Sunday, June 25, 2017

The Mummy

Såg The Mummy idag. Det var inte så kul.

Ännu en i en serie av skitfilmer* som demoniserar fornegyptisk kultur och religion. Den enda behållningen jag fick berodde på att jag är intresserad av att studera den inre logiken i denna olustiga genre.

En central del i handlingen i just denna film är att den bottenlöst onda skurken är en kvinna. En kvinna som en gång i tiden försökte bli farao fast hon inte hade rätt till det. När hon misslyckades med detta slöt hon en pakt med ondskan (närmare bestämt guden Set) och började mörda människor. (Se där, hur onda kvinnor kan bli om de har ambitioner...)

Efter att ha vilat i sin mumie i några tusen år väcks hon nu upp och börjar hemsöka världen på det mest gruvliga sätt. .

Alltså: filmen kombinerar en klassisk demonisering av det gamla Egypten med ett lika klassiskt anti-feministiskt tema.

Möjligen kan den fungera som en propagandafilm för Islamiska Staten, om denna skulle försöka ge sig på att förstöra "hedniska" egyptiska artefakter. Vilket den troligen (lyckligtvis) aldrig kommer att få ett tillfälle att kunna göra.
----------------------------------------------------------------.
* För ett annat exempel på en sådan, se detta inlägg.

Wednesday, June 21, 2017

Kali - the Feminine Force

För den som är nyfiken på bakgrunden till förra inlägget har jag skrivit mer om Durga, Kali och deras kamp mot manliga demoner i detta inlägg.

Historien är alltså denna. Durga fick i tidens begynnelse ingripa mot en demonarmé som invaderade världen och universum, eftersom de manliga gudarna inte klarade av den saken, Under stridens lopp trädde Kali fram, emanerande från Durgas panna. Hon var Durgas mest aggressiva sida, som fick en form av egenidentitet. Med hjälp av denna segrade Durga lätt.

En ganska charmig You Tube-länk om scenariot kan man se här.

Den bästa redogörelsen för hela denna historia kan man nog få i Ajit Mookerjees bok Kali - the Feminine Force. Det är nog en av de böcker jag läst som jag tagit djupast intryck av. I motsats till många religionshistoriker, som förskräckt brukar tala om Kali som ett hemskt väsen (och ibland ställer henne i motsats till den "sublime" Vishnu!) skriver Mookerjee utifrån en sympati med gudinnan. Han var själv både tantriker och shaktist, och uppenbarligen också en anhängare till Kali.

Boken är ganska kort, men mycket pedagogisk. Den ger en lärorik bild av utvecklingen av Kali-tron - den börjar med den dimhöljda bakgrunden i den för-ariska Harappakulturen och går ända fram till Kalis betydelse idag.

Jag blev nog imponerad redan när jag läste förordet. Inledningen och avslutningen till detta förord var hisnande, och antydde den läsupplevelse som skulle komma.

Förordet inleds med dessa ord om just det förhistoriska kosmiska dramat :

"Kali manifested herself for the annihilation of demonic male power in order to restore peace end equilibrium. For a long time brutal asuric (demonic) forces had been dominating and oppressing the world. Even the powerful gods were helpless and suffered defeat at their hands. They fled pell-mell in utter humiliation, a state hardly fit for the divine. Finally they prayed in desperation to the  Daughter of the Himalayas to save gods and men alike".

Så kommer en kort beskrivning av Durgas framträdande, den följande striden, liksom av Kalis senare historiska roll.

Förordet slutar med att antyda att detta scenario - kanske måste inträffa en gång till.

"We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer,* and she will have to annihilate again in ordet to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality we have lost."

Jag läste detta alldeles tagen, denna uppmaning, eller vädjan, till just Kali, att på nytt återupprepa det hon en gång gjorde i tidernas begynnelse. Att så att säga ta vid där hon slutade senast....

