Det finns än idag de som tar Platons uppgifter om vad egyptiska präster skulle ha berättat om det sjunkna Atlantis på allvar. Detta trots att berättelsen beskriver något som inte kan ha skett - en sådan enorm landmassa som beskrivs kan inte sjunka på ett detta sätt.
De geologiska kunskaper vi har idag visar att vare sig Atlantis - eller andra påstått sjunkna kontinenter som Mu eller Lemurien - kan ha existerat.
Om det inte vore för att madame Blavatsky och den framväxande teosofiska rörelsen på 1800-talet tog upp Platons myt, och lade till en egen sådan om Lemurien, skulle nog ytterst få ha trott på dessa berättelser idag. Men nu spreds legenderna igen - och personer som Rudolf Steiner, James Churchward och andra byggde upp egna versioner av dem.
Just Atlantismyten är den äldsta av de tre. Den har under århundradena till och från tagits upp av fantasifulla personer med egna modifierade versioner av myten.
Men kan inte berättelsen trots allt ha någon form av verklighetsbakgrund? Vi bör hålla i minnet att fram till slutet av 1800-talet och början av 1900-talet betraktade historiker Troja, minoiska Kreta och mykenska Grekland som myter.
I J.V. Luces "The end of Atlantis: New iight on an old legend" (Thams and Hudson 1969) föreslås att Atlantismyten har en form av verklighetsbakgrund. Den skulle i själva verket ha handlat om minoiska Kreta.
Minoiska Kreta var under kanske 500 år en blomstrande civilisation. De byggde städer, tempel och så kallade palats och var Medelhavets kanske främsta handelsnation. Dessutom, men det tar inte Luce upp, präglades den av jämställdhet mellan könen och en religion som dominerades av kvinnliga gudomligheter. "Palatsen" eller snarare templen var obefästa, liksom städerna. Konsten glorifierade inte krig, i motsats till konsten i de andra avancerade kulturerna i regionen.
Minoiska Kreta gick under mycket snabbt ungefär mellan 1500 och1400 f. kr. Efter dess söderfall tog grekiska erövrare över adminstrationen av Kreta, och den minoiska kulturen försvann.
Redan i början av 1900-talet förekom teorier att minoiska Kreta skulle ha varit förelagan till Atlantis - denna strålande civilisations undergång skulle ha förvrängts i traditionen och blivit till myten om hur Atlantis sjönk.
Och då kände man ännu inte till den naturkatastrof som föregick den minoiska civilisationens undergång.
Någon gång mellan 1500 och 1470 f.kr. fick en mäktig vulkan på ön Thera i närheten av Kreta en serie utbrott. De kan i styrka jämföras med vulkanen Krakatoas utbrott 1883. Krakatoa ligger mellan Java och Sumatra och dess utbrott fick förödande konsekvenser för hela regionen. Beräkningar visar att havsdjup och geografi runt Kreta torde ha lett till att konsekvenserna där blev än mer förödande.
Själva ön Thera begravdes av lavan. Den har grävts ut, ungefär på samma sätt som Pompeji. Det visar sig att kulturen på Thera var minoisk, vilket bland annat visas av flera underbara väggmålningar.
Men utbrottet hade mycket vidare konsekvenser än så. Dels föregicks det av en serie jordbävningar, som hårt drabbade Kreta - vilket kan visas arkeologiskt. Dels drabbade nedfallet från vulkanen stora delar av Kreta. Dels, och kanske främst, sköljde en tsunami över stora delar av denna ö-civilisation, och anses förklara den våg av förstörelse som drabbade de minoiska städerna och byarna.
En av de främsta effekterna torde dessutom ha varit att den minoiska flottan helt slog ut. Den var den främsta i Medelhavet och troligen det som skyddade Kreta från att invaderas trots sina obefästa städer. För trots att minoerna inte idealiserade krig i sin konst var de inte obeväpnade, heller. Och deras flotta behärskade Medelhavet.
Detta inträffade någon gång mellan 1500 och 1470 f.kr.. Omkring 1450 f.kr. erövrades Kreta av mykenska Grekland. Detta mykenska rike, med sin kungamakt, befästa städer, kult av vapen, och erövringspolitik.
Mer än 1000 år senare berättar Platon historien om Atlantis, En historia som statsmannen Solon, som anses ha gett Aten dess lagar, ska ha hört från egyptiska präster omkring 590 f.kr.
Nu finns det stora skillnader mellan detta tänkta Atlantis och minoiska Kreta. Atlantis skulle ha gått under för 9000 år sedan, enligt de egyptiska prästernas påstådda berättelse 590. Atlantis skulle ha varit mycket större, om man får tro ordalydelsen hos Platon. Och det skulle ligga långt till väster om Kreta.
