Juni - gudinnan Junos månad

Juni är den enda månaden som är uppkallad efter en gudinna.  Nämligen den romerska gudinnan Juno.

När det första templet byggdes i Rom 509 f.kr. tillägnades det tre gudomligheter. Himmelsguden Jupiter och två gudinnor - Juno och Minerva. De kallades för den kapitolinska triaden och dominerade kulten.

Det kan verka förvånande att en så patriarkal kultur som den romerska har en gudatriad, där två av tre gudar är kvinnliga. Ja, för det första var de tre inte helt jämställda - Jupiter var ju högst. För det andra finns det teorier om att bakom denna triad fanns en äldre - där de tre gudarna var Jupiter, Mars och Quirinus.

Nu är det väl inte helt bevisat men det tycks vara en vanlig åsikt bland forskarna.

I så fall infördes den "nya" triaden kanske pga etruskisk påverkan. Etruskerna hade en triad som bestod av Tinia, Uni och Menvra. Tinia var en manlig gud, Uni och Menvra var kvinnliga.  Det är lätt att se likheten mellan namnen Menvra och Minerva.

Bilden av Juno anses delvis ha påverkats av den grekiska Hera, men hon hade många helt inhemska drag. Hon troddes vaka över människorna från vaggan till graven.

Hon hade många olika tillägsnamn. Ett var Sospista, "den beskyddande". Hon kallades också Lucina, vilket möjligen betydde "den ljusa". Ett annat namn var Regina - "drottningen".

Hon vakade över fruktsamheten och beskyddade barnafödandet. Hon stod på kvinnornas sida i äktenskapet och ansågs vara fientlig till männens utomäktenskapliga eskapader.

Den 7 juli hölls fester till hennes ära. I dessa fick endast kvinnor delta. Kvinnor från alla samhällsklasser deltog, såväl matronor som slavar.

Om Juno var upprörd kunde hon ge hotfulla tecken, som till exempel stenregn och blixtnedslag.

Juno dominerade kvinnornas kult i Rom, men dyrkades också av männen.

/Min huvudkälla till detta inlägg är Britt-Mari Näsströms bok "Romersk religion" från 2005. Och, ja, jag kritiserade ju Näsström ganska så omilt för några dar sen, men det finns ingen direkt anledning att betvivla vad hon skriver om Juno.../

 
Juno. Silverstatyett, från första eller andra århundradet e.kr.

Två synsätt på minoiska Kreta

Jag har just läst om "Dawn of the Gods" av Jacquetta Hawkes från 1968. Samtidigt har jag jämfört den med "The Emergence of Civilization" av Colin Renfrew från 1972.

De handlar båda om minoiska Kreta och mykenska Grekland. Både beskriver utvecklingsprocessen, och diskuterar likheter och skillnader. De ligger ju nära varandra i tiden och ändå är de så olika. Skillnaden är som natt och dag.

Jacquetta Hawkes kan ses om en traditionell arkeolog. Hon fick sin skolning under den tiden då arkeologisk metod mest handlade om grävtekniker, kronologiska bedömningar, stratigrafi, och liknande. Inte om analyser av samhällssystem och social utveckling. Det innebar ju inte att arkeologer som var skolade på det sättet var ointresserade av det senare. Men de fick använda sitt eget huvud för att tolka vad det arkeologiska materialet avspeglade. Hur samhällen, religioner, och levnadsvanor såg ut. Det fanns ingen generell metod för detta.

Colin Renfrew blev på 60-talet ledande teoretiker i "New Archaeology" också kallad processuell arkeologi. Där hade det utvecklats en distinkt syn på hur man ska analysera samhällen. Grunden var en syn på demografi och ekologi som samhällets bas. Någonstans mittemellan kom ekonomin, och sedan som överbyggnad den sociala organiseringen. Synsättet hade vissa likheter med marxism - men dess syfte var då inte att förändra världen. Tvärtom, det blev snart en mycket konservativ strömning, som aldrig ställde några frågor som kunde vara obekväma i samhället av idag.

Det är nu ganska intressant att se hur denna metodskillnad avspeglar sig i dessa två böcker , som behandlar samma regioner, perioder och kulturer.

