnor avbildades mer än män. Det var dessutom en kultur där i princip alla avbildningar som verkar ge intrycket att de föreställde människor i ledande ställning var kvinnobilder.
Det var en kultur där man inte hittar krigsscener i konsten. Och inte heller jaktscener. Däremot vimlar det av naturmotiv.
Bland religionshistoriker råder i stort sett enighet om den högsta guden i deras religion var kvinnlig. '
Städerna var helt obefästas.
På minoiska Kreta återfinns alltså målningar av tjurspel. De avbildar vilda tjurar - och människor. Människorna gör djärva hopp över tjurarna. De försöker bland annat få tag i hornen och med hjälp av dessa svinga sig över tjurarna.
På ingen av bilderna finns ens en antydan till att man använde vapen eller någon form av våld mot tjurar. Det var ett sätt att öva akrobatik, och, som sagt, både män och kvinnor deltog.
Troligen valdes inte de mest aggressiva tjurarna ut. Snarare de som var minst farliga. Syftet var inte att döda tjurarna - men knappast heller att utsätta människorna för extremt stora risker.
Kontrasten till dagens tjurfäktningar är anmärkningsvärd.
Som Jacquetta Hawkes skrev i Dawn of the Gods, en bok från 1968 om den minoiska och mykenska kulturen:
"Dangerous though the Cretan bull-leaping must have been, it was not essentially associated with death, and was in no sense a fight. All the many portrayals of the leaping show a perfectly sucessful union of human skill and spring with taurine strengths." (Hawkes 1968:122)
Nedanstående bild är från ett sådant tjurspel.
Referens och rekommenderad litteratur
Jacquetta Hawkes: Dawn of the Gods, Chatto and Vindus, London 1968
Bilden: Väggmålning från Knossos
Friday, December 28, 2012
Nordiska gudinnor
Religionshistorikern Britt-Mari Näsströms bok Nordiska gudinnor: nytolkningar av den förkristna mytologin (Bonniers 2009) är väl värd att läsa. Det skriver jag här, fast jag ofta är ganska så kritisk mot Näsströms teoretiska grundsyn. Det har jag varit alltsedan jag 1989-90 hamnade i en debatt med henne om teorier om förhistoriska matriarkat.
Näsström har stora kunskaper om de tidiga historiska religionerna. Däremot är hon anmärkningsvärt okunnig om arkeologi och etnologi/socialantropologi - vilket också visas i denna bok. När hon rutinmässigt hävdar att matrilinjärt släktskap inte innebär en starkare position för kvinnor (här med det tvärsäkra påståendet att den "som bestämmer över hushållet är dock kvinnans bror") (s. 21) kan hon i samma stycke inte låta bli att visa att hon häpnadsväckande nog är okunnig om vad matrilinjärt släktskap innebär - och inte innnebär.
Den fyrkantiga formuleringen om brodern verkar i sig hämtad från läroböcker från 1940- eller 50-talen - idag är den typen av tvärsäkra påståenden i stort sett allmänt diskrediterade. Men när hon meningen innan faktiskt definierar "matrilinearitet" som "arvsföljd på moderns sida, vilket innebär att mannen flyttar till hennes egendom" visar hon ju att hon anmärkningsvärt nog inte kan skilja mellan matrilinjalitet och matrilokalitet. Matrilinjärt släktskap säger ju i sig inget alls om bosättningsmönstret!
Men efter att hon alltså (som så ofta annars i sina böcker ) bemött det som hon ser som "svärmiska" feministiska påståenden om kvinnomakt försöker hon själv lite senare praktisera feministisk ideologikritik, när hon på sidorna 69-128 hårt angriper 1800-talets nationalromatiker för att ha haft en... patriarkal och romantisk syn på fonnordisk religion. Ingen lär bli speciellt förvånad över att de hade detta - och unkna herrklubbar som Götiska Förbundet är ju en ovanlig lätt måltavla för feministisk kritik...
OK, men efter detta blir hennes bok verkligt intressant. Och även beskrivningen av Götiska förbundets och de andra herrarnas fantasier om välartade och domesticerade gudinnor får här bli en tänkvärd kontrast till de fornnordiska källorna - som ger en helt annan, och betydlig mer intressant bild av kvinnliga gudomliga makter.
