Om Mata Om Kali with Kundalini Dance

Jag vill gärna tipsa om  att det på YouTube under ovanstående titel finns en oerhört suggestiv sång- och  dansvideo till Durgas och Kalis ära. Som jag inte har set tidigare. 

Den kan ses och höras här .

Gör det gärna. 

Durga som demonbekämpare

"The Curious Case of Çatalhöyük"

Se gärna detta föredrag av Ian Hodder.

Oerhört intressant. Ett egalitärt samhälle med tusentals invånare, som existerar över 1000 år utan tecken på hierarkier, eller våldsamma konflikter som leder till dödande.   

Och det verkar, anmärkningsvärt nog, inte finnas något samband mellan biologisk likhet och rumslig närvaro. Dvs boendet verkar inte vara kopplat till biologiska familjer.

Hodder verkar dock snabbt glida förbi att nästan alla avbildningar  av människor föreställer kvinnor. Och då äldre kvinnor. 

Çatalhöyük var ett samhälle som är svårt att föreställa sig. Just därför är föredraget mycket sevärt.

PS. För de som tycker att det är svårt att höra - ljudet blir bättre efter ett tag, dvs efter att Hodder själv tagit över mikrofonen.

En dröm om Monica Sjöö

Monica Sjöö (1938-2006) var en svensk konstnär, feminist och gudinnetroende, som  på 70-talet började driva frågan om att det före patriarkatet hade funnits ett matriarkalt samhälle, där gudinnetro var den dominerande religionen. Hon både skrev och målade mycket under de årtionden som kom. Bland annat skrev hon och Barbara Mor "The Great Cosmic Mother" 1987, en omfångsrik bok som beskrev såväl den tidigare gudinnetron som det förfall som kom med med patriarkatet. 

Jag har haft boken, men även om den har kommit bort minns  jag mycket av den. Jag har nog också påverkats en hel del av den. Men jag irriterades en del av att hon, underligt nog, verkade tro att den kananeiska,/feniciska kulturen var matriarkal.

Långt innan jag hade läst något som hon skrivit  träffade jag henne på ett vänsterbokcafé i Stockholm, som kallades Bokcafé Morianen. Det var måste ha varit 1975. 

Vi hade en livlig diskussion. Som den ganska så hårdföra marxist jag var då, tyckte jag att hon verkade flummig. Jag tyckte också att jag diskuterade logiskt med henne, och det höll hon faktiskt  med om, på sitt sätt. Med det lilla infernaliska tillägget :"Du är logisk ...  men det är en manlig logik". 

Det tyckte jag nog var ett osedvanligt direkt slag under bältet. Hur skulle man egentligen svara på något sånt?  

Åren gick och jag blev väl mindre hårdför i min marxism. Jag började läsa vad hon skrev. Förutom hennes  omfångsrika bok om gudinnekult skrev hon också en tunnare bok, och en pamflett, med kritik mot New Age. Som jag hade en stor behållning av. 

Förra natten drömde jag om henne.  Jag mindes mycket av drömmen när jag vaknade, men nu har jag nog glömt stora delar av den. Jag minns nog bara fragment. 

Men i alla fall hade jag flyttat in i en studentkorridor. (Det gör jag ofta i mina drömmar, jag skulle nog ha velat bott i en sådan hela mitt liv.)

Då träffade jag plötsligt Monica Sjöö. Det visade sig att hon bodde i samma studentkorridor. Jag bodde nära utgången, medan hon bodde längst in, på den andra sidan. 

Jag börjar prata med henne, och ber om att få hennes telefonnummer, vilket jag får. (Varför jag var så angelägen av att få hennes nummer, när vi i alla fall bodde i samma korridor, förtäljer inte historien. )

Jag hade med mig ett ex av hennes pamflett om New Age, och tänkte först visa det,  för att hon ska inse att jag är intresserad av det hon skrivit.  Men så kommer jag på att jag hade lånat ut den en vecka, och den som lånat den, hade vid ett centralt stycke i pamfletten skrivit kommentaren "idiot!" med kulspetspenna. Jag vill inte att hon ska få syn på det, så jag visar den inte för henne. 

Vi pratar länge, och sen tittar jag på klockan. Jag säger - "men jag har ju ett möte klockan fem". Då säger hon att hon tror att jag kommer att hinna i alla fall.  Sedan slutar drömmen. 

 Jag har inte tänkt på Monica Sjöö på flera år, så varför drömmer jag om henne nu?

