Friday, January 19, 2018

Al~Uzza, Allat och Manat

Den 14 februari 1989 utfärdade Ayatollah Khomeini  en så kallad fatwa som dömde författaren Salman Rusdie till döden.

Man kan inte direkt säga att Khomeini i denna fråga verkade ha Allah på sin sida. Själv dog han nämligen mindre än fyra månader senare; Salman Rushdie lever än idag.

Denna länk går till ett lite flummigt bildband, med text och musik, som  har gjorts av några som verkar hylla och dyrka Al~Uzza, Allat och Manat, de gudinnor som dispyten från början handlade om.

Gudinnor som dyrkades i Arabien före islam, och vars dyrkan förbjuds i Koranen. Nu finns det en gammal arabisk tradition om att en sura i Koranen en gång tillät dyrkan av dessa. Men att Muhammed senare kom fram till att den var inspirerad av Satan och tog bort den, och ersatte den med en ny, med en motsatt tendens. Salman Rushdie använde detta som tema i sin roman Satansverserna, som var orsaken till Khomeinis fatwa.

Ledande auktoriteter inom islam hävdar att traditionen är falsk, medan historiker i icke-muslimska länder inte verkar ha någon entydig åsikt om saken.

I ovanstående länk,  med dess som sagt lite flummiga, bildband, blandas historiskt riktiga påståenden med olika New Age-artade hugskott, och både yin och yang och (till och med) Lilith blandas in på det mest halsbrytande sätt.

Men grundsynen  är ju att de tre gudinnorna egentligen var en, att de står för vishet och kärlek, medan  - underförstått - den religion som nu finns i Arabien är en patriarkal förvrängning av sanningen.

Trots att mycket i bildbandets historieskrivning som sagt är aningen tveksam, kan den ändå ses som ett charmigt alternativ till den förvisso inte speciellt tillförlitliga historieskrivning som lärs ut i dessa länder idag...

Det finns förresten en  mycket vacker arabisk ruinstad som övergavs innan islam tog över. Den heter Petra , ligger i Jordanien, och där man kan se artefakter från den kultur som dyrkade dessa gudinnor.

Om man vore väldigt djärv kanske man skulle kunna våga  tacka Al~Uzza, Allat and Manat för att de kanske  bidrog till att sätta sätta stopp för "Islamiska Staten" innan den och dess sprängämnesexperter kom så långt som till Petra...  :-)

Sunday, November 26, 2017

Roma som gudinna och politiskt projekt

Har någon hört talas om gudinnan Roma? Förmodligen inte speciellt många. Under det "hedniska" romarrikets absoluta slutfas sörjdes hon av åtminstone en romersk senator,   som såg henne  som en symbol för den gamla traditionella tron,  som hotades av den segrande totalitära kristna kyrkan. Mer om det senare.

Men från början var det inta alls så. När kulten av Roma uppstod på 100-talet f.kr. var det inte i Rom. Den fanns överhuvudtaget inte i Rom före kejsar Hadrianus. Inga romare trodde på henne. De som trodde på henne sågs troligen närmast med förakt i Rom. Hur kunde det komma sig?

Kulten av Roma uppstod bland greker, i grekiskdominerade orter som var beroende av romarna. Det var åtminstone från början huvudsakligen ett politiskt projekt. Det var ett sätt för grekiska städer att hålla sig väl med de framgångsrika romarna.

Roma var inte Roms skyddsgudinna, som någon skulle kunna tro. Hon representerade inte staden Rom, utan romarriket. Hon var en kvinnlig personifikation av den romerska  makten.

Det var möjligt i den grekiska kulten,  där gränsen mellan gudomligt och mänskligt var flytande. Framstående människor kunde ses som mer eller mindre gudomliga. Ett rike grundat av människor kunde på samma sätt ses som något av en gudomlig kraft.

Och  kunde möjligen till en början konstrueras -  av rent politiska skäl? Ingen kan veta vad de greker som började utveckla kulten av Roma egentligen tänkte. Men inställsamhet mot romarna var förvisso en del av detta tänkande.