Så med börkjan på sidan 131 blir läsningen verkligt spännande. Även den som redan vet en del om fornnordisk religion kan bli lite tagen över Näsströms sammanställning.
De mäktigaste av gudinnorna var knappast alls underordnade några manliga gudar. Speciellt anmärkingsvärt är hur Frigg i myterna i stort sett struntar i vad hennes man kan tänkas vilja. Det är desto mer anmärkningsvärt som ju mannen hette Oden.
Hon är flera gånger otrogen mot honom, utan att hon verkar drabbas av något som ens liknar några efterräkningar. Oden verkat inte bry sig speciellt, eller så kan han inget göra. I berättelsen om kung Geirröd manipulerar Frigg skickligt Oden för att få honom att vända sig mot denne kung, trots att han själv från början tillsatte honom. Frigg inser att kungen är grym och snål, och arrangerar en veritabel fälla för Oden, för att han handgripligt ska fås att inse detta.
Även i myter där Freja är gift med Oden är hon otrogen, utan att detta får några negativa konsekvenser för henne. Men att tala om "otrohet" när det gäller Freja är naturligtvis ett understatement. Hennes sexualitet var, om något, självständig, vilket ju inte är så underligt för en kärleksgudinna. När de kristna började utmana den "gamla seden" blev Freja en av deras främsta måltavlor. Den kristne missionären Hjalte Skeggjason deklamerade på det isländska alltinget:
"Jag tycker inte om hundar som skäller,
En hynda tycker jag Freja vara!" (Citerat från Nässsröm, sidan 297)
Det blev för mycket för islänningarna. Skeggjason förklarades fredlös och dömdes till landsförvisning.
Annars var Freja den som från början innehade sejdens (shamanistisk spådomskonst) hemligheter. Oden var tvungen att stjäla den för att få del av den. Även Frigg kunde se in i framtiden, och Oden var tvungen att fråga henne om råd.
Om man för tillfället lämnar gudarna och går över till människorna, var det ju kvinnor som spådde/sejdade. Det fanns män som försökte men de fick dåligt rykte och betraktades som omanliga. Även Oden sågs som omanlig för att han sejdade.
När Skade gifte sig med Njord och de inte kom överens om var de skulle bo turades de om och bodde omväxlande hos henne vid bergen och hos honom vid havet. Det höll inte i längden och de skilde sig efter ett tag,
Det talas om hur de stupade kom till Odens Valhall. Men enligt de fornnordiska källorna tog Freja hälften av de stupade, och dessa kom till Sessrumne, Frejas motsvarighet till Valhall.
Annars var det kvinnliga väsen, valkyrior, som avgjorde vilka som skulle dö på slagfältet.
Frågan om var man hamnade efter döden var komplicerad. Så till exempel sägs att de kvinnor som dog som jungfrur kom till gudinnan Gefjom efter döden.
De stora gudinnorna i den fornnordiska litteraturen var alltså väsenskilda från den mesiga bild som de senare nationalromantikerna målade upp. Men det fanns en del mindre gudinnor som levde upp till mer patriarkala ideal. På sidan 245 inleds en beskrivning av dem - gudinnor som Gerd, Nanna, Rind och Idun. (Den senare kom ju för övrigt att ge namn till en vida spridd damtidning i Sverige på 1900-talet).
Men sedan har vi ju nornorna. De är kvinnliga väsen som egentligen står över alla gudar. De väver ödets trådar - och bestämmer alla människors och gudars öden.
Näsströms beskrivning av allt detta är mycket givande. Och samtidigt lite udda. Att presentera just de nordiska gudinnorna med syfte att visa på deras självständighet, makt och för den delen också aggressivitet, är lite ovanligt.
Men det gör alltså att det blir en spännande, rolig och faktiskt också tankeväckande läsning.
Om man bara snabbt läser Eddorna rakt upp och ner får man ofta en annan bild. Men om man ser vad som EGENTLIGEN står, upptäcker man likt Näsström att den manscentrerade bilden man kan få vid en ytlig genomläsning inte alls stämmer.
Trots alla reservationer jag brukar ha mot Näsströms grundsyn kan boken tveklöst och till och med varmt rekommenderas!