Hawkes är som sagt traditionell arkeolog. Dessa kunde välja ut sina egna metoder för en samhällsanalys. Hawkes väljer en metod som måhända kan ses som idealistisk. Och det är den nog. Men den säger nog ändå mer väsentliga saker om dessa två kulturer än vad Renfrews gör.

Hawkes utgår från att den mykenska kulturen kan ses som "manlig" och den minoiska som "kvinnlig" - som ett utryck för "manliga" respektive "kvinnliga" "krafter". Hon medger själv att dessa begrepp är en aning oklara, men följer ändå denna metod genom hela boken. Hon visar på att den minoiska konsten avbildar kvinnor mer än män, och att den aldrig avbildar väpnade strider. Att den minoiska kulturen saknar monumental arkitektur, att den saknar bilder på manliga härskare med makt. Religionen ser ut att vara en dyrkan av en gudinna, och detta avspeglar den "kvinnliga" karaktären på hela kulturen,…

Den mykenska kulturen utmärks tvärtom genom sina befästa palats, monumentalarkitektur, militarisering, rika kungagravar, och den avbildar män mer än kvinnor.

Hennes metod kan förvisso  IBLAND verka inte bara idealistisk utan också rent metafysisk. Och hon definierar till och från "kvinnligt" och "manligt" på ett sätt som närmast motsvarar medelklassfördomar i den kultur hon själv levde i. Men hon träffar ändå på många sätt rätt i sin analys. Det finns en kvalitativ skillnad mellan mykensk och minoisk kultur, och den HAR något med skillnaden mellan "manlighet" och "kvinnlighet" att göra. Eller mer exakt - skillnaden mellan en patriarkal och en "kvinnocentrerad" kultur.

Sedan har Hawkes nog ganska så fel när hon beskriver den senare klassiska grekiska kulturen som en harmonisk syntes mellan manligt och kvinnligt. Det var den inte, den var patriarkal, och det ofta nog mer än den mykenska.

Om man nu övergår till Renfrew så har han ju en mer klart definierad metod än Hawkes. Han diskuterar alltså ekologi, demografi, näringsliv, och social organisering. Men till det senare räknar han inte in relationen mellan män och kvinnor. Om samhällen är exempelvis matri- eller patrilinjära intresserar sig inte Renfrew det minsta för. Och inte heller om de är militariserade eller inte. Att det saknas tecken på strider på det minoiska Kreta, medan det finns hur mycket som helst i mykenska Grekland tas i förbigående upp på en halv sida, i en bok på 595 sidor. Och han drar inga som helst slutsatser av det.

Istället analyseras mykenska Grekland och minoiska Kreta på samma sätt - som samhällen som gradvis utvecklas från stamsamhällen genom hövdingadömen till stater. Att det skulle kunna finnas någon avgörande skillnad mellan dem antyds aldrig.

För saken är den att förhållandet mellan könen inte ingick i de processuella systemteoretikernas variabler. Inte heller effekten av krig, eller av invasioner. Medan Hawkes diskuterar patriarkala indoeuropeiska invasioner, på ett sätt som liknar Gimbutas, behandlas inte detta av Renfrew. För honom är (för)historien en abstrakt, nästan matematisk process där de olika ekologiska, demografiska, ekonomiska, och politiska variablerna gradvis utvecklar samhället från stamsamhälle till stat. Livlöst, könlöst, abstrakt.

Vad vi kan se här är alltså att den frånvaro av fixerad metod för samhällsanalys som kännetecknade den "traditionella" arkeologin här kunde ge riktigt intressanta resultat. En kunnig arkeolog med ögonen öppna för det specifika kunde ställa många intressanta frågor - och antyda en hel del svar.

Medan den "vetenskaplige" processuelle systemteoretikern lyckades undvika nästan allt intressant och istället byggde upp abstrakta modeller som nästan ger intrycket att vara datorsimuleringar. Och kanske till stor del också var det...

Nej, jag har inte LUSLÄST Renfrews sexhundrasidiga  bok. Och kommer heller inte att göra det. Men tillräckligt noggrant för att få en klar bild av hans grundmetod. Om den tycker jag alltså inte. Åtminstone inte när den appliceras på minoiska Kreta….