Men Roma fick tempel, präster och djuroffer. I exempelvis Smyrna, Aten och Rhodos. Hon dyrkades regelbundet i grekiska kolonier underställda Rom. Romarna drog förvisso nytta av detta, men det dröjde som sagt mycket länge innan de accepterade henne som gudinna.

Troligen såg de alltså länge ner på kulten av Roma. Före kejsartiden hade romarna ingen motsvarighet, till den mer flytande synen på gudomligt och mänskligt som fanns hos greker. I Rom skilde man klart mellan att ära och att dyrka. Till en början...

Omsvängningen kom i och med kejsarkulten.  Den möjliggjorde att se det romerska riket och dess ledare i sig som gudomliga. Och från och med kejsar Hadrianus infördes kulten av Roma även i det egentliga romarriket.

Man kan fråga sig varför ett så patriarkalt imperium som det romerska skulle representeras av en gudinna och inte av en manlig gud. Det finns väl inga klara svar på- Men i den senare romerska kulten kopplas ibland Roma till en manlig gemål.  I de grekiska stod hon nästan alltid ensam.

Man kan också fråga sig hur de som dyrkade Roma egentligen uppfattade henne, rent subjektivt?  Såg de henne som endast en symbol för romarriket. och sin "dyrkan" som en ren inställsamhet? Troligen inte enbart.

Det finns väl ingen anledning att offra djur till en symbol? Att tillsätta präster som skulle betjäna denna symbol i tempel? Det troliga är väl att flera saker smälte samman och att åtminstone efter ett tag Roma verkligen sågs som en entitet, en gudinna, som en sorts övernaturlig kraft kopplad till romarriket

Men hur var det när romarna tog efter? Det var ju kopplat till kejsarkulten, och denna hade förvisso politiska motiv. Vilket förstås inte hindrar att många  som deltog i den verkligen trodde att kejsaren var gudomlig...

Att en del i slutfasen av den romerska "hedniska" religionen tog Roma på största allvar visas av en serie uttalanden från Symmachus, en "hednisk" senator som förgäves kämpade mot den segrande kristna kyrkans totalitära anspråk. I en serie känslomässiga uttalanden vädjade han om att de gamla traditionerna och den gamla tron skulle tolereras. Flera gånger hänvisar han just till gudinnan Roma. Och år 384 beskriver han på ett nämrast rörande personligt sätt hur tron på Roma en gång gjorde det möjligt för romarriket att besegra Karthago och erövra världen.

Det var - hur man nu än ser på romerska gudar i allmänhet och Roma i synnerhet - förstås inte sant. Vid tiden för kriget mot Karthago trodde inte en enda romare på Roma. Däremot införskaffades på inrådan av oraklet i Delfi en staty av den anatoliska gudinnan Kybele, från nuvarande Turkiet, för att säkerställa segern öve Hannibal. De som dyrkade Kybele skulle kanske kunna ta åt sig en del av äran för den stridsmoral som bidrog till segern över Karthago. Men alltså inte den då icke-existerande kulten av Roma.

Men trots att Symmachus hade fel om Romas roll i kriget mot Karthago är det svårt att inte få sympatier för hans vädjan till de kristna att lämna de gamla gudarna i fred.

När de kristna var i opposition var de för religionsfrihet. När de fick makten införde de en i stort sett helt totalitär religiös diktatur som kom att behärska Europa i över tusen år. Symmachus vädjan var ett av de sista desperata försöken att stoppa denna utveckling.

----

Sunday, June 25, 2017

The Mummy

Såg The Mummy idag. Det var inte så kul.

Ännu en i en serie av skitfilmer* som demoniserar fornegyptisk kultur och religion. Den enda behållningen jag fick berodde på att jag är intresserad av att studera den inre logiken i denna olustiga genre.