Och jag kunde (och kan) ju bara instämma helhjärtat...
________________________________
* Kan delvis ses som en ordlek. Kali är här å enda sidan gudinnan Kali, å andra sidan ordet "Kali" i beteckningen för vår tidsepok "Kaliyuga". Trots att orden är lika transkriberas de olika på sanskrit, och betyder helt olika saker. Men alldeles bortsett från ordleken uttrycker det förstås uppfattningen att, i just vår tidsepok, är Kali svaret...

Monday, June 19, 2017

Kali Tandav

Den här dansen och sången till Kali har jag lagt ut förut.

Men i den ovan länkade versionen finns också en översättning av sångtexten till engelska.

Om översättningen är helt riktig vet jag förstås inte, men den ser inte på något sätt orimlig ut.

/Handlingen i storyn är ungefär denna. Kali räddar världen från manliga demoner. Men när hon väl gjort det är hennes ilska så stark att den hotar hela jorden. Det som slutligen lugnar ner henne är när Shiva lägger sig på marken och hon får sätta sin fot över honom. Då dämpas hennes känsla av raseri./
test

Kaliskulptur från Calcutta.

Saturday, April 22, 2017

Hekate

Hekate är en grekisk gudinna av det mer märkliga slaget. Hon kopplas numera ofta ihop med spöken och häxerier.

Detta trots att hon - om man går till de forngrekiska källorna - egentligen är mycket välvillig. I alla fall mot de som hon vill vara det mot.

Hon sägs hjälpa och gärna besvara böner. Men endast när hon vill. Hon kan hjälpa idrottare inför tävlingar, och kvinnor som ska föda barn. Hon kan beskydda boskapen, beskydda hemmet, beskydda ryttare...

Hon ska ha varit dotter till två mindre kända gudar - Asteria och Perses.

Det som gör att hon idag ofta kopplas ihop med häxor och spöken är bland annat att hon också var en underjordens gudinna. Men inte bara det.

Hon är också kopplad till månen (enligt en del är hon rentav månen), och natten.

Hon har också en koppling till hundar, och det sades att när hundar skällde om natten på städernas gator var det ett uttryck för Hekates kraft.

Men framför allt är hon vägkorsningarnas gudinna. Det förekom att det offrades till henne vid vägkorsningar.

Hon ansågs vara kopplad till Kerberos, den trehövdade hund som bevakade ingången till dödsriket. Det gör att hon förutom sin välvilliga sida också har en del med döden att göra. Hon har alltså en kuslig sida - också...

Denna koppling kan ju hänga ihop med att hon ibland också själv ansågs vara trehövdad, vilket ju man kan se på nedanstående avbildning av henne.

Varför hon är det är inte helt klart, men möjligen hänger det ihop med att hon också ibland kallas "de tre vägarnas gudinna".

Nu kan man nog inte finna henne vid de upplysta vägkorsningarna vid de stora offentliga vägarna.

Men om man är ute på landet någon sen kväll, och passerar en mörk vägkorsning, låt oss säga mellan två skogsvägar, ska man kanske titta väldigt noga. Hon kanske kan ses någonstans där.

Vem vet?

Thursday, February 2, 2017

Allt går bättre med Ishtar

Att allt blir bättre om man omvänder sig till Jesus, eller islam, eller Krishna, är ett tema som man då och då stöter på i vår kultur. Men åsikter av den typen har ju funnits långt tidigare - långt före monoteismens genombrott.

I Helmer Ringgrens Forntida religioner i Mellanöstern (1987: 133) kan man finna följande vackra assyriska dikt om den underbara förändring som kommer när man finner gudinnan Ishtar. Det finns ingen datering i boken, men den måste i vilket fall som helst vara äldre än ca 6oo f.kr.

"Förvisso är det gott att alltid gå bakom Ishtar,
det är gott att gå bakom henne, Eannas härskarinna.
Innan jag regelbundet gick bakom Ishtar,
utan gick från hus till hus som en tiggare
och låg på tröskeln som en hund,
hade jag törnen i min fot och taggar i min klädnad".


Ringgren kommenterar: "Här är det alltså upplevelsen av kultens positiva psykologiska verkan som talar. Man får nästan känslan av att stå inför en 'omvändelse till Ishtar'"".