Ämnesuppdelning

Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.

Britt-Mari Näsströms dubbla måttstockar

Britt-Mari Näsström är en religionshistoriker som skrivit en rad läroböcker om olika ämnen. Jag hade en skriftlig debatt med henne 1990, om existensen av förhistoriska matriarkat. Den skulle publicerats i Svensk Religionshistorisk Årsskrift, men det blev aldrig av.

Näsström har gång på gång, i bok efter bok, förnekat att det skulle ha funnits samhällen där kvinnor haft mer makt än män. I själva verket får man intrycket att hon inte ens kan tänka sig att det funnits jämlika samhällen. I matrilinjära samhällen, hävdar hon, har alltid morbrodern makten i familjen.

Hon kan självfallet hävda vad hon vill, även i läroböcker, men det blir ganska så tveksamt när hon dessutom på andra ställen å ena sidan förklarar bort entydiga belägg för människooffer i patriarkala kulturer- å andra sidan självsäkert påstår att människooffer förekom i den matrifokala kulturen på minoiska Kreta - trots att beläggen där är, milt sagt,  oerhört svaga.

Vad gäller den (patriarkala) fenicisk-kanaaneiska kulturen anser den överväldigande majoriteten av forskarna att det där förekommer övertygande belägg för att många barn offrades till gudarna. Vi har både israelitiska, grekiska och romerska vittnesmål om saken. Men, än mer avgörande, vi har de utgrävda offerfälten i framförallt Karthago, men delvis också i andra feniciska orter runt Medelhavet, där rester av tusentals barn återfunnits tillsammans med offrade djur. Ofta förekom där texter som förklarade att barnen getts till Tanit eller Baal Hammon.

För mer detaljer se gärna bland annat Shelby Browns arbete Late Carthaginian child sacrifice från 1991.

Men så här skriver Näsström i sin bok Forntida religioner (Studentlitteratur, Lund 2003) om denna kultur: "Under slutet av 1800-talet e.kr. skildrades den som oerhört grym och orgiastisk i kontrast mot den framväxande kristendomen i såväl bibelkommentarer som underhållningslitteratur. Guden Molok som antogs sluka små barn och förtära dem genom eld är ett exempel på detta. Numera ställer man sig tveksam till dessa skildringar och snarare var det så att man kunde ersätta offret av den förstfödde med en vädur, liksom Abraham ersatte offret av Isak. Kanske var feniciernas gudar inte grymmare än andras." (s, 50).

Hur en lärobok, utgiven av Studentlitteratur så kan ignorera uppenbara och allmänt erkända fakta är obegripligt.

Däremot uttalar Näsström sig, anmärkningsvärt nog, helt självsäkert om att barnoffer utfördes på minoiska Kreta. Så här skriver hon om detta: "Även människooffer förekom, vilket fynd av ben i palatset i Knossos visar. Dessa tillhörde barn som inte bara dödats, utan också förtärts rituellt - ett av de få exempel på rituell kannibalism som världen känner."(s. 94).

Saken är den att beläggen för människooffer på minoiska Kreta inskränker sig till 3 möjliga fall från den minoiska kulturens slutfas, när den stod på gränsen till undergång. De är mycket omstridda, eftersom det saknas några som helst liknande tidigare fall, eftersom den minoiska konsten i motats till den feniciska aldrig avbildar människooffer, (däremot djuroffer!) och eftersom de osteologiska beläggen går att tolka på många olika sätt.

Det finns ju en klassisk grekisk berättelse som antyder existensen av minoiska människooffer, (men, väl att märka, inte barnoffer!) men den står helt ensam i den antika litteraturen.

Dennis D Hughes föreslår i sitt arbete Human sacrifice in ancient Greece (1991) att de skelettfynd som har tolkats som människooffer på Kreta skulle kunna vara sekundärbegravningar.

Men saken är den att Britt-Mari Näsström ofta verkar ha ett starkt behov att försvara patriarkala "hedniska" kulturer mot "demoniserande" anklagelser om människooffer och grymma riter. Men när det gäller de som inte alls verkar vara patriarkala föredrar hon uppenbarligen att antingen förneka dess existens - eller som i detta fall - att "demonisera" själv!

