Något helt annat än blodiga tjurfäktningar

Tjurfäktningar är, naturligtvis, obehagliga. Det tycker de allra flesta. Nu finns det förstås undantag, alltifrån Cornelis Vreeswijk till - Ingrid Carlqvist. Men de är som sagt undantag.

Tjurfäktningar innebär ju i princip att en tjur torteras till döds inför publik. En publik som jublar över detta utryck för "manlig heroism". Eller hur de nu uppfattar det fega och grymma dödandet.

Men vid de äldsta tjurspel vi känner till dödades inte tjurarna. De enda som verkade utsätta sig för risker var männsiskorna. De hoppade upp på tjurar, i vågade akrobatövningar. Både män och kvinnor deltog.

Det var på det för-patriarkala minoiska Kreta omkring 1500 f.kr. Det var en kultur där kvinnor avbildades mer än män. Det var dessutom en kultur där i princip alla avbildningar som verkar ge intrycket att de föreställde människor i ledande ställning var kvinnobilder.

Det var en kultur där man inte hittar krigsscener i konsten. Och inte heller jaktscener. Däremot vimlar det av naturmotiv.

Bland religionshistoriker råder i stort sett enighet om den högsta guden i deras religion var kvinnlig. '

Städerna var helt obefästas.

På minoiska Kreta återfinns alltså målningar av tjurspel. De avbildar vilda tjurar - och människor. Människorna gör djärva hopp över tjurarna. De försöker bland annat få tag i hornen och med hjälp av dessa svinga sig över tjurarna.

På ingen av bilderna finns ens en antydan till att man använde vapen eller någon form av våld mot tjurar. Det var ett sätt att öva akrobatik, och, som sagt, både män och kvinnor deltog.

Troligen valdes inte de mest aggressiva tjurarna ut. Snarare de som var minst farliga. Syftet var inte att döda tjurarna - men knappast heller att utsätta människorna för extremt stora risker.

Kontrasten till dagens tjurfäktningar är anmärkningsvärd.

Som Jacquetta Hawkes skrev i Dawn of the Gods, en bok från 1968 om den minoiska och mykenska kulturen:

"Dangerous though the Cretan bull-leaping must have been, it was not essentially associated with death, and was in no sense a fight. All the many portrayals of the leaping show a perfectly sucessful union of human skill and spring with taurine strengths." (Hawkes 1968:122)

Nedanstående bild är från ett sådant tjurspel.

Referens och rekommenderad litteratur
Jacquetta Hawkes: Dawn of the Gods, Chatto and Vindus, London 1968



Bilden: Väggmålning från Knossos

Nordiska gudinnor

Religionshistorikern Britt-Mari Näsströms bok Nordiska gudinnor: nytolkningar av den förkristna mytologin (Bonniers 2009) är väl värd att läsa. Det skriver jag här, fast jag ofta är ganska så kritisk mot Näsströms teoretiska grundsyn. Det har jag varit alltsedan jag 1989-90 hamnade i en debatt med henne om teorier om förhistoriska matriarkat.

Näsström har stora kunskaper om de tidiga historiska religionerna. Däremot är hon anmärkningsvärt okunnig om arkeologi och etnologi/socialantropologi - vilket också visas i denna bok. När hon rutinmässigt hävdar att matrilinjärt släktskap inte innebär en starkare position för kvinnor (här med det tvärsäkra påståendet att den "som bestämmer över hushållet är dock kvinnans bror") (s. 21) kan hon i samma stycke inte låta bli att visa att hon häpnadsväckande nog är okunnig om vad matrilinjärt släktskap innebär - och inte innnebär.

Den fyrkantiga formuleringen om brodern verkar i sig hämtad från läroböcker från 1940- eller 50-talen - idag är den typen av tvärsäkra påståenden i stort sett allmänt diskrediterade. Men när hon meningen innan faktiskt definierar "matrilinearitet" som "arvsföljd på moderns sida, vilket innebär att mannen flyttar till hennes egendom" visar hon ju att hon anmärkningsvärt nog inte kan skilja mellan matrilinjalitet och matrilokalitet. Matrilinjärt släktskap säger ju i sig inget alls om bosättningsmönstret!

Men efter att hon alltså (som så ofta annars i sina böcker ) bemött det som hon ser som "svärmiska" feministiska påståenden om kvinnomakt försöker hon själv lite senare praktisera feministisk ideologikritik, när hon på sidorna 69-128 hårt angriper 1800-talets nationalromatiker för att ha haft en... patriarkal och romantisk syn på fonnordisk religion. Ingen lär bli speciellt förvånad över att de hade detta - och unkna herrklubbar som Götiska Förbundet är ju en ovanlig lätt måltavla för feministisk kritik...

