Jag har just läst om Fathers were not genitors, en fascinerande artikel av den danske antropologen Torben Monberg i antropologstidskriften Man 1/1975.
Monberg bedrev fältarbete på den polynesiska Bellonaön 1958. Det var en ö med endast 428 invånare som hade omvänts till kristendomen 1938. Innan dess hade de haft en lokalt utvecklad egen religion, som var ganska så fascinerande. Den beskrivs mer utförligt i hans bok The Religion of Bellona Island 1966.
Monberg inledde 1958 ett fältarbete på den polynesiska Bellonaön. Det var en ö med endast 428 invånare som hade omvänts till kristendomen 1938. Innan dess hade de haft en lokalt utvecklad egen religion, som var ganska så fascinerande. Den beskrivs mer utförligt i hans bok The Religion of Bellona Island 1966.
Men hans artikel i Man tar upp en mer specifik sak. Nämligen det faktum att invånarna på Bellonaön bestämt hävdade att innan missionärerna hade kommit 1938 hade de varit helt ovetande om sambandet mellan samlag och reproduktion.
På Bellonaön trodde man före 1938 att barnen kom från en värld kallad Nukuahea. Det var en värld för ofödda barn. För att en kvinna skulle bli gravid krävdes två saker. Dels att hon skulle gifta sig och flytta ihop med en man. Dels att andeväsen som tillhörde avlidna medlemmar i mannens släktskapsgrupp skulle hämta barnen från denna värld och föra in dem i kvinnans livmoder.
För hur konstigt det än kan verka var samhället på Bellonaön faktiskt patrilinjärt. Eftersom det var andeväsen från mannens släkt som förde in barnen i modern räknades barnen till faderns, inte moderns, släkt.
"Fadern"var alltså den man som var gift med kvinnan vid den tidpunkt då barnet föddes. Hans böner till förfädersandarna hade gett resultat....
Även om kvinnan hade varit otrogen hur många gånger som helst med män från andra släktskapsgrupper ansågs barnet alltid tillhöra den äkta mannens släktskapsgrupp. Eftersom samlag alltså inte hade det minsta med saken att göra.
På Bellonaön rådde det stor sexuell frihet, bortsett från exogamireglerna och de strikta incestförbuden. Både för- och utomäktenskapliga förbindelser var vanliga. Ett av argumenten mot förbindelser utanför äktenskapet - att barnen kanske inte skulle vara faderns - bortföll ju dessutom helt.
Skilsmässor var vanliga.
Invånarna på Bellonaön förklarade att de före 1938 hade sett samlag som något som var lustfyllt, en vana som kvinnor och män hade. De hade i stort sett inte funderat över om det hade några andra syften än att vara "roligt".
De var som sagt polynesier. Men i motsats till många andra polynesiska befolkningar hade de inga myter om gudar som hade samlag med varandra. Dessa fyllde ju ingen funktion när samlag endast var något man gjorde för att det var "roligt".
Det är mig veterligt det enda polynesiska samhälle där okunnighet om faderskap har rapporterats. Den polynesiska kulturen var troligen redan från början patrilinjär och den torde inte ha uppstått tidigare än 1600 f.kr. (Kirch 1984).
Därför kan det te sig egendomligt att finna förnekande av faderskap i just en polynesisk& folkgrupp....
Det är lättare att greppa att det fanns i Australien - med en kultur som sträcker sig tillbaks minst 50.000 år i tiden, och som fram till att de vita kom i stort sett varit isolerad. Eller hos de entydigt matrilinjära trobrianderna, där fadern sågs som en främling i familjen, och inte ansågs vara släkt med barnet (och efter en skilsmässa inte längre tog någon del i vårdnaden).
Men tillvaron är mer komplex än vad många inser. Synen på barn ock släktskap har varierat mer än många vill tro.
Vid varje tillfälle där man tar upp frågan om okunnighet om faderskap får man räkna med hårda angrepp. Så sent som 1968-69 fördes just i tidskriften Man en hetsig debatt om saken. Monberg insåg att hans beskrivning från Bellonaön skulle möta tvivel och reaktioner hos andra antropologer, och avslutade därför artikeln med denna förnuftiga kommentar:
"The surprising thing with this 'ignorance' is not its existence, but the fact that it can surprise us, and that some anthropologists may be willing to submit themselves to all kinds of intellectual acrobatics to explain it away"....
