Det finns normalt sett en skillnad mellan det akademiska studiet av religioner som kristendom, judendom, islam, buddhism eller hinduism - och det akademiska studiet av folktron. Medan studierna av de större religionerna vanligtvis präglas av en metodologisk agnosticism, präglas studier av folktron nästan alltid (explicit eller implicit) av en metodologisk skepticism. Medan få akademiska studier skulle spekulera om huruvida Muhammad led av hallucinationer när han upplevde sig ha mött ärkeängeln Gabriel*, är sådana spekulationer mycket vanliga vid folkloristiska studier. Det gäller i synnerhet studier av skogsrån och andra folktroväsen. Från Carl Wilhelm von Sydow och framåt har pseudopsykologiska teorier om varför människor trott sig ha sett skogsrån varit legio.
Ett mycket anmärkningsvärt undantag är faktiskt Mikael Hälls avhandling "Skogsrået, näcken och djävulen", som jag behandlat tidigare. Inte nog med att han undviker olika psykologiserande, eller andra "rationella", förklaringar till varför människor får kontakt med exempelvis skogsrån; han distanserar sig också explicit från den vanliga skeptiska diskursen.
Han skriver bland annat följande: "Jag utgår exempelvis inte från att tankefigurens förmenta ursprung i 'basala förhållanden' innebär att 'extraordinära väsen' inte existerar.... Det går inte att säga hur föreställningarna uppstått, menar jag. Därför är det meningslöst att utifrån en materialistisk reduktionism eller annat, försöka hävda att sådana väsen nödvändigtvis utgör någon form av mytologiseing av en förutsatt verklighet...Mitt syfte är inte att värdera vilka kategoriseringar som är 'objektiva' och 'verkliga' och vilka som inte är det." (s. 30-31).
Och: "jag är övertygad om att en del av berättelserna återpeglar faktiska erfarenheter som var meningsbärande för sin tids människor. Varför skulle vi tillmäta 'folkliga' mötesberättelser om älvor och troll mindre betydelse än de stora religionernas dito om änglar och gudar?" (s. 515).
Jag har tidigare framfört kritik mot några av grundantagandena i Hälla avhandling. Därför är det extra roligt att konstatera att jag på just denna punkt finner hans grundsyn både rimlig, sympatisk - och djärv. I synnerhet med tanke på att det han skrivit faktiskt är en akademisk avhandling vid Lunds universitet!
-----------------------------------------------------------------------------------
*När excentrikern John M. Allegro föreslog något liknande som förklaring till kristendomens uppkomst blev han mycket snart utfrusen ur den akademiska världen!
Thursday, September 25, 2014
Sunday, April 20, 2014
The Fairy-Faith in Celtic Countries
Av svårförklarliga anledningar är The Fairy-Faith in Celtic Countries en av mina favoritböcker.
De kom ut 1911 och är en genomgång av tron på folktroväsen i vad författaren W. Y. Evans-Wentz kallar "Celtic Countries". På nätet kan den numera läsas här.
Den är mycket lärd, diskuterar religionshistoriska och etnologiska teorier. Men man märker efter ett tag att författaren faktiskt i en viss mening tror på dessa väsens existens.
Han var, jag höll på att säga naturligtvis, teosof. Men framförallt skriver han så vackert. Titta gärna på hans beskrivning av geografin i de regioner han diskuterar. Det är naturromantik när den är som bäst. Tycker jag.
Hans noggranna beskrivningar liknar lite Frazer, och sådana skrivs inte idag. Idag skulle en liknande bok förmodligen ta upp några typexempel, och sedan föra diskussioner om dem. Men här får vi i detalj läsa den ena beskrivningen efter den andra.
För att nu ge ett exempel på Evans-Wentz grundsyn, citerar jag nedan detta civilisationskritiska avsnitt från introduktionen. Det är ett riktigt vackert stycke, oavsett vad man nu anser om denna grundsyn, och om man som alltid bortser från de irriterande men väldigt tidstypiska manliga termerna för grupper av människor....
"The Celtic peasant, who may be their tenant or neighbour, is--if still uncorrupted by them--in direct contrast unconventional and natural. He is normally always responsive to psychical influences--as much so as an Australian Arunta or an American Red Man, who also, like him, are fortunate enough to have escaped being corrupted by what we egotistically, to distinguish ourselves from them, call 'civilization'. If our Celtic peasant has psychical experiences, or if he sees an apparition which he calls one of the 'good people', that is to say a fairy, it is useless to try to persuade him that he is under a delusion: unlike his materialistically-minded lord, he would not attempt nor even desire to make himself believe that what he has seen he has not seen. Not only has he the will to believe, but he has the right to believe; because his belief is not a matter of being educated and reasoning logically, nor a matter of faith and theology--it is a fact of his own individual experiences, as he will tell you. Such peasant seers have frequently argued with me to the effect that 'One does not have to be educated in order to see fairies'.
Unlike the natural mind of the uncorrupted Celt, Arunta, or American Red Man, which is ever open to unusual psychical impressions, the mind of the business man in our great cities tends to be obsessed with business affairs both during his waking and during his dream states, the politician's with politics similarly, the society-leader's with society; and the unwholesome excitement felt by day in the city is apt to be heightened at night through a satisfying of the feeling which it morbidly creates for relaxation and change of stimuli. In the slums, humanity is divorced from Nature under even worse conditions, and becomes wholly decadent. But in slum and in palace alike there is continually a feverish nerve-tension induced by unrest and worry; there is impure and smoke-impregnated air, a lack of sunshine, a substitution of artificial objects f or natural objects, and in place of solitude the eternal din of traffic. Instead of Nature, men in cities (and paradoxically some conventionalized men in the country) have 'civilization'--and 'culture'.
Are city-dwellers like these, Nature's unnatural children, who grind out their lives in an unceasing struggle for wealth and power, social position, and even for bread, fit to judge Nature's natural children who believe in fairies? Are they right in not believing in an invisible world which they cannot conceive, which, if it exists, they--even though they be scientists--are through environment and temperament alike incapable of knowing? Or is the country-dwelling, the sometimes 'unpractical' and 'unsuccessful', the dreaming, and 'uncivilized' peasant right? These questions ought to arouse in the minds of anthropologists very serious reflection, world-wide in its scope.".
Boken finns i senare upptryckningar, så den går att få tag i IRL, åtminstone via bibliotek. Men troligen också via bokhandlar. För den, alltså, som vill ha riktiga papper att bläddra i när hen läser!
De kom ut 1911 och är en genomgång av tron på folktroväsen i vad författaren W. Y. Evans-Wentz kallar "Celtic Countries". På nätet kan den numera läsas här.