OK, men efter detta blir hennes bok verkligt intressant. Och även beskrivningen av Götiska förbundets och de andra herrarnas fantasier om välartade och domesticerade gudinnor får här bli en tänkvärd kontrast till de fornnordiska källorna - som ger en helt annan, och betydlig mer intressant bild av kvinnliga gudomliga makter.

Så med börkjan på sidan 131 blir läsningen verkligt spännande. Även den som redan vet en del om fornnordisk religion kan bli lite tagen över Näsströms sammanställning.

De mäktigaste av gudinnorna var knappast alls underordnade några manliga gudar. Speciellt anmärkingsvärt är hur Frigg i myterna i stort sett struntar i vad hennes man kan tänkas vilja. Det är desto mer anmärkningsvärt som ju mannen hette Oden.

Hon är flera gånger otrogen mot honom, utan att hon verkar drabbas av något som ens liknar några efterräkningar. Oden verkat inte bry sig speciellt, eller så kan han inget göra. I berättelsen om kung Geirröd manipulerar Frigg skickligt Oden för att få honom att vända sig mot denne kung, trots att han själv från början tillsatte honom. Frigg inser att kungen är grym och snål, och arrangerar en veritabel fälla för Oden, för att han handgripligt ska fås att inse detta.

Även i myter där Freja är gift med Oden är hon otrogen, utan att detta får några negativa konsekvenser för henne. Men att tala om "otrohet" när det gäller Freja är naturligtvis ett understatement. Hennes sexualitet var, om något, självständig, vilket ju inte är så underligt för en kärleksgudinna. När de kristna började utmana den "gamla seden" blev Freja en av deras främsta måltavlor. Den kristne missionären Hjalte Skeggjason deklamerade på det isländska alltinget:

"Jag tycker inte om hundar som skäller,
En hynda tycker jag Freja vara!" (Citerat från Nässsröm, sidan 297)

Det blev för mycket för islänningarna. Skeggjason förklarades fredlös och dömdes till landsförvisning.

Annars var Freja den som från början innehade sejdens (shamanistisk spådomskonst) hemligheter. Oden var tvungen att stjäla den för att få del av den. Även Frigg kunde se in i framtiden, och Oden var tvungen att fråga henne om råd.

Om man för tillfället lämnar gudarna och går över till människorna, var det ju kvinnor som spådde/sejdade. Det fanns män som försökte men de fick dåligt rykte och betraktades som omanliga. Även Oden sågs som omanlig för att han sejdade.

När Skade gifte sig med Njord och de inte kom överens om var de skulle bo turades de om och bodde omväxlande hos henne vid bergen och hos honom vid havet. Det höll inte i längden och de skilde sig efter ett tag,

Det talas om hur de stupade kom till Odens Valhall. Men enligt de fornnordiska källorna tog Freja hälften av de stupade, och dessa kom till Sessrumne, Frejas motsvarighet till Valhall.

Annars var det kvinnliga väsen, valkyrior, som avgjorde vilka som skulle dö på slagfältet.

Frågan om var man hamnade efter döden var komplicerad. Så till exempel sägs att de kvinnor som dog som jungfrur kom till gudinnan Gefjom efter döden.

De stora gudinnorna i den fornnordiska litteraturen var alltså väsenskilda från den mesiga bild som de senare nationalromantikerna målade upp. Men det fanns en del mindre gudinnor som levde upp till mer patriarkala ideal. På sidan 245 inleds en beskrivning av dem - gudinnor som Gerd, Nanna, Rind och Idun. (Den senare kom ju för övrigt att ge namn till en vida spridd damtidning i Sverige på 1900-talet).

Men sedan har vi ju nornorna. De är kvinnliga väsen som egentligen står över alla gudar. De väver ödets trådar - och bestämmer alla människors och gudars öden.

Näsströms beskrivning av allt detta är mycket givande. Och samtidigt lite udda. Att presentera just de nordiska gudinnorna med syfte att visa på deras självständighet, makt och för den delen också aggressivitet, är lite ovanligt.

Men det gör alltså att det blir en spännande, rolig och faktiskt också tankeväckande läsning.