En central del i handlingen i just denna film är att den bottenlöst onda skurken är en kvinna. En kvinna som en gång i tiden försökte bli farao fast hon inte hade rätt till det. När hon misslyckades med detta slöt hon en pakt med ondskan (närmare bestämt guden Set) och började mörda människor. (Se där, hur onda kvinnor kan bli om de har ambitioner...)

Efter att ha vilat i sin mumie i några tusen år väcks hon nu upp och börjar hemsöka världen på det mest gruvliga sätt. .

Alltså: filmen kombinerar en klassisk demonisering av det gamla Egypten med ett lika klassiskt anti-feministiskt tema.

Möjligen kan den fungera som en propagandafilm för Islamiska Staten, om denna skulle försöka ge sig på att förstöra "hedniska" egyptiska artefakter. Vilket den troligen (lyckligtvis) aldrig kommer att få ett tillfälle att kunna göra.
----------------------------------------------------------------.
* För ett annat exempel på en sådan, se detta inlägg.

Wednesday, June 21, 2017

Kali - the Feminine Force

För den som är nyfiken på bakgrunden till förra inlägget har jag skrivit mer om Durga, Kali och deras kamp mot manliga demoner i detta inlägg.

Historien är alltså denna. Durga fick i tidens begynnelse ingripa mot en demonarmé som invaderade världen och universum, eftersom de manliga gudarna inte klarade av den saken, Under stridens lopp trädde Kali fram, emanerande från Durgas panna. Hon var Durgas mest aggressiva sida, som fick en form av egenidentitet. Med hjälp av denna segrade Durga lätt.

En ganska charmig You Tube-länk om scenariot kan man se här.

Den bästa redogörelsen för hela denna historia kan man nog få i Ajit Mookerjees bok Kali - the Feminine Force. Det är nog en av de böcker jag läst som jag tagit djupast intryck av. I motsats till många religionshistoriker, som förskräckt brukar tala om Kali som ett hemskt väsen (och ibland ställer henne i motsats till den "sublime" Vishnu!) skriver Mookerjee utifrån en sympati med gudinnan. Han var själv både tantriker och shaktist, och uppenbarligen också en anhängare till Kali.

Boken är ganska kort, men mycket pedagogisk. Den ger en lärorik bild av utvecklingen av Kali-tron - den börjar med den dimhöljda bakgrunden i den för-ariska Harappakulturen och går ända fram till Kalis betydelse idag.

Jag blev nog imponerad redan när jag läste förordet. Inledningen och avslutningen till detta förord var hisnande, och antydde den läsupplevelse som skulle komma.

Förordet inleds med dessa ord om just det förhistoriska kosmiska dramat :

"Kali manifested herself for the annihilation of demonic male power in order to restore peace end equilibrium. For a long time brutal asuric (demonic) forces had been dominating and oppressing the world. Even the powerful gods were helpless and suffered defeat at their hands. They fled pell-mell in utter humiliation, a state hardly fit for the divine. Finally they prayed in desperation to the  Daughter of the Himalayas to save gods and men alike".

Så kommer en kort beskrivning av Durgas framträdande, den följande striden, liksom av Kalis senare historiska roll.

Förordet slutar med att antyda att detta scenario - kanske måste inträffa en gång till.

"We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer,* and she will have to annihilate again in ordet to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality we have lost."

Jag läste detta alldeles tagen, denna uppmaning, eller vädjan, till just Kali, att på nytt återupprepa det hon en gång gjorde i tidernas begynnelse. Att så att säga ta vid där hon slutade senast....

Och jag kunde (och kan) ju bara instämma helhjärtat...
________________________________
* Kan delvis ses som en ordlek. Kali är här å enda sidan gudinnan Kali, å andra sidan ordet "Kali" i beteckningen för vår tidsepok "Kaliyuga". Trots att orden är lika transkriberas de olika på sanskrit, och betyder helt olika saker. Men alldeles bortsett från ordleken uttrycker det förstås uppfattningen att, i just vår tidsepok, är Kali svaret...

Monday, June 19, 2017

Kali Tandav

Den här dansen och sången till Kali har jag lagt ut förut.