"Isis loves me, this I know"...

En vanlig kristen ramsa i USA (egentligen första raden i en längre sång) är "Jesus loves me, this I know, cause the Bible tells me so". Vackert, men lite av ett cirkelresonemang.

För några år sedan letade jag på nätet om det fanns några nyhedniska motsvarigheter, där Jesu namn hade ersatts av olika gudinnor. Jag hittade flera.

En var "Kali loves me, this I know, cause the Vedas tell me so". Ganska så dumt. Kali nämns inte ens i de vediska skrifterna.

En annan var "Freyja loves me, this I know, cause the Edda tells me so". Men det står ingenting i Eddan om att Freja älskar alla människor. Däremot insinuerar Loke i några berömda strofer att Freja har älskat med i stort sett alla gudar, men det är ju inte riktigt samma sak.

En tredje var "Isis loves me, this I know, cause Osiris tells me so". Det finns nu inga citat från Osiris i några fornegyptiska texter som försäkrar att Isis älskar alla. Däremot finns ju sådana påståenden om Isis i den senare Isiskulten, men det är en annan sak. Men, vem vet, den som skrev versen hade kanske fått en personlig uppenbarelse av Osiris...

Alla dessa citat har nu försvunnit från nätet. Men det finns andra, senare.

Först en rad om Freja. "Freyja loves me this I know, For the Valkyries told me so." Jag har rättat ett stavfel, "valkyries" var felstavat. Nu nämner inga fornnordiska skrifter något sådant uttalande från någon valkyria, men det kan ju ha varit en uppenbarelse, även detta.

Denna mening som jag också hittade idag är ganska så rimlig. ""Kali loves me this I know, cause the Tantras tell me so". Ja, det finns med all säkerhet tantriska texter som säger att Kali älskar alla, så det låter inte så orimligt.

En lite längre, ganska så vacker, strof om Isis inleds med: "Isis loves me, this I know, Mother God has told me so. She is strong and so are we. Fighting for equality." Jag väljer att inte citera hela för att inte bli beskydd för upphovsrättsbrott..... Men leta gärna efter den på nätet....

Till sist denna. "Isis loves me this i know, she blesses me where ever i go". Den är också riktigt vacker, och den som lade ut det föll inte i fällan att citera några urkunder, som hon inte hade läst....

Stockholms gudinnefestival

Vill gärna tipsa om en gudinnefestival som arrangeras av föreningen Terra Mater på Långholmens folkhögskola måndagen den 13 till onsdagen den 15 augusti i år.

Jag citerar direkt från Terra Maters läsvärda hemsida.

"Välkommen till Stockholms Gudinnefestival med föredrag, workshops, utställningar mm. och större s.k." Frans-arrangemang" på bägge sidor av programmet - spunnit av många fantastiska, entusiastiska och kunniga människor och ihopvävt och sammantvinnad till en glödande, röd tråd genom sex dagar.

Gudinnefestivalen är för alla oss som väcka gudinnan och urkvinnan i oss, som vill dansa, samtala, skratta, upptäcka, lyssna inåt och utåt och vill dela med varandra, för alla oss som vill slå djupa rötter i bergsskrevorna och stå stadigt. Alla vi som vill snurra ystert runt, tvinna samman, väva ihop, knyta band, göra nät och förena med starka knutar! Alla vi som bejakar den underbara jord vi lever på – Moder Jord."

Själv kommer jag förresten att hålla föredrag där om Kali och Durga under rubriken "Gudinnornas återkomst" på tisdagen den 14.

I övrigt kommer bland annat Adele Änggård, Afrodites Ångbåt, Camilla Måne, Ewa Larsson, Kirsten Brunsgaard Clausen, Märta-Lena Bergstedt, och Tina von Rein att medverka. Och många, många fler…

Den som vill veta mer, besök gärna Terra Maters hemsida!

Isis...

9/9 2007

ISIS är en organisation för yrkesverksamma som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. De har också gjort en fin film som handlar om hur svårt att få en förövare fälld, ”Älskar alla sina barn?”. Jag såg den på Trasdockan igår. Den var mycket sevärd.