Om man bara snabbt läser Eddorna rakt upp och ner får man ofta en annan bild. Men om man ser vad som EGENTLIGEN står, upptäcker man likt Näsström att den manscentrerade bilden man kan få vid en ytlig genomläsning inte alls stämmer.

Trots alla reservationer jag brukar ha mot Näsströms grundsyn kan boken tveklöst och till och med varmt rekommenderas!

Frigg rides a chariot, Arthur RackhamFrigg

Matrilinjär islam

Det finns fler kulturer än Minangkabau som praktiserar en kombination av matrilinjärt släktskap och islam. En av dessa finns på Laccadiveöarna vid Indiens sydvästkust. Denna kultur har beskrivit av Leela Dube i boken Matriliny and Islam: religion and society in the Laccadives från 1969 (National Publishing House, Delhi).

Det finns även andra, som exempelvis Mapilla i norra Kerala och Yao i södra Nyasaland.

Befolkningen på Laccadiveöarna anses ha omvänts till islam någon gång på 1300-talet. Idag (eller mer exakt när boken skrevs!) är islam den totalt dominerande religionen och det finns inte mindre än 22 moskéer och två islamiska skolor.

På dessa öar går släktskapet på kvinnolinjen och arvet delas lika mellan barnen till varje kvinna. Traditionellt flyttar ett gift par inte ihop vid äktenskapet. Mannen och kvinnan lever vanligtvis kvar hos sin egen matrilinjära släktskapsgrupp och det äktenskapliga umgänget sker vid nattliga visiter.

Enligt Dube var detta normen. Av 617 gifta män på den centrala ön levde 515 på detta sätt, som vad hon kallar "visiting husbands". Men alla följer inte denna ttradition. 124 levde matrilokalt, dvs flyttade hem till kvinnan vid äktenskapet. 23 levde "neolokalt", dvs de flyttade ihop i ett nytt hus, och endast 8 levde patrilokalt, dvs hustrun flyttade hem till mannen.

Den främsta sociala gruppen i detta ö-samhälle kallas Taravadi. Denna består av individer av båda könen som är ättlingar till en kvinnlig anmoder i en obruten kvinnlig linje. Taravadi äger land, träd, båtar, hus och andra byggnader. Männen har endast bruksrätt till dessa, de äger dem inte, och när de gifter sig kan de absolut inte föra vidare dem till barnen.

I dessa grupper är både den äldsta mannen och den äldsta kvinnan betydelsefulla personer. Juridiskt har den äldsta mannen en stark ställning, men i praktiken verkar  den äldsta kvinnan uppenbarligen vara mer central. Ingen ceremoni kan hållas utan att hon informeras och bjuds in. Hon visas en oerhörd respekt. Hon konsulteras i alla viktiga frågor. 

De olika Teravadi-grupperna förenas i större grupper, som kallas Kudumbam.

Den matrilinjära egendomen brukar kallas för fredags-egendom, medan individuellt förvärvad egendom kallas måndagsegendom. Innehavet av måndagsegendom styrs av sharialagar, medan fredagsegendomen förvaltas och ärvs enligt mycket äldre matrilinjära pricipwet. Den mesta egendomen är fredagsegendon. Det kan till exempel nämnas att av 45.000 kokosträd är 40.000 matrilinjär egendom, och endast 5000 privat måndagsegendom.

Både mormodern och morbrodern har en auktoritet över moderns barn, medan fadern inte har det. Relationen mellan fäder och barn är avspänd, vänskaplig och kamratlig och fadern har inte auktoritet och visas ingen "respekt" av auktoritär typ.

Koranen tillåter som bekant en typ av polygyni, men det är mycket ovanligt på dessa öar. Av 670 gifta män på huvudön, hade endast 6 mer än en fru. Anledningen till det är att kvinnorna sällan uppskattar att männen har flera fruar, och rätten till skilsmässa är total för båda könen. Om en man försöker skaffa sig fler fruar skiljer sig vanligtvis hustrun med en gång.

Mannens relation med kvinnan är sexuell, inte ekonomisk. Mannen har inte i sig rätt att kontrollera eller ens tillgodogöra sig av kvinnans arbete, inte ens hemarbetet. Kvinnans arbete utförs vanligtvis  till nytta för hennes egen matrilinjära grupp.

I teorin är otrohet för kvinnan förbjuden, men om kvinnan ändå är otrogen har mannen ingen rätt att bestraffa henne. Det enda han kan göra i det läget är att skilja sig.