Hon är alltså död nu. Jag är väl inte direkt spiritist, så det är ju lite svårt att beskriva att jag drömde om henne i termer som "I natt talade Monica Sjöö med mig i sömnen". Men det vore ju kul om jag kunde ha gjort det.

 

Med Kali - mot fiender och mörkermagi

Denna YouTube-länk går till en hymn till Kali som man ska kunna använda sig för att försvara sig mot fiender och mot mörkermagi.

Samma melodisnutt och textrad upprepas gång på gång under nästan exakt en timmes tid. Texten ska vara ett mantra. 

Många har väl fiender, och en del är kanske också rädda för att utsättas för mörkermagi...  Vem vet.  ;-)

Bilden nedan är ett så kallat Kali Yantra.  På ett tillförlitligt ställe på nätet definieras Kali Yantra på detta sätt.  

"The Yantra is a geometric symbol existing in the external world as well as a subject to be internalized within human consciousness. Kali is the Hindu Goddess of time, of change. She is the power of action, of the breath and of transformation (kriya-shakti). Kali’s essence is Divine Love. Through time, breath and Divine Love all things are accomplished. If we surrender to Her essence, She creates the energy and all is possible. The Kali Yantra, then, contains within it the transformative energy of change."

När fan blir gammal blir hon Kalidyrkare?

I september 2015 skrev jag ett inlägg om Zeena Schreck. Hon är dotter till Anton LavVey, grundare av Church of Satan (CoS). Zeena var aktiv propagandist för  CoS, men 1990 bröt hon med såväl CoS som  sin far, och började tillsammans  med  sin man Nicholas Schreck, utveckla en egen form av satanism.

För några  år sedan bröt hon med satanismen totalt, och förklarade sig vara tantrisk buddhist.

Ser nu att hon också har spelat in en åkallan av de hinduiska gudinnorna Durga och Kali, som kan ses och höras här. 

Både melodin och texten är densamma som i många klassiska hymner till Kali och Durga, som jag tidigare lagt ut på denna blogg.

Tantrismen finns ju inom både hinduism och buddhism. Inom hinduismen är den ofta kopplad just till dyrkan av Kali och Durga. 

Det dyrkan av framförallt Kali har gemensamt med "satanism" är ju av det mer ytliga slaget - en känsla av någon form av aggressiv energi. Men i grunden är de ju snarast motsatser. Kali är liksom Durga  betraktade som  de främsta "demondödarna" inom hinduismen...

I denna video kan man förresten se en mycket suggestiv dans som föreställer hur Kali besegrar den ena  demonen efter den andra. 

En gång i tiden var Zeena Schreck en förgrundsfigur inom CoS,.  CoS publicerade även  en vitt spridd bild av hur hon som ett litet barn invigdes till Church of Satan av sin far. Under flera år,  under en period  fadern hade dragit sig undan, var Zeena faktiskt också den mest ettriga  propagandisten för CoS. 

 Men det  var då det.

"När fan blir gammal blir han präst"  lyder ju ett talesätt. För Zeena Schrecks  del kan man istället kanske säga: "När fan blir gammal blir hon Kalidyrkare". 

Något som jag inte alls har något emot.

Zeena Schreck

 

Kali igen

Här finns förresten en bättre version av ett dansnummer till Kali som jag lagt upp tidigare. Det är faktiskt den ljudmässigt bästa version jag hittills har hittat på YouTube.

Kali - the Feminine Force

För den som är nyfiken på bakgrunden till förra inlägget har jag skrivit mer om Durga, Kali och deras kamp mot manliga demoner i detta inlägg.

Historien är alltså denna. Durga fick i tidens begynnelse ingripa mot en demonarmé som invaderade världen och universum, eftersom de manliga gudarna inte klarade av den saken, Under stridens lopp trädde Kali fram, emanerande från Durgas panna. Hon var Durgas mest aggressiva sida, som fick en form av egenidentitet. Med hjälp av denna segrade Durga lätt.

En ganska charmig You Tube-länk om scenariot kan man se här.

Den bästa redogörelsen för hela denna historia kan man nog få i Ajit Mookerjees bok Kali - the Feminine Force. Det är nog en av de böcker jag läst som jag tagit djupast intryck av. I motsats till många religionshistoriker, som förskräckt brukar tala om Kali som ett hemskt väsen (och ibland ställer henne i motsats till den "sublime" Vishnu!) skriver Mookerjee utifrån en sympati med gudinnan. Han var själv både tantriker och shaktist, och uppenbarligen också en anhängare till Kali.