Sitt namn har organisationen fått efter den egyptiska gudinnan Isis. Det synes mig vara ett bra val av namn…

Många tror att motsättningen mellan gott och ont är något som förts in i det religiösa tankelivet i och med kristendomen, eller judendomen. Många har föreställningen att begrepp som ont och gott inte fanns i de förkristna religionerna.

Denna föreställning sprids idag också i New age-miljöer och i nyhedniska grupper, som ofta tycks tro att "ondska" är ett tvivelaktigt kristet begrepp, som skapat skuldkänslor och splittring. Och, som sagt, var frånvarande i de tidigare religionerna.

Men det är inte sant. Ett bra exempel är just den klassiska myten om Isis och Osiris. Dess kärna är just kampen mellan gott och ont. I denna myt kämpar Isis mot Set, som har mördat och styckat Osiris, Isis´ make. Dessutom begår Set sexuella övergrepp mot deras barn, Horus. Isis tar upp kampen mot Set, lyckas återuppliva Osiris, och får till sist Set fälld i gudarnas domstol. Set förknippas sedan i den egyptiska religionen med våld, hotande fiender och den döda, sterila öknen.

Isisgestalten har troligen inspirerat kristendomen - det finns till och med forskare som föreslagit att namnet Jesus har konstruerats på grund av dess likheter med namnet Isis. (Jesus hette egentligen inte Jesus, utan Jeshua!). Det är också ganska så klart att Isiskulten inspirerat den senare Mariakulten.

För ungefär tio år sedan blev jag fascinerad av Isisgestalten. Jag började läsa allt jag kom över om Isis, satte upp bilder av henne på väggen, började till och med be till henne...

Jag tilltalades av att denna gudinnegestalt i berättelserna inte bara så där i största allmänhet är en omvårdande modergudinna utan att hon faktiskt i myterna och tron aktivt kämpar mot ondskan. Och det fanns också på många andra sätt något speciellt med Isisgestalten...

Men när jag sedan undersökte vad de nyhedniska grupper som fokuserar på Isis sade blev jag oftast grymt besviken. De nyhedniska miljöerna idag vill som sagt ofta inte höra talas om ondska, än mindre föra en aktiv kamp mot den. De avfärdar ofta tal om "ondska" som "kristen dualism". Och i det här fallet konstruerar de följaktligen upp en ofarlig Isisfigur, och bortser från vad de centrala myterna om henne faktiskt säger. Isis blir i deras version något tamt, något privat – och något okontroversiellt.

Därför tycker jag att nätverket ISIS på ett fint sätt tolkar berättelserna om gudinnan bättre än de flesta "nyhedniska” beundrare av henne. Den Isis som i myten förde en kamp på liv och död mot ondskan skulle, det är jag övertygad om, känna igen sig bättre hos de som kämpar mot sexuella övergrepp mot barn än hos de nyhedningar som gör henne till en symbol för endast inåtvänt begrundande.

För mig har Isisgestalten varit en kraft i över tio år. Och myten om henne ett meningsfullt drama om att ondskan kan besegras.

Erik Rodenborg

Vem är den viktigaste guden i fornegyptisk religion?

Jag ställde en gång frågan vem som är den högste guden i fornnordisk religion och kom fram till att det trots allt inte var Oden eller Tor, utan att nornorna tveklöst var mäktigare, och viktigare.

Man kan ställa en liknande fråga om fornegyptisk religion och få ett lika oväntat svar. Vilken gud är egentligen den viktigaste?

På samma sätt som de flesta skulle gissa att Oden och Tor är de mest centrala gudarna i "asatron", som den missvisande brukar kallas, skulle nog de vanligaste svaren när det gäller den egyptiska religionen bli Amon/Ra eller Osiris. En anhängare till Isis skulle i och för sig kunna påpeka att Osiris inte var mäktigare än att han kunde dödas av Set, och att det då var Isis som först på ett mysteriöst sätt lyckades avla fram Horus ur Osiris döda kropp, och efter det återuppväcka Osiris från de döda...

Men, nej, det mest uppenbara svaret skulle nog inte många komma med. Nämligen gudinnan Maat.