Referenser
Patrik Vintom Kirch, The evolution of the Polynesian chiefdoms, Cambridge University Press 1984
Torben Monberg, The Religion of Bellona Island, The National Museum of Denmark 1966
Torben Monberg, Fathers were not genitors, Man 1/1975
Tuesday, June 11, 2013
Thursday, June 6, 2013
Devi-Mahatmyam och Gudinnans återkomst
Durga, Kali, och arvet från Induskulturen.
/Har idag valt att lyfta upp detta tidigare inlägg./
We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost.
Ajit Mookerjee: Kali – the Feminine Force, sidan 9
Jag har tidigare skrivit om Devi-Mahatmyam, den klassiska berättelsen om Durga och Kali. Jag ska här komma med lite mer reflektioner över denna anmärkningsvärda berättelse.
Devi-Mahatmyam skrevs senast omkring 1000 e.kr. men kan åtminstone delvis varit mycket äldre än så. Det är en märklig berättelse om hur hela gudavärlden hotas av en katastrof. Mäktiga manliga demoner (asuror) har invaderat. De manliga gudarna är hjälplösa, men inser snart att endast en kvinnlig gudom kan besegra demonarmén. Så med hjälp av sina samlade energier skapar de gudinnan Durga. Eller snarare framkallar henne, för redan i början av texten framhålls klart att hon i grunden är evig, även om det kan te sig som hon skapas vid tillfällen då hon behövs...
I själva verket är detta en central paradox i hela texten. Trots att Durga har skapats av gudarna är hon samtidigt universums eviga skapare och beskyddare.
Texten är sedan till stor del en lång beskrivning av kampen mellan Durga och asurorna. Det är en kamp som är ojämn från starten. Asurorna ter sig visserligen som både starkare och mäktigare än Durga - men ganska snart inser de att hon har förmågan att besegra dem en efter en. När hon slutligen besegrat den mäktigaste, Mahisasura, har hon vunnit.
Efter segern hyllas hon av de andra gudarna som den störta.
Sedan börjar en annan likartad berättelse. Vid en helt annan tidpunkt angrips gudarna av andra asuror, ledda av Sumbha och Nisumbha.De använder en delvis annan taktik.De skickar sändebud och erbjuder Durga äktenskap. Sändebudet framhåller noga att Sumbha är mycket stark, och härskare över "de tre världarna" och att Durga egentligen endast har valet att gifta sig frivilligt med honom eller hans broder Nisumbha eller bli släpad i håret till dem som fånge.
Beskrivningen av konversationen är kanske litterärt en av berättelsens höjdpunkter. På den kombinerade förförelsen och hotet svarar Durga, bland annat.
"Du har talat sanning; ingenting falskt har sagts av dig i denna fråga. Sumbha är verkligen de tre världarnas härskare och så är också Nisumbha.
Men hur kan det som har lovats bli upphävt? Hör här det löfte jag i min dårskap har givit:
Den som besegrar mig i strid, tar bort min stolthet och som kan mäta sig i styrka med mig i denna värld skall bli min man.
Så låt Sumbha komma hit, liksom den store asuran Nisumbha. Besegra mig här, och låt honom sedan ta min hand i äktenskapet. Varför tveka?"
På så sätt tvingas dessa manliga demoner att ta upp kampen mot Durga. Men även de är chanslösa.
Det är för övrigt här, i striden mellan Durga och demonerna Sumbha och Nisumbha, som Kali gör sin entré i den indiska mytologin. För från Durgas panna framträder gudinnan Kali, fylld av aggressiv kraft, och får en avgörande betydelse i striden mot demonerna.
Durga segrar totalt och de manliga gudarna hyllar henne även denna gång. De kallar henne "hela världens moder", "universums moder", och "härskaren över allt som rör sig och inte rör sig"
Det är som sagt en anmärkningsvärd text. Den har uppstått i ett patriarkalt samhälle, med en religion som i sin begynnelse helt dominerades av manliga gudar. I de tidiga vediska skrifterna är de kvinnliga gudarna föra mer än svaga personifikationer av naturfenomen. Hur kan en text som den om Durga uppstå utifrån denna tradition?
En religion kan naturligtvis utvecklas, och förbättras. Men i det här fallet finns dessutom det faktum att den vediska religionen var ett erövrande patriarkalt folks religion. Det undertyckta folkets religion hade av allt att döma haft en helt annan gudavärld och starka kvinnliga gudomligheter.
Induskulturen (eller "Harappakulturen") existerade vid Indusdalen mellan 3330 och 1300 f.kr. Den är känd från de utgrävda städerna Mohenjo-Daro och Harappa. Det märkliga med dessa städer är att de, trots en högre teknisk nivå, kulturellt liknar de neolitiska byar (och några städer) som har återfunnits i Mellanöstern, och Sydösteuropa.