Boken är ganska kort, men mycket pedagogisk. Den ger en lärorik bild av utvecklingen av Kali-tron - den börjar med den dimhöljda bakgrunden i den för-ariska Harappakulturen och går ända fram till Kalis betydelse idag.

Jag blev nog imponerad redan när jag läste förordet. Inledningen och avslutningen till detta förord var hisnande, och antydde den läsupplevelse som skulle komma.

Förordet inleds med dessa ord om just det förhistoriska kosmiska dramat :

"Kali manifested herself for the annihilation of demonic male power in order to restore peace end equilibrium. For a long time brutal asuric (demonic) forces had been dominating and oppressing the world. Even the powerful gods were helpless and suffered defeat at their hands. They fled pell-mell in utter humiliation, a state hardly fit for the divine. Finally they prayed in desperation to the  Daughter of the Himalayas to save gods and men alike".

Så kommer en kort beskrivning av Durgas framträdande, den följande striden, liksom av Kalis senare historiska roll.

Förordet slutar med att antyda att detta scenario - kanske måste inträffa en gång till.

"We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer,* and she will have to annihilate again in ordet to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality we have lost."

Jag läste detta alldeles tagen, denna uppmaning, eller vädjan, till just Kali, att på nytt återupprepa det hon en gång gjorde i tidernas begynnelse. Att så att säga ta vid där hon slutade senast....

Och jag kunde (och kan) ju bara instämma helhjärtat...
________________________________
* Kan delvis ses som en ordlek. Kali är här å enda sidan gudinnan Kali, å andra sidan ordet "Kali" i beteckningen för vår tidsepok "Kaliyuga". Trots att orden är lika transkriberas de olika på sanskrit, och betyder helt olika saker. Men alldeles bortsett från ordleken uttrycker det förstås uppfattningen att, i just vår tidsepok, är Kali svaret...

Kali Tandav

Den här dansen och sången till Kali har jag lagt ut förut.

Men i den ovan länkade versionen finns också en översättning av sångtexten till engelska.

Om översättningen är helt riktig vet jag förstås inte, men den ser inte på något sätt orimlig ut.

/Handlingen i storyn är ungefär denna. Kali räddar världen från manliga demoner. Men när hon väl gjort det är hennes ilska så stark att den hotar hela jorden. Det som slutligen lugnar ner henne är när Shiva lägger sig på marken och hon får sätta sin fot över honom. Då dämpas hennes känsla av raseri./


Kaliskulptur från Calcutta.

När kom patriarkatet till Skandinavien?

I samlingsvolymen "Goddesses in Myth, History and Culture" (Mago Books, 2018) har Märta-Lena Bergstedt och Kirsten Brunsgaard Clausen skrivit ett intressant kapitel med (den långa...) titeln "The Northern Goddesses behind the Asir veil: the Vanir Mothers in Continental Scandinavia - a late shamanistic culture rooted in Old European civilization".

Där för de en intressant diskussion om när den patriarkala kulturen, och religionen, slutligen segrade i Norden.

Som redan titeln antyder är författarnas syn grundad i Marija Gimbutas teori. De anser alltså vare sig att patriarkatet alltid funnits, eller att det är en närmast automatisk följd av (exempelvis) utvecklingen av jordbruket. I själva verket förlägger de dess seger till en långt senare tidpunkt än den man skulle kunna anta om man endast applicerar Gimbutas modell rakt av.

Enligt Gimbutas, numera bevisade, teori om den indoeuropeiska expansionen, kom de första indoeuropéerna till Skandinavien ca 2900 f.kr. I form av den kulturgrupp som brukar kallas den snörkeramiska kulturen - i Sverige stridsyxekulturen.

Författarna har inga invändningar mot detta, men de menar att de förändringar som detta förde med sig i just Skandinavien var relativt ytliga. Det ledde till en viss social stratifiering, men inte till en våldskultur som liknade den som uppstod i andra delar av Europa.

De argumenterar för att det arkeologiska materialet före ca 400 e.kr. inte tyder på en militariserad situation, eller klart avgränsade auktoritära eliter. Det verkar inte heller, i det arkeologiska materialet, finnas klara tecken på ett kvinnoförtryck. Efter 400 e.kr. kan man däremot hitta mycket klara arkeologiska tecken på såväl mansdominans, militarisering som härskande eliter.*

De tar bland annat upp de gotländska bildstenarna, där de som kan dateras före 400-talet saknar tecken på militarism eller manliga hierarkier, medan de efter ca 400 i hög grad har det. Före 400 e.kr.  präglas de av cirklar, spiraler och andra geometriska mönster som i mycket liknar bildspråket från det Gimbutas kallade "Gamla Europa".

