Discovery desinformerar

/Nej, männen styrde inte under stenåldern. Artikel publicerad i Socialisten 67/2004./

För ett tag sedan såg jag på ett program på Discovery om sexualiteten under stenåldern. Det var ett märkligt program. Det var fullt med hejdlösa spekulationer och mycket lite av fakta. Enligt programmet rådde det en jämlikhet mellan män och kvinnor när människorna var jägare och samlare men så fort jordbruket kom blev kvinnorna männens slavar. Äktenskapet som institution instiftades, enligt programmet, och det innebar att kvinnan blev mannens ägodel. Stencirklar från yngre stenåldern i Storbritannien påstods vara platser för giftermål och skulle vara ett bevis för kvinnans underordnade ställning.

Men det mest absurda var när man kom in på den neolitiska (neolitikum = yngre stenålder) staden vid Catal Hüyük i nuvarande Turkiet. Då förklarades att kvinnorna helt styrdes av männen, och till och med att den enda tillåtna samlagsställningen var "missionärsställningen" med mannen överst! Några belägg presenterades inte, det var en fri fantasi, möjligen en freudiansk önskefantasi, från den manlige forskare som kom med påståendet.

Men när Catal Hüyük började grävas ut i början av 60-talet drog utgrävningsledaren James Mellaart en helt motsatt slutsats: kvinnorna dominerade både i religionen och i samhället. Det fick vi aldrig reda på i programmet.

Vid Catal Hüyük på Konyaslätten i Anatolien existerade mellan cirka 7250 f. Kr. och 6150 f.kr. en stad med uppskattningsvis 1000 hus och 5000 invånare. Den är världens största kända neolitiska stad. James Mellaart har publicerat en del av fynden från sina utgrävningar i sin bok "Catal Hüyük".

Catal Hüyük var en tätt byggd stad, utan gator, med några få gårdsutrymmen och alla ingångar till husen via taken. I dessa hus verkade sängarna också fungera som gravar. I varje hus stod det två sängar. Under den ena – den större – var kvinnor och barn begravda. Under den andra – den mindre – begravdes männen. Mellaart drog slutsatsen att det var kvinnor och barn som sov på den säng där just kvinnor och barn begravdes...

Medan platsen för mannens säng kunde variera stod kvinnans säng alltid på samma ställe. Det finns mer kvinno- än mansgravar i det uppgrävda området. Av 222 undersökta skelett är 136 definitivt kvinnliga

Catal Hüyüks ekonomi var uppbyggd på jordbruk, jakt och boskapsskötsel. Mot slutet av stadens historia minskar jaktens betydelse drastiskt, vilket verkar sammanfalla med att de manliga inslagen i konsten minskar.

Ungefär en tredjedel av husen trodde Mellaart vara "kultplatser" Dessa skiljde sig inte i sin arkitektur från bostadshusen, men de innehöll väggmålningar, reliefer, rituellt uppställda horn av nötkreatur, människoskallar på plattformar och statyetter som föreställer människor.

De enda människoavbildningarna på relieferna föreställer enligt Mellaart kvinnor.

De mer välgjorda statyetterna återfinns i speciella kultrum. Av dessa är 33 kvinnliga och endast 8 manliga.

De kvinnliga statyetterna avbildas i olika åldrar, ibland havande, födande, och/eller avbildade med vilda djur. Det finns några manliga statyetter, medan det däremot saknas manliga avbildningar bland relieferna. Den mest kända av de kvinnliga statyetterna föreställer en kvinna på en stol eller tron, med två leoparder som armstöd. Hon förefaller samtidigt föda ett barn. Det är den enda återfunna människoavbildningen i staden, som på något sätt verkar avspegla någon form av makt. I Discovery-programmet visas den upp, och speakern noterar att den ger intryck av makt, men bortförklarar det med att den var en sista rest av en tidigare svunnen period där kvinnor fortfarande hade makt. Avbildningar av män med makt saknas helt i Catal Hüyük, ett faktum som aldrig nämndes i programmet.

Mellaart såg avbildningarna som föreställande Den stora gudinnan som han ansåg var den främsta gudomen.

Hur är det möjligt att Discovery väljer att skildra denna stad som en stad där kvinnorna är helt förslavade av männen? Och hur är det möjligt att påstå att kvinnorna närmast automatiskt förslavades vid jordbrukets införande när det mest uppenbara exemplet från vår tid där samhällen där kvinnor haft stor makt är jordbrukssamhällen som till exempel irokesindianerna.

Svaret på den frågan är att det de senaste 20 åren blivit "politiskt korrekt" bland arkeologer att leta efter tecken på att männen har styrt i förhistorisk tid. Det kan ses som en reaktionsbildning på det inflytande som framförallt arkeologen Marija Gimbutas, som hävdade att stenåldern präglades av en kvinnligt dominerad religion och ett kvinnligt dominerat samhälle, haft. Denna teori var tydligen hotande - och i den ena boken efter den andra försöker nu arkeologer bevisa att det i själva verket var tvärtom. (En utmärkt kritk av en av dessa böcker finns nedan i Max Dashus artikel Knocking down straw dolls.)