Frigg rides a chariot, Arthur RackhamFrigg
Näsström har stora kunskaper om de tidiga historiska religionerna. Däremot är hon anmärkningsvärt okunnig om arkeologi och etnologi/socialantropologi - vilket också visas i denna bok. När hon rutinmässigt hävdar att matrilinjärt släktskap inte innebär en starkare position för kvinnor (här med det tvärsäkra påståendet att den "som bestämmer över hushållet är dock kvinnans bror") (s. 21) kan hon i samma stycke inte låta bli att visa att hon häpnadsväckande nog är okunnig om vad matrilinjärt släktskap innebär - och inte innnebär.
Den fyrkantiga formuleringen om brodern verkar i sig hämtad från läroböcker från 1940- eller 50-talen - idag är den typen av tvärsäkra påståenden i stort sett allmänt diskrediterade. Men när hon meningen innan faktiskt definierar "matrilinearitet" som "arvsföljd på moderns sida, vilket innebär att mannen flyttar till hennes egendom" visar hon ju att hon anmärkningsvärt nog inte kan skilja mellan matrilinjalitet och matrilokalitet. Matrilinjärt släktskap säger ju i sig inget alls om bosättningsmönstret!
Men efter att hon alltså (som så ofta annars i sina böcker ) bemött det som hon ser som "svärmiska" feministiska påståenden om kvinnomakt försöker hon själv lite senare praktisera feministisk ideologikritik, när hon på sidorna 69-128 hårt angriper 1800-talets nationalromatiker för att ha haft en... patriarkal och romantisk syn på fonnordisk religion. Ingen lär bli speciellt förvånad över att de hade detta - och unkna herrklubbar som Götiska Förbundet är ju en ovanlig lätt måltavla för feministisk kritik...
OK, men efter detta blir hennes bok verkligt intressant. Och även beskrivningen av Götiska förbundets och de andra herrarnas fantasier om välartade och domesticerade gudinnor får här bli en tänkvärd kontrast till de fornnordiska källorna - som ger en helt annan, och betydlig mer intressant bild av kvinnliga gudomliga makter.
Så med börkjan på sidan 131 blir läsningen verkligt spännande. Även den som redan vet en del om fornnordisk religion kan bli lite tagen över Näsströms sammanställning.
De mäktigaste av gudinnorna var knappast alls underordnade några manliga gudar. Speciellt anmärkingsvärt är hur Frigg i myterna i stort sett struntar i vad hennes man kan tänkas vilja. Det är desto mer anmärkningsvärt som ju mannen hette Oden.
Hon är flera gånger otrogen mot honom, utan att hon verkar drabbas av något som ens liknar några efterräkningar. Oden verkat inte bry sig speciellt, eller så kan han inget göra. I berättelsen om kung Geirröd manipulerar Frigg skickligt Oden för att få honom att vända sig mot denne kung, trots att han själv från början tillsatte honom. Frigg inser att kungen är grym och snål, och arrangerar en veritabel fälla för Oden, för att han handgripligt ska fås att inse detta.
Även i myter där Freja är gift med Oden är hon otrogen, utan att detta får några negativa konsekvenser för henne. Men att tala om "otrohet" när det gäller Freja är naturligtvis ett understatement. Hennes sexualitet var, om något, självständig, vilket ju inte är så underligt för en kärleksgudinna. När de kristna började utmana den "gamla seden" blev Freja en av deras främsta måltavlor. Den kristne missionären Hjalte Skeggjason deklamerade på det isländska alltinget:
"Jag tycker inte om hundar som skäller,
En hynda tycker jag Freja vara!" (Citerat från Nässsröm, sidan 297)
Det blev för mycket för islänningarna. Skeggjason förklarades fredlös och dömdes till landsförvisning.
Annars var Freja den som från början innehade sejdens (shamanistisk spådomskonst) hemligheter. Oden var tvungen att stjäla den för att få del av den. Även Frigg kunde se in i framtiden, och Oden var tvungen att fråga henne om råd.
Om man för tillfället lämnar gudarna och går över till människorna, var det ju kvinnor som spådde/sejdade. Det fanns män som försökte men de fick dåligt rykte och betraktades som omanliga. Även Oden sågs som omanlig för att han sejdade.