Men i den ovan länkade versionen finns också en översättning av sångtexten till engelska.

Om översättningen är helt riktig vet jag förstås inte, men den ser inte på något sätt orimlig ut.

/Handlingen i storyn är ungefär denna. Kali räddar världen från manliga demoner. Men när hon väl gjort det är hennes ilska så stark att den hotar hela jorden. Det som slutligen lugnar ner henne är när Shiva lägger sig på marken och hon får sätta sin fot över honom. Då dämpas hennes känsla av raseri./
test

Kaliskulptur från Calcutta.

Saturday, April 22, 2017

Hekate

Hekate är en grekisk gudinna av det mer märkliga slaget. Hon kopplas numera ofta ihop med spöken och häxerier.

Detta trots att hon - om man går till de forngrekiska källorna - egentligen är mycket välvillig. I alla fall mot de som hon vill vara det mot.

Hon sägs hjälpa och gärna besvara böner. Men endast när hon vill. Hon kan hjälpa idrottare inför tävlingar, och kvinnor som ska föda barn. Hon kan beskydda boskapen, beskydda hemmet, beskydda ryttare...

Hon ska ha varit dotter till två mindre kända gudar - Asteria och Perses.

Det som gör att hon idag ofta kopplas ihop med häxor och spöken är bland annat att hon också var en underjordens gudinna. Men inte bara det.

Hon är också kopplad till månen (enligt en del är hon rentav månen), och natten.

Hon har också en koppling till hundar, och det sades att när hundar skällde om natten på städernas gator var det ett uttryck för Hekates kraft.

Men framför allt är hon vägkorsningarnas gudinna. Det förekom att det offrades till henne vid vägkorsningar.

Hon ansågs vara kopplad till Kerberos, den trehövdade hund som bevakade ingången till dödsriket. Det gör att hon förutom sin välvilliga sida också har en del med döden att göra. Hon har alltså en kuslig sida - också...

Denna koppling kan ju hänga ihop med att hon ibland också själv ansågs vara trehövdad, vilket ju man kan se på nedanstående avbildning av henne.

Varför hon är det är inte helt klart, men möjligen hänger det ihop med att hon också ibland kallas "de tre vägarnas gudinna".

Nu kan man nog inte finna henne vid de upplysta vägkorsningarna vid de stora offentliga vägarna.

Men om man är ute på landet någon sen kväll, och passerar en mörk vägkorsning, låt oss säga mellan två skogsvägar, ska man kanske titta väldigt noga. Hon kanske kan ses någonstans där.

Vem vet?

Hekate

Thursday, February 2, 2017

Allt går bättre med Ishtar

Att allt blir bättre om man omvänder sig till Jesus, eller islam, eller Krishna, är ett tema som man då och då stöter på i vår kultur. Men åsikter av den typen har ju funnits långt tidigare - långt före monoteismens genombrott.

I Helmer Ringgrens Forntida religioner i Mellanöstern (1987: 133) kan man finna följande vackra assyriska dikt om den underbara förändring som kommer när man finner gudinnan Ishtar. Det finns ingen datering i boken, men den måste i vilket fall som helst vara äldre än ca 6oo f.kr.

"Förvisso är det gott att alltid gå bakom Ishtar,
det är gott att gå bakom henne, Eannas härskarinna.
Innan jag regelbundet gick bakom Ishtar,
utan gick från hus till hus som en tiggare
och låg på tröskeln som en hund,
hade jag törnen i min fot och taggar i min klädnad".


Ringgren kommenterar: "Här är det alltså upplevelsen av kultens positiva psykologiska verkan som talar. Man får nästan känslan av att stå inför en 'omvändelse till Ishtar'"".

Förvisso, men jag förstår inte riktigt den brasklapp han lägger in genom ordet "nästan"...

Ishtarporten
Ishtarporten i Babylon, rekonstrutktion

Och amazonerna existerade faktiskt....