Efter år 400 uppkommer krigiska motiv, och ofta scenarior som påminner om gudaberättelser i Eddan och andra fornnordiska källor.

I anknytning till bl.a. Lotte Hedeager föreslår författarna att den nya situationen kan kopplas till Atilla och de hunner som då invaderade Europa. Det skapade en kaotisk situation för germanerna på kontinenten, som även påverkade samhället i Skandinavien.

Det slog slutligen sönder den gammaleuropeiska kulturen, som innan dess till stora delar tunnits kvar i Skandinavien. Och ersatte den med ett militariserat patriarkat - vars religiösa uttryck kom att bli asatron.

Enligt Bergstedt/ Brunsgaard Clausen innebar detta att själva grundstrukturen i det religiösa tänkandet också förändrades. Från ett helighållande av väsen som kan ses som representationer och personifikationer av abstrakta begrepp som exempelvis fruktsamhet, död, värme osv kom ett hierarkiskt och dualistiskt system, där gudar, men även gudinnor, sågs som stående över människorna, i någons sorts parallelldimension.

Här jämförs de förpatriarkala vanerna med de samiska "akkorna" och hänvisas till Louise Bäckman.

Denna förändring hade tidigare kommit i andra delar av världen. Författarna skriver, i en lite drastisk formulering (s. 188) , att innan det fanns kungar och drottningar kunde det inte heller finnas gudar och gudinnor. Gudar och gudinnor fanns överhuvudtaget inte före uppkomsten av den första hierarkiska staten - i Sumerien ca 3000 f.kr.**

Istället var den tidigare religionen shamanistisk. Och det var en shamanism som i hög grad var kvinnlig. Shamanerna i Norden, völvorna, var ju ifrån början i praktiken enbart kvinnor. Bergstedt/ Brunsgaard Clausen går också igenom berättelserna om hur Oden stal Frejas (eller Fröas, som de skriver) shamanistiska kunskaper - och ser det som en symbolisk beskrivning av förändringar i det nyupprättade patriarkatet.

I ett fascinerande avsnitt använder de sig av berättelsen om Oden, som en metaforisk skildring av patriarkatets seger.  Ibland kan man rentav förledas att tro att de verkligen ser Oden som en historisk person, men om man läser mer noga finner man att avsnittet inte är menat att tas bokstavligt.

Men vad hände med völvorna? Enligt Bergstedt/ Brunsgaard Clausen tyder mycket på att de en gång hade haft en central, institutionaliserad roll, men att de efter 400 e.kr. ganska snabbt marginaliserades.

Och i ett djärvt avsnitt  föreslår de att den kända rika graven i Oseberg skulle kunna vara en del av undertryckandet av den kvinnliga shamanska kulturen. De lägger fram idén att de två kvinnorna i den mycket rika Osebergsgraven mördades, och begravdes med mängder av parafernalia från den kvinnliga kultur som mördarna ville förstöra... På så sätt begravdes inte endast två personer, utan en hel kultur...

Författarna har också en diskussion om släktskap och giftermål, där de anser att berättelser om fornnordiska syskonäktenskap i själva verket beskrev ett system där brodern och systern som par hade ansvaret för uppfostran av barnen, utan att för den delen ha en sexuell relation.

De för också en mer detaljerad diskussion om individuella vaner (som Freja /Fröa, Nerthus/ När, Ran och Idun).

Frågan om när och varför patriarkatet uppstod i olika delar av världen, är på många sätt väsentlig, Det här är ett välgrundat, och på många sätt väldokumenterat, bidrag till den diskussionen.
---------------------------------------------------------------------------
* Själv lutar jag kanske åt att vi under stridsyxekulturen fick ett bitvis ganska hårdfört patriarkat,  som till stora delar bestod under senneolitikum och äldre bronsåldern,  men som  sedan kraftigt försvagades under yngre bronsåldern. Jag diskuterar detta här.
** Själv tror jag att det fanns mäktiga gudar redan i den proto-indoeuropeiska religionen, åtminstone 1000 år före den sumeriska.
 
Oden, från 1893 års utgåva av Den poetiska Eddan. 

Colin Renfrew: Marija Gimbutas hade rätt

När jag började läsa arkeologi hösten 1988 hade Colin Renfrews bok Archaeology and Language  kommit ut året innan. Den innehöll en kritik av Marija Gimbutas så kallade Kurganteori för de indoeuropeiska språkens ursprung, och en presentation av Renfrews egen teori om att den indoeuropeiska språkgruppens urhem var Anatolien.