Maat är i den fornegyptiska religionen den kosmiska balansens gudinna. Hon kallas ibland för "rättvisans gudinna" men det är ofullständigt. Hon är den kosmiska harmonin, som vid skapelsen var fullständig men som idag hotas av kaosmakterna.

Hela det egyptiska samhället byggde på idén om Maat. Maat var alltså den kosmiska ordningen, som måste försvaras. Varje faraos plikt var att försvara Maat, vilket för Egyptens del innebar lugn, stabilitet, och faktiskt också social rättvisa (vilket här bland annat innebar att alla människor skulle ha mat på bordet och ett minimum av materiell grundtrygghet).

Egypten hade en planekonomi, och just denna sågs definitivt som en tillämpning av Maat. Utanför det välordnade Egypten styrde barbariet, kaosmakterna, Set, Apophisormen.

Farao skulle alltså försvara Maat, men ibland gick det inte så bra. Som när den bisarre Akhenaten vände upp och ner på religionen och ville sätta solskivan Aton som den i praktiken ende guden. Som sagt - det gick inte så bra. Han anklagades för att ha brutit mot Maat, och hans bilder utplånades och hans monument förstördes.

Nåväl, den forntida egyptiska kulturen förstördes också till sist, och ytterst få människor tror på deras gudar idag. Framförallt ställs idag inga som helst krav på de härskande att de ska upprätthålla Maat. Så ser världen också ut som den gör....

The Fellowship of Isis

Jag lämnade Svenska Kyrkan 2008, så det enda trossamfund jag är medlem i är sedan dess The Fellowship of Isis (FOI), som jag blev medlem i 2000.

Jag blev medlem på nätet - det finns inga medlemsavgifter och medlemskapet är på livstid.

Praktiskt är det enda som det lett till att jag fick ett medlemsbevis utskickat med e-post.

De har ingen lokal i Sverige, men om man tar med sig medlemsbeviset ska man kunna få komma in i deras lokaler, "Iseum", som väl finns på några ställen i världen. Å andra sidan tror jag nog att man får komma in där även utan medlemsbevis.

Men även om det rent praktiskt inte har lett till mycket är det lite roligt att kunna säga att man är medlem i FOI. Det ger någon form av religiös identitet på något sätt. :-)

Puebloindianerna och begreppet "matriarkat"

Det var en gång en lärare i socialantropologi som inledde en introduktionsföreläsning för grundkursen med orden "en sak ska ni ha klart för er - det finns inte och har aldrig funnits något matriarkat". Den sista delen av påståendet är förstås bara pinsam. Hur kan mannen ifråga (ja, det var en man, förstås!) veta något om vilka samhällen som fanns eller inte fanns låt oss säga 8000 f.kr. på Balkanhalvön? Eller 50.000 f.kr. i Sydvästafrika?

Men det andra påståendet kan ju ytligt sett te sig mer rimligt. Men om man talar om "finns" i betydelsen "finns i det etnografiska materialet" (som ibland kan vara mer än hundra år gammalt men ibland kan beskriva ren nutid) blir det faktiskt problematiskt. Det handlar i så fall dels om hur man definierar ordet "matriarkat", dels om vilka som rapporterar och hur trovärdigt det är.

Här tänker jag kort ta upp Puebloindianerna. Pueblo är en samlingsbeteckning för en rad olika indiangrupper. Bland annat Hopi och Zuni. De brukar i motsats till irokeserna nästan aldrig beskrivas som ett "matriarkat". Men frågan är om det inte på något plan skulle kunna vara befogat att göra det.

När Stuart J Fiedel i sin bok ""Prehistory of the Americas" från 1987 tar upp kvinnornas ställning hos Pueblo gör han det på det sätt som sådana folk brukar tas upp i både arkeologisk och socialantopologisk litteratur. Det brukar låta ungefär så här: kvinnor har (eller hade) en del makt i det eller det samhället, men.... Och sedan kommer nästan alltid det förnumstiga konstaterandet att den "verkliga" makten ju (som alltid…) låg i männens händer.

