En intressant, och suggestiv, över en och halv timmas dokumentär om minoiska Kreta kan ses här.
Men de första 30 minuterna utgår från 1800-talsbilden av denna kultur. Det är först efter detta som vi får möta den verkliga minoiska civilisationen.
På ett mycket sympatiskt sätt.
Det fanns en gång en tid då Hare Krishna var mycket synliga på gator och torg. De hade en förfinad försäljningsteknik. Den gick ut på att man erbjöds en bok gratis och när man väl tagit emot den avkrävdes man en frivillig gåva. Jag gick faktiskt på det i alla fall en gång.
Så en dag kom jag på vad jag skulle svara Hare Krishna nästa gång jag träffade på dem. Jag kom på en svarsfras som jag undrade hur de skulle svara på. Jag såg verkligen fram emot det. Skulle de bli mållösa?
Man nu verkade det tyvärr vara så att Hare Krishna verkade få en nedgång efter att jag kom på idén. Det gick månad efter månad och jag stötte inte på dem. Jag började misströsta.
Men så kom tillfället. Det var kanske ett eller två år efter att jag kommit på idén.
Jag satt på en tunnelbana. Fram till mig kom två kvinnor som presenterade sig som Hare Krishna-medlemmar. De ville pracka på mig någon bok om Krishna.
Det visade sig dock att de kunde engelska men inte svenska. Men det kunde ju dessbättre jag också, så jag kunde framföra den uttänkta repliken på engelska istället.
Och jag sa: "No thanks, I prefer Kali".
Men de blev inte så ställda som jag hade trott. De skrattade och frågade hur jag kunde veta något om Kali. Jag sa att jag hade studerat religionshistoria.
De såg alltså roade - och riktigt glada - ut. Och reagerade inte alls negativt.
De gick av nästa station och önskade mig lycka till. Så mötet blev riktigt sympatiskt.
Kali-statyett från Calcutta - en stad vars namn enligt en teori ska betyda "Kalis land".