Den är mycket lärd, diskuterar religionshistoriska och etnologiska teorier. Men man märker efter ett tag att författaren faktiskt i en viss mening tror på dessa väsens existens.
Han var, jag höll på att säga naturligtvis, teosof. Men framförallt skriver han så vackert. Titta gärna på hans beskrivning av geografin i de regioner han diskuterar. Det är naturromantik när den är som bäst. Tycker jag.
Hans noggranna beskrivningar liknar lite Frazer, och sådana skrivs inte idag. Idag skulle en liknande bok förmodligen ta upp några typexempel, och sedan föra diskussioner om dem. Men här får vi i detalj läsa den ena beskrivningen efter den andra.
För att nu ge ett exempel på Evans-Wentz grundsyn, citerar jag nedan detta civilisationskritiska avsnitt från introduktionen. Det är ett riktigt vackert stycke, oavsett vad man nu anser om denna grundsyn, och om man som alltid bortser från de irriterande men väldigt tidstypiska manliga termerna för grupper av människor....
"The Celtic peasant, who may be their tenant or neighbour, is--if still uncorrupted by them--in direct contrast unconventional and natural. He is normally always responsive to psychical influences--as much so as an Australian Arunta or an American Red Man, who also, like him, are fortunate enough to have escaped being corrupted by what we egotistically, to distinguish ourselves from them, call 'civilization'. If our Celtic peasant has psychical experiences, or if he sees an apparition which he calls one of the 'good people', that is to say a fairy, it is useless to try to persuade him that he is under a delusion: unlike his materialistically-minded lord, he would not attempt nor even desire to make himself believe that what he has seen he has not seen. Not only has he the will to believe, but he has the right to believe; because his belief is not a matter of being educated and reasoning logically, nor a matter of faith and theology--it is a fact of his own individual experiences, as he will tell you. Such peasant seers have frequently argued with me to the effect that 'One does not have to be educated in order to see fairies'.
Unlike the natural mind of the uncorrupted Celt, Arunta, or American Red Man, which is ever open to unusual psychical impressions, the mind of the business man in our great cities tends to be obsessed with business affairs both during his waking and during his dream states, the politician's with politics similarly, the society-leader's with society; and the unwholesome excitement felt by day in the city is apt to be heightened at night through a satisfying of the feeling which it morbidly creates for relaxation and change of stimuli. In the slums, humanity is divorced from Nature under even worse conditions, and becomes wholly decadent. But in slum and in palace alike there is continually a feverish nerve-tension induced by unrest and worry; there is impure and smoke-impregnated air, a lack of sunshine, a substitution of artificial objects f or natural objects, and in place of solitude the eternal din of traffic. Instead of Nature, men in cities (and paradoxically some conventionalized men in the country) have 'civilization'--and 'culture'.
Are city-dwellers like these, Nature's unnatural children, who grind out their lives in an unceasing struggle for wealth and power, social position, and even for bread, fit to judge Nature's natural children who believe in fairies? Are they right in not believing in an invisible world which they cannot conceive, which, if it exists, they--even though they be scientists--are through environment and temperament alike incapable of knowing? Or is the country-dwelling, the sometimes 'unpractical' and 'unsuccessful', the dreaming, and 'uncivilized' peasant right? These questions ought to arouse in the minds of anthropologists very serious reflection, world-wide in its scope.".
Boken finns i senare upptryckningar, så den går att få tag i IRL, åtminstone via bibliotek. Men troligen också via bokhandlar. För den, alltså, som vill ha riktiga papper att bläddra i när hen läser!
Monday, April 7, 2014
Nämforsens Kvinnominne
/Uppflyttat från den 8 mars 2014./
Idag är det ju 8 mars, som bekant. och då tänkte jag puffa lite för Nämforsens Kvinnominne. Jag fick ett rundbrev frän föreningens ordförande för några dagar sedan, som jag (med hennes tillstånd) lägger ut under detta inlägg.
Nämforsens Kvinnominne. var förut Näsåkers lokalavdelning av föreningen Tealogerna, men är nu en egen förening. En av dess viktigaste uppgifter sedan 2007 är att sköta utställningen "Efter 1000 år av tystnad" som från början skapades av Birgitta Onsell. Det är en utställning om de religioner (och samhällen) som fanns före patriarkatet. Den visades först på Historiska Museet och åkte sedan runt mellan olika platser och kom slutligen till Urhuset i Näsåker 2007.
Men de har också andra aktiviteter, som Gudinnedagar, föredrag och midsommarfirande.
Nämforsens Kvinnominne är nu även öppen för manliga medlemmar (jag är medlem). Det enda som krävs för att bli medlem är att betala 20 kronor (!) per år (!!) , men det är nästan skamligt litet, så om någon funderar på att gå med tycker jag själv så där rent personligt att hen bör betala åtminstone LITE mer (men det är jag som säger det, Nämforsens Kvinnominne skulle nog aldrig säga det...)
Utställningslokalen kostar, och hittills har Tealogerna betalat den, men nu kan de inte längre det. Det betyder att utställningen troligen snart tillfälligt kommer att tas ner, i väntan på att Nämforsens Kvinnominne få nya anslag.
Nämforsens Kvinnominne. är en på många sätt entusiastisk grupp . De har också en Facebooksida, som kan besökas här.
Det var vad jag ville säga, här kommer rundbrevet jag alltså fick för några dagar sedan.
"Näsåker 2014-03-01
Hej!
Potentiella KvinnoMinnevän!
Skriver till dig för Nämforsens KvinnoMinnes räkning.
Vi behöver flera medlemmar och vi behöver stöd för att kunna finnas kvar och utvecklas....
Som du säkert känner till har vi nu i slutet av april funnit hör i Näsåker i 7 år! Vårt Kvinnominne-museum har en stor potential att bli en växande arbetsplats.
Budskapet som denna glömda och gömda del av historien visar, är efterfrågat och nu efter 7 år är vi kända!
Välkomnar er alla!
20:- år medlemskap samt hjärtliga frivilliga bidrag till hyra och verksamhet mottages tacksamt!
Handelsbanken clearing 6312
konto 248-2289
Nämforsens Kvinnominne
Hör gärna av er!
Ordförande Lo Högberg tel: 0622- 300 90, 070-368 19 74"
Lo guidar utställningen i Näsåker
Idag är det ju 8 mars, som bekant. och då tänkte jag puffa lite för Nämforsens Kvinnominne. Jag fick ett rundbrev frän föreningens ordförande för några dagar sedan, som jag (med hennes tillstånd) lägger ut under detta inlägg.