När Skade gifte sig med Njord och de inte kom överens om var de skulle bo turades de om och bodde omväxlande hos henne vid bergen och hos honom vid havet. Det höll inte i längden och de skilde sig efter ett tag,
Det talas om hur de stupade kom till Odens Valhall. Men enligt de fornnordiska källorna tog Freja hälften av de stupade, och dessa kom till Sessrumne, Frejas motsvarighet till Valhall.
Annars var det kvinnliga väsen, valkyrior, som avgjorde vilka som skulle dö på slagfältet.
Frågan om var man hamnade efter döden var komplicerad. Så till exempel sägs att de kvinnor som dog som jungfrur kom till gudinnan Gefjom efter döden.
De stora gudinnorna i den fornnordiska litteraturen var alltså väsenskilda från den mesiga bild som de senare nationalromantikerna målade upp. Men det fanns en del mindre gudinnor som levde upp till mer patriarkala ideal. På sidan 245 inleds en beskrivning av dem - gudinnor som Gerd, Nanna, Rind och Idun. (Den senare kom ju för övrigt att ge namn till en vida spridd damtidning i Sverige på 1900-talet).
Men sedan har vi ju nornorna. De är kvinnliga väsen som egentligen står över alla gudar. De väver ödets trådar - och bestämmer alla människors och gudars öden.
Näsströms beskrivning av allt detta är mycket givande. Och samtidigt lite udda. Att presentera just de nordiska gudinnorna med syfte att visa på deras självständighet, makt och för den delen också aggressivitet, är lite ovanligt.
Men det gör alltså att det blir en spännande, rolig och faktiskt också tankeväckande läsning.
Om man bara snabbt läser Eddorna rakt upp och ner får man ofta en annan bild. Men om man ser vad som EGENTLIGEN står, upptäcker man likt Näsström att den manscentrerade bilden man kan få vid en ytlig genomläsning inte alls stämmer.
Trots alla reservationer jag brukar ha mot Näsströms grundsyn kan boken tveklöst och till och med varmt rekommenderas!
Frigg rides a chariot, Arthur RackhamFrigg
Monday, November 12, 2012
Matrilinjär islam
Det finns fler kulturer än Minangkabau som praktiserar en kombination av matrilinjärt släktskap och islam. En av dessa finns på Laccadiveöarna vid Indiens sydvästkust. Denna kultur har beskrivit av Leela Dube i boken Matriliny and Islam: religion and society in the Laccadives från 1969 (National Publishing House, Delhi).
Det finns även andra, som exempelvis Mapilla i norra Kerala och Yao i södra Nyasaland.
Befolkningen på Laccadiveöarna anses ha omvänts till islam någon gång på 1300-talet. Idag (eller mer exakt när boken skrevs!) är islam den totalt dominerande religionen och det finns inte mindre än 22 moskéer och två islamiska skolor.
På dessa öar går släktskapet på kvinnolinjen och arvet delas lika mellan barnen till varje kvinna. Traditionellt flyttar ett gift par inte ihop vid äktenskapet. Mannen och kvinnan lever vanligtvis kvar hos sin egen matrilinjära släktskapsgrupp och det äktenskapliga umgänget sker vid nattliga visiter.
Enligt Dube var detta normen. Av 617 gifta män på den centrala ön levde 515 på detta sätt, som vad hon kallar "visiting husbands". Men alla följer inte denna ttradition. 124 levde matrilokalt, dvs flyttade hem till kvinnan vid äktenskapet. 23 levde "neolokalt", dvs de flyttade ihop i ett nytt hus, och endast 8 levde patrilokalt, dvs hustrun flyttade hem till mannen.
Den främsta sociala gruppen i detta ö-samhälle kallas Taravadi. Denna består av individer av båda könen som är ättlingar till en kvinnlig anmoder i en obruten kvinnlig linje. Taravadi äger land, träd, båtar, hus och andra byggnader. Männen har endast bruksrätt till dessa, de äger dem inte, och när de gifter sig kan de absolut inte föra vidare dem till barnen.
