Det är intressant att se hur olika tidsströmningar kan påverka tolkningar av historien och förhistorien. En vetenskap som arkeologi är långt ifrån opolitisk; den avspeglar naturligtvis aktuella strömningar i samhället. Låt oss se lite på fallet Çatalhöyük.
Vid Çatalhöyük (som tidigare brukade stavas Catal Hüyük) på Konyaslätten i Anatolien i nuvarande Turkiet existerade mellan cirka 7250 f. Kr. och 6150 f.kr. en stad med uppskattningsvis 1000 hus och 5000 invånare. Den är världens största kända neolitiska stad, och världens näst äldsta kända neolitiska stad (endast Jeriko är äldre). Vid utgrävningar i början av 1960-talet under ledning av James Mellaart grävdes cirka 1/30 av staden ut.
I dag pågår nya utgrävningar som leds av Ian Hodder.
Mellaart ansåg att staden var ett veritabelt kultcenter. Ungefär en tredjedel av husen definierade Mellaart som kultplatser. Dessa skiljde sig inte i sin arkitektur från bostadshusen, men de innehöll väggmålningar, reliefer, rituellt uppställda horn av nötkreatur, människoskallar på plattformar och antropomorfa figuriner. (Mellaart 1967: 77ff). Av de mer välgjorda figurinerna är 33 kvinnliga och 8 manliga. (Mellaart 1967: 202 f).
De kvinnliga figurinerna avbildas i olika åldrar, ibland havande, födande, och/eller avbildade med vilda djur. (Mellaart 1967: 180). Det finns som nämnts några manliga figuriner, medan det däremot saknas manliga avbildningar bland relieferna. Där symboliseras istället de manliga krafterna av djur, framförallt tjurar (Mellaart 1967: 181) De manliga figurinerna är i allmänhet ganska menlösa, medan de kvinnliga ofta ger intryck av kraft och makt.
Mellaart såg kvinnoavbildningarna som föreställande ”Den stora gudinnan” han antog dyrkades i Çatalhöyük. (Mellaart 1967: 201). När han lade fram sitt material var det nästan helt okontroversillt. Få forskare ifrågasatte dessa tolkningar.
Under senare år har det dock blivit omodernt och politiskt inkorrekt i den akademiska världen att tro att kvinnoavbíldningar från stenåldern föreställer gudinnor. Efter att Gimbutas kom ut med sina stora arbeten om neolitisk gudinnetro 1974, 1989 och 1991 blev det nästan omöjligt för akademiker att behandla ämnet på något annat sätt än att beslutsamt avvisa alla idéer i den riktningen. En uppsjö av böcker som avvisar ”myten om gudinnan” har sett dagens ljus.
Föreställningen om en förhistorisk gudinnetro har plötsligt blivit farlig, och subversiv, för det mansdominerande akademiska etablissemanget.Men redan i slutet av 60-talet kom det faktiskt ut några arbeten som föreslog att stenålderns kvinnoavbildningar istället skulle vara, exempelvis leksaker eller pornografi.
Denna omsvängning har påverkat synen på Çatalhöyük. Det team som just nu gräver ut Çatalhöyük verkar avvisa alla idéer att kvinnoavbildningarna skulle avbilda gudinnor. De verkar mena att vi visserligen inget kan veta om dessa figuriner, men att de själv ser gudinneteorin som en av de minst troliga (se ex.vis Hodder 2006.)
Utgrävaren Ian Hodder har tidigare, i sitt arbete "The Domestication of Europe" (Hodder 1990), gått igenom figurinerna i det neolitiska Europa utan att en enda gång ens ställa frågan om de skulle kunna ha haft en religiös innebörd. För Hodder verkar religion vara i det närmaste icke-existerande, han verkar i detta arbete vilja se kvinnofiguriner som allmänna symboler för hem, härd, och omvårdnad utan att närmare förklara varför avbildningar av dessa abstrakta symbolsystem skulle tillverkas över stora delar av Europa och Mellanöstern under just neolitikum.
Som James Mellaart påpekat ger Catalhöyök ett intryck av ett rikt religiöst liv, med sina altare, rituellt uppställda tjurhorn och annan parafernalia.
Att konsekvent tolka alla artefakter som icke-religiösa, är märkligt, och ger faktiskt ett etnocentriskt intryck.
Nu finns det emellertid också en figurin som har slående likheter med ett antal mycket senare skulpturer som definitivt har en religiös innebörd.
Den mest kända av de kvinnliga figurinerna från Catalhöyök föreställer nämligen en kvinna på en stol eller tron, med två leoparder som armstöd. Hon förefaller samtidigt föda ett barn. (Mellaart 1967: 184; se även Mellaart 1967: plansch IX). Ungefär tusen år senare återinner vi liknande bilder med kvinnor flankerade av leoparder från Hacilar, i samma region (Mellaart 1970).