Skillnaderna mellan de olika teorierna handlade inte endast om ursprungsplatserna.  Gimbutas teori beskrev ett våldsamt scenario: från de sydryska stäpperna spred sig grupper av patriarkala boskapsskötande nomader in i Europa. De var beväpnade, det var en våldsam men gradvis erövring. Processen skulle ha startat ca 4200 f.kr.

Gradvis förändrades Europa - som enligt Gimbutas tidigare varit fredligt, matrifokalt, och jämlikt. Nu militariserades hela regionen. Det tog nära 2000 år, men det förändrade för alltid Europas (och indirekt hela världens) karaktär.

Renfrews teori hade ett helt annat scenario. De indoeuropeiska språken spreds genom jordbruket, från Mellanöstern, och mer exakt från Anatolien. Detta skulle ha startat ungefär 8-7000 f.kr. Renfrew förnekade också att de enorma invasionsvågor från de sydryska stäpperna som Gimbutas beskrev, ens hade existerat.

Den allmänna inställningen bland arkeologer var att Renfrew hade rätt*. Gimbutas teori såg som alltför drastisk, fantastisk, och dess våldsamma scenario stred mot den "processuella" syn som utvecklats inom arkeologin under 1960-talet. Förändringar orsakades enligt denna av långsamma, sociala och ekonomiska processer, och inte genom katastrofscenarior som invasioner och folkvandringar.

Visserligen beskrev också Renfrew en folkvandring. Men den var kopplad till utvecklingen av ett produktionssätt. Det handlade om att jordbruket sakta men säkert spreds, och att jordbrukarna spreds med detta. Det var mindre dramatiskt.

Å andra sidan fanns det också andra faktorer som låg under motståndet mot Gimbutas. Hon hade ju – med stöd av ett imponerande arkeologiskt material - beskrivit det förindoeuropeiska samhället som kvinnodominerat, fredligt, och jämlikt. Denna syn stod  här i motsättning mot det traditionella patriarkala synsättet.

Under årens lopp ackumulerades dock argumenten för Gimbutas Kurganscenario, och 2015 genomfördes DNA-studier som närmast bevisade detta. Det har redan kommit in i allmänna arkeologiska läroböcker, och ses idag som allmänt accepterat.

Ibland händer det att de mest ettriga förespråkarna för motbevisade arkeologiska teorier och hypoteser på ett bittert sätt försvarar dessa under återstoden av sina liv. Men dit hör dessbättre inte Colin Renfrew.

I DN kunde man den 11 februari 2018 läsa denna artikel av Karin Bojs.

Den beskriver ett föredrag som Renfrew hållit i Uppsala. Han inledde detta med att visa ett foto av Gimbutas, dedicerade sedan sin föreläsning till henne och om sin kritik mot hennes Kurganteori sade han helt enkelt: "Certainly I was wrong"...

Att Gimbutas Kurganteori nu är allmänt accepterad innebär ju inte att hennes teori om karaktären på det förindoeuropeiska "Gamla Europa" är det. Tvärtom kommer den ena efter den andra drastiska beskrivningen om hur dessa kulturer minsann var lika militariserade, patriarkala och ojämlika som någonsin de indoeuropeiska. Beläggen för detta är faktiskt ytterst svaga, och ger ett nästan desperat intryck.

Dessutom kan man förstås ställa sig frågan. Om dessa samhällen, som tekniskt och kulturellt var mycket överlägsna de indoeuropeiska, ;var lika militariserade som dessa, varför kunde de då inte effektivt slå tillbaka mot de nomadfolk som anföll dem?

Försöken att få de tidiga jordbrukssamhällena till patriarkala, krigiska, och ojämlika, ser mest av allt ut som en ideologisk konstruktion. Om det inte var så tvingas man ju att inse att ursprunget till den typ av samhälle vi lever i fanns i band av kulturellt och tekniskt primitiva, men militärt utvecklade brutala krigarfolk. Det är inte en bild som är så bra för självrespekten hos härskande och dominerande  grupper i vårt samhälle.

Då ser det förstås lite bättre ut om man tror att klassamhälle, patriarkat och militarism var någon sorts automatiska resultat av jordbrukets utveckling.  
---------------------------------------------------
*Medan de lingvister som engagerade sig i debatten oftast stödde Gimbutas!


Marija Gimbutas