Men Luce försöker, på ett ganska sinnrikt sätt, visa på likheterna, och menar att ett dimmigt egyptiskt minne av något som hände nästan 1000 år tidigare skulle ha förvrängts och omtolkats genom århundradena. Egypterna var inte speciellt intresserade av vad som hände i andra länder. Det fanns ingen egyptisk Herodotos. I bevarade egyptiska skrifter tas andra länder bara upp när de är intressanta för egyptisk poltik och handel.
Det har också föreslagits att de 9000 åren i själva verket var 900, vilket skulle göra att kronologin stämde. Luce påpekar att om endast en bokstav ändras i Platons berättelse skulle påståendet att Atlantis var större än Libyen och Asien tillsammans (enligt den tidens terminologi något i stil med att det var större än Nordafrika och Mindre Asien tillsammans ) förändras till att det låg mellan "Libyen" och "Asien" , vilket skulle passa utmärkt in på Kreta.
Det finns fler exempel, och de som är intresserade rekommenderas att läsa boken.
Det går naturligtvis inte att avgöra om teorin är "sann" men jag tycker att den verkar vara en av de mer sannolika förklaringarna till Atlantismyten.
Minoiska Kretas undergång var en händelse som förändrade historien. Den enda entydigt ickepatriarkala kulturen i regionen, och enligt Gimbutas teori (som jag ansluter mig till) den enda kvarvarande resten av det "matrifokala" "Gamla Europa" krossades. Egypten var inte entydigt patriarkalt, men i övrigt behärskade nu militariserade patriarkat Medelhavet, och i stort sett resten av Europa.
I esoteriska kretsar ses Atlantis som en tidigare civilisation, överlägsen vår egen. På sätt och vis kanske de hade rätt, i en helt annan mening. Minoiska Kreta var med all säkerhet inget "paradis", men socialt utgjorde dess frånvaro av patriarkat, frånvaron av glorifiering av krig, dess av allt att döma harmoniska relationer mellan könen, något med rötter i det förflutna som ändå pekade framåt.
Till det kommer att Kreta, trots att det uppenbarligen inte var ett rent jämlikt samhälle (den styrande gruppen i städerna måste ha levt på en annan levnadsstandard än bönderna på landsbygden!) ändå saknade den typ av rått klassförtryck man kunde se i de flesta omkringliggande länder. Levnadsstandarden verkar genomgående varit god, även på landsbygden. Liksom exempelvis Induskulturen synes det ha varit ett välordnat samhälle. Städerna och templen (de så kallade palatsen) var helt öppna, oskyddade. Ingenting tyder på en klassantagonism man under denna tidsperiod kan se tecken på de flesta håll runt Medelhavet.
De flesta "esoteriska" och "kanaliserade" skildringar av Atlantis skildrar ganska så tråkiga patriarkat. Ofta tekniskt avancerade, men ack så likt vårt samhälle i grunden. Minoiska Kreta är en större utmaning än alla Atlantismyter tillsammans. Detta alldeles oavsett om J.V. Luces djärva teori stämmer eller inte...
Erik Rodenborg
Del av templet i Knossos, som tidigare uttolkare tolkade som ett "tronrum" för "kung
Minos". En tolkning som numera är övergiven.
Jag tycker det är jätteintressant att läsa teorier om det gamla Europa. Den minoiska kulturen är oerhört fascinerande. Du skriver att deras handelsflotta var förmodligen det som hindrade Kreta från att invaderas (eftersom de inte verkade ha en krigsmakt/befästa städer) men kan det inte också ha att göra med myten om Minos? Att den satte skräck i grekerna och andra krigiska befolkningar under lång tid?
ReplyDeleteSen blir jag lite förvånad över att det inte finns några geologiska förklaringar till hur så stora landmassor kan ha försvunnit som skulle utgjort Atlantis. Tidsmässigt verkar det sammanfalla med när inlandsisen drog sig undan och man vet ju att Nordsjön under upprepade tillfällen varit torrlagd och med stora skogar. Att en mycket framstående kultur med goda astronomiska kunskaper fanns på de Brittiska öarna för många tusen år sedan vittnar Stonehenge. Monumentet visar både sol- och månfaser och förutsäger ebb och flod. En märklig slump(?) är att Stonehenge med stenbrottet och "armbågsön" bildar en stor triangel, med en hypotenusa som utdragen korsar Giza.
Idag trålar man efter mammutben norr om de skotska öarna har jag hört.
Wilma