Skilsmässor är vanliga, 51 procent av kvinnorna och 52 procent av männen har skilt sig åtminstone en gång. Den man på ön som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 19 gånger, den kvinna som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 12 gånger.

Kvinnan har alltid rätt till omedelbar skilsmässa när som hslst. Hon behöver bara uttrycka en formel om att mannens besök inte är välkomna så måsta han lämna henne omedelbart.

Sharia-arvslagar som missgynnar kvinnor praktiseras dock, men eftersom den stora majoriteten av egendom förvaltas av de matrilinjära grupperna, och denna egendom inte är underkastad sharialagarna, har detta inte en så stor betydelse.

De ställen i Koranen som ofta tolkas som att män har rätt att styra över sin hustru tillämpas inte, eller tolkas på ett sätt så att de inte får en sådan betydelse.

Dune går igenom skilsmässostatistik från olika muslimska kulturer och visar att de matrlinjära har en mycket högre skilsmässofrekvens ärn de patrillinjära. En förklaring till detta är att stabiliteten inte hotas av skilsmässor, eftersom den matrilinjära gruppen, inte familjen  är det som ses som är stabilt och bestående, och den berörs inte av att äktenskap upplöstes. 

Äktenskapen är oftast tidiga, de båda parterna brukade gifta sig mellan 12 och 16 års ålder. Pojkarna är oftast de äldre vid det första äktenskapet, men de är aldrig äldre än 16. 

I vilket fall som helst är det hela intressant. Islam är ju en religion som uppstått i ett patrilinjärt (och patriarkalt)  samhälle och dess regelsystem  är ofta påverkat av detta. Men här har regelsystemet anpassat sig till ett både matrilinjärt och i avgörande avseenden icke-patriarkalt samhälle...

Mer Kali på You Tube

Signaturen H.H. tipsade mig i en kommentar om denna You Tube-film där Kali angriper manliga demoner och manligt våld.

Tack så mycket för tipset, och kortfilmen är ju både suggestiv och facinerande!

Min text om Gimbutas på nätet igen

Nu finns den text om Marija Gimbutas jag skrev 2002 på nätet igen.   Den fanns förut som en bilaga till min webbsida Kiremaj70 men i och med att denna försvann försvann ju också bilagan,

Nu har jag istället lagt upp den som en blogg.

Jag tänkte först lägga upp allt på samma bloggsida, men det verkar inte bloggen klara av, så när man kommer längst ner får man klicka på "Older posts" för att komma vidare.

Det finns tveklöst en hel del språkliga fel i texten, som jag nu får en chans att gradvis arbeta bort.

Denna text skrevs alltså 2002. Den var illustrerad med många bilder, men dessa har inte kunnat tagits med.

Jag vill också säga att det är över 10 år sedan texten lades fram, och jag står inte nödvändigtvis idag för ALLT i den..... Texten kan läsas här.

Kvinnor, män och barn: på förekommen anledning

Apropå det senaste inlägget. Jag vill alltså inte säga att det inte finns några bra pappor eller några dåliga mammor.

Jag vill inte heller säga att det i ALLA vårdnadstvister är bäst att mamman för vårdnaden.

Vi kan ju - för att endast nämna ett exempel - ta fallet med Örebropedofilen. Mamman skilde sig från fadern, fick ensam vårdnad -  och blev senare ihop med just - Örebropedofilen. Som systematiskt och brutalt sexuellt utnyttjade barnen. Detta utan att mamman verkade märka något - trots att tusen varningsklockor borde ha ringt. Sådant finns ju - också.

Jag talar om det som är vanligt, om normen och inte undantagen. Jag hävdar att mammor i de flesta fall står närmare barnen än pappor. Jag hävdar att kvinnor i vårt samhälle i genomsnitt är bättre mot barn än vad män är.

Jag tror att det i än högre grad gäller de fall där det blir infekterade vårdnadstvister. De flesta mammor vill inget hellre än att pappan delar på vårdnaden. Även de som de är skillda från.

I vissa fall går det inte. Ja, det finns bland dessa fall förvisso även fall av neurotiska mammor och excentriska mammor osv. Men det är min åsikt att det här mycket ofta handlar om att pappan är direkt olämplig. Ibland direkt farlig.

Etnografiskt vet vi att matrilinjära samhällen är mer harmoniska. mindre våldsamma än patrilinjära. De riktiga skräckexemplen bland "primitiva" samhällena finns bland de patrilinjära

Jag anser inte att det är en tillfälllighet.