Förvisso, men jag förstår inte riktigt den brasklapp han lägger in genom ordet "nästan"...

Ishtarporten
Ishtarporten i Babylon, rekonstrutktion

Och amazonerna existerade faktiskt....

Folkloristen Bengt af Klintberg är ju känd för att analysera (och ibland demolera) "moderna myter". Nu har han i en Under strecket-artikel i SvD demolerat den elakartade moderna myten att amazonerna bara var en - myt.

Denna föreställning blev vanlig i början av 1900-talet, ungefär samtidigt som det blev en allmän uppfattning att det aldrig har funnit några matriarkat. Det var ungefär samtidigt som kvinnorna fick rösträtt och då gällde det kanske att resolut avvisa alla sådan idéer...

Artikeln i SvD diskuterar Adrienne Mayors bok The Amazons: Lives and legends of warrior women across the ancient world.

Det hela är klart intressant. I de grekiska texter där man först får hörda talas om "amazoner" handlar det om skyterna. Skyterna ser ut att ha sitt ursprung i de centralasiatiska och sydryska stäpperna och var, faktiskt, i alla fall till en början, boskapsskötande nomader.

Nu anses sådana i allmänhet, och de som bodde på de sydryska stäpperna i synnerhet, ha varit utpräglat patriarkala, men enligt af Klintbergs referat visar bland annat gravgods att just skyterna hade en mycket stor andel kvinnliga krigare.

Det väcker många funderingar.

Det ser ut att vara en bok som jag helt enkelt måste får tag på.

Thursday, December 1, 2016

Holda och Perchta i juletider

/Uppflyttad från december 2012/

Nu närmar vi oss julen, och midvinter,

Som nästan alla vet är dessa högtider äldre än kristendomen. Vad inte lika många vet är att det i de germanska områdena i Europa långt efter kristnandet förekom en dyrkan av två kvinnliga väsen, Holda (eller Holle) och Perchta (eller Percht) som ansågs visa sig just vid denna årstid.

De angreps hårt av kyrkan och de ansågs ha en speciell relation med kvinnor och barn.

De var kopplade till textilarbete, vävning och ibland barnafödande; de ansågs också flyga över himlen i nattliga processioner i juletid.

Kvinnor, i synnerhet, hade ofta upplevelser av att de följde med dessa väsen (i synnerhet Holda) på nattliga färder. Kyrkan varnade för dessa idéer, och ansåg att det var djävulens påfund för att lura lättrogna kvinnor.

Det är en av de föreställningar som senare, under häxprocesserna, förvandlades till något helt annat - idéer om resor till Blåkulla och andra "demoniska" platser.

Men från början handlade alltså inte föreställningarna om ondska och djävulen, utan om kvinnliga väsen som bland annat hjälpte till i textilarbetet och med barnens uppfostran.

Läs gärna denna intressanta artikel av Lotte Motz om detta.

Lotte Motz var en intressant forskare som visade på sambandet mellan den "hedniska" förkristna religionen och senare folktro. Jag håller inte alltid med henne (hon tog avstånd från Gimbutasskolan, med åtminstone delvis mycket tveksamma argument), men hennes försök att ge folkloristiken en plats där den hör hemma, som en del av religionshistorien, och inte endast som en udda restkategori utan några rötter bakåt, var mycket värdefulla.

Så när midvinter och jul närmar sig kommer kanske Holda och Perchta att visa sig - för de som är mottagliga för sådana upplevelser.

Kanske, eller kanske inte...
test
"Holda, the good protectress" (1882) av Friedrich Wilhelm Heine.

Sunday, November 6, 2016

NoBoyToy om Guds karaktär

En trött och mulen dag. Känner mig håglös, vet inte vad jag ska göra idag.

Och så får jag plötsligt syn på detta aningen provocerande inlägg av NBT.

Jag blir plötsligt vaken; det var ju riktigt uppfriskande att läsa det. Jag förstår att hon driver somliga trista personer till vansinne (på den tiden det gick att kommentera på min huvudblogg fanns det där under några år en flitig kommentator som i ungefär var tredje kommentar berättade om hur hemsk NBT är).