Folkloristen Bengt af Klintberg är ju känd för att analysera (och ibland demolera) "moderna myter". Nu har han i en Under strecket-artikel i SvD demolerat den elakartade moderna myten att amazonerna bara var en - myt.

Denna föreställning blev vanlig i början av 1900-talet, ungefär samtidigt som det blev en allmän uppfattning att det aldrig har funnit några matriarkat. Det var ungefär samtidigt som kvinnorna fick rösträtt och då gällde det kanske att resolut avvisa alla sådan idéer...

Artikeln i SvD diskuterar Adrienne Mayors bok The Amazons: Lives and legends of warrior women across the ancient world.

Det hela är klart intressant. I de grekiska texter där man först får hörda talas om "amazoner" handlar det om skyterna. Skyterna ser ut att ha sitt ursprung i de centralasiatiska och sydryska stäpperna och var, faktiskt, i alla fall till en början, boskapsskötande nomader.

Nu anses sådana i allmänhet, och de som bodde på de sydryska stäpperna i synnerhet, ha varit utpräglat patriarkala, men enligt af Klintbergs referat visar bland annat gravgods att just skyterna hade en mycket stor andel kvinnliga krigare.

Det väcker många funderingar.

Det ser ut att vara en bok som jag helt enkelt måste får tag på.

Thursday, December 1, 2016

Holda och Perchta i juletider

/Uppflyttad från december 2012/

Nu närmar vi oss julen, och midvinter,

Som nästan alla vet är dessa högtider äldre än kristendomen. Vad inte lika många vet är att det i de germanska områdena i Europa långt efter kristnandet förekom en dyrkan av två kvinnliga väsen, Holda (eller Holle) och Perchta (eller Percht) som ansågs visa sig just vid denna årstid.

De angreps hårt av kyrkan och de ansågs ha en speciell relation med kvinnor och barn.

De var kopplade till textilarbete, vävning och ibland barnafödande; de ansågs också flyga över himlen i nattliga processioner i juletid.

Kvinnor, i synnerhet, hade ofta upplevelser av att de följde med dessa väsen (i synnerhet Holda) på nattliga färder. Kyrkan varnade för dessa idéer, och ansåg att det var djävulens påfund för att lura lättrogna kvinnor.

Det är en av de föreställningar som senare, under häxprocesserna, förvandlades till något helt annat - idéer om resor till Blåkulla och andra "demoniska" platser.

Men från början handlade alltså inte föreställningarna om ondska och djävulen, utan om kvinnliga väsen som bland annat hjälpte till i textilarbetet och med barnens uppfostran.

Läs gärna denna intressanta artikel av Lotte Motz om detta.

Lotte Motz var en intressant forskare som visade på sambandet mellan den "hedniska" förkristna religionen och senare folktro. Jag håller inte alltid med henne (hon tog avstånd från Gimbutasskolan, med åtminstone delvis mycket tveksamma argument), men hennes försök att ge folkloristiken en plats där den hör hemma, som en del av religionshistorien, och inte endast som en udda restkategori utan några rötter bakåt, var mycket värdefulla.

Så när midvinter och jul närmar sig kommer kanske Holda och Perchta att visa sig - för de som är mottagliga för sådana upplevelser.

Kanske, eller kanske inte...
test
"Holda, the good protectress" (1882) av Friedrich Wilhelm Heine.

Sunday, November 6, 2016

NoBoyToy om Guds karaktär

En trött och mulen dag. Känner mig håglös, vet inte vad jag ska göra idag.

Och så får jag plötsligt syn på detta aningen provocerande inlägg av NBT.

Jag blir plötsligt vaken; det var ju riktigt uppfriskande att läsa det. Jag förstår att hon driver somliga trista personer till vansinne (på den tiden det gick att kommentera på min huvudblogg fanns det där under några år en flitig kommentator som i ungefär var tredje kommentar berättade om hur hemsk NBT är).

Själv har jag alltid tyckt att hon är en frisk fläkt, som ofta skriver intressanta (och tänkvärda)  saker på ett ibland lite hisnande provokativt sätt. Det här var ett bra exempel.