Jag skrev
för några år sedan om en upplevelse jag hade i en megalitgrav i Danmark 1991. Jag har behandlat megalitgravar mer teoretiskt
i en text jag skrev 2002.
Här tänker jag bara ge några allmänna synpunkter.
Megalitgravarna var kollektivgravar som byggdes av stenblock som mycket noggrant kilats ihop med varandra. De äldsta megalitgravarna i Europa byggdes redan ca 4800 f. kr. I Sverige byggdes de första ca 3500 f. kr.
De förknippas allmänt med de första jordbrukskulturerna, men de allra första i Europa byggdes faktiskt innan jordbruket hade slagit igenom.
De återfinns i Västeuropa från den iberiska halvön i söder till Skandinavien, Storbritannien och Irland i norr.
De största krävde enorma arbetsinsatser. Det kunde handla om tiotusentals eller mer arbetstimmar.
De är oftast de främsta fornlämningarna i de regioner de byggdes. Bostadshusen är oftast oansenliga. I Storbritannien finns det från denna tid en annan typ av fornlämningar som kan konkurrera med megalitgravarna - en form av stencirklar som uppenbarligen fyllde rituella syften. Den mest kända är Stonehenge, men det finns många andra.
En del personer har spekulerat i att det var härskande grupper som ville markera makt och prestige genom att bygga megalitgravar. En av dessa är den svenske arkeologen
Göran Burenhult, som exempelvis skriver att kulturen som de byggdes i måste ha varit ett "socialt starkt stratifierat samhälle" (Burenhult 1999: 311). Det bygger han, förutom "etnoarkeologiska" paralleller (se nedan), huvudsakligen på spekulationer om att endast "eliten” fick begravas i dessa gravar.
Men om det nu var så kan man undra sig varför dessa "eliter" inte visar några andra arkeologiska tecken på sin existens. Det finns inga palats, eller ens "finare" bostadshus. Det är ju underligt att tänka sig en "elit" vars enda privilegium skulle vara ett de fick begravas i stora kollektiva stengravar.
Dessutom vet vi strängt taget inte hur många som "fick" begravas i megalitgravar. Det går knappast att räkna ben och sedan komma fram till en uppskattning av hur många som begravdes där. För ingen kan veta om de ben som finns bevarade är de enda som någonsin funnits där. Ingen kan exempelvis veta huruvida det förekom periodiska utrensningar i gravarna...
För megalitgravarna var alltså kollektivgravar. De var inte uppförda för en enskild person.
I Sverige finns huvudsakligen två typer av megalitgravar. De äldsta är dösar, rektangulära eller ovala strukturer. Från 3200 f.kr. tillkom gånggrifter, med en gång som ledde till en oval kammare.
Samtliga megalitgravar i Sverige byggdes inom den så kallade trattbägarkulturen som kom hit ca 4000 f.kr. Den fanns även i stora delar av Nordeuropa, och har fått sitt namn efter den fina keramik som gjordes inom den.
Vad vi har i megalitkulturen är en kultur där det sociala överskottet används till att skapa gravmonument, och andra rituella byggnader. Trots en del spekulationer om motsatsen (se återigen Burenhult!) finns inga uppenbara tecken på militarisering. Inga tecken på ett härskande skikt.
Inom en vulgär typ av "marxism" antas ofta att så fort det uppkommer ett ekonomiskt överskott leder det till uppkomsten av skikt eller klasser med materiella privilegier. Men här ser det ut som om hela överskottet kanaliseras i kollektiva gravar, och andra rituella monument.
Den teori jag nämnde i inlägget nedan, att megalitgraven skulle avbilda jordgudinnans livmoder, passar ganska bra in på åtminstone gånggrifter. En smal gång som leder in till en stor stenkammare, där de döda begravdes. En kammare som man endast kan komma in till genom att krypa genom den trånga gången. Det är fascinerande att göra det. Jag gjorde det som sagt flera gånger 1991.
I Frankrike pryds dessutom ofta gånggrifterna med kvinnoavbildningar och ibland finns kvinnliga sk. statymenhirer utanför graven.
För dessa kulturer var uppenbarligen de dödas viloplats viktigare än bostadshusen för de levande. Eftersom bostadshusen var så anspråkslösa att få av dem ens har bevarats.
Megalitkulturen gick under gradvis genom att den ersattes av kulturer som präglades av individualism. De kom österifrån, och de byggde individuella gravar. Gravar där mannen ofta fick krigiskt gravgods, stridsyxor och dolkar.
I Sverige kom förändringen ungefär 2700 f.kr., genom den s. k. stridsyxekulturen. Nu blev alla gravar individuella och männen fick ofta en stridsyxa som gravgods, ofta placerad ovanför huvudet.
Den fina välgjorda trattbägarkeramiken, med välgjorda geometriska mönster, ersattes med den mer primitiva sk. snörkeramiska keramiken.
Idag visar DNA-analyser att denna förändring ser ut att ha uppkommit i samband med folkvandringar österifrån, som också anses ha spridit de indoeuropeiska språken. Detta var för några årtionden sedan en kontroversiell teori, som från början lades fram av
Marija Gimbutas, men idag synes den ha fått allmänt stöd.
Megalitkulturen är fascinerande Den antyder en typ av samhälle som vi har svårt att föreställa oss idag. Tyvärr sprider läroböcker idag, som den nedan refererade, Göran Burenhults spekulationer att den skulle bestått av hårt hierarkiska "hövdingadömen". Hans enda argument, förutom spekulationer om hur många som fick begravas i gravarna, synes vara sentida etnografiska paralleller med kulturer i Polynesien, som var just militariserade hövdingadömen. Logiken ser ut ungefär så här: eftersom etnografiskt beskrivna militariserade hövdingadömen i Polynesien byggde stora stenmonument torde kulturer i yngre stenåldern som byggde sådana också ha varit militariserade hövdingadömen..
Att sedan dessa stenmonument har en mycket annorlunda karaktär brukar inte närmare diskuteras...
Det visar kanske faran av ett missbruk av så kallad etnoarkeologi. Etnografiska paralleller med nu existerande (eller till helt nyligen existerande) kulturer kan måhända kunna korrigera etnocentriska misstag, men å andra sidan kan de lätt leda till vad man kanske kan kalla anakronistiska misstag.
Det finns inget som säger att mer eller mindre nutida folk har samma sociala strukturer och maktförhållanden som kulturer på samma tekniska nivå som levde för låt oss säga 5000 eller 10.000 år sedan...
Referens
Göran Burenhult (red), Arkeologi i Norden 1, Natur och Kultur, 1999.
Dansk megalitgrav. Foto
Malene Thyssen.