Själv har jag alltid tyckt att hon är en frisk fläkt, som ofta skriver intressanta (och tänkvärda)  saker på ett ibland lite hisnande provokativt sätt. Det här var ett bra exempel.

Saturday, September 17, 2016

Megalitgravar och megalitkulturer

Jag skrev för några år sedan om en upplevelse jag hade i en megalitgrav i Danmark 1991. Jag har behandlat megalitgravar mer teoretiskt i en text jag skrev 2002.

Här tänker jag bara ge några allmänna synpunkter.

Megalitgravarna var kollektivgravar som byggdes av stenblock som mycket noggrant kilats ihop med varandra. De äldsta megalitgravarna i Europa byggdes redan ca 4800 f. kr. I Sverige byggdes de första ca 3500 f. kr.

De förknippas allmänt med de första jordbrukskulturerna, men de allra första i Europa byggdes faktiskt innan jordbruket hade slagit igenom.

De återfinns i Västeuropa från den iberiska halvön i söder till Skandinavien, Storbritannien och Irland i norr.

De största krävde enorma arbetsinsatser. Det kunde handla om tiotusentals eller mer arbetstimmar.

De är oftast de främsta fornlämningarna i de regioner de byggdes. Bostadshusen är oftast oansenliga. I Storbritannien finns det från denna tid en annan typ av fornlämningar som kan konkurrera med megalitgravarna - en form av stencirklar som uppenbarligen fyllde rituella syften. Den mest kända är Stonehenge, men det finns många andra.

En del personer har spekulerat i att det var härskande grupper som ville markera makt och prestige genom att bygga megalitgravar. En av dessa är den svenske arkeologen Göran Burenhult, som exempelvis skriver att kulturen som de byggdes i måste ha varit ett "socialt starkt stratifierat samhälle" (Burenhult 1999: 311). Det bygger han, förutom "etnoarkeologiska" paralleller (se nedan), huvudsakligen på spekulationer om att endast "eliten” fick begravas i dessa gravar.

Men om det nu var så kan man undra sig varför dessa "eliter" inte visar några andra arkeologiska tecken på sin existens. Det finns inga palats, eller ens "finare" bostadshus. Det är ju underligt att tänka sig en "elit" vars enda privilegium skulle vara ett de fick begravas i stora kollektiva stengravar.

Dessutom vet vi strängt taget inte hur många som "fick" begravas i megalitgravar. Det går knappast att räkna ben och sedan komma fram till en uppskattning av hur många som begravdes där. För ingen kan veta om de ben som finns bevarade är de enda som någonsin funnits där. Ingen kan exempelvis veta huruvida det förekom periodiska utrensningar i gravarna...

För megalitgravarna var alltså kollektivgravar. De var  inte uppförda för en enskild person.

I Sverige finns huvudsakligen två typer av megalitgravar. De äldsta är dösar, rektangulära eller ovala strukturer. Från 3200 f.kr. tillkom gånggrifter, med en gång som ledde till en oval kammare.

Samtliga megalitgravar i Sverige byggdes inom den så kallade trattbägarkulturen som kom hit ca 4000 f.kr. Den fanns även i stora delar av Nordeuropa, och har fått sitt namn efter den fina keramik som gjordes inom den.

Vad vi har i megalitkulturen är en kultur där det sociala överskottet används till att skapa gravmonument, och andra rituella byggnader. Trots en del spekulationer om motsatsen (se återigen Burenhult!) finns inga uppenbara tecken på militarisering. Inga tecken på ett härskande skikt.

Inom en vulgär typ av "marxism" antas ofta att så fort det uppkommer ett ekonomiskt överskott leder det till uppkomsten av skikt eller klasser med materiella privilegier. Men här ser det ut som om hela överskottet kanaliseras i kollektiva gravar, och andra rituella monument.