Programmet väljer att intervjua några av de allra mest extrema representanterna för denna backlash.

I själva verket talar de arkeologiska fynden starkt emot alla sådana teorier. Den överväldigande majoriteten av människoavbildningarna från stenåldern föreställer kvinnor, och dessa avbildningar återfinns ofta i tempel och på kultplatser, vilket talar mot att de skulle ha varit "leksaker" eller "pornografi", vilket backlashförfattarna gärna vill hävda.

I Malta byggdes under perioden 3500 f.kr. till 2.500 f.kr. imponerande stentempel, där alla avbildningar som återfunnits föreställer kvinnor. En stor kvinnostaty vid templet vid Tarxien var uppemot tre meter hög, även om överdelen numera saknas. I den underjordiska gravkammaren vid Hal Saflieni återfinns också kvinnoavbildningar, tillsammans med resterna av uppemot 7000 människor av båda könen som begravdes där. Men dagens arkeologer verkar vara lika angelägna att hitta klassamhälle som mansdominans i forntiden - därför har det uppkommit teorier att endast "eliten" fick begravas i Hal Saflieni och att "de vanliga" människorna begravdes någon annanstans. Att dessa "vanliga" gravar aldrig återfunnits, trots att Malta måste vara ett av de mest utgrävda områdena i världen, bekymrar inte dessa teoretiker.

Catal Hüyük och Malta är inga undantag. Från nästan hela stenåldern kan de arkeologiska fynden sammanfattas på detta sätt:
Det finns inga tecken på stora sociala skillnader. Vare sig överdådiga gravar eller ovanligt stora och rika hus har påträffats. Det finns inga tecken på hårda strider. Befästningar saknas, och vapen avsedda att användas mot människor saknas också. Det finns inga bilder som föreställer krig och strider mellan människor.

Det finns, trots Discoverys fantasier, inga tecken på mansdominans. I religionen och konsten dominerar kvinnliga avbildningar, och om något kön hade ett större inflytande än det andra var det knappast männen.

Denna kultur försvinner vid slutet av stenåldern, men verkar dröja sig kvar på minoiska Kreta, där religionen verkar ha dominerats av gudinnekult och kvinnoavbildningar i stort dominerar i konsten.

Men i övrigt ersätts denna kultur över hela Europa av en annan, där vapen, vapenavbildningar, befästa bosättningar, överdådigt rika manliga (och några få kvinnliga) gravar och andra tecken på sociala skillnader blir alltmer vanliga. Marija Gimbutas har föreslagit att denna förändring är ett resultat av att indoeuropeiska patriarkala boskapsskötande nomader trycker på österifrån och gradvis slår sönder det "Gamla Europa". Denna teori har faktiskt fått ett stort stöd hos många historiska lingvister.

När Friedrich Engels skrev sin klassiska bok "Familjens, privategendomens och statens ursprung" byggde han på den tidens etnologiska forskning. Han ansåg sig kunna komma fram till att samhället från början varit "urkommunistiskt" och att dessutom kvinnorna hade en mycket stark ställning. Denna syn kom senare att hårt angripas av andra etnologer, som försökte bevisa att männen alltid haft makten, att privategendom alltid funnits och att "urkommunism" är en myt. Det är sant att Engels bok, liksom den forskning den byggde på,. hade stora svagheter, men kritiken byggde ändå i hög grad på en rad märkliga tankefel. Det främsta var kanske antagandet att eftersom praktiskt taget alla "primitiva" samhällen idag verkar vara vare sig urkommunistiska eller "matriarkala" har det aldrig funnits några sådana. Det är naturligtvis, milt sagt, att vara bunden vid sin egen tid, men det kan verka svårt att motbevisa.

Men de arkeologiska upptäckterna under 1900-talet har som sagt gett ett starkt stöd till Engels grundantaganden. Ända fram till helt nyligen var det vanligt att arkeologer som en självklarhet beskrev stenålderns samhällen som jämlika, gudinnedyrkande och till och med som "matriarkala". Men den politiska debattens radikalisering på 60- och 70-talet. och det faktum att dessa arkeologiska fakta kunde användas av socialister och feminister i sin kritik av det nuvarande samhället verkar ha gett många arkeologer kalla fötter. Detta förklarar den uppsjö av litteratur som desperat försöker leta efter tecken på ojämlikhet, mansdominans och till och med krig i det arkeologiska materialet. Och det förklarar Discovery Channels pinsamma spekulationer om "äktenskap" och samlagsställningar i Catal Hüyük.

Litteraturtips
Marija Gimbutas, The civilization of the goddess : the world of Old Europe, HarperSanFrancisco, 1991
James Mellaart, Catal Hüyük: A Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967

Erik Rodenborg
-------------------
Tillägg 2010
Det bör tilläggas att inte heller Ian Hodder, som leder de nya utgrävningarna vid Catal Hüyük (eller Çatalhöyük, vilket är det namn som används numera) delar Discoverys extrema syn på staden. Trots att han är skeptisk mot gudinneteorin anser han att relationen både mellan män och kvinnor och mellan männikor i övrigt i staden, var egalitär. Se hans bok "The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük", Thames and Hudson, London 2006).
E.R.