För ett tag kom en bok med titeln "Europas mödrar de senaste 43000
åren" ut på Bonniers förlag. Den är skriven av DN-journalisten Karin
Bojs och är ett försök att reda ut frågetecknen i Europas förhistoria
genom att använda DNA-analyser.
Arkeologin har fått en stor
hjälp av möjligheten att kartlägga DNA, såväl från bevarade delar av
kroppar, som från fragment från artefakter. DNA har möjliggjort ett lika
stort språng framåt för forskningen om förhistorien som tidigare
c14-metoden gjorde.
c14-metoden möjliggjorde exakta dateringar;
DNA-analyser möjliggör exakta kunskaper om hur människor har förflyttat
sig i förhistorisk tid.
Det är denna nya forskning som Bojs
presenterar. Inte nog med det - hon försöker också dra slutsatser om hur
samhällena utvecklats, utifrån detta material.
Hon börjar så
tidigt som övergången när Homo Sapiens tog över från Homo
Neanderthalensis, och hon fortsätter ända in i järnåldern.
Hon
konstaterar att Europa genomgått tre gigantiska folkvandringar - den
första när de första jägar- och samlarna kom hit efter istiden; den
andra när de första jordbrukarna kom hit - och den tredje när de
boskapsskötande nomadfolk som talade indoeuropeiska språk kom hit.
Det
sista innebär att DNA-forskningen slutgiltigt och entydigt nu har
bevisat Marija Gimbutas tidigare omstridda teori om de indoeuropeiska
folkgruppernas spridning. Dessa började spridas redan före år 3000 f.kr. (Fast Bojs använder konsekvent antalet år före nutiden, istället för att ha f.kr. som utgångspunkt).
Gimbutas
indoeuropeiska teori är nu alltså bevisad. Och det tillhör bokens
förtjänster att den klart visar hur bevisningen ser ut.
Utifrån
det arkeologiska materialet visade Gimbutas också att den
urindoeuropeiska kultur som spreds också var extremt patriarkal och
militariserad. Även där håller Bojs med. Hon visar hur även detta får
ett mycket starkt stöd i det arkeologiska materialet.
Men
Gimbutas sade ju mer än så. Hon försökte också visa hur de samhällen som
fanns i Europa före den indoeuropeiska expansionen var kvinnodominerade
- och socialt jämlika. Den materiella kulturen som fanns före
indoeuropéerna beskrev hon som matrifokal, matrilokal och matrilinjär.
Här
blir Bojs mer vag, även om hon helt accepterara att de förindoeuropeiska samhällena var
socialt jämlika (med några undantag, se nedan). Hon noterar också Gimbutas åsikt att de var
matrifokala och hon säger att det kan vara möjligt att i alla fall
kulturerna i Sydösteuropa (och om man går utanför Europa även de i
Mellanöstern) verkligen var detta. Men hon nöjer sig att säga att det
kanske är möjligt - hon anser att det inte kan ses som bevisat.
Det
är en rimlig ståndpunkt. Men det beror förstås också på vad man menar
med bevisat. Och här tycker jag det är en svaghet hos Bojs att hon inte
noggrannare går igenom Gimbutas argumentering och de materiella belägg
som denne mycket noggrant lagt fram (framförallt i det monumentala
arbetet "The Civilization of the Goddess" från 1991, som numera tyvärr
är svår att få tag på).
Som jag ser det är de belägg Gimbutas
lägger fram för detta oerhört övertygande - vad gäller
Sydösteuropa (och förstås Mellanöstern).
Jag retar mig alltså lite på Bojs vaghet i detta.
Men
Europa består ju inte endast av Sydösteuropa. Gimbutas anser att hennes
matrifokala teori stämmer för hela Europa. Men det går faktiskt lätt
att tänka sig att Gimbutas extrapolerar beläggen från Sydösteuropa och
okritiskt överför modellen till exempelvis megalitkulturen i Västeuropa
(och stora dekar av Norden) och den bandkeramiska kulturen i
Centraleuropa.
I dessa områden hittar man nästan inga
kvinnofiguriner eller andra kvinnliga artefakter - som det alltså
vimlar av i Mellanöstern och Sydösteuropa.
Gimbutas
argumentering i dessa områden blir mer indirekt. När det gäller
megalitgravarna hävdar hon att dessa var ikonografiska symboler för
jordgudinnans livmoder. Hennes argument är faktiskt ganska bestickande.
Men
den som i likhet med mig har anammat denna syn på megalitgravarna -
kan bereda sig på en chock när hen kommer till avsnittet om denna, i
Bojs bok.
Bojs lägger fram material som klart verkar visa att
endast en liten elit fick begravas i megalitgravarna - men det blir
värre än så. Enligt Bojs visar DNA-analyser att de som begravs i dessa
elitgravar är patrilinjärt relaterade fäder och söner i nedstigande led.
Och deras kvinnor, som dock inte bildar något släktskapsträd, utan
verkar vara ingifta i en patrilinjär ätt. .
Bojs hävdar alltså -
på vad som verkar vara goda grunder - att patriarkatet utvecklades i
Västeuropa (med början i nuvarande Frankrike) innan några indo-européer
ens hade kommit i närheten. Och att detta samhälle var socialt skiktat
och elitstyrt. Hennes syn på megalitkulturen ligger faktiskt nära den
som Göran Burenhult lade fram i sin bok "Stenmännen" (en bok som jag
faktiskt ganska hårt kritiserat på andra ställen i denna blogg).
Men
- vid närmare eftertanke står förstås detta inte i motsats till teorin
om i alla fall gånggrifterna som avbildningar av jordgudinnans livmoder.
Trots allt kan ju även män i patrilinjära eliter dyrka jordgudinnor...
även om samhället är ojämlikt och mansdominerat.
Jag bör tillägga
att jag själv fick en av de mest starka känslomässigt-religiösa
upplevelserna i mitt liv när jag 1991 kröp in i en megalitgrav.
Frågan är om denna upplevelse retroaktivt kommer att påverkas av min läsning av Karin Bojs...
Marija Gimbutas