Den teori jag nämnde i inlägget nedan, att megalitgraven skulle avbilda jordgudinnans livmoder, passar ganska bra in på åtminstone gånggrifter. En smal gång som leder in till en stor stenkammare, där de döda begravdes. En kammare som man endast kan komma in till genom att krypa genom den trånga gången. Det är fascinerande att göra det. Jag gjorde det som sagt flera gånger 1991.

I Frankrike pryds dessutom ofta gånggrifterna med kvinnoavbildningar och ibland finns kvinnliga sk. statymenhirer utanför graven.

För dessa kulturer var uppenbarligen de dödas viloplats viktigare än bostadshusen för de levande. Eftersom bostadshusen var så anspråkslösa att få av dem ens har bevarats.

Megalitkulturen gick under gradvis genom att den ersattes av kulturer som präglades av individualism. De kom österifrån, och de byggde individuella gravar. Gravar där mannen ofta fick krigiskt gravgods,  stridsyxor och dolkar.

I Sverige kom förändringen ungefär 2700 f.kr., genom den s. k. stridsyxekulturen. Nu blev alla gravar individuella och männen fick ofta en stridsyxa som gravgods, ofta placerad ovanför huvudet.

Den fina välgjorda trattbägarkeramiken, med välgjorda geometriska mönster, ersattes med den mer primitiva sk. snörkeramiska keramiken.

Idag visar DNA-analyser att denna förändring ser ut att ha uppkommit i samband med folkvandringar österifrån, som också anses ha spridit de indoeuropeiska språken. Detta var för  några årtionden sedan en kontroversiell teori, som från början lades fram av Marija Gimbutas, men idag synes den ha fått allmänt stöd.

Megalitkulturen är fascinerande Den antyder en typ av samhälle som vi har svårt att föreställa oss idag.  Tyvärr sprider läroböcker idag, som den nedan refererade,  Göran Burenhults spekulationer att den skulle bestått av hårt hierarkiska "hövdingadömen". Hans enda argument, förutom spekulationer om hur många som fick begravas i gravarna, synes vara sentida etnografiska paralleller med kulturer i Polynesien, som var just militariserade hövdingadömen. Logiken ser ut ungefär så här: eftersom etnografiskt beskrivna militariserade hövdingadömen i Polynesien byggde stora stenmonument torde kulturer i yngre stenåldern som byggde sådana också ha varit militariserade hövdingadömen..

Att sedan dessa stenmonument har en mycket annorlunda karaktär brukar inte närmare diskuteras...

Det visar kanske faran av ett missbruk av så kallad etnoarkeologi. Etnografiska paralleller med nu existerande (eller till helt nyligen existerande) kulturer kan måhända kunna korrigera etnocentriska misstag, men å andra sidan kan de lätt leda till vad man kanske kan kalla anakronistiska misstag.

Det finns inget som säger att mer eller mindre nutida folk har samma sociala strukturer och maktförhållanden som kulturer på samma tekniska nivå som levde för låt oss säga 5000 eller 10.000 år sedan...

Referens
Göran Burenhult (red), Arkeologi i Norden 1, Natur och Kultur, 1999.

test

Dansk megalitgrav. Foto Malene Thyssen.

Friday, September 16, 2016

Fascinerande figurin från Çatalhöyük

Jag har tidigare skrivit om den stad vid Çatalhöyük som existerande mellan cirka 7400 och 6000 år f.kr. En stad vars kultur ser ut att ha varit jämlik, jämställd och fredlig.

Det pågår fortfarande utgrävningar där, och i dagarna har det rapporterats om fyndet av en mycket vacker kvinnlig figurin.

Den kan man se och läsa om här.

Det står att den är över 7000 år gammal. Av vad man vet om Çatalhöyük torde man nog definitivt kunna säga att den är minst 8000 år gammal.

Dagens utgrävningar, som leds av Ian Hodder, startade 1993 och kommer att fortsätta till 2018. Jag väntar med spänning på deras slutrapport.
 -------------------------------------------------
TILLÄGG
En mer analytisk, och välinformerad, artikel om figurinen från Çatalhöyük kan läsas här.Jag är inte nödvändigtvis säker på att jag håller med om allt i den, men den är läsvärd.