/Ett försvagat patriarkat och en återuppväckt gudinnekult?/
Som jag tagit upp förut ser det ut som ett patriakalt och stratifierat samhälle slog rot i Sverige mellanneoltikum, i och med att stridsyxekulturen ersatte trattbägarkulturen. Det kollektiva gravskicket ersattes med ett individuellt, stridsyxor lades som gravgods i vissa manliga gravar.
Den svenska stridsyxekulturen var en del av den s.k. snörkeramiska kulturen, vars manliga symbolik, bland annat analyserats av Ian Hodder i "The Domestication of Europe" 1990.
Övergången till ett systam baserat på manlig överhöghet och social skiktning når någon form av höjdpunkt under äldre bronsåldern. Från 1500 f.kr. börjar byggandet av jättelika gravhögar - rösen som byggts av av sten och jord och som torde ha krävt oerhörda arbetsinsatser. Och där bara en person låg begravd, i de allra flesta fall en man.
En tonvikt på manlighet och vapen finns också i de offerfynd som kommer från denna period. I sjöar och mossar hittas vapen av olika slag nedsänkta i vatten. Det finns ingen materiell rationalitet i detta - den enda förklaringen är att det handlar om offerritualer. Gudomliga makter skulle blidkas med offer - av vapen. Det är ju ganska uppenbart att dessa gudomliga makter sågs som manliga.
Det märkliga är nu att utvecklingen mot ett patriarkalt och elitistiskt samhälle ser ut att ha hejdats under yngre bronsåldern, från ungefär 1100 f.kr. Åtminstone om man får döma av de arkeologiska beläggen.
För det första demokratiserades gravskicket. Storhögarna försvann, och ersattes med olika varianter av mer anspråkslösa garvformer. Det var ofta fantasirikt. Där fanns exempelvis skeppssättningar, där stenarna bildade konturerna av en båt. Och där fanns olika typer av vackra gravurnor, där benrester bevarades.
Samtidigt börjar offerritualerna där vapen offrades gradvis att försvinna. Dä ersätts med offer av halsband, smycken, och andra artefakter som snarare förknippas med kvinnor än män. Man kan undra sig om kulten av manliga gudar på nytt ersätts av någon form av gudinnekult.
Det är också från denna period som man kan återfinna kvinnofiguriner, små skulpturer med kvinnor utrustade med någon form av halsband. De brukar tolkas som gudinnefigurer, och det är ju intressant att halsbandet ju är så centralt i myterna om Freja.
I Europa hade vi järnålder vid denna tid, och det var inte speciellt fredligt. Men allt tyder på att denna period i Skandinavien var övervägande fredlig.
Det är spännande att fundera på vad som hände. Hur kommer det sig att äldre bronsålderns så dystert krigiska, stratifierade och manliga kultur vittrar samman? En tidsmaskin skulle verkligen vara den ultimata önskedrömmen…
En någorlunda bra översikt över dessa förändringar finns i Göran Burenhult, Arkeologi i Sverige, del 2, från 1991. Den kan delvis rekommenderas just för detta, även om jag står mycket långt från Burenhults teoretiska grundsyn.
Jag skulle till exempel aldrig rekommendera vad han skriver om megalitkulturen - där han med hjälp av halsbrytande polynesiska paralleller konstruerar upp hövdingadömen och mansdominans, utan det minsta stöd i det arkeologiska materialet. Men hans skildring av skillnaden mellan äldre och yngre bronsåldern är riktigt översiktlig, om än kortfattad.
Men han bör som alltid läsas kritiskt. Han vill ju inte ens försöka förstå hur religiösa föreställningar kan genomsyra livet i ett samhälle, utan hans teoribildning utgår ofta från spekulationer över hur (verkliga eller inbillade) elitgrupper utnyttjar religionen för att vinna "prestige". Så här skriver han till exempel om offerfynden i sjöar under yngre bronsåldern:
"Det nya gravskicket medförde att makt och prestige inte längre kunde manifesteras genom ett överdådigt gravgods. I stället demonstrerade de främsta ätterna sitt välstånd genom att i hög grad utlägga de kostbara metallföremålen som offer åt de högre makterna i sjöar och vattendrag." (Burenhult 1991: 173)
Att lägga sina rikedomar på ställen där bara "gudarna" kan se dom är ju ett bra sätt att "demonstrera" "prestige" eller hur? Allvarligt talat kan inte Burenhult veta, att det var "de främsta ätterna" som offrade halsband och smycken. Det kunde ju vara kollektiva ritualer, där hela befolkningen var inbegripen.
Dessutom vet han inget om motiven hos de som offrade. Men han vill tydligen helst föreställa sig att de, ungefär som en välbekant karaktär som Jesus kritiserar i Nya Testamentet, tänkte ungefär: "nu offrar vi dyrbara föremål till gudarna, och hoppas att så många som möjligt ser det och att vår prestige växer." I ett ateistiskt samhälle är ju det den mest rationella förklaringen till att man är så dum så att man slänger värdefulla saker i sjön.
Men saken var nu den att de inte levde i ett ateistiskt samhälle. De trodde med all säkerhet på sina gudinnor och gudar, vare sig nu Burenhult gillar det (eller ens kan föreställa sig det) eller inte…
--------------
Referens: Göran Burenhult Arkeologi i Sverige. 2, Bönder och bronsgjutare, 1991.
Erik Rodenborg
No comments:
Post a Comment