Till den frågan återkommer jag.

Däremot skriver jag aldrig om konkreta vårdnadstvister.- om jag inte är direkt övertygad om att barnet riskerar att utsättas för grova övergrepp.

Jag kan inte förstå hur man på bloggar i detalj går igenom och diskuterar enskilda vårdnadstvister, stöter och blöter dom i hundratals kommentarer.

OK, jag slutar här, Återkommer alltså senare om matrilinjära samhällen.

Vårdnadstvister och matrilinjärt släktskap

På åtminstone två grannbloggar har det pågått en utdragen diskussion om en vådnadstvist, en polariserad diskussion med hundratals kommentarer. Jag brukar inte ge mig in i konkreta diskussioner om vårdnadstvister, med undantag för en del fall där de orsakas av välgrundade misstankar om att den ena föräldern begått grova övergrepp.

Så i det här fallet är det enda jag vill göra att upprepa min rent principiella åsikt: tänk vad skönt om vi kunde införa (eller snarare återinföra) matrilinjärt släktskap. Om detta har jag skrivit här och här. (Om någon undrar varför jag numera stavar "matrilinjär" på ett annorlunda sätt än då så finns svaret här.)

Eftersom jag vet att folk oftast inte går in på de länkar man lägger in saxar jag här från vad jag skrev i det andra inlägg jag länkade till ovan.

"Faderskap och moderskap kan inte likställas. Faderskap kan vara resultatet av en några minuter lång sexualakt. Moderskap innebär alltid MINST nio månaders fysiskt arbete, och vanligtvis också ett långvarigt och intensivt emotionellt engagemang. Därför kan en spermadonation inte jämställas med ett surrogatmödraskap - men alltså inte heller "faderskap" med "moderskap".

Socialt faderskap är värdefullt - men är och förblir en social konstruktion utvecklad ganska sent i släktet Homo Sapiens historia.

Ja, jag är alltså "särartsfeminist" i det avseendet. Jag saknar all sympati för faderrättsgrupper som kämpar för att få samhällets stöd i vårdnadstvister. Inte endast för att de ofta härbärgerar många förövare... Utan också för att hela deras projekt står i strid med mina visioner för hur ett barnvänligt och ickepatriarkalt samhälle borde fungera."

Ja, jag vet att matrilinjärt släktskap kan ses som en anakronism i dagens samhälle - men man kan väl få drömma. Men även om det är politiskt omöjligt att gå tillbaka till detta borde man väl åtminstone kunna gå tillbaka till den praxis som fanns från kanske fyrtiotalet och några årtionden framåt - då mamman i princip nästan alltid fick vårdnaden i vårdnadstvister. En praxis som i viss mån fanns kvar ända till den nya vårdnadslag som infördes 1998.

Papparättshaveristerna påstår att det är så även idag, men de har tyvärr inte rätt i detta. Det kanske förbättrades LITE 2006, men tyvärr gick man inte tillbaks till praxisen före 1998. Vilket skulle ha räddat många barn.

Det bästa vore om vuxnas empati med  barn vore så stor att barnen alltid fick de vårdnadshavare som var bäst för dem. Men det förutsätter att alla människor (och framförallt alla män) "ser ljuset" i en rent mirakulös-religiös mening.

Så länge detta mirakel inte sker, vore ändå matrllinjärt släktskap  - eller åtminstone en de facto matrilinjär praxis - det bästa.

Hur "anakronistiskt" detta än kan te sig för alla de som är hjärntvättade av faderrättsidéer.

Näsåker

En av det  trevligaste och mest rofyllda platser jag någonsin varit i (fyra gånger totalt!) är nog Näsåker. Att den ligger så nära Nämforsens hällristningar bidrar förstås också…

Tealogerna och de lokala föreningen Kvinnominne började 2007 hålla något de först kallade "Gudinneveckor", senare "Gudinnedagar" där.

Det var tillställningar med föredrag, workshops, artister, och annat. Fokus var alltså på ämnen som gudinnetro och förpatriarkala samhällen. Jag var där och höll föredrag 2007, 2008, 2009 och 2010.

2008, 2009 och 2010 var jag där hela tiden, inte bara när jag höll föredrag.

2010 var jag så lyrisk efter att ha varit där så att jag började fantisera om att bosätta mig där... Det kändes som sagt rofyllt där. Det blev nu inte av, vilket kanske märks.

ALLT var inte rofyllt i och för sig, det var en massa strul också. Men strulet var ganska charmigt. Det med.