Nämforsens Kvinnominne. var förut Näsåkers lokalavdelning av föreningen Tealogerna, men är nu en egen förening. En av dess viktigaste uppgifter sedan 2007 är att sköta utställningen "Efter 1000 år av tystnad" som från början skapades av Birgitta Onsell. Det är en utställning om de religioner (och samhällen) som fanns före patriarkatet. Den visades först på Historiska Museet och åkte sedan runt mellan olika platser och kom slutligen till Urhuset i Näsåker 2007.
Men de har också andra aktiviteter, som Gudinnedagar, föredrag och midsommarfirande.
Nämforsens Kvinnominne är nu även öppen för manliga medlemmar (jag är medlem). Det enda som krävs för att bli medlem är att betala 20 kronor (!) per år (!!) , men det är nästan skamligt litet, så om någon funderar på att gå med tycker jag själv så där rent personligt att hen bör betala åtminstone LITE mer (men det är jag som säger det, Nämforsens Kvinnominne skulle nog aldrig säga det...)
Utställningslokalen kostar, och hittills har Tealogerna betalat den, men nu kan de inte längre det. Det betyder att utställningen troligen snart tillfälligt kommer att tas ner, i väntan på att Nämforsens Kvinnominne få nya anslag.
Nämforsens Kvinnominne. är en på många sätt entusiastisk grupp . De har också en Facebooksida, som kan besökas här.
Det var vad jag ville säga, här kommer rundbrevet jag alltså fick för några dagar sedan.
"Näsåker 2014-03-01
Hej!
Potentiella KvinnoMinnevän!
Skriver till dig för Nämforsens KvinnoMinnes räkning.
Vi behöver flera medlemmar och vi behöver stöd för att kunna finnas kvar och utvecklas....
Som du säkert känner till har vi nu i slutet av april funnit hör i Näsåker i 7 år! Vårt Kvinnominne-museum har en stor potential att bli en växande arbetsplats.
Budskapet som denna glömda och gömda del av historien visar, är efterfrågat och nu efter 7 år är vi kända!
Välkomnar er alla!
20:- år medlemskap samt hjärtliga frivilliga bidrag till hyra och verksamhet mottages tacksamt!
Handelsbanken clearing 6312
konto 248-2289
Nämforsens Kvinnominne
Hör gärna av er!
Ordförande Lo Högberg tel: 0622- 300 90, 070-368 19 74"
Lo guidar utställningen i Näsåker
Tuesday, December 24, 2013
Julfirande och matrilinjärt släktskap
Ni har kanake inte har tänkt på det, men på julen firar vi ett barn vars släktskap var helt och hållet matrilinjärt. Enligt Matteus- och Lukasevangeliernas födelseberättelser saknade Jesus allt släktskap på faderslinjen.
Att sedan samma evangelier på andra ställen ologiskt nog presenterar två (sinsemellan oförenliga) patrilinjära släktträd till Jesus måste ses som en eftergift till patriarkal konvenans.
Enligt Bibeln behövde alltså frälsaren, som ska förlösa mänskligheten från all synd, en biologisk moder, men ingen biologisk fader. Och den formelle fadern, Josef, är en blek figur som snabbt försvinner från berättelsen.
Och i Markus och Johannes nämns han inte alls.
På så sätt kommer Jesus till världen på samma sätt som enligt trobrianderna alla barn kommer till världen.
Intressant, eller hur?
Att sedan samma evangelier på andra ställen ologiskt nog presenterar två (sinsemellan oförenliga) patrilinjära släktträd till Jesus måste ses som en eftergift till patriarkal konvenans.
Enligt Bibeln behövde alltså frälsaren, som ska förlösa mänskligheten från all synd, en biologisk moder, men ingen biologisk fader. Och den formelle fadern, Josef, är en blek figur som snabbt försvinner från berättelsen.
Och i Markus och Johannes nämns han inte alls.
På så sätt kommer Jesus till världen på samma sätt som enligt trobrianderna alla barn kommer till världen.
Intressant, eller hur?
Thursday, December 5, 2013
Monoteism, övergrepp och patriarkat
Det finns två motpoler i synen på konflikten mellan "monoteism" och "hedendom". Dels har vi (exempelvis) gamla missionärsromantiska berättelser om hur goda kristna fick tampas med ogudaktiga hedningar, som ägnade sig åt kannibalism, människooffer och ohyggliga riter. Dels har vi en motbild som började uppkomma under upplysningstiden. En motbild om "den ädle vilden" som förstördes av en korrupt kristendom (eller av islam). En motbild som idag är vanlig i olika nyhedniska grupper.
Och, ja, den sistnämnda har väl jag själv varit med om att sprida, exempelvis här.
Och jag står för varenda ord i den artikeln, den handlar ju om hur missionärerna bidrar till att införa patriarkalt förtryck i nordamerikanska indiankulturer. Men om jag istället hade fokuserat på konfrontationen mellan missionärer och den aztekiska kulturen hade bilden, som vi ska se nedan, blivit ganska annorlunda.
Det finns de som efter en ytlig läsning av författare som Birgitta Onsell, Eva Moberg eller Monica Sjöö kommer fram till att "patriarkat" och "monoteism" regelbundet gick hand i hand med att utrota en tidigare kvinno- och barnvänlig kultur. Tron på en enda (manlig) Gud antas vara den grund som ger upphov till kvinnoförtryck, övergrepp, och förtryck av barn. Monica Sjöö ägnar en sida i sin "The Great Cosmic Mother" från 1987 åt att lista otäcka barnfientliga citat från Gamla Testamentet. De är vederbörligt ruggiga, men hon nämner inte att den tidigare fenicisk-kananeiska kultur som israeliterna bekämpade, och som hon själv ofta uttryckt stora sympatier för, hade rituella barnoffer som ett centrum i sin egen kult,
Sanningen är den att patriarkatet på de flesta håll kom tidigare än de monoteistiska religionerna. Och att dessas seger över "hedendomen" på många ställen snarare innebar ett mildrande av förtrycket. Eller åtminstone att några av dess mest blodiga uttryck avskaffades.
Det började redan med den israelitiska religionen. Den var patriarkal, men så var den som föregick den. I Bibeln står det bland mycket annat att det är riktigt att slå barn. Det är obehagligt, men samtidigt bör det noteras att i den kultur som fanns innan hade som nämnts ett rituellt dödande av barn en central plats i kulten. En praktik som hårt fördöms i hela Gamla Testamentet. (Se till exempel Psaltaren 126: 37-38, Hesekiel 16:21-22 och Jeremia 19:4-7).
Även om den fenicisk-kananeiska barnofferpraktiken besegrades i just Kanaan, så levde den kvar över stora delar av Medelhavet. Efter att Rom erövrade Karthago, försvagades den kraftigt, men den levde ändå kvar på sina håll. Det var först med kristnandet av Nordafrika som den försvann.