Kvinnoavbildningar dominerar över mansavbildningar, och de kvinnliga gudarna ser ut att varit mer centrala i kulten än de manliga.
En annan likhet med yngre stenåldern är frånvaron av sociala ojämlikheter. I Mohenjo-Daro och Harappa verkar alla bostäder i stort sett varit av samma storlek. Det saknades kvarter för överklass, kungligheter eller aristokrati. Städerna ger intrycket av att varit mycket välordnade, välbyggda - och jämlika. Det har lett till att de setts som mindre intressante av många arkeologer. I en populär handbok för grundkurser i arkeologi kallas dessa städer för "deprimerande tråkiga". Författaren kanske saknade de mer exotiska kungapalatsen...
De tidiga vediska skrifterna ger en helt annan bild av sitt samhälle. De beskriver patriarkala boskapsskötande nomadstammar, som är mansdominerade och ojämlika. De beskriver också hur de angriper och förstör städer, i ett krig som de vinner.
Och de vann uppenbarligen. Induskulturen försvinner plötsligt, och efterhand ersätts den med en patriarkal kultur med krig, ojämlikhet - och manliga gudar. Men gradvis under århundradena börjar det hända något i religionen. Starka och självständiga gudinnor, som är något annat än de tidiga vediska personifikationerna av gryningen eller skymningen, börjar "uppstå" (eller snarare erkännas på nytt). Och, i slutändan kommer Gudinnan att hyllas av den shaktistiska skolan inom hinduismen som alltings skapare, och universums grund.
De patriarkala erövrarna kunde slå ner folket, och i över tusen år trycka ner deras religion, men inte hur länge som helst. De manliga krigargudarna fick plötsligt en utmanare på sitt eget territorium. Inte ens i striden - den manliga domänen framfor andra - klarade sig de manliga gudarna ensamma. I och med Devi-Mahatmyam hade en skrift som framställer de manliga gudarna som nästan passiva åskådare när Durga besegrar den demonarmé som de själva inte klarade av, blivit en del av den hinduiska traditionen.
Åtminstone för mig är Devi-Mahatmyam en mycket hoppfull text.
Erik Rodenborg
Litteraturtips: Ajit Mookerjee, Kali - The Feminine Force, Thames and Hudson, London 1988
Gudinnan Kali
/Har idag valt att lyfta upp detta tidigare inlägg./
We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost.
Ajit Mookerjee: Kali – the Feminine Force, sidan 9
Jag har tidigare skrivit om Devi-Mahatmyam, den klassiska berättelsen om Durga och Kali. Jag ska här komma med lite mer reflektioner över denna anmärkningsvärda berättelse.
Devi-Mahatmyam skrevs senast omkring 1000 e.kr. men kan åtminstone delvis varit mycket äldre än så. Det är en märklig berättelse om hur hela gudavärlden hotas av en katastrof. Mäktiga manliga demoner (asuror) har invaderat. De manliga gudarna är hjälplösa, men inser snart att endast en kvinnlig gudom kan besegra demonarmén. Så med hjälp av sina samlade energier skapar de gudinnan Durga. Eller snarare framkallar henne, för redan i början av texten framhålls klart att hon i grunden är evig, även om det kan te sig som hon skapas vid tillfällen då hon behövs...
I själva verket är detta en central paradox i hela texten. Trots att Durga har skapats av gudarna är hon samtidigt universums eviga skapare och beskyddare.
Texten är sedan till stor del en lång beskrivning av kampen mellan Durga och asurorna. Det är en kamp som är ojämn från starten. Asurorna ter sig visserligen som både starkare och mäktigare än Durga - men ganska snart inser de att hon har förmågan att besegra dem en efter en. När hon slutligen besegrat den mäktigaste, Mahisasura, har hon vunnit.
Efter segern hyllas hon av de andra gudarna som den störta.
Sedan börjar en annan likartad berättelse. Vid en helt annan tidpunkt angrips gudarna av andra asuror, ledda av Sumbha och Nisumbha.De använder en delvis annan taktik.De skickar sändebud och erbjuder Durga äktenskap. Sändebudet framhåller noga att Sumbha är mycket stark, och härskare över "de tre världarna" och att Durga egentligen endast har valet att gifta sig frivilligt med honom eller hans broder Nisumbha eller bli släpad i håret till dem som fånge.
Beskrivningen av konversationen är kanske litterärt en av berättelsens höjdpunkter. På den kombinerade förförelsen och hotet svarar Durga, bland annat.