De två senaste åren har jag inte varit där. Jag märker att jag saknar det.

Nedan har jag lagt upp mina spontana kommentarer om Näsåsker jag skrev 2007, 2008, och 2010.

Räckebergskyrkan

/Från min huvudblogg 23 december 2010/

Idag är det nästan exakt ett halvår efter en fascinerande utflykt. Den 22 juni på Gudinneveckan i Näsåker åkte vi ut med bilar för att besöka diverse sevärdheter i trakten. En av dessa var Räckeberget, eller mer exakt en så kallad tunnelgrotta i berget, som kallas Räckebergskyrkan, eftersom man med lite fantasi kan associera dess form till en kyrka.

Innan vi åkte dit hade vi fått instruktioner om att man måste ta med sig en massa kläder, för det skulle vara SÅ kallt i grottan. Jag såg framför mig en lång, slingrande gång som aldrig tog slut och med minusgrader.

Vi parkerade bilarna vid utkanten av en skog. Jag hade fått uppfattningen att berget och grottan skulle ligga i närheten. Allting är relativt, som bekant, och mitt intryck är nog att vi faktiskt gick i det närmaste en timme genom skogen innan vi nådde fram.

När vi kom fram insåg jag snart två saker. Dels att grottan inte var speciellt lång. Man kunde se rakt igenom den så fort man kom in. Det andra var att det visserligen var svalt i den men att uppmaningen att ta på sig en massa extrakläder var helt onödig.

Och i själva verket var de delar av grottan som man lätt kunde ta sig in i så pass liten att vi fick gå in i grupper om fem och fem.

Men det var ändå en stor upplevelse. Det fanns något fascinerande. och rofyllt med denna märkliga naturliga tunnel. För de som undrar varför Gudinneveckan organiserade en utflykt just till grottan kan ju sägas att grottor var naturliga kultplatser i förhistorisk tid. Men behöver bara tänka på de målade grottorna från äldre stenåldern. Och mycket tyder faktiskt på att dessa grottor i sig betraktades som kvinnliga. Det en slutsats som exempelvis André Leroi-Gourhan, en av de mest kända auktoriteterna på paleolitisk grottkonst, drog.

När man stod i Räckebergskyrkan kunde man faktiskt förstå varför grottor en gång sågs som heliga.,

Men sedan skulle vi ju tillbaka. Och efter den långa promenaden genom skogen fram och tillbaka till Räckeberget blev vi ganska hungriga. Men, det dröjde ganska länge innan de av oss som satt i två av bilarna fick mat. Vi körde nämligen vilse och kom inte fram förrän sent på kvällen, närmare bestämt klockan 23. Men vi var nog nöjda i alla fall. Dagen hade som helhet varit både en upplevelse och ett litet äventyr.

Gudinneveckan i Näsåker 2010

/Från min huvudblogg 25 juni 2010/

Är tillbaka från Gudinneveckan i Näsåker.

Den var en upplevelse. Å ena sidan, och framförallt - värme, gemenskap och glädje - å andra sidan strul... Men strulet gjorde den på sätt och vis än mer intressant.

Näsåkers gudinneveckor är väl kända för både glädje och strul men gradvis har planeringen blivit lite bättre.

Så årets vecka skulle kanske ha kunnat ses som den mest rationellt planerade hittills - om det inte vore för tisdagens utflyktsdag. Vi åkte runt med bilar för att bland annat se Gene fornby och "Räckebergskyrkan". Bilarna skulle åka i karavan, var det tänkt.

Men det blev inte riktigt så.

Jo, vi kom till platserna vi skulle se och de var verkligen värda att besöka. Men sedan...

Vill inte gå in på några detaljer i det scenario som utspelade sig, men - för att nu bara ta ett exempel - just vår bil kom hem 23.00, fast det var menat att vi skulle kommit hem till maten 17-18, sisådär.

Under några dramatiska timmar påminde nog vår utflykt mest av allt om TV4:s serie "Lost”. Om vi i vår vilsekomna bil inte hade stött på en bilist som gav bort sin bilkarta (!) till oss vet nog ingen riktigt vad som skulle ha hänt...

Men just sådana scenarior förstärkte trots allt glädjen. Se här, ett minne för livet, en oförglömlig händelse, om något. En riktigt spännande resa, med andra ord. :-)

Uppriktigt sagt, har jag sällan haft så roligt som under Gudinneveckan 2010. Det dråpliga strulet var nog pricken över i…