I Rom förbjöds människooffer i det första århundradet f.kr. men däremot var det fortfarande tillåtet att sätta ut oönskade barn. Ibland hittades de av någon som tog hand om dem, men oftast dog de. Det var först med kristendomens införande som detta förbjöds.
På våra breddgrader var både människooffer och utsättande av barn en del av den "hedniska" praktiken. De förbjöds efter kristnandet. I Island nådde man en kompromiss. "Hedningarna" fick inte längre öppet dyrka sina gudar, men under en lång övergångsperiod fick de sätta ut oönskade barn i vildmarken. Det bör förstås påpekas att medan inte så få av de barn som sattes ut i Rom kanske räddades, gällde det förstås praktiskt taget inga som mötte samma öde i Skandinavien, för att nu inte tala om Island.
Om vi går österut ställdes de första muslimerna inför en praktik, där nyfödda, oönskade flickor begravdes levande. Koranen fördömer denna i surorna 81:8 och 16:57-59. Denna praktik förbjöds efter att islam hade segrat. Islam förbjöd också en typ av brutal skilsmässa som tidigare var tillåten, som innebar att kvinnan försköts men att hon tvingades bo kvar hos mannen som hans slav.
Men så till Amerika. I den artikel jag skrev om hur missionärerna skulle övertyga indianstammar om vikten av att slå barn, att fruar skulle lyda sina män, och av jordägandet måste bli privat, ser vi att kristendomens införande i stora delar av Amerika innebar upprättandet ;av ett hårt förtryck över kvinnor och barn. Men...
Det finns andra delar av Amerika, där bilden som sagt såg lite annorlunda ut. Det mest uppenbara exemplet är som sagt aztekerna. Men i mindre skala gällde det samma också maya och inkas.
Dessa kulturer var inte endast patriarkala, de var stater styrda av militariserade härskande skikt. En sak som förenade aztek-, maya-och inkareligionerna var att de såg människooffer till gudarna som nödvändiga. Speciellt brutal och omfattande var praktiken hos aztekerna.
Där offrades både vuxna och barn, ofta tiotusentals varje år. Aztekerna förde krig för att tillfångata personer som skulle offras. Dessa offer utfördes också ofta medvetet på ett maximalt plågsamt sätt. När templet i Tenochtitlan invigdes 1487 beräknas det att som minst 10.000, eller som mest 80.000, offrades under fyra (!) dagar.
Denna råa praktik ledde till att spanjorerna kunde sluta en allians med de folk som var underkuvade av aztekerna och som var tvungna att regelbundet leverera fångar till dessa, fångar som skulle offras.
Men offertraditionen var så pass utbredd att de krävdes mer än en militär erövring för att den skulle upphöra. Här spelade förmodligen kulten av Jungfrun av Guadalupe en viktig roll. Jungfrun av Guadalupe var dels namnet på em målning av jungfru Maria, som ni kan se ovan. Men denna målning sades vara en övernaturlig avbildning, som uppstått under den vision av jungfru Maria, som indianen Juan Diego sades ha fått vid flera tillfällen vid Tepeyac i december 1531.
Som fenomen är Jungfrun av Guadalupe något mycket märkligt. I henne blandades hedniska och kristna traditioner. Trots att hon först uppträdde på en plats som förut helgades till en aztekisk gudinna sågs hon som den främsta motståndaren till människooffer. Hennes uppgift sågs till stor del som att hon skulle utrota resterna av denna barbariska praktik.
Efter ett tag kom hon faktiskt också att bli en symbol för motståndet mot Spanien, och mot överhet och förtryck. Hon har hyllats av exempelvis den vänsterinriktade zapatistgerillan och av Hugo Chavez, och latinamerikanska feminister har ofta sett henne som en frigörande symbol.
Jag upprepar. När de monoteistiska religionerna konfronterade en rå patriarkal krigisk "hedendom" mildrade de faktiskt mycket ofta förtrycket av kvinnor och barn. Inte förstärkte det, som en del nyhedningar gärna vill tro. Framförallt avskaffades ofta förtryckets mest utpräglat blodiga uttryck.
För, när allt kommer omkring, en kult av amoraliska "hedniska" krigar- och andra gudar i en polyteistisk kontext kan ju gå nästan hur långt som helst. De ritualer som förknippas med dom kan ju dessutom bli hur blodiga som helst. Föreställningen om en Gud med någon form av övergripande ansvar för helheten spelade ofta en modererande roll när den introduceras i dessa kulturer.
Det är ju egentligen ganska logiskt.
Monday, September 30, 2013
På nytt om skogsrån och sexualitet
/Från min huvudblogg 31/7 2012. Den här inlägget skulle egentligen ha lagts upp även här den 31/7, före det inlägg som jag la ut då - Mikael Hälls "Skogsrået, näcken och djävulen" - en kort diskussion, men det blev inte av. Den som läser detta, kan gärna sedan gå till det ovan nämnda inlägget, som innehåller ett sammanfattade omdöme om Hälls bok. /
Jag har lite dåligt samvete för att jag inte hållit mitt löfte att mer utförligt diskutera de milt kritiska synpunkter som Mikael Häll i sin bok Skogsrået, näcken och djävulen (Malört 2013) riktat mot två artiklar jag skrivit om skogsrån. Men nu råkar jag får syn på en formulering i hans bok som bygger på ett uppenbart missförstånd, som jag helt enkelt måste kommentera.
Han skriver, på sidan 361: "I 1800- och 1900-talens skogsråsägner finns de sexuella inslagen endast med i runt tio procent av uppteckningarna, menar Erik Rodenborg". Det har jag nu inte skrivit, och det menar jag inte heller.
I de två artiklar han refererar till står det så här (fetstilen runt nyckelorden tillagda här!) :
"Men hur är det med de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller sexuella inslag." (När naturen var kvinnlig: om skogsrået och andra rån).
Och: "I själva verket innehåller en ganska liten del av berättelserna, jag skulle uppskatta de till något mer än tio procent, sexuella/erotiska inslag." (Skogsrå, makt och sexualitet).
Det kan ju låta som samma sak - men kuggorden är här "skogråsägner" vs. "berättelser". . Jag skrev aldrig att andelen sexuella inslag i sägnerna endast var cirka tio procent (närmare bestämt elva!) utan jag använde alltså ordet "berättelser". Det är inte riktigt samma sak.
'
När jag gjorde statistiken slog jag ihop tre typer av material. Sägner, "memorat" (alltså berättelser om egna eller närstående personers direkta upplevelser) och nedtecknade trosutsagor. Jag gick alltså igenom alla poster om skogsrån på folkminnesarkivet i Stockholm och beräknade andelen sexuella inslag i alla typer av berättelser. Och kom då fram till siffran elva procent.