I dessa grupper är både den äldsta mannen och den äldsta kvinnan betydelsefulla personer. Juridiskt har den äldsta mannen en stark ställning, men i praktiken verkar den äldsta kvinnan uppenbarligen vara mer central. Ingen ceremoni kan hållas utan att hon informeras och bjuds in. Hon visas en oerhörd respekt. Hon konsulteras i alla viktiga frågor.
De olika Teravadi-grupperna förenas i större grupper, som kallas Kudumbam.
Den matrilinjära egendomen brukar kallas för fredags-egendom, medan individuellt förvärvad egendom kallas måndagsegendom. Innehavet av måndagsegendom styrs av sharialagar, medan fredagsegendomen förvaltas och ärvs enligt mycket äldre matrilinjära pricipwet. Den mesta egendomen är fredagsegendon. Det kan till exempel nämnas att av 45.000 kokosträd är 40.000 matrilinjär egendom, och endast 5000 privat måndagsegendom.
Både mormodern och morbrodern har en auktoritet över moderns barn, medan fadern inte har det. Relationen mellan fäder och barn är avspänd, vänskaplig och kamratlig och fadern har inte auktoritet och visas ingen "respekt" av auktoritär typ.
Koranen tillåter som bekant en typ av polygyni, men det är mycket ovanligt på dessa öar. Av 670 gifta män på huvudön, hade endast 6 mer än en fru. Anledningen till det är att kvinnorna sällan uppskattar att männen har flera fruar, och rätten till skilsmässa är total för båda könen. Om en man försöker skaffa sig fler fruar skiljer sig vanligtvis hustrun med en gång.
Mannens relation med kvinnan är sexuell, inte ekonomisk. Mannen har inte i sig rätt att kontrollera eller ens tillgodogöra sig av kvinnans arbete, inte ens hemarbetet. Kvinnans arbete utförs vanligtvis till nytta för hennes egen matrilinjära grupp.
I teorin är otrohet för kvinnan förbjuden, men om kvinnan ändå är otrogen har mannen ingen rätt att bestraffa henne. Det enda han kan göra i det läget är att skilja sig.
Skilsmässor är vanliga, 51 procent av kvinnorna och 52 procent av männen har skilt sig åtminstone en gång. Den man på ön som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 19 gånger, den kvinna som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 12 gånger.
Kvinnan har alltid rätt till omedelbar skilsmässa när som hslst. Hon behöver bara uttrycka en formel om att mannens besök inte är välkomna så måsta han lämna henne omedelbart.
Sharia-arvslagar som missgynnar kvinnor praktiseras dock, men eftersom den stora majoriteten av egendom förvaltas av de matrilinjära grupperna, och denna egendom inte är underkastad sharialagarna, har detta inte en så stor betydelse.
De ställen i Koranen som ofta tolkas som att män har rätt att styra över sin hustru tillämpas inte, eller tolkas på ett sätt så att de inte får en sådan betydelse.
Dune går igenom skilsmässostatistik från olika muslimska kulturer och visar att de matrlinjära har en mycket högre skilsmässofrekvens ärn de patrillinjära. En förklaring till detta är att stabiliteten inte hotas av skilsmässor, eftersom den matrilinjära gruppen, inte familjen är det som ses som är stabilt och bestående, och den berörs inte av att äktenskap upplöstes.
Äktenskapen är oftast tidiga, de båda parterna brukade gifta sig mellan 12 och 16 års ålder. Pojkarna är oftast de äldre vid det första äktenskapet, men de är aldrig äldre än 16.
I vilket fall som helst är det hela intressant. Islam är ju en religion som uppstått i ett patrilinjärt (och patriarkalt) samhälle och dess regelsystem är ofta påverkat av detta. Men här har regelsystemet anpassat sig till ett både matrilinjärt och i avgörande avseenden icke-patriarkalt samhälle...
Saturday, November 3, 2012
Mer Kali på You Tube
Signaturen H.H. tipsade mig i en kommentar om denna You Tube-film där Kali angriper manliga demoner och manligt våld.
Tack så mycket för tipset, och kortfilmen är ju både suggestiv och facinerande!
Tack så mycket för tipset, och kortfilmen är ju både suggestiv och facinerande!
Subscribe to:
Posts (Atom)