"Du har talat sanning; ingenting falskt har sagts av dig i denna fråga. Sumbha är verkligen de tre världarnas härskare och så är också Nisumbha.
Men hur kan det som har lovats bli upphävt? Hör här det löfte jag i min dårskap har givit:
Den som besegrar mig i strid, tar bort min stolthet och som kan mäta sig i styrka med mig i denna värld skall bli min man.
Så låt Sumbha komma hit, liksom den store asuran Nisumbha. Besegra mig här, och låt honom sedan ta min hand i äktenskapet. Varför tveka?"
På så sätt tvingas dessa manliga demoner att ta upp kampen mot Durga. Men även de är chanslösa.
Det är för övrigt här, i striden mellan Durga och demonerna Sumbha och Nisumbha, som Kali gör sin entré i den indiska mytologin. För från Durgas panna framträder gudinnan Kali, fylld av aggressiv kraft, och får en avgörande betydelse i striden mot demonerna.
Durga segrar totalt och de manliga gudarna hyllar henne även denna gång. De kallar henne "hela världens moder", "universums moder", och "härskaren över allt som rör sig och inte rör sig"
Det är som sagt en anmärkningsvärd text. Den har uppstått i ett patriarkalt samhälle, med en religion som i sin begynnelse helt dominerades av manliga gudar. I de tidiga vediska skrifterna är de kvinnliga gudarna föra mer än svaga personifikationer av naturfenomen. Hur kan en text som den om Durga uppstå utifrån denna tradition?
En religion kan naturligtvis utvecklas, och förbättras. Men i det här fallet finns dessutom det faktum att den vediska religionen var ett erövrande patriarkalt folks religion. Det undertyckta folkets religion hade av allt att döma haft en helt annan gudavärld och starka kvinnliga gudomligheter.
Induskulturen (eller "Harappakulturen") existerade vid Indusdalen mellan 3330 och 1300 f.kr. Den är känd från de utgrävda städerna Mohenjo-Daro och Harappa. Det märkliga med dessa städer är att de, trots en högre teknisk nivå, kulturellt liknar de neolitiska byar (och några städer) som har återfunnits i Mellanöstern, och Sydösteuropa.
Kvinnoavbildningar dominerar över mansavbildningar, och de kvinnliga gudarna ser ut att varit mer centrala i kulten än de manliga.
En annan likhet med yngre stenåldern är frånvaron av sociala ojämlikheter. I Mohenjo-Daro och Harappa verkar alla bostäder i stort sett varit av samma storlek. Det saknades kvarter för överklass, kungligheter eller aristokrati. Städerna ger intrycket av att varit mycket välordnade, välbyggda - och jämlika. Det har lett till att de setts som mindre intressante av många arkeologer. I en populär handbok för grundkurser i arkeologi kallas dessa städer för "deprimerande tråkiga". Författaren kanske saknade de mer exotiska kungapalatsen...
De tidiga vediska skrifterna ger en helt annan bild av sitt samhälle. De beskriver patriarkala boskapsskötande nomadstammar, som är mansdominerade och ojämlika. De beskriver också hur de angriper och förstör städer, i ett krig som de vinner.
Och de vann uppenbarligen. Induskulturen försvinner plötsligt, och efterhand ersätts den med en patriarkal kultur med krig, ojämlikhet - och manliga gudar. Men gradvis under århundradena börjar det hända något i religionen. Starka och självständiga gudinnor, som är något annat än de tidiga vediska personifikationerna av gryningen eller skymningen, börjar "uppstå" (eller snarare erkännas på nytt). Och, i slutändan kommer Gudinnan att hyllas av den shaktistiska skolan inom hinduismen som alltings skapare, och universums grund.
De patriarkala erövrarna kunde slå ner folket, och i över tusen år trycka ner deras religion, men inte hur länge som helst. De manliga krigargudarna fick plötsligt en utmanare på sitt eget territorium. Inte ens i striden - den manliga domänen framfor andra - klarade sig de manliga gudarna ensamma. I och med Devi-Mahatmyam hade en skrift som framställer de manliga gudarna som nästan passiva åskådare när Durga besegrar den demonarmé som de själva inte klarade av, blivit en del av den hinduiska traditionen.
Åtminstone för mig är Devi-Mahatmyam en mycket hoppfull text.
Erik Rodenborg
Litteraturtips: Ajit Mookerjee, Kali - The Feminine Force, Thames and Hudson, London 1988
Gudinnan Kali
Subscribe to:
Posts (Atom)