Det säger nästan sig självt att de sexuella inslagen är mycket större i sägnerna (som handlar om anonyma personer, som informanten har hört talas om i tredje, fjärde, femte eller tionde hand) än i exempelvis berättelser som handlar om vad man själv eller ens närstående varit med om.
Det fanns till exempel troligen ingen kolare i denna värld som någonsin berättade att att han fått barn med skogsrået... med undantag av ev. dråpliga skämt! Däremot är sexuella inslag mycket vanligare i de ofta stereotypa sägner som handlar om anonyma personer på bekvämt avstånd....
Detta om detta. I övrigt är skillnaden mellan mig och Häll i denna fråga inte speciellt stor. Han betonar skogråets sexuella karaktär mer än vad jag gör, men det är en nyansskillnad. Jag förnekar inte att skogsrået i folktron har sexuella drag, och han hävdar ju inte att det endast har sexuella drag.
Jag betonar rådarfunktionen mer än vad han gör, men han förnekar den inte på något sätt.
I övrigt rekommenderar jag gärna hans bok.....
Jag har lite dåligt samvete för att jag inte hållit mitt löfte att mer utförligt diskutera de milt kritiska synpunkter som Mikael Häll i sin bok Skogsrået, näcken och djävulen (Malört 2013) riktat mot två artiklar jag skrivit om skogsrån. Men nu råkar jag får syn på en formulering i hans bok som bygger på ett uppenbart missförstånd, som jag helt enkelt måste kommentera.
Han skriver, på sidan 361: "I 1800- och 1900-talens skogsråsägner finns de sexuella inslagen endast med i runt tio procent av uppteckningarna, menar Erik Rodenborg". Det har jag nu inte skrivit, och det menar jag inte heller.
I de två artiklar han refererar till står det så här (fetstilen runt nyckelorden tillagda här!) :
"Men hur är det med de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller sexuella inslag." (När naturen var kvinnlig: om skogsrået och andra rån).
Och: "I själva verket innehåller en ganska liten del av berättelserna, jag skulle uppskatta de till något mer än tio procent, sexuella/erotiska inslag." (Skogsrå, makt och sexualitet).
Det kan ju låta som samma sak - men kuggorden är här "skogråsägner" vs. "berättelser". . Jag skrev aldrig att andelen sexuella inslag i sägnerna endast var cirka tio procent (närmare bestämt elva!) utan jag använde alltså ordet "berättelser". Det är inte riktigt samma sak.
'
När jag gjorde statistiken slog jag ihop tre typer av material. Sägner, "memorat" (alltså berättelser om egna eller närstående personers direkta upplevelser) och nedtecknade trosutsagor. Jag gick alltså igenom alla poster om skogsrån på folkminnesarkivet i Stockholm och beräknade andelen sexuella inslag i alla typer av berättelser. Och kom då fram till siffran elva procent.
Det säger nästan sig självt att de sexuella inslagen är mycket större i sägnerna (som handlar om anonyma personer, som informanten har hört talas om i tredje, fjärde, femte eller tionde hand) än i exempelvis berättelser som handlar om vad man själv eller ens närstående varit med om.
Det fanns till exempel troligen ingen kolare i denna värld som någonsin berättade att att han fått barn med skogsrået... med undantag av ev. dråpliga skämt! Däremot är sexuella inslag mycket vanligare i de ofta stereotypa sägner som handlar om anonyma personer på bekvämt avstånd....
Detta om detta. I övrigt är skillnaden mellan mig och Häll i denna fråga inte speciellt stor. Han betonar skogråets sexuella karaktär mer än vad jag gör, men det är en nyansskillnad. Jag förnekar inte att skogsrået i folktron har sexuella drag, och han hävdar ju inte att det endast har sexuella drag.
Jag betonar rådarfunktionen mer än vad han gör, men han förnekar den inte på något sätt.
I övrigt rekommenderar jag gärna hans bok.....
Monday, September 23, 2013
Månen lyste klar
Jag är fortfarande i Näsåker, där jag åkt för att bland annat fira höstdagjämningen.
Jag måste berätta om en vacker händelse.
Sent på kvällen på lördag var vi vid Nämforsen för att ha en liten höstdagjämningsceremoni. Vi hade otur med vädret - det började duggregna redan vid tiotiden. Himlen var helt molntäckt.
När vi kom dit halv elva fortsatte det att regna. Jag började faktiskt att oroa mig för att min nyköpta mobil skulle bli vattenskadad!
Elva började vi den lilla ceremonin, och efter kanske 20 minuter började Annelie, som ledde ceremonin, sjunga en sång vars text började med att "månen lyser klar". Jag tänkte att det ju inte direkt stämmer just nu.
Efter att hon sjungit kanske en minut bröt plötsligt månen fram genom molntäcket. Och när sången var klar såg man hela månen.
När ceremonin var klar var kanske två tredjedelar av himlen molnfri, och man kunde beundra stjärnhimlen. Och månen var försedd med en regnbågsfärgad ring.
Nej, jag skulle då aldrig våga påstå att vår ceremoni orsakade allt detta. Men det KÄNDES ju faktiskt så... Det var en verklig och fin upplevelse.
PS. Och, ja, mobilen klarade sig också...
Jag måste berätta om en vacker händelse.
Sent på kvällen på lördag var vi vid Nämforsen för att ha en liten höstdagjämningsceremoni. Vi hade otur med vädret - det började duggregna redan vid tiotiden. Himlen var helt molntäckt.
När vi kom dit halv elva fortsatte det att regna. Jag började faktiskt att oroa mig för att min nyköpta mobil skulle bli vattenskadad!
Elva började vi den lilla ceremonin, och efter kanske 20 minuter började Annelie, som ledde ceremonin, sjunga en sång vars text började med att "månen lyser klar". Jag tänkte att det ju inte direkt stämmer just nu.
Efter att hon sjungit kanske en minut bröt plötsligt månen fram genom molntäcket. Och när sången var klar såg man hela månen.
När ceremonin var klar var kanske två tredjedelar av himlen molnfri, och man kunde beundra stjärnhimlen. Och månen var försedd med en regnbågsfärgad ring.
Nej, jag skulle då aldrig våga påstå att vår ceremoni orsakade allt detta. Men det KÄNDES ju faktiskt så... Det var en verklig och fin upplevelse.
PS. Och, ja, mobilen klarade sig också...
Sunday, September 15, 2013
Höstdagjämning i Näsåker
Kvinnominne inbjuder till..
Höstdagjämningen 21 -22 september.
Lördag 21/9, kl 18.00 i Gudinnemuséet, Urhuset.
Föreningen Kvinnominne har möte om Utställningens framtid samt planeringsmöte för Sommarsolståndet 2014.
Alla Intresserade är hjärtligt VÄLKOMNA!
Kl 23.00 – 24.00
Ceremoni vid forsen som leds av Annelie Sarre. Samling vid kraftverket.
Vi upplever balansen mellan mörker och ljus. Vi hyllar skördetiden och välkomnar mörkertiden som kan ge oss tid för vila och eftertanke.
Söndag 22/9 kl. 15.00
Vi börjar med en vandring i labyrinten utanför Urhuset.
Därefter föredrag i Gudinnemuséet: ”Älgkon som skapade världen”
Erik Rodenborg, fil.lic. i religionshistoria.
Inträde 80:- inklusive fika och guidning av Utställningen.
Välkommen!
Info : 0622-30090, 070-368 19 74.
Arr: Föreningen Tealogernas lokalgrupp, Kvinnominne i Näsåker.
Wednesday, July 31, 2013
Mikael Hälls "Skogsrået, näcken och djävulen" - en kort diskussion
I början av detta år kom Mikael Häll ut med sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen: erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige (Malört 2013). Eftersom jag under ett antal år hade avsikten att doktorera på skogsrån var det självklart att jag skulle läsa den.
När jag sedan fick reda på att det på fem ställen i boken fanns en kritisk diskussion om två artiklar jag skrivit om ämnet blev jag förstås än mer angelägen att göra det. Så en dag i februari åkte jag till Hedengrens bokhandel och köpte ett exemplar.
Sedan skrev jag en kommentar där jag bemötte det Häll skrev om min behandling av Carl Wilhelm von Sydows syn på skogsråföreställningen.
Men sedan fick jag annat att göra, och följde inte upp det. Så jag tänkte lite kortfattat göra det nu.
Hälls avhandling fokuserar alltså på skogsråns och andra "naturväsens" erotiska karaktär. Det underlättas av att han koncentrerar sig på de berättelser och diskussioner som fanns på 1600- och 1700-talen. Hans främsta fokus är rättegångsprotokoll, men han diskuterar också utförligt skrifter av teologer och naturvetare från denna period.
Dessutom har han med en del sägner och folksånger, men det är inte speciellt omfattande. Det fanns ingen folkloristisk forskning på denna tid, så materialet är här mycket magert.
Det är uppenbart att det material han har i hög grad styr hans tolkningar. Han beskriver främst den syn som överheten hade i ett vid den tiden ganska så radikalprotestantiskt samhälle. Den var främst intresserad av "det onda" i naturväsendena. Vi får exempelvis höra mycket litet om positiva icke-erotiska kontakter mellan naturväsen och människor.
I sin teoretiska diskussion tar dock Häll upp rådarfunktionen hos skogsrån, bergsrån och sjörån. Han förnekar den inte alls, men han verkar mena att i denna finns en form av erotiskt element inbyggt - den "natur" som dessa råder i ses ju i termer av "vild" fruktsamhet (s. 362).
Mot det sista kan nu invändas att det på nära håll finns exempel på hur folktron beskriver "rådare" i ganska så icke-sexuella termer - som det finska och ryska manliga skogsrået.
När jag skulle skriva min avhandling (som sorgligt nog aldrig blev av) hade jag dels en annan utgångspunkt, dels ett annat material. Min utgångspunkt var en religionshistorisk teoribildning, företrädd av exempelvis Martin P:n Nilsson, Åke Hultkrantz och Ulf Drobin. I denna var rådarföreställningen central, vilket ju på sätt och vis ju kan härledas redan från själva namnet. "Rå" betyder "rådare" i betydelsen "härskare". Råna härskade över den del av naturen de var satta att härska över.
Den sexualitet som de ofta hade var i grunden underordnad denna rådarfunktion.
Det material jag först undersökte bestod i folkminnesanteckningar från Folkminnesarkivet i Stockholm. De var nedtecknade från 18-och tidigt 1900-tal (och några enstaka anteckningar från mitten av 1900-talet).
I de flesta fall hade anteckningarna gjorts av folklorister och etnografer. De hade ett helt annat intresse än vad jurister och teologer hade på 16-och 1700-talen. De var positivt intresserade av folktro. Inte i den meningen att de trodde på den själv, men de hade en relativt välvillig inställning till föreställningarna, och till de människor som trodde på dem. De ville inte alls demonisera, de ville göra föreställningarna begripliga.
Nåväl, jag läste igenom alla anteckningarna om skogsrån - och höll just på att gå vidare till bergsrån, sjörån och även gårdsrån innan jag avbröt projektet.
Vad gäller skogsrån började jag dessutom med att statistiskt bearbeta materialet. Jag kom inte så långt men jag hann räkna ut hur stor procentsiffra av berättelserna om skogsrån som hade sexuella inslag. Jag kom fram till att det var cirka elva procent.
Däremot hann jag aldrig dela upp denna siffra i andelen för sägner, memorat och trosutsagor. Jag har kvar materialet, så jag skulle i och för sig kunna göra det vid något tillfälle.
Som sagt. Min grundinställning är alltså den att rådarfunktionen är den som definierar just - råna. Det går att tänka sig ett rå utan sexualitet, men det går inte att tänka sig ett rå som inte råder. För i så fall vore det ju inget rå...
Varför just de svenska skogsråna (och i viss mån dess danska motsvarigheter) i relativt hög grad kom att förknippas med sexualitet har jag inget bra svar på. Det finns olika teorier, men ingen är helt övertygande. Det bör noteras att gruvrån normalt sett inte förknippas med sexualitet. Och definitivt inte gårdsrån, skeppsrån eller andra rån som mer direkt är kopplade till mänsklig bebyggelse.
I motsats till Häll anser jag alltså att sexualiteten inte finns i själva kärnan av föreställningen om naturrån.
Däremot finns den ofta där, i alla fall, och det är möjligt genom att råna uppfattas antropomorft. De ses då som en parallell "mänsklighet" -liksom exempelvis vittrorna. Och därför ses de som utrustade med samma drivkrafter som människor har. Som exempelvis sexualitet.
Detta är nog den grundläggande skillnaden jag har gentemot Häll.
I den mån skogsrået är utrustad med en sexualitet är den inte passiv eller underordnad. Att som Jan-Öjvind Swahn tala om "folktrons pinuppa" är helt missvisande. Här verkar Häll hålla med mig. Han refererar på sidan 404 instämmande min syn på skogsrået som ett "självständigt och kraftfullt sexuellt subjekt". Han instämmer också med min syn på att skogsråna i berättelserna har lite av samma ställning mot männen som männen hade mot kvinnorna i samhället. Könsrollerna var ombytta - mannen var underordnad det kvinnliga rået..
Däremot har han nog missuppfattat mig när han på sidan 406 ff bland annat diskuterar min formulering "I mötet med rået var denna skapelsens krona liten och rädd". Han menar här att de män som verkligen berättade om samlag med skogsrån redan stod utanför patriarkatet och därför inte såg sig själva som "skapelsens krona". Det handlade om udda, ibland marginaliserade män som inte passade in i det patriarkala systemet.
Han kan ha rätt, men saken är den att jag inte diskuterade de (fåtal) män som verkligen berättade om att de själva hade haft samlag med skogsrån. Några sådana förekom förresten inte alls i mitt material.
Jag syftade inte på berättelser om sexuellt umgänge. Jag syftade på fall där ensamma män från byn råkade förirra sig in i skogen, gärna när det började skymma, och i skogens mörka dunkel tyckte sig se och/eller höra (exempelvis) Talle-Maja eller Råhanda. I byn kunde de dominera över kvinnor hur mycket som helst. Men när de plötsligt tyckte sig se det mäktiga rå som de hört så mycket gruvliga saker om hjälpte ju inte detta.
Många av dem blev livrädda. Detta är också mycket väl belagt i folkminnesanteckningarna...
När jag sedan fick reda på att det på fem ställen i boken fanns en kritisk diskussion om två artiklar jag skrivit om ämnet blev jag förstås än mer angelägen att göra det. Så en dag i februari åkte jag till Hedengrens bokhandel och köpte ett exemplar.
Sedan skrev jag en kommentar där jag bemötte det Häll skrev om min behandling av Carl Wilhelm von Sydows syn på skogsråföreställningen.
Men sedan fick jag annat att göra, och följde inte upp det. Så jag tänkte lite kortfattat göra det nu.
Hälls avhandling fokuserar alltså på skogsråns och andra "naturväsens" erotiska karaktär. Det underlättas av att han koncentrerar sig på de berättelser och diskussioner som fanns på 1600- och 1700-talen. Hans främsta fokus är rättegångsprotokoll, men han diskuterar också utförligt skrifter av teologer och naturvetare från denna period.
Dessutom har han med en del sägner och folksånger, men det är inte speciellt omfattande. Det fanns ingen folkloristisk forskning på denna tid, så materialet är här mycket magert.
Det är uppenbart att det material han har i hög grad styr hans tolkningar. Han beskriver främst den syn som överheten hade i ett vid den tiden ganska så radikalprotestantiskt samhälle. Den var främst intresserad av "det onda" i naturväsendena. Vi får exempelvis höra mycket litet om positiva icke-erotiska kontakter mellan naturväsen och människor.
I sin teoretiska diskussion tar dock Häll upp rådarfunktionen hos skogsrån, bergsrån och sjörån. Han förnekar den inte alls, men han verkar mena att i denna finns en form av erotiskt element inbyggt - den "natur" som dessa råder i ses ju i termer av "vild" fruktsamhet (s. 362).
Mot det sista kan nu invändas att det på nära håll finns exempel på hur folktron beskriver "rådare" i ganska så icke-sexuella termer - som det finska och ryska manliga skogsrået.
När jag skulle skriva min avhandling (som sorgligt nog aldrig blev av) hade jag dels en annan utgångspunkt, dels ett annat material. Min utgångspunkt var en religionshistorisk teoribildning, företrädd av exempelvis Martin P:n Nilsson, Åke Hultkrantz och Ulf Drobin. I denna var rådarföreställningen central, vilket ju på sätt och vis ju kan härledas redan från själva namnet. "Rå" betyder "rådare" i betydelsen "härskare". Råna härskade över den del av naturen de var satta att härska över.
Den sexualitet som de ofta hade var i grunden underordnad denna rådarfunktion.
Det material jag först undersökte bestod i folkminnesanteckningar från Folkminnesarkivet i Stockholm. De var nedtecknade från 18-och tidigt 1900-tal (och några enstaka anteckningar från mitten av 1900-talet).
I de flesta fall hade anteckningarna gjorts av folklorister och etnografer. De hade ett helt annat intresse än vad jurister och teologer hade på 16-och 1700-talen. De var positivt intresserade av folktro. Inte i den meningen att de trodde på den själv, men de hade en relativt välvillig inställning till föreställningarna, och till de människor som trodde på dem. De ville inte alls demonisera, de ville göra föreställningarna begripliga.
Nåväl, jag läste igenom alla anteckningarna om skogsrån - och höll just på att gå vidare till bergsrån, sjörån och även gårdsrån innan jag avbröt projektet.
Vad gäller skogsrån började jag dessutom med att statistiskt bearbeta materialet. Jag kom inte så långt men jag hann räkna ut hur stor procentsiffra av berättelserna om skogsrån som hade sexuella inslag. Jag kom fram till att det var cirka elva procent.
Däremot hann jag aldrig dela upp denna siffra i andelen för sägner, memorat och trosutsagor. Jag har kvar materialet, så jag skulle i och för sig kunna göra det vid något tillfälle.
Som sagt. Min grundinställning är alltså den att rådarfunktionen är den som definierar just - råna. Det går att tänka sig ett rå utan sexualitet, men det går inte att tänka sig ett rå som inte råder. För i så fall vore det ju inget rå...
Varför just de svenska skogsråna (och i viss mån dess danska motsvarigheter) i relativt hög grad kom att förknippas med sexualitet har jag inget bra svar på. Det finns olika teorier, men ingen är helt övertygande. Det bör noteras att gruvrån normalt sett inte förknippas med sexualitet. Och definitivt inte gårdsrån, skeppsrån eller andra rån som mer direkt är kopplade till mänsklig bebyggelse.
I motsats till Häll anser jag alltså att sexualiteten inte finns i själva kärnan av föreställningen om naturrån.
Däremot finns den ofta där, i alla fall, och det är möjligt genom att råna uppfattas antropomorft. De ses då som en parallell "mänsklighet" -liksom exempelvis vittrorna. Och därför ses de som utrustade med samma drivkrafter som människor har. Som exempelvis sexualitet.
Detta är nog den grundläggande skillnaden jag har gentemot Häll.
I den mån skogsrået är utrustad med en sexualitet är den inte passiv eller underordnad. Att som Jan-Öjvind Swahn tala om "folktrons pinuppa" är helt missvisande. Här verkar Häll hålla med mig. Han refererar på sidan 404 instämmande min syn på skogsrået som ett "självständigt och kraftfullt sexuellt subjekt". Han instämmer också med min syn på att skogsråna i berättelserna har lite av samma ställning mot männen som männen hade mot kvinnorna i samhället. Könsrollerna var ombytta - mannen var underordnad det kvinnliga rået..