I just detta fall formuleras det så här, på sidan 216: "Most Pueblo societies were matrilineal and matrilocal; that is women owned the houses, flelds, and stored crops, and clan membership was passed on in the female line of descent. A married man left his own family to live with his wife and her mother and sister. However, men dominated the political and religious spheres". (s. 216).

Vad säger nu oss detta? Pueblo var en jordbrukskultur. Jordbruket var det absolut centrala i ekonomin, medan exempelvis männens jakt på storvilt (smådjur jagares även av kvinnor och barn) hade en klart perifer betydelse. Kvinnorna "ägde" alltså jorden och dess produkter. Nja, förresten, "ägde" är fel ord efter det får en att tänka på privategendom. Rättare vore nog att säga att kvinnorna som kollektiv kontrollerade jordbruket och dess produkter.

Den centrala delen av ekonomin kontrollerades alltså av kvinnor.

Om kvinnorna alltså hade den centrala ställningen inom produktionen, hur såg det ut i reproduktionen? Ja, om man ser på hur det matrilinjära systemet fungerar, kan man säga att denna i viss mån "kontrollerades" av kvinnor, på ett sätt som vore otänkbart hos oss. För detta system innebar att barnen från att de är födda ansågs relaterade till endast till modern, och hennes släktskapsgrupp. Konkret innebar det att vid skilsmässa fick modern alltid vårdnaden. Det fanns inga vårdnadstvister mellan mödrar och fäder. Mannen hade efter en skilsmässa inte mer rätt till vårdnad om barnet än vad en farbrors brors kusin skulle ha hos oss.

Ingen Pueblo-man skulle ens ha vågat drömma om att börja tjafsa om saken. De rättshaveristiska pappanissar som idag bruka klaga på att det idag är så svårt för (mer eller mindre olämpliga!) fäder att få vårdnad skulle besöka ett matrilinjärt samhälle på studiebesök. Som en sorts chockterapi.

Men även i övrigt var vardagslivet "matriarkalt" på ett sätt som är svårt för många i vår kultur att föreställa sig. Huset ägdes alltså av kvinnan, och bosättningsmönstret var matrilokalt. Vad innebar det? Jo, mannen var gäst i sin hustrus hus. Skilsmässor kunde både mannen och kvinnan få automatiskt. Om kvinnan ville skilja sig behövde hon bara sätta ut mannens mockasiner utanför ytterdörren. Det var signalen att det var tid för honom att flytta. Så fick han ta sitt pick och pack och gå.

Etnografiska rapporter från matrilinjära och matrilokala system brukar ofta betona att barnen behandlades ovanligt väl i dem, medan barnuppfostran i patriarkala kulturer ofta är hård, och ibland grym. Jag är inte alls förvånad.

Men vad ska man säga om Fiedels avslutande mening? Männen bestämde över politik och religion. Nu var Pueblokulturerna småskaliga samhällen, där traditioner dessutom styrde det mesta. "Politikens" makt i sådana samhällen var ganska så begränsad. Livet gick på som vanligt, och ingen inhemsk Reinfeldt skulle ha kunnat skapa något systemskifte i en Pueblostam. Det var först de vitas militära och ekonomiska strypgrepp som lyckades genomföra ett sådant...

Återstår då religionen. Männen bestämde över religionen, säger Fiedel. Ja, något måste dom väl göra. Kan man tycka. (Men det hindrade förresten inte att det i Hopireligionen ändå, exempelvis, var ett kvinnligt väsen, "Spindelkvinnan", som skapat människorna!)

Marx talade om bas och överbyggnad. Basen var ekonomin, medan politik och religion tillhörde överbyggnaden. På senare tid har en del antropologer kommit fram till att även reproduktionen bör anses tillhöra basen,

Så i Pueblosamhällena kontrollerade kvinnorna basen - produktion och reproduktion. Och villkoren för äktenskap och samlevnad. Dvs det som har en central betydelse i de flesta människors liv. Männen hade, om man går efter Fiedels text, hand om "politiken" och "religionen".

Det är nog trots allt inte helt orimligt att se Pueblokulturen som någon form av "matriarkat"…. Och det är inte heller helt omöjligt att Bachofen, Morgan och Engels hade betydligt mer rätt än vad föreläsare på socialantropologiska grundkurser skulle vara villiga att medge…