I samlingsvolymen
"Goddesses in Myth, History and Culture" (Mago Books, 2018) har Märta-Lena Bergstedt och Kirsten Brunsgaard Clausen skrivit ett intressant kapitel med (den långa...) titeln "The Northern Goddesses behind the Asir veil: the Vanir Mothers in Continental Scandinavia - a late shamanistic culture rooted in Old European civilization".
Där för de en intressant diskussion om när den patriarkala kulturen, och religionen, slutligen segrade i Norden.
Som redan titeln antyder är författarnas syn grundad i Marija Gimbutas teori. De anser alltså vare sig att patriarkatet alltid funnits, eller att det är en närmast automatisk följd av (exempelvis) utvecklingen av jordbruket. I själva verket förlägger de dess seger till en långt senare tidpunkt än den man skulle kunna anta om man endast applicerar Gimbutas modell rakt av.
Enligt Gimbutas, numera bevisade, teori om den indoeuropeiska expansionen, kom de första indoeuropéerna till Skandinavien ca 2900 f.kr. I form av den kulturgrupp som brukar kallas den snörkeramiska kulturen - i Sverige stridsyxekulturen.
Författarna har inga invändningar mot detta, men de menar att de förändringar som detta förde med sig i just Skandinavien var relativt ytliga. Det ledde till en viss social stratifiering, men inte till en våldskultur som liknade den som uppstod i andra delar av Europa.
De argumenterar för att det arkeologiska materialet före ca 400 e.kr. inte tyder på en militariserad situation, eller klart avgränsade auktoritära eliter. Det verkar inte heller, i det arkeologiska materialet, finnas klara tecken på ett kvinnoförtryck. Efter 400 e.kr. kan man däremot hitta mycket klara arkeologiska tecken på såväl mansdominans, militarisering som härskande eliter.*
De tar bland annat upp de gotländska bildstenarna, där de som kan dateras före 400-talet saknar tecken på militarism eller manliga hierarkier, medan de efter ca 400 i hög grad har det. Före 400 e.kr. präglas de av cirklar, spiraler och andra geometriska mönster som i mycket liknar bildspråket från det Gimbutas kallade "Gamla Europa".
Efter år 400 uppkommer krigiska motiv, och ofta scenarior som påminner om gudaberättelser i Eddan och andra fornnordiska källor.
I anknytning till bl.a. Lotte Hedeager föreslår författarna att den nya situationen kan kopplas till Atilla och de hunner som då invaderade Europa. Det skapade en kaotisk situation för germanerna på kontinenten, som även påverkade samhället i Skandinavien.
Det slog slutligen sönder den gammaleuropeiska kulturen, som innan dess till stora delar tunnits kvar i Skandinavien. Och ersatte den med ett militariserat patriarkat - vars religiösa uttryck kom att bli asatron.
Enligt Bergstedt/ Brunsgaard Clausen innebar detta att själva grundstrukturen i det religiösa tänkandet också förändrades. Från ett helighållande av väsen som kan ses som representationer och personifikationer av abstrakta begrepp som exempelvis fruktsamhet, död, värme osv kom ett hierarkiskt och dualistiskt system, där gudar, men även gudinnor, sågs som stående över människorna, i någons sorts parallelldimension.
Här jämförs de förpatriarkala vanerna med de samiska "akkorna" och hänvisas till Louise Bäckman.
Denna förändring hade tidigare kommit i andra delar av världen. Författarna skriver, i en lite drastisk formulering (s. 188) , att innan det fanns kungar och drottningar kunde det inte heller finnas gudar och gudinnor. Gudar och gudinnor fanns överhuvudtaget inte före uppkomsten av den första hierarkiska staten - i Sumerien ca 3000 f.kr.**
Istället var den tidigare religionen shamanistisk. Och det var en shamanism som i hög grad var kvinnlig. Shamanerna i Norden, völvorna, var ju ifrån början i praktiken enbart kvinnor. Bergstedt/ Brunsgaard Clausen går också igenom berättelserna om hur Oden stal Frejas (eller Fröas, som de skriver) shamanistiska kunskaper - och ser det som en symbolisk beskrivning av förändringar i det nyupprättade patriarkatet.
I ett fascinerande avsnitt använder de sig av berättelsen om Oden, som en metaforisk skildring av patriarkatets seger. Ibland kan man rentav förledas att tro att de verkligen ser Oden som en historisk person, men om man läser mer noga finner man att avsnittet inte är menat att tas bokstavligt.
Men vad hände med völvorna? Enligt Bergstedt/ Brunsgaard Clausen tyder mycket på att de en gång hade haft en central, institutionaliserad roll, men att de efter 400 e.kr. ganska snabbt marginaliserades.
Och i ett djärvt avsnitt föreslår de att den kända rika graven i Oseberg skulle kunna vara en del av undertryckandet av den kvinnliga shamanska kulturen. De lägger fram idén att de två kvinnorna i den mycket rika Osebergsgraven mördades, och begravdes med mängder av parafernalia från den kvinnliga kultur som mördarna ville förstöra... På så sätt begravdes inte endast två personer, utan en hel kultur...
Författarna har också en diskussion om släktskap och giftermål, där de anser att berättelser om fornnordiska syskonäktenskap i själva verket beskrev ett system där brodern och systern som par hade ansvaret för uppfostran av barnen, utan att för den delen ha en sexuell relation.
De för också en mer detaljerad diskussion om individuella vaner (som Freja /Fröa, Nerthus/ När, Ran och Idun).
Frågan om när och varför patriarkatet uppstod i olika delar av världen, är på många sätt väsentlig, Det här är ett välgrundat, och på många sätt väldokumenterat, bidrag till den diskussionen.
---------------------------------------------------------------------------
* Själv lutar jag kanske åt att vi under stridsyxekulturen fick ett bitvis ganska hårdfört patriarkat, som till stora delar bestod under senneolitikum och äldre bronsåldern, men som sedan kraftigt försvagades under yngre bronsåldern. Jag diskuterar detta
här.
** Själv tror jag att det fanns mäktiga gudar redan i den proto-indoeuropeiska religionen, åtminstone 1000 år före den sumeriska.
Oden, från 1893 års utgåva av Den poetiska Eddan.