Däremot har han nog missuppfattat mig när han på sidan 406 ff bland annat diskuterar min formulering "I mötet med rået var denna skapelsens krona liten och rädd". Han menar här att de män som verkligen berättade om samlag med skogsrån redan stod utanför patriarkatet och därför inte såg sig själva som "skapelsens krona". Det handlade om udda, ibland marginaliserade män som inte passade in i det patriarkala systemet.
Han kan ha rätt, men saken är den att jag inte diskuterade de (fåtal) män som verkligen berättade om att de själva hade haft samlag med skogsrån. Några sådana förekom förresten inte alls i mitt material.
Jag syftade inte på berättelser om sexuellt umgänge. Jag syftade på fall där ensamma män från byn råkade förirra sig in i skogen, gärna när det började skymma, och i skogens mörka dunkel tyckte sig se och/eller höra (exempelvis) Talle-Maja eller Råhanda. I byn kunde de dominera över kvinnor hur mycket som helst. Men när de plötsligt tyckte sig se det mäktiga rå som de hört så mycket gruvliga saker om hjälpte ju inte detta.
Många av dem blev livrädda. Detta är också mycket väl belagt i folkminnesanteckningarna...
Monday, July 29, 2013
Att försvara hemmet mot manliga demoner
I David Kinsleys bok Hindu Goddesses: Visions of the Divine Feminine in the Hindu Religious Tradition (University of Californa Press, 1988) kan vi läsa en del intressanta saker om indisk byreligion.
I de indiska byarna dyrkas oftast de lokala gudomligheterna mer frekvent än de "stora" hinduiska gudarna. Varje by har för det mesta en lokal beskyddargud, som nästan alltid är en gudinna.
Dessa är oftast inte avbildade antropomorft, som de stora gudarna. De representeras ofta av stenar, trän eller små helgedomar.
En av dessa gudinnors främsta uppgifter är att skydda byarna mot katastrofer - som sjukdom och plötslig död.
Gudinnnan ses som byns moder, eller ibland som dess gemål. Hennes symboler finns ofta uppställda vid byns gränser, som ett sätt att skydda dessa.
Dyrkan av bygudinnan är inte kastbunden - alla deltar i dyrkan, och hon anses representera alla.
I utbyte mot dyrkan ger den lokala gudinnan god skörd, en rätt mängd regn, och skydd mot demoner, död och sjukdom.
Vilka är då dessa gudinnor? Jo, ofta anses det att det är kvinnor som förvandlats till gudinnor efter att i ett tidigare liv ha utsetts för övergrepp och orättvisor från män. Deras raseri mot män är så att säga användbart och lägger grunden till de energier som gör att de kan försvara byarna effektivt.
Som gudinnor är de oftast inte gifta, och när de är det, dominerar de över sina manliga partner.
De står för de lugna, trygga, ordnade "kvinnliga" bylivet. Utanför byn finns det vilda, det demoniska. Och detta demoniska uppfattas nästan alltid som manligt. De lokala gudinnornas huvuduppgift kan alltså sammanfattas som att skydda byn - mot manliga demoner. (Kinsley 197-204).
Det hela liknar faktiskt de teorier som den postprocessuelle arkeologen Ian Hodder utvecklade i sin omstridda bok The Domestication of Europe: Structure and Contingency in Neolithic Societies (Basil Blackwell 1990) om synen på "manligt" och "kvinnligt" i europeiskt neolitikum. Utifrån arkeologiskt material (re)konstruerade han en begreppsmässig symbolisk associationskedja som han kallade "agrios" - det manliga, vilda, fältet, striden. Och en som han kallade "domus" - det kvinnliga, domesticerade, huset, byn, och trygghet. Han hänvisade inte en enda gång till indisk religion, och han diskuterade inte ens religion överhuvudtaget.
Han såg dessa begrepp som symboliska system - en dikotomi som han ansåg genomsyrade det neolitiska tänkandet.
Hodders spekulationer, som ofta avfärdades som både flummiga och övermåttan spekulativa - har faktiskt en anmärkningsvärd parallell i de data Kinsley lägger fram från Indien.
I de indiska byarna dyrkas oftast de lokala gudomligheterna mer frekvent än de "stora" hinduiska gudarna. Varje by har för det mesta en lokal beskyddargud, som nästan alltid är en gudinna.
Dessa är oftast inte avbildade antropomorft, som de stora gudarna. De representeras ofta av stenar, trän eller små helgedomar.
En av dessa gudinnors främsta uppgifter är att skydda byarna mot katastrofer - som sjukdom och plötslig död.
Gudinnnan ses som byns moder, eller ibland som dess gemål. Hennes symboler finns ofta uppställda vid byns gränser, som ett sätt att skydda dessa.
Dyrkan av bygudinnan är inte kastbunden - alla deltar i dyrkan, och hon anses representera alla.
I utbyte mot dyrkan ger den lokala gudinnan god skörd, en rätt mängd regn, och skydd mot demoner, död och sjukdom.
Vilka är då dessa gudinnor? Jo, ofta anses det att det är kvinnor som förvandlats till gudinnor efter att i ett tidigare liv ha utsetts för övergrepp och orättvisor från män. Deras raseri mot män är så att säga användbart och lägger grunden till de energier som gör att de kan försvara byarna effektivt.
Som gudinnor är de oftast inte gifta, och när de är det, dominerar de över sina manliga partner.
De står för de lugna, trygga, ordnade "kvinnliga" bylivet. Utanför byn finns det vilda, det demoniska. Och detta demoniska uppfattas nästan alltid som manligt. De lokala gudinnornas huvuduppgift kan alltså sammanfattas som att skydda byn - mot manliga demoner. (Kinsley 197-204).
Det hela liknar faktiskt de teorier som den postprocessuelle arkeologen Ian Hodder utvecklade i sin omstridda bok The Domestication of Europe: Structure and Contingency in Neolithic Societies (Basil Blackwell 1990) om synen på "manligt" och "kvinnligt" i europeiskt neolitikum. Utifrån arkeologiskt material (re)konstruerade han en begreppsmässig symbolisk associationskedja som han kallade "agrios" - det manliga, vilda, fältet, striden. Och en som han kallade "domus" - det kvinnliga, domesticerade, huset, byn, och trygghet. Han hänvisade inte en enda gång till indisk religion, och han diskuterade inte ens religion överhuvudtaget.
Han såg dessa begrepp som symboliska system - en dikotomi som han ansåg genomsyrade det neolitiska tänkandet.
Hodders spekulationer, som ofta avfärdades som både flummiga och övermåttan spekulativa - har faktiskt en anmärkningsvärd parallell i de data Kinsley lägger fram från Indien.
Subscribe to:
Posts (Atom)