Det är högst anmärkningsvärda avbildningar. Inte endast för det intryck av kraft och makt de ger, utan även för att de, i så hög grad i detalj påminner om ikonografin i Attiskulten, ca 7000 år senare
Som jag visat i en annan artikel spred sig kulten av gudinnan Kybele och guden Attis över romarriket från ca 200 f. Kr. Den hade kommit via Grekland, men kulten kom från början från den frygiska kulturen i Anatolien, dvs. just den region där Catalhöyök och Hacilar låg.
Gudinnan kallades, förutom Kybele, bland annat Gudarnas moder, och Den stora modern, och betjänades av ett kastrerat prästerskap som väckte ett stort uppseende, och en viss motvilja, i det patriarkala Rom.
Nu råkar det vara så att de centrala avbildningarna av Kybele just föreställer en kvinna flankerad av stora kattdjur (visserligen snarare lejon än leoparder!). Många av bilderna är nästan exakta motsvarigheter till statyetten från Çatalhöyük, exempelvis den som avbildas hos Vermaseren (1977: 73).
I dessa fall sitter Kybele, liksom en gång kvinnan i Çatalhöyük, just på någon form av tron, flankerad av kattdjuren.
Andra bilder påminner mer om de i Hacilar, dvs. kvinnor som avbildas tillsammans med kattdjur, men som inte sitter på någon form av tron.
Är det här en tillfällighet? Ja, anser somliga moderna forskare, som till exempel Lynn E Roller (1999: 27 ff) i sitt i övrigt utmärkta arbete om Kybelekulten, och anför som argument det långa tidsintervallet mellan avbildningarna. I övrigt ger hon en bild av ett neolitiskt samhälle i Çatalhöyük där gudar troligen inte dyrkas alls, men som präglas av totemism, och en önskan att kontrollera naturen. Det låter lite som de 1800-tals-evolutionister som trodde att tron på gudar kom sent, och att de mest "primitiva" folken "endast" var "totemister" eller "animister". Denna åsikt är idag allmänt diskrediterad i religionshistoriska sammanhang.
Men frågan kvarstår: hur kan de ikonografiska avbildningarna av en anatolisk gudinna vid vår tideräknings början vara så lika de avbildningar som återfunnits i Çatalhöyük från 7000 f. Kr? Det vore inte så konstigt om den typen av avbildningar vore vanliga i andra kulturer, men det är de sannerligen inte! Själv har jag aldrig någonsin sett en avbildning som liknar de anatoliska, från någon annan kultur. Det anatoliska kultmotivet är unikt – det liknar sig självt över tiden men inte något som återfunnits någon annanstans, i någon annan kontext än just den kult som spriddes från Anatolien.
Hur kan man då förklara varför sådana representationer var försvunna under en så lång tid? Vi vet att dessa regioner under årtusenden var utsatta för indoeuropeiska och andra invasioner, där patriarkala krigarkulturer kom att dominera regionen. Skulle det kunna vara så att en folklig dyrkan av den stora gudinnan levde kvar under ytan och att den slutligen, kanske 1000 f.kr. på nytt dök upp öppet i Anatolien, för att sedan sprida sig över Europa de närmaste tusen åren?
Omöjligt är det knappast, med tanke på den liknande process som verkar ägt rum i Indien, där de ”ariska” invasionerna slog sönder gudinnetron i ursprungskulturerna, som senare kom tillbaka i form av exempelvis dyrkan av Durga och Kali.
Den gudinnetro som av allt att döma var representerad i Catalhöyök, hade en lång livslängd. Den överlevde inte endast årtusenden av patriarkala invasioner, den kunde sedan sprida sig över hela medelhavsområdet. Och om man tittar lite på nätet, ser man att det även idag finns grupper som på ett eller annat sätt dyrkar ”Kybele”.
Den sociala kontexten förändras, och själva den inre föreställningen om vad det är man egentligen dyrkar förändras säkerligen drastiskt också. Men troligen inte allt. Troligen finns det något väsentligt kvar – något mer som förenar än en gemensam ikonografisk form. Bortom de sociala kontexterna ligger ett mysterium fördolt bakom termen ”gudinnetro”, eller bakom namn som "Kybele", och inför det är vi kanske inte så olika, oavsett vilken tid och plats vi har fötts i.
Referenser
Ian Hodder, The domestication of Europe : structure and contingency in Neolithic societies, Oxford, Basil Blackwell, 1990
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006
James Mellaart, Catal Hüyük: A Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967
James Mellaart, Excavations at Hacilar 1-2, University Press, Edinburgh, 1970
Lynn E Roller, In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele, University of California Press, 1999
Maarten J Vermaseren, Cybele and Attis: the Myth and the Cult, Thames and Hudson, London 1977
Romersk statyett av Kybele.
Erik